Är bloggare lyckligare?

Jag och Linn fick ett mail med rubriken Är bloggare lyckligare? av en läsare som undrade om jag tror att de som bloggar generellt är lyckligare än icke-bloggare. För visst är det fina bilder av glada barn i rena kläder i snygga hem med god mat på borden osv. - i många bloggar. I perioder har de rosenskimrande bloggarna med rosafluff i kanterna diskuterats för allt kan ju inte alltid vara vackert hela tiden och folk har blivit provocerade över andras lycka - som sedan vänds till avundsjuka.

Jag är väldigt lycklig för tillfället. Jag har en fin familj, ett fint hem, studier jag trivs med och en fungerande livssituationen. Jag är i grunden en mycket glad och positiv person och jag minns ännu idag hur jag sårades av en kommentar i högstadiet som löd "Måste du alltid vara så glad?". Men med det är det inte sagt att livet alltid gått på räls - för det har det inte. Inte för mig och knappast för någon annan heller. Men jag tror man kommer långt i livet med positivism och optimism.

Jag tror inte bloggare är lyckligare än icke-bloggare. Men jag tror att merparten människor som börjar blogga är öppna och självdistanserade med en positiv syn på livet. Eller att man känner att man har något man  vill dela med sig av och viljan att bjuda in andra i sitt vardagsrum - samtidigt som man inte räds uppmärksamhet. För det går liksom inte att gå runt och fundera på vad 3000 människor tycker om mig just idag. Därför tror jag att många bloggar "lyckliga och rosafluffiga" i andras ögon.

Men jag tror att bloggare är bättre på att fånga upp vardagsglimtarna. För vardagen kan emellanåt ändå vara mycket tråkig och grå. Tack vare bloggen sätter jag mig ner varje kväll och reflekterar över dagen. På något vänster har bråken, tjatandet och striderna redan fallit i glömska och i kameran finns bilderna som förstärker det fina vi gjorde tidigare på dagen. Jag försöker blogga så rakt och ärligt som möjligt. Om vardagshändelser, fina stunder och saker som vi kan tänkas ha glädje av i framtiden. I en salig blandning av mer eller mindre viktiga ting. Jag vill kunna skratta åt tokigheter som vi gjort, minnas finurligheter som barnen sagt, komma ihåg vardagskaoset och se det vackra från bilderna. För visst är det häftigt att med några klick med bild och text kunna se och minnas vad man gjorde en februarionsdag för två år sedan. Och visst motiverar bloggen till att ibland duka fram maten i fina porslinskoppar som annars bara skulle stå i skåpet i stället för att bara sätta kastrullen på bordet - bara för att det ska se bättre ut på bild. Eller att jag får ett rum städat eller jeans på mig av samma orsak.

Jag inspireras av andra bloggare. Jag är så imponerad av familjen Lundagårds livsstil och hem. Jag vill bli bättre på att bekräfta mina barn utan att överanvända åååh, så duktigt. Jag tycker Petra har så vettiga tankar om barnuppfostran och ger en bra påminnelse, då det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Michaela startade med hjälp av bloggen en helt ny löpförening i huvudstadsregionen och någon gång ska jag också få lika stark kropp som Lofsan. Bara för att nämna några. Därför blir jag också glad när folk säger att de inspireras av mig.


Vad tror ni? Hurdana människor är det som bloggar? Eller varför bloggar inte du? Och var går gränsen mellan att vara inspirerad och att vara avundsjuk?


29 kommentarer
Maria

Jag är aldrig avundsjuk när jag läser någons blogg?! Jag har, precis som du, valt att läsa de bloggar jag inspireras av (t.ex. din). Kan inte förstå varför man läser bloggar om man gör det för att explodera av avundsjuka? Man gör ju bara sig själv illa. Tyvärr är det ju ganska tydligt att det finns sådana, för det är väl just ifrån dem som de negativa kommentarerna i bloggarna kommer.



Visst kan jag också tänka att "oj, de har haft råd att resa till södern fast de har tre barn, tänk om vi också kunde", men är inte avundsjuk, för jag har ju kanske något som de inte har istället. Jag blir snarare glad när jag läser om någon bekant som är lycklig över något.



