Vi frossade i chokladtårtor och Marius vräkte i sig crossiant innan moster Åsa begav sig hem igen. Även fadern anlände hem efter sitt tävlingsveckoslut för en stund sedan.

Fyra kilometer vagnsskuffning på oplogade vägar. Dubbelvagn.
Fart: Låg
Medelpuls: ca. 155 slag/min
Känsla: Trött, tungt

Egna kommentarer:
Thank you Lord för att vi har en lätt och enkel vagn med stora, luftpumpade hjul. Jag behöver inte harmas över den snoffsiga iCandyn eller denna med obefintliga framhjul och ej heller denna.

Det är värdelöst, det har alltid varit värdelöst och det kommer alltid att förbli värdelöst att stiga upp före klockan ens är sex - morgon efter morgon efter alltför få timmars nattsömn. Inte ens Barnkanalen har börjat då.



Glädje är ändå två pigga och glada ungar och småningom blir man själv också människa igen. (Kaffet är som vanligt kallt.)



Alltid två ögon och två händer för lite.



"Ääh, ääh..." fräser Marius när han tömmer kaffekoppens bottenslurk. "Kakkaaa".



Mostern städade till veckans finaste diskbänk



Ungarna producerade skit utan dess like och under en timmes tid gjorde jag inte annat än bytte blöjor, tvättade pottor och torkade rövar. Celine har varit hård i magen i några dagar och idag släppte äntligen proppen. Även Marius var okakkad igår.



Och vintern, den fortsätter.

Min kamera har fått vila idag och jag gräver i gamla arkiv och hittar denna. Åsa var en fisliten sextonåring och jag var en supervuxen nittonåring när vi för fyra år sedan, alla systrar med vår far, var på semester till Puerto Rico på Kanarieöarna.


Det har varit en ytterst klen dag i blogworld idag. Jag kan offra mig för den finska eurovisionsfinalen. Jag delar soffa tillsammans med ovannämnda syster - och två datorer. Det har blåst varma vindar över Jyväskylä idag och tio minusgrader framkallade nästan svettningar. Förutom utomhusaktiviteter har vi sprungit på loppis och shoppat på Citymarket.

Syskonen matchar varandra i ekologisk rådjurströja och -body från märket Liandlo. Marius är mäkta förtjust över söta bambisar på magen.

Jag har gjort en god gärning. En liten men god. Jag har köpt ekologiska kläder. Dessutom gick 5% av min beställning till Läkare utan gränser i Haiti.

Maria i Little Bloom upprätthåller en alltigenom ekologisk webshop med framförallt blöjor och kläder som sortiment, men också diverse leksaker och hudvård. Bland annat. Hon är även en sann välgörare och respektive klädmärke bringar fem procent av försäljningen åt Unicef, Bris och Naturskyddsföreningen. Och så kan vi räkna upp produktion i rättvisa förhållanden och närproducerat. Och sen så är inte ens kläderna och övriga produkter dyrare än på andra ställen.

Bara för att slå ett slag för ekologiskt och välgörande.

Marius samlar mycket blickar när vi är och simmar. Han är fullständigt galen i vattnet och måste vara född med gälar och fenor.

Det öppnades ju ett nytt äventyrsbad alldeles här i närheten före julen, dit vi redan hunnit vara många gånger. Det fina är att vattnet är varmare än i den vanliga simhallen och så det öppnar först klockan tio - så är man där redan då, så är vattnet riktigt rent. Idag dök vi med Celine för första gången och Marius befann sig mer under ytan än ovanför. Han är fullständigt galen i vattnet och har ni sett klippet från i somras, så kan jag berätta att det där är ingenting jämfört hur han är nu. Även systern njuter hejdlöst i vattnet, även om hon fortfarande är bra mycket lättare att hantera...


En av de få bilder jag lyckades ta med Marius ovanför vattnet. Kolla syrran förresten.

(Pastasallad.) Så går det när man försöker tillfredsställa två ungar samtidigt. (Amma den ena och förse den andra med mjölk.) Men nu sover de för natten. (Pust.)

En busunge full med charm och glädje. Varje dag hittar han på tokigheter som bjuder på mycket skratt. Å andra sidan strider vi också med händer och klor och många tårar varje dag, i ett försök att få Marius att förstå att han inte är världens härskare och kan göra precis vad han vill.

