Är bloggare lyckligare?

Jag och Linn fick ett mail med rubriken Är bloggare lyckligare? av en läsare som undrade om jag tror att de som bloggar generellt är lyckligare än icke-bloggare. För visst är det fina bilder av glada barn i rena kläder i snygga hem med god mat på borden osv. - i många bloggar. I perioder har de rosenskimrande bloggarna med rosafluff i kanterna diskuterats för allt kan ju inte alltid vara vackert hela tiden och folk har blivit provocerade över andras lycka - som sedan vänds till avundsjuka.

Jag är väldigt lycklig för tillfället. Jag har en fin familj, ett fint hem, studier jag trivs med och en fungerande livssituationen. Jag är i grunden en mycket glad och positiv person och jag minns ännu idag hur jag sårades av en kommentar i högstadiet som löd "Måste du alltid vara så glad?". Men med det är det inte sagt att livet alltid gått på räls - för det har det inte. Inte för mig och knappast för någon annan heller. Men jag tror man kommer långt i livet med positivism och optimism.

Jag tror inte bloggare är lyckligare än icke-bloggare. Men jag tror att merparten människor som börjar blogga är öppna och självdistanserade med en positiv syn på livet. Eller att man känner att man har något man  vill dela med sig av och viljan att bjuda in andra i sitt vardagsrum - samtidigt som man inte räds uppmärksamhet. För det går liksom inte att gå runt och fundera på vad 3000 människor tycker om mig just idag. Därför tror jag att många bloggar "lyckliga och rosafluffiga" i andras ögon.

Men jag tror att bloggare är bättre på att fånga upp vardagsglimtarna. För vardagen kan emellanåt ändå vara mycket tråkig och grå. Tack vare bloggen sätter jag mig ner varje kväll och reflekterar över dagen. På något vänster har bråken, tjatandet och striderna redan fallit i glömska och i kameran finns bilderna som förstärker det fina vi gjorde tidigare på dagen. Jag försöker blogga så rakt och ärligt som möjligt. Om vardagshändelser, fina stunder och saker som vi kan tänkas ha glädje av i framtiden. I en salig blandning av mer eller mindre viktiga ting. Jag vill kunna skratta åt tokigheter som vi gjort, minnas finurligheter som barnen sagt, komma ihåg vardagskaoset och se det vackra från bilderna. För visst är det häftigt att med några klick med bild och text kunna se och minnas vad man gjorde en februarionsdag för två år sedan. Och visst motiverar bloggen till att ibland duka fram maten i fina porslinskoppar som annars bara skulle stå i skåpet i stället för att bara sätta kastrullen på bordet - bara för att det ska se bättre ut på bild. Eller att jag får ett rum städat eller jeans på mig av samma orsak.

Jag inspireras av andra bloggare. Jag är så imponerad av familjen Lundagårds livsstil och hem. Jag vill bli bättre på att bekräfta mina barn utan att överanvända åååh, så duktigt. Jag tycker Petra har så vettiga tankar om barnuppfostran och ger en bra påminnelse, då det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Michaela startade med hjälp av bloggen en helt ny löpförening i huvudstadsregionen och någon gång ska jag också få lika stark kropp som Lofsan. Bara för att nämna några. Därför blir jag också glad när folk säger att de inspireras av mig.


Vad tror ni? Hurdana människor är det som bloggar? Eller varför bloggar inte du? Och var går gränsen mellan att vara inspirerad och att vara avundsjuk?


29 kommentarer

Det bästa av det bästa.



Det var bara onsdag och jag trodde inte att det här veckan kunde bli bättre, men det här måste banne mig vara det bästa sportlovet i mitt 25-åriga liv! Nästan så att jag önskar att det vore vinter och månadsskifte februari-mars för evigt och jag skulle lalla runt från ställe till ställe, dricka kaffe och lägga grunden för årets solbränna. Kanske ända tills det rasar snö av taket ner på verandan för sjuttonde gången denna vinter och jag ännu en gång samlar ihop de drypande handskarna och hänger upp dem på tork eller sätter en mössa på huvudet och i långkalsonger och crocs balanserar på den smala vägen till vedlidret och släpar in en överfull korg med ved för att kanske inte behöva gå ut i morgon bitti. Då kanske det ändå får bli sommar. För jag har aldrig suttit på trappan barfota i pyjamas och druckit mitt morgonkaffe.
8 kommentarer

Då man gör det på ackord.


Egentligen avskyr jag att
komma hem när klockan redan passerat normal gå och sova-tid. Då det minsta barnet har somnat i bilen och blir sur och tvär när det väcks. Då de andra två är trötta och står och gnäller att man ska lyfta in dem fastän man har händerna fulla av väskor med dyngsura handdukar. Då ytterkläderna ockuperar hallen och pyjmasarna inte finns någonstans. Då kvällsmål ska serveras på stört och skitbrasan vägrar ta eld trots att jag stoppar in både ett och två Vasablad och en Pargas Kungörelse på det. Då jag försöker förhandla mig till bara en kvällsaga medan vi borstar tänderna och klarar av den sista drickpausen. Sen. Sen börjar jag ha läget under kontroll igen.




Vad har man på en bebis/litet barn när det simmar?
Babysimbyxor som har lite tjockare foder än vanliga simbyxor och så har de gummiband i låren.

Var du ensam med alla barnen och hur klarar du av det?
Min syster bor granne med simhallen så hon var med mig idag. Men Marius och Celine har flytsimdräkter och idag var första gången jag kände att nu skulle jag kunna fara själv med dom alla tre.

Är simblöjor bra och kan man ha det på en bebis?
Simmar man inte så ofta fungerar de särskilda simblöjorna helt okej.

Varifrån kan man beställa sådan simdräkt som Marius och Celine har och vad kostar den?
Det är en Learn-to-swim-simdräkt från Arena och man kan beställa den genom oss (Thomas). Den kostar 45 euro och det priset inkluderar frakt.
29 kommentarer