Jag tror att de som bloggar är självsäkra och gillar livet. De är trygga i sig själv och skiter i vad andra tycker och tänker. De är nöjda med det vad de har och är inte avundsjuka. Det förklarar väl ganska bra varför jag har en låst blogg där de allra flesta läsare själva bloggar. De är inte avundsjuka, utan gillar att ta del av mitt liv som det är och glädjas med mig. Jag besparar avundsjuka snokare vår vardag.



Vem vill läsa bloggar skrivna av pessimister?? Det kan ju jämföras med att långsamt glida in i en depression.

Linda

Word! Det här borde alla bloggskeptiker läsa.. Det var exakt mina tankar, trots att jag inte är en så flitig bloggare själv.. Tack för ett välformulerat inlägg, de e sånt här som gör att jag alltid återvänder! :) Ha en toppen dag!

sofie

Och gladare blir man när det går bra för dem som är viktiga för en http://www.tidningen.ax/article.con?id=29993&iPage=1

Eva - Kakkakaffe

Maria:

Jag tycker också det är ganska bra tumregel att inte läsa en blogg om man sitter och känner avundsjuka. Visst kan jag känna irritation och provokation eller ibland förundran när jag läser någons blogg, men aldrig att jag skulle sätta min energi på det. Jag har heller inga problem att komma ihåg när jag läser andras bloggar, att det bara en bråkdel jag får ta del av - jag vet ju själv hur liten del av dagen som ryms i min blogg.



Linda:

Jag tror inte att bloggandet passar åt alla. Men bara man gör det på sin nivå och man hittar en bra balans mellan det riktiga livet och bloggen, så kan man uttrycka så mycket fluff man vill ;)



Sofie:

Se bara! ;)

Milla

Det var väldigt bra skrivet eva!



själv tror jag också att man kan hållas gladare och ha en positivare inställlning om man koncentrerar sig mer på de glada stunderna än de mindre trevliga (som också behövs i livet). Men för alla är det lättare sagt än gjort och för vissa tar avundsjukan över, speciallt om det finns mycket bekymmer i vardagen, men varje människa har säkert NÅGOT positivt som händer dem varje dag.



Min man brukar ha lite nere perioder den här tiden på året. en kväll när vi satt ensamma sa jag att han skulle berätta något positivt om alla personer i familjen. Det var lite svårt i början... när jag frågade efteråt hur han nu kände sig så sa han "jag är alldeles varm i hjärtat" och han såg mycket gladare ut än han gjort på länge :)



sen gjorde vi samma sak vid matbordet en kväll med alla i familjen så att alla berättade något bra om alla. ni skulle ha sett de leenden som spreds över bordet! vi är annars en helt "vanlig fammilj" i bemärkelsen klagar mer än ger beröm... vilket ju är jättesynd. men tror vi (vi: finländare/människor , tolka det som du vill, undantag finns lyclkigtvis :) är alltför ovana att berätta vad som är bra ibland.



Och att göra det varje dag - att fundera över just den dagens positiva händelser anar jag också gör att man är varm i hjärtat de flesta kvällar då man somnar än då man funderar på alla bekymmer.



men jag är inte så bra på det själv heller, kanske man borde skriva en liten dagbok för sig själv eller ta en obligatorisk liten stund med sin andra hälft och bara prata om det som varit bra en liten stund innan man somnar. Kanske man behöver öva sig lite innan det blir en god vana då man är ovan...

Eva - Kakkakaffe

Milla:

Fin och tänkvärd kommentar du delade med dig av.

Kristina

Vad fint skrivet Eva. Och precis som Maria skrev så tycker jag också att det är att läsa bloggar. Man blir inspirerad och klart man ibland kan tänka "hur de kan göra det och det" men avundsjuk; nej!!



Dock minnas jag att jag en gång i tonåren hade perioder då jag hade svårt att glädjas för andra, jämnförde mig och ville ha sånt andra hade fast jag själv hade det bra. Jag har också lidit av posttraumatisk stress, varit på gränsen till utbrändhet med liten depression på, haft panikångest men allt detdär har bara stärkt mig som person, så tycker också det är fel om nån tror att de som bloggar är lyckligare än andra. då jag hade dessa symptom och mycket känslor som skulle ut så skrev jag om det! och skulle jag ha samma sak igen så skulle det säkert bli nämnt. så att man skulle skriva det bättre än man har det stämmer inte heller tycker jag, men klart alla väljer själv vad de delar med sig av eller ej.