Marius är i en härlig ålder just nu. Ja, minus alla utbrott och hysteriska anfall då. Han är stor men ändå så liten. Han förstår allt, men man kan ändå inte kommunicera med honom. Han härmar och tar efter. Han vet vad han får göra och inte göra. Han testar och tittar demonstrativt på oss för att se om vi märker något. Han är full i bus och drar som en virvelvind genom lägenheten. Han förstår att charma och göra sig till och bidrar gärna med ett högt och skitigt skratt när vi andra skrattar åt honom. Efter "down"-perioden efter jul, har han varit oerhört nöjd, glad och lätt. Ja, minus alla utbrott och hysteriska anfall då.

Nu skall la familia åka och simma som fredagsförmiddagsnöje. Sedan lämnar fadern oss för helgen, men istället kommer äldsta lillsyrran hit för påhälsning sent ikväll.

Det må vara hur svinkallt som helst utomhus, ut måste vi ändå. Vinter i all ära men lite varmare skulle ingen må sämre av. Inte minst min träning lider. Och så vet jag att jag kommer att köpa en Troll-halare åt Marius även nästa vinter.

Det kom ett paket på posten...



Oooooj... Vad kan det vara...?



...NYA TUTTAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Vi ställer till med tuttkok under noggrant kontrollerad övervakning



"Va, är det sant? Får jag?" Och sen är det dags för provsmakning

"MMMMMMMM....!!!" Lyckan är fullgjord. Nya, fräscha och goda tuttar.


Idag fick vi, vad jag hoppas är, den sista tuttbeställningen. Vår tuttplan lyder att sonen skall få tutta bäst han vill till sin tvåårsdag. Därefter skall alla tuttar bort, i alla fall dagtid. Celine använder redan nu sina tuttar mest nattetid och kommer inte att vara det största problemet. Nej, det vet ni vem det är. Förhoppningen är att vi får ett direkt avslut på tuttandet - vad verkligheten sedan utvisar, återstår att se.

Det är inte många timmar den senaste veckan som temperaturen har visat varmare än minus tjugo, men idag är det extremt kallt när också vinden gör sitt. Nu skall vi åka till öppna dagiset och leka istället. Denna bild är tagen förra veckan.

Väder och vardagskrämpor är det tråkigaste man kan läsa om i en blogg. Och nu tänker jag blogga om båda. För det första; det är tjugofyra minusgrader och det blåser en storm utomhus. Till och med vi sträcker upp händerna och känner oss besegrade. Kom inte och säg att någon har kallare. För det andra; min högra handled håller på och ger upp. Jag har förstått att det är en relativt vanlig småbarnsåkomma som beror på lyft och bärande. Frågan är om det finns något man kan göra eller om det bara är att gilla läget.

Bilden är lånad härifrån

Snart är det dags att bli torr. För varje dag som går, blir kommunikationen kiss och kakka lättare. Marius har alltid varit mycket regelbunden med sitt skitande och det senaste halvåret så har det mesta hamnat i pottan. På bilden ovan finns så kallade potträningsbyxor. Byxorna blir våta när barnet kissar, men de håller ändå såpass torrt att kläderna inte blir fuktiga, ifall en olycka händer i t.ex. butiken.
Såhär såg det ut första gången Marius satt på pottan, sju månader gammal.

I det stilla planeras det också för bröllop. Häromdagen ringde de från Hairhouse i Vasa, där jag, mina tre systrar och min tärna Pernilla finns inbokade för frisering inför bröllopet. Så nu söker jag inspiration på brudkamningar - ni gifta fruar, har ni någon sida med fina idéer på lager?











Enkelt och stilfullt

Är det lika stor jämställdshets i Finland som i Sverige? Jag tror inte det. Å andra sidan skall jag kanske inte uttala mig, eftersom jag rör mig mer på rikssvenska sidor än på finska.

Av någon anledning, speciellt när vi pratar om genusuppfostran, börjar ofta diskussionerna med barnens klädsel. Pojkar ska kläs i blått, flickorna i rosa. Eller nej, det skall de inte heller, utom tvärtom för att det skall bli jämställt. Flickorna skall ha byxor, pojkarna klänning. Ni vet det här - det är uttjatat long time ago. Bambi till exempel, hon tänker inte klä sin dotter i klänning.

Jag klär gärna Celine i klänning. Speciellt tills hon själv kan välja vad hon vill ha på sig. Och jag inte komma på hur hon skulle bli eller inte bli ifall vi inte skulle använda klänningar. Samtidigt är jag ändå inte mogen och stark nog att köpa en klänning åt Marius, så pass traditionell är jag ändå i detta samhälle just nu.

