Är bloggare lyckligare?

Jag och Linn fick ett mail med rubriken Är bloggare lyckligare? av en läsare som undrade om jag tror att de som bloggar generellt är lyckligare än icke-bloggare. För visst är det fina bilder av glada barn i rena kläder i snygga hem med god mat på borden osv. - i många bloggar. I perioder har de rosenskimrande bloggarna med rosafluff i kanterna diskuterats för allt kan ju inte alltid vara vackert hela tiden och folk har blivit provocerade över andras lycka - som sedan vänds till avundsjuka.

Jag är väldigt lycklig för tillfället. Jag har en fin familj, ett fint hem, studier jag trivs med och en fungerande livssituationen. Jag är i grunden en mycket glad och positiv person och jag minns ännu idag hur jag sårades av en kommentar i högstadiet som löd "Måste du alltid vara så glad?". Men med det är det inte sagt att livet alltid gått på räls - för det har det inte. Inte för mig och knappast för någon annan heller. Men jag tror man kommer långt i livet med positivism och optimism.

Jag tror inte bloggare är lyckligare än icke-bloggare. Men jag tror att merparten människor som börjar blogga är öppna och självdistanserade med en positiv syn på livet. Eller att man känner att man har något man  vill dela med sig av och viljan att bjuda in andra i sitt vardagsrum - samtidigt som man inte räds uppmärksamhet. För det går liksom inte att gå runt och fundera på vad 3000 människor tycker om mig just idag. Därför tror jag att många bloggar "lyckliga och rosafluffiga" i andras ögon.

Men jag tror att bloggare är bättre på att fånga upp vardagsglimtarna. För vardagen kan emellanåt ändå vara mycket tråkig och grå. Tack vare bloggen sätter jag mig ner varje kväll och reflekterar över dagen. På något vänster har bråken, tjatandet och striderna redan fallit i glömska och i kameran finns bilderna som förstärker det fina vi gjorde tidigare på dagen. Jag försöker blogga så rakt och ärligt som möjligt. Om vardagshändelser, fina stunder och saker som vi kan tänkas ha glädje av i framtiden. I en salig blandning av mer eller mindre viktiga ting. Jag vill kunna skratta åt tokigheter som vi gjort, minnas finurligheter som barnen sagt, komma ihåg vardagskaoset och se det vackra från bilderna. För visst är det häftigt att med några klick med bild och text kunna se och minnas vad man gjorde en februarionsdag för två år sedan. Och visst motiverar bloggen till att ibland duka fram maten i fina porslinskoppar som annars bara skulle stå i skåpet i stället för att bara sätta kastrullen på bordet - bara för att det ska se bättre ut på bild. Eller att jag får ett rum städat eller jeans på mig av samma orsak.

Jag inspireras av andra bloggare. Jag är så imponerad av familjen Lundagårds livsstil och hem. Jag vill bli bättre på att bekräfta mina barn utan att överanvända åååh, så duktigt. Jag tycker Petra har så vettiga tankar om barnuppfostran och ger en bra påminnelse, då det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Michaela startade med hjälp av bloggen en helt ny löpförening i huvudstadsregionen och någon gång ska jag också få lika stark kropp som Lofsan. Bara för att nämna några. Därför blir jag också glad när folk säger att de inspireras av mig.


Vad tror ni? Hurdana människor är det som bloggar? Eller varför bloggar inte du? Och var går gränsen mellan att vara inspirerad och att vara avundsjuk?


29 kommentarer