Josefin-21år, fru & mamma till två

Du har en award att hämta på min blogg:)

Höperöt

Ni var då de två rätta människorna att svara på den frågan :)

Jag tror nämligen att både du och Linn är två i grunden galet positiva och öppna människor som passar ihop med bloggandet som hand i handske!



Sen tror jag också att det finns människor som inte alls trivs som bloggare, osäkrare människor, såna som inte bloggar för sig själva utan bara för att försöka få många läsare som möjligt, eller såna som har svårt att dra gräns för vad som är för privat att lägga ut på nätet.



Och det finns helt säkert människor som läser bloggar bara för att de är avundsjuka och kanske vill ha något att irritera sig på. Lättare att irritera sig på andra än kolla sig själv i spegeln.



Och tack för länken till Petra! Jag har halkat in på hennes sida och gillat, men hade tappat adressen. Nu ska den sparas!

Petra

Men vilken fin "påannons" jag fick för min blogg. Stort tack :-). Fick jag också anledning att kika in här och kolla in den här fina bloggen!



//Petra

Malin

Jag läser bloggar för att få ta del av andra människors syn på saker och ting. Det blir mest sådana bloggar som innehåller barn och vardagsliv, för så ser mitt liv också ut just nu. Jag tycker det är trevligt och intressant att läsa om andra i samma situation och hur de tycker och tänker. Jag skulle inte orka följa med en blogg som irriterar eller annars inte ger nånting. Det är ju som när jag surfar omkring annars, jag vill ju bli inspirerad!



Sen är ju livet inte bara en dans på rosor, så alltför rosenröda sockersöta drömbloggar orkar jag heller inte med! Det verkliga livet med en positiv inställning, det gillar jag! :) Fortsätt i samma stil!



Avundsjuk blir jag sällan, det skulle vara på de fina vinterkläderna dina barn har, men det är ju fråga om hur man prioriterar. Det är upp till var och en! Jag blir inspirerad att skaffa toppenhalare åt mina ungar, men jag väljer kanske att prioritera annat i stället, men det är mitt eget val! Inspirerad blir jag också av era aktiviteter, men orkar och hinner kanske inte följa inspirationen alla gånger!



Tack för en trevlig inspirerande blogg!

silla

hej. det var jätte bra skrivet och gav mig absolut någonting att tänka på. en annan bild av er bloggare. har inte förstått mycket av det du skrev. har haft en helt annan bild av bloggare. kanske en aning ytlig eller något. men det kanske ni också förstår. men faktiskt jätte bra skrivet. och jätte bra idee och snällt av dig att sätta upp en film hur du lägger sindre i sälen på ryggen. mera sånt!

Nelly

Jag kan erkänna att jag känner mig avunsjuk på bloggare ibland. Främst är det frågan om materiella saker, men också familjeglädje. När någon berättar om saker de har och det är sådant man väldigt gärna själv också hade, kan jag inte endast glädjas med den lyckligare lottade. Exempelvis när en bloggare berättar glatt om hur de köpt en fin bostad, handlar det ena med det femtioelfte till sitt nya hem, samtidigt ordnar ett maffigt bröllop och ännu därtill spenderar pengar som om ingen gräns fanns och ännu strax därpå meddelar att de väntar barn (då man själv har ett par missfall i bagaget), ja då kan jag känna mig så orättvist behandlad av livet. Ett äkta eget hem skulle vi gärna köpa oss, men har inte tillräckligt med besparingar för att få bostadslån, trots att jag har fast jobb sedan jag fick min uniexamen för flera år sedan och inte har lån att betala bort och inte shoppar nämnvärt ofta bara för att spara pengar till detdär egna hemmet. Avundsjuka hjälper inte, men det tyr man väl sig till då man inget annat kan. För blogga och lyfta fram det "lyckliga och fina" i mitt liv, det kommer jag inte att göra i detta liv.

