Husdrömmarna.

Åh. Det här med hus och hem känns övermäktigt. Nu går vi inte direkt aktivt i husköpartankar, men vi håller ögonen öppna. Egentligen vill jag aldrig bli så vuxen att jag måste beblanda mig i räntor, lån och amorteringar, men ändå vill jag inte bo så att ena grannen måste skruva upp sin finska rapmusik när någon av ungarna gråter, att de inte kan sova sin middagsvila ordentligt för att kärringens renovering down-under oss väcker dem eller att vi måste tygla deras ljudnivå och lekar klockan sex på morgonen för att inte väcka resten av huset.

Sen har min österbottniska landsbygdshjärna svårt att acceptera och förstå huspriserna här i stan. De flesta husannonser ger mig grått hår bara genom att titta på priset. Kvar lämnar de små, icke renoverade enplanshusen, från femti-, sexti och sjuttiotalet med minimala tomter som kräver förnyelse av uppvärmningssystemen och omfattande rörrenoveringar. Ett sånt som vi var och tittade på i kväll också. Och som dessutom kostar långt mycket mer än vad jag skulle vilja ha - ett stort gammalt hus, helst rött med vita knutar.
12 kommentarer

Teamwork

På förmiddagen hade vi skiftbyte innanför dörren. Pappan tränade morgonpass och jag förberedde lunchen. Sen tog han ungarna, for på redskapsjumppa och jag for till biblioteket för skolarbete. Nu ska jag själv ta matpaus, jobba lite till och sedan sker det skiftbyte igen.
0 kommentarer

Konsten att lägga sig på soffan och vila

...och man stiger upp lika snabbt igen

Det känns bra med en son. En lillebror. Inte för att det spelar någon roll överhuvudtaget. Vi har ju redan en av varje. Men jag har en teori om att Celines ställning som mellanbarn stärks av att hon får vara enda flickan. För det är så lätt för ett mellanbarn att hamna i skymundan när det stora syskonet kan kräva sitt och det lilla syskonet bara kräver sitt. Nu får hon vara speciell på sitt vis. Så tror jag i alla fall.
15 kommentarer