Jag blir mest irriterad när jag läser om genusbaserade debatter - när allt ses från antingen ena eller andra sidan. Det finns ingen medelväg. Antingen skall mamman ut och göra karriär direkt från förlossningssalen eller stå under motorhuven och byta olja i bilen, medan pappan skall vara hemmapappa i två år och älska bullbak. På samma sätt som somliga vägrar klä sitt barn i en viss sorts kläder. Jag vill tro att en naturlig uppfostran anpassad efter familjens egna levnadsstil är bättre, än en typ av mall som man hela tiden vill eftersträva - oavsett kläder, fördelning av sysslor och roller.

Jag tycker inte att genusbaserad uppfostran måste avspeglas i kläderna. I stället tycker jag att man kan utläsa (föräldrarnas?) personlighet utifrån klädsel. I vår familj kläs barnen framförallt funktionellt och färgglatt utan en tanke på att de måste bli jämställda genom vilka kläder de har på sig.

Jag överdriver en aning. Med två ungar - en solstråle och en buse, så blir det aldrig riktigt tråkigt, även om det skulle vara kul med ett avbrott i vardagen för tillfället.


Jag är uttråkad. Jag önskar lite mer happening i våra liv. Thomas började prata om träningsläger i Italien och Livingo igår. Jag var färdig att börja packa väskorna då det framkom att förslaget framfördes mest på skämt. Och den förbannade skidandet omöjliggör någon resa till solen såhär under vinterhalvåret.

Nej, i stället skall det vara tjugosju jäkla grader kallt. Det vardagliga livet med sedvanliga sysslor fyller dagarna. Mat, tvätt och städning - och så börjar det om från början. På ett sätt är det skönt, även om det är lite myror i allas byxor för tillfället.

Notera att alla tuttar är av babymodell och menade åt Celine

Vi passade samtidigt på, under våra förmiddagsärenden, att luncha vid universitetet.

Yeah. En torktumlare rikare (och pengar fattigare) blev vi, men det blev dock inte den tilltänkta modellen, utan ett energivänligare alternativ. Vi införskaffade också ett spisskydd, eftersom Marius vrider på spisplattorna i tid och otid. På samma gång slängde vi ett öga på bilstolar. Nu har vi ju en orange sådan här och vi tänkte att Celine skulle få ärva den och Marius skulle få t.ex. en sådan här men så står det uttryckligen ej för under tre år.

Med era ord om torktumlare i bakfickan, skall vi nu åka till Gigantti. Om den torktumlare vi har tänkt ha, ännu finns kvar återstår att se.

En Whirlpool. Utgående modell. Kostar trehundratrettiotre euro från Gigantti. Imorgon. Är det något att satsa på tro?

Status 12:15. Lugnt, tyst, fridfullt och roingivande.

Kvällsförberedelser innan läggdags


Det har varit en slö söndag - såsom söndagar brukar vara. Celine har för en gångs skull sovit ganska mycket idag. Jag har shoppat roliga saker direkt från soffan och ikväll åt vi värsta flottiga hämtpizzorna. Nu älskar vi soffan och tv:n tills det är läggdags.

Pappas skidor har inte glidit lika hårt som han önskat i vinter. Men idag var det ändå ett steg i rätt riktning.

Jag pissade nästan själv i byxorna av nervositet. Jag bet ner mina naglar. Vi tittade, matade och bytte blöjor omvartannat. Hejade och hoppade, idag inte på tävlingsplatsen utan framför tv:n.

Idag lossnade det äntligen för pappa skidåkaren. Han har haft en hittills motig säsong och framgången har låtit vänta på sig. Men jag är ganska säker, utan att ännu ha pratat med honom, att han är nöjd med dagens fjärde plats. Ett fall framåt.

Det var vackert, det var ljuvligt och det var ett alldeles underbart väder idag. Men så jäkla kallt! Marius var dock en ivrig hejare och klappade händerna åt alla som skidade förbi.

Tre och en halv timme ute i kylan. Minus tjugotvå grader. Pappan skidade flegmatiskt. Marius sket världens största skitlass, genom kropp och själ och kläder. Jag brottades med en hysteriskt unge i en minimal wc inne i herromklädningsrummet med halvnakna karlar (det var där områdets enda wc fanns förutom bajamajor). Celine pirrade utanför. Jag fick skit på mina vita vinterjacka.

Med rosiga kinder badade vi världens skönaste bastu ikväll. Sedan somnade ungarna som två klubbade sälar. Nu dricker vi kvällskaffe och bannas över den envisa kölden.

Kaffet är urdrucket och tidningen läst och det är bara att påbörja dagen. En dag som ännu inte innehåller några planer.