Eva - Kakkakaffe

Nelly:

Men ingen annan än du själv kan påverka om ditt liv ska bli lyckligt och fint heller. För det kommer inte att komma någon som bestämmer det åt dig. Samtidigt måste man komma ihåg med det materiella, att det faktiskt finns en hel del storbloggare som faktiskt får en sorts lön för att blogga - för vilka pengar man sedan kan köpa sig fina saker. Eller att dessa (inrednings?)bloggare kanske får en hel del saker för kraftigt rabatterade priser - vilket kan göra att bloggarna kan "köpa nya saker hela tiden". Sen är ju giftemål-barn-bostad saker som för många beror på varandra och det är väl rätt naturligt att de kan inträffa ganska snabbt när det väl bär till.

Eva - Kakkakaffe

Silla:

Fast även om man är bloggare får man väl vara ytlig? De som bloggar är ju högst vanliga människor också och jag antar att det ryms en stor portion ytlighet i varje människas liv?

Eva - Kakkakaffe

Malin:

Tack för din snälla kommentar. "För mycket skämmer allt". Angående halarna har vi ju fått dem gratis - jag skulle inte haft råd att köpa tre Isbjörnar. Och det ser jag enbart som "lön för mödan". Jag har snart bloggat i fyra år för en stor skara läsare och skrivit 3701 inlägg - enbart för några tiotal förmåner, och en av dem var ytterkläderna. Skulle jag jobbat extra i t.ex. en kassa lika många timmar som jag har satt på bloggen, så skulle jag kunna köpa fast tio halare i året.

Eva - Kakkakaffe

Petra:

Tack själv!



Höperöt:

Tack för det. Jo, jag tror också att det finns sådana som inte ska blogga. Jag tycker redan jag känner mig illa till mods när bloggar blir för privata och det förekommer smutskastning och familjeanlägenheter i en fullt öppen blogg. Hur kul vore det att sätta sig i en framtida arbetsintervju och den blivande chefen har läst både det ena och det andra (alltså mindre representativa saker) om en i ens blogg.

Sofia Ekström

en aspekt som han/hon som skrev mailet glömt bort är att det finns tusentals olika typer av bloggar, långt ifrån alla är sk rosaskimrande fluff-bloggar.



sen håller jag med dig i att man blir peppad att anstränga sig i vardagen för att man kanske vill blogga det man gör..



så nej, jag tror inte bloggare är lyckligare eller olyckligare än ickebloggare. det är ju en lika heterogen grupp som människor överlag alltid är.

Eva - Kakkakaffe

Sofia:

Så sant. Fast som jag kommenterade hos Linn, så skrev jag ur min synvinkel som livstilsbloggare/mammabloggare och jag tror att läsaren också frågade ur den synvinkeln - eftersom det är bloggar som behandlar vardag som "huvudämne" i bloggarna.

Johanna

Tack igen än en gång för ett bra inlägg, Eva!

Vill dessutom säga att din blogg inspirerar mig. Den inspirerar mig att göra mera med barnen.

Känner sällan avundsjuka över det jag läser i olika bloggar, kanske om det gäller materiella saker men vad gäller familj & barn, så har också de "perfekta" bloggarna en normal vardag med skrik & rop.

Åsikter & reaktioner på bloggar beror ju mycket på hur man själv mår. Visst drömmer jag om en massa saker men jag är väldigt nöjd med det jag har idag.

fii

hej, vi pratade just med min man om bloggandet igår. jag sade åt honom att jag skulle aldrig våga blogga :) när man tänker att alla gamla bekanta och halvbekanta skulle läsa och kritisera mina tankar och livsstil.. därför tycker jag att ni som bloggar är jättemodiga! själv sparar jag mina känslor och tankar bara i min dagbok..

Hannah

Jag är själv en sån som inte klarar av för mycket fluff, får nästan en kräkreflex. Och under dåliga dagar så kan jag känna mig så nere efter att ha varit inne på nån fin blogg med fina händelser och färger och shopping och familj, att jag får lust att skita i allt och bara ge upp med mitt eget liv. För det blir ju aldrig så fint som hos den typen och den typen och den typen. MEN. Då är jag en person med dåligt självförtroende som har mycket svårt med att sluta ranka mig själv gentemot andra. Och jag är medveten om det. Så till den grad att jag numera inte läser vissa bloggar under de där dåliga dagarna.

Jag blir allså inte provocerad, utan modfälld och slagen. Helt enkelt ledsen. Men det är helt mitt eget problem, inte en endaste bloggares.

Bara som ett aspekt på "avundsjukan". Det är inte alltid frågan om terroristartade bittra människor, klädda i dödskallar, och som spammar diverse bloggar med negativa kommentarer.



Vad jag blir peppad och inspirerad av är realiteter, av en passlig blandning av sötma och sälta. För då kan man uppskatta båda sakerna så mycket bättre. Det behövs kontraster tycker jag, annars blir det bara tråkigt och hjärndött, vare sig det är frågan om ljuvliga ting eller bittra nervfelstirader. Men alla tycker vi olika, kanske nån ser bloggar som en verklighetsflykt? En värld där de väljer att bara bädda sig bland vackra bilder, bevingade ord och flygande enhörningar. Och det ska de få göra.



Din blogg är en salig blandning, tycker jag. Ups and downs, en blogg som känns som om den speglar ett "riktigt liv", vad det nu sen än är.



För mig tog det också tid att förstå att det bloggare visar inte är allt. Är nämligen själv väldigt öppen med allt som gäller mitt liv. Inga barriärer liksom. Därför har jag svårt att förstå privatfunderingarna, eftersom det konceptet inte riktigt existerar hos mig. Åtminstone inte som en tydlig gräns. Fast då bloggar jag inte pga nån speciell orsak heller, det är mest spridda tankar här och där utan nån sorts riktning och med mest vänner som läsare.



Det finns nog olika orsaker till varför människor bloggar. En av dem kan vara ett sätt att ventilera sitt illamående, och då kanske bloggandet gör en människa lite lyckligare på sitt sätt. En annan bloggar för att ta vara på de där gyllene stunderna i dagen, och blir lyckligare eftersom de kanske då fäster sig mer vid de där positiva ögonblicken. Osv.

Så i princip kanske bloggare kan kallas lyckligare människor, eller åtminstone lyckligare än nån i samma livssituation som inte bloggar, men som kanske borde göra just det. Hahaa, tala om att skriva kryptiskt, :). Kort sagt, nån som behöver fokusera på det goda i livet och börjar blogga om det kanske är lyckligare än nån som har samma behov, men som inte hittar den där kanalen/sättet att göra det på.



Nej nu. Jag känner att jag håller på att sjunka in i en djup filosofisk fundering här snart, och det var liksom inte alls meningen. Vad sen meningen var... det kommer jag inte ihåg längre, :D.



Fast ifråga om lycka så tycker jag att man ibland är allra lyckligast när man glömmer allt som har med internet och bloggar att göra och bara springer ut och lever sitt liv. Inte tänker på att fota det eller dat eller formulerar den meningen eller det stycket för bloggens skull, utan bara lever. För sen kan man igen njuta av allt som bloggvärlden har att erbjuda, mer mer distans och självrespekt.



Ugh. Kiitos ja anteeks.

mammaspring.com

Tack för kommentaren! :)



Och bara så att du vet så skriver du otroligt bra! Gillar ditt sätt, dina bilder, ditt "genuina" liv som verkligen inspirerar och jag gillar dina värderingar! Du har båda fötterna på jorden och är ärlig och äkta! Stor tumme upp för dig!



Angående din fråga så tror jag bloggare väljer olika perspektiv. Själv väljer jag att dela med mig rätt så mycket. Något "privat" skulle jag däremot aldrig skriva om. Däremot skriver jag mer än gärna om min sjukdom och om träning - både på gott och ont. Jag är inte lyckligare än någon annan... eller förresten! Jag ändrar mig - jag väljer att ha en positiv livssyn och jag väljer att vara glad och skratta mycket - så på det sättet är jag lyckligare! Men jag väljer också att posta mycket positiva saker. Jag vill inte minnas det tråkiga. Jag menar... hur många fotar tillfällen då man är ledsen till sina fotoalbum? De flesta fotar födelsedagskalas, utfärder osv... Bloggen är ju lite som ett fotoalbum - små bitar ur ens liv. Små minnen... små och stora tankar!



Fortsätt precis som du gjort hittills! Fortsätt vara äkta!

Linda

Intressant inlägg! Kloka tankar du har.

Självfallet väljer man ju vad man vill visa på en blogg och jag tycker faktiskt det är lite naivt om någon tar en blogg för "hela sanningen". En blogg har ju den inriktningen som författaren valt; om man väljer att dela med sig av sin matlagning så är det det som visas, om man väljer att dela med sig av sina resor är det dessa som visas, om man väljer att dela med sig av positiva delar ur familjelivet så är det de som framkommer. Men självklart har både de som har en matblogg, en reseblogg och en vardagsblogg dagar som inte är på topp. Alla har vi våra motgångar i livet.

Jag väljer till exempel att inte skriva så mycket om de graviditetskrämpor jag har, för jag anser inte det vara intressant för någon annan att ta del av. Dessutom vill jag inte dela med mig av det heller. Att vi har en nära familjemedlem som lever med en svår cancersjukdom är heller inget jag skriver om, för jag vill inte. Det är aldrig hela "sanningen" som framkommer på en blogg, även om det inte är "osanning" heller. Men visst är det ens rättighet att välja vad man vill undanhålla.



Detta är ju visserligen bara min åsikt, alla har olika. Men med anledning av detta resonemang blir jag aldrig avundsjuk eller missunsam mot någon. Jag tror att framgångar och motgångar är ungefär likvärdiga för de flesta av oss, men mycket handlar om inställning och hur man tacklar dom.



Härligt att höra att du har en positiv inställning i livet. Förfärligt tråkigt att du ska behöva få frågan varför du alltid är så glad bara. Men försök att tänk att det är just den personen som sade det där till dig som borde arbeta med sina egna tankar och inställning.

Precis som du skriver som svar till någon ovan är det bara man själv som kan ta tag i sitt liv. Ingen annan kommer göra det åt en.



Det är fantastiskt att ni har nära och kära som ställer upp för er nu när ni kämpar så denna termin. Med din inställning kommer ni garanterat fixa det fint. Härligt att höra hur ni prioriterat och väljer väg i ert liv. Kämpa på!

Kram Linda

Annika

Jag har definitivt blivit lyckligare av att blogga.

Dels för alla fantastiska människor man stöter på, dels för att man som du säger anstränger sig för att göra det lite extra fint och sist men inte minst för att man kan tänka när något pinsamt eller jobbigt händer, att det åtminstone kan bli ett roligt blogginlägg...

Sandra

Jag tror att man kanske påminns om allt det goda när man bloggar. Kanske man lägger upp bilder på sitt hem, sin kärlek i livet, sina barn, kanske bara på maten man lagade, eller kanske man bara inte vill skriva om de dåliga sakerna. Bloggen blir väl som en konstant påminnelse om att man nog har det bra ändå...

Ida

Jättebra skrivet Eva! Du formulerar tankar och åsikter om bloggar precis på det sätt som jag tänker om dem, men inte visste förrän jag läste din text.



Fortsätt vara den du är, du är genuin och med fötterna på jorden. Och hade jag ens en tiondel av din ork och ambition vad gäller hälsosam livsstil skulle jag vara glad!

CAROFLINA.SE

I sådana fall borde de som har Facebook vara de lyckligaste människorna på jorden. I alla fall om man går på allas statusuppdateringar ja ;P

Nelly

Visst, det är väl jag själv som avgör hur lycklig jag är i mitt liv. Däremot är det inte endast jag som bestämmer att jag inte kan nå sådant, som jag upplever att skulle göra mig lyckligare. Är det eget fel att vi med min man, som heltidsjobbande sedan flera år inte beviljas lån för att kunna köpa eget hem, trots att vi sparat så mycket vi kunnat (bortsett då vi betalade vårt bröllop, som visserligen inte var maffigt)? Eller är det vårt fel att vi inte fått barn, tvärtom har några graviditeter avbrutist spontant? Att endast känna äkta glädje för dem som "når" den här lyckan jag så innerligt längtar efter, är faktiskt lite svårt för mig. Men det är ju mitt problem. Något jag däremot inte har problem med är sakerna/lönen bloggare får för sitt bloggande. Jag jobbar ju själv och får lön för det. Ibland får vi på mitt jobb gåvor från företag i branchen, men dem avskyr jag (tål ej korruption från företag).