Snart.

Klockan var tio igår kväll när jag kom hem igen. Två timmar senare skickade jag in mitt allra första utkast på 56 sidor åt handledaren. Och om det inte är totalt uppåt röven börjar jag finna hopp att hinna till majdeadlinen om en och en halv vecka.

Klockan halv sju ringde väckarklockan i jackfickan i morse. Fnissande steg jag upp från frukostbordet och stängde den. Thomas hade åkt iväg till Tammerfors, diskmaskinen var urplockad och en tvättmaskin snurrade. Marius undrade vad vi skulle laga för mat till lunch och när vi skulle åka på mammabarngrupp. Nu plockar jag slevar från golvet och viker ett berg med kläder och skriver några rader i fyra parallella dokument medan ungarna leker ute på gården.

Snart ska jag börja träna. Snart ska jag ta itu med mitt sockerberoende. Snart ska jag börja bry mig om mina vänner igen. Snart ska jag bli en snällare och mindre stressad fru och en bättre mamma. Riktigt snart.
10 kommentarer
Ulrika

Det där sista tyckte jag mig riktigt känna igen!

Eva - Kakkakaffe

Jag ogillar mig och mitt beteende väldigt starkt för tillfället. Hur gör man för att uthärda sig själv? :)

Östermyran

Även jag känner igen mig. Mitt mål är att vara snälla, kivoga mamma och sambo på vappen. Tills dess är jag ett jobbande, stressande, icke-städande, icke-matlagande sockermonster.

Anonym

"medan ungarna leker ute på gården", åååååååååh! Det låter ganska LYX faktiskt :)

Eva - Kakkakaffe

Östermyran:

Ungarna har ju faktiskt också sina faser - kanske man själv också får ha sin fas. Ibland räcker bara inte energin till allt och alla.



#4:

Det är för tillfället den anledning som mest bekräftar att allt det här slitet är värt det!

Annonym

Tycker om dej och din blogg precis som den är.

Maria

Oj, jag kommenterade utan namn. Men ja, jag kan tänka mig att det är! Kämpa på!

Maja

Kämpa på, Eva! Jag panikskrev det sista på min gradu parallellt med heltidsjobbet och pluggandet till den sista litteraturtenten, det var helt sinnessjuka veckor. Jobbade på dagarna och skrev på nätterna, någon timmes sömn och så upp igen. Till sist blev man rätt knäpp, det var så SJUKT intensivt. Men jag hann precis bli klar innan deadline, och fiilisen när man får pappren i handen är så värt det. Heja, heja! :)

Petra

Och riktigt snart är det sommar. Åtminstone kan man ju fantisera om hur mycket lättare allt är då... :)

mammaspring

Känner igen mig i det du skriver... när borde man sakta ner på takten? När borde man bli snäll och trevlig igen? Efter "stresseriutbrott" sa min 5-åring åt mig att jag fick passa mig och vara lite snäll - annars kanske jag blev utan morsdagspresent :) Då började jag fnissa :)