Hon är inte särskilt klen, Celine. Hon pjular inte precis i onödan. Men vad kan man när man har en storebror som Marius.

Så var det plötsligt minus tjugo igen.



Men vid det här laget börjar vi bli härdade och vi gick på en loppisrunda.



Jag var oerhört nöjd med mina fynd - två par Kuomastövlar för åtta euro. Senast imorse konstaterade jag att Marius fötter har växt i racerfart de senaste veckorna och hans nuvarande vinterstövlar tyvärr inte kommer att räcka hela vintern. En storlek större alltså och ett par åt Celine till nästa vinter.

Celine. Äter numera mat till lunch, fruktpuré på eftermiddagen och ikväll fick hon välling innan läggdags. Allt däremellan ammas hon. Senaste natt ammade jag igen otaliga gånger och faktum är att jag inte längre har så mycket mjölk. Vi skall se om vällingen ikväll gör någon skillnad för jag är varken pigg på att amma varannan timme eller springa upp och värma flaska mitt i natten.

Bara ett problem. Hemfärden. Katastrof vareviga gång och man drar sig nästan för att åka, för att man också måste hem igen. Men annars är det skoj. 

Ikväll har jag varit på löplänk. Mest för att jag hade mascarpone i kylen och jag fick ett obotligt tiramisubegär och vi inte hade några savoirdekex. Dessutom var det kallt och onödigt att starta bilen och jag orkade inte gå. Så då sprang jag. Och sen gjorde jag tiramisu i svettiga träningskläder.

Detta är en lånad bild

En sak är tråkigt med bröllop. Det att man inte kan bjuda alla man känner. Eller det kan man väl, men i vårt fall handlar det om många hundra människor och vi vill ha ett bröllop där man hinner byta några ord med alla gäster. Därför har vi skjutit alla bjudningsfunderingar framför oss, tills nu. Det är inte alls någon angenäm uppgift. En sak är i alla fall säker. Barn och bebisar är hjärtligt välkomna på vårt bröllop.

Jag är jobbig, jag vet. Men ända sedan jag bytte till egen domän har det varit mer eller mindre krångel. Orsaken? One.com. No recommend. Jag har rätt att ångra mitt köp - det senast idag. Och jag funderar att göra det. OM jag gör det, kommer förmodligen bloggen att ligga nere igen - kort eller lång stund vet jag inte. Jag har några frågor jag väntar svar på först. Detta ändrar inget på namnet, jag väljer bara ett pålitligare företag. Men jag tänkte denna gång bara förbereda er och be er ha tålamod - jag har det nämligen inte.

Utpumpad, slagen och totalt färdig efter ett försök att köra en grymt tuff träning ikväll


Min sambo Thomas, längdskidåkaren, har ett framgångsrecept åt mig. Toppform på ett par veckor, grunduthålligheten räknas till godo av allt vagnsskuffande. En trekilometers uppförsbacke, allt vad jag orkar, ett par gånger i veckan. Det är det som gäller.

Jag tog uppgiften på allvar ikväll. Gjorde en rejäl uppvärmning. Skidade till inledningen av backen. Tog av mig min uppvärmningsväst. Tog några djupa andetag, samlade mig. Räknade ner från fem och satte fart.

Kanske en aning optimistiskt. Jag fick mjölksyror i benen redan under den första sluttande stigningen. Jag bet ihop och tänkte på att sträckan kortades för varje meter. Flåset ökade och jag blev tvungen att byta från Wassbergstil till singerskate. Framåt, uppåt. Det brände i bröstet, det svindlade för ögonen och benen var blytunga. Backen blir brantare. Jag tänkte inte ge mig. Men. Så tog mina krafter slut. Jag orkade inte mera. En kilometer var det kvar av Laajavuoriberget.

Med en liten besvikelse i bröstet rände jag med vingliga ben nedför backen igen. I ett flimrande töcken konstaterade jag att det krävs lite mer träning för att göra det som jag gjorde förut. Men med en skön känsla att ha pressat kroppen. Jag skall göra ett nytt försök endera dagen. Och försöka planera mitt upplägg bättre. Fan vad det är tungt att skida.

Lånad bild

Emma önskade att jag skulle skriva om min paella. Självklart. Dock har jag inga exakta mått utan var och en får höfta och måtta enligt egen smak.

En rejäl panna:
4 dl rundkornigt ris (risottoris går bra)
8-9 dl vatten
kycklingbuljong
3-4 kycklingfiléer
en påse räkor
en (konserv)burk musslor
0,5 gram saffran
vitlök
färsk ingefära


Tillbehör enligt smak:
majs, ärter, palsternacka, (chili)paprika, purjolök, morot

1. Först steker man kycklingfiléerna.
2. Stek sedan riset snabbt i olja med saffran, vitlök, (och paprika/chilipaprika/morot/palsternacka/purjolök). Fyll på med vatten och kycklingbuljongtärning. Tillsätt ingefära.
3. Skär kycklingfiléerna i lämpliga bitar och tillsätt i pannan. Låt koka ihop (titta på risets koktid)
4. När riset nästan är mjukt, tillsätt räkorna, musslorna, majs och ärter. Hetta bara upp.

Jag kryddade kycklingfiléerna med salt, paprika och curry. Utöver det använde jag inget salt, förutom kycklingbuljongen och räkornas sälta (men då använder vi också i övrigt lite salt i maten). Ingefäran är viktig. I övrigt är detta en tacksam Man tager vad man haver -rätt. Bon Appétit!

Såhär ser det ut när man designar en blogg (eller hemsida överhuvudtaget). Igår när min bakgrund ändrades och även bilden av Marius i rubrikpartiet - så föll fyra ynka bokstäver bort - orsaken till att min blogg varit blank det senaste halva dygnet. Nu hoppas jag verkligen att mitt bloggkrångel är över för en tid framåt, annars har jag förmodligen snart inga läsare kvar.

Lunchen är i alla fall förberedd åt trötta och hungriga ungar efter simningen. Kanske uppnår jag den faktiska tiden för tillagning som står i recpten. Paella och blåbärspaj skall det här bli.

Jag har egentligen inte alls tid att blogga men gör det i alla fall. Ska befinna mig i simhallen med Marius om femton minuter. Våra vänner från Helsingfors - Celines gudföräldrar är i stan. Sedan blir det lunch hos oss.

Mössor, mössor, mössor. Skulle kunna ha hur många som helst. Både åt mig själv och ungarna. Och jag bara älskar dessa kreativa människors verk och allt underbart de presenterar på sina bloggar. Ge mig, ge mig, ge mig.

Elodie details finns t.ex. HÄR
Gekko finns HÄR
Erika Laurell finns HÄR
Bonkeli Mini finns HÄR
Strömming finns HÄR
Älskade hjärtegryn finns HÄR

Jag har i alla fall mina trotjänare till skidor att lita på - mina för alltid Superkarhu. Dessa har jag tävlat på fler gånger än jag kan räkna till.


Vi skall till Åland om tre veckor. Finlandssvenska skidmästerskapen. Jag har tänkt delta. Problemet är att jag stått på skidorna tre gånger denna vinter, i november. Jag vet inte riktigt hur jag har tänkt. I morgon eller i övermorgon skall jag försöka ta mig ut på ett träningspass, om jag orkar.

Vi har tillbringat halva dagen utomhus på skidtävling

Tusen tack till Maria som ägnat stor del av sin fredag till att göra en ny design till min blogg.


Som ni har sett har min blogg ett nytt utseende och en mer avancerad design. Nyheten är flikarna uppe på sidan, som kommer att fyllas så snart jag hinner. Tanken är att barnens utveckling kommer att finnas sammanfattad under en och samma sida, samt historien bakom både mig och mitt bloggande. Jag hoppas att också layouten faller er läsare i ögat, men framför gärna eventuella förbättringsförslag.

Jag heter Eva, är 23 år och bor i Jyväskylä. Är för tillfället mammaledig från gymnastiklärarstudier, som jag optimistiskt sagt, kommit halvvägs med. Jag har en diger idrottsbakgrund med längskidåkning som huvudgren. Idrotten förde mig således, för åtta år sedan, till idrottsgymnasiet - där jag träffade min blivande man Thomas. Även han är längdskidåkare, och bortsett från mig själv, satsar han ännu på att bli allt bättre. Vårt liv kretsar alltså mycket kring idrott.

Jag har ett stort intresse i matlagning, shoppar lite för mycket barnkläder från nätet och älskar choklad. Trivs utomordentligt som hemmamamma med båda barnen hemma, och ämnar återgå till studierna på heltid först när Celine är 1,5 år eller två.

Jag började blogga under f.d. skruttisochjag.blogg.se några dagar innan Marius föddes. Mest för att jag inte skulle behöva ta emot tiotals samtal och sms dagligen med frågor om någonting har hänt. Och så tänkte jag, eftersom vi bor så långt ifrån våra släkter och vänner, att de skulle ha en möjlighet att följa oss genom text och bild.

Läsarantalet ökade sakta men säkert, vilket motiverade mig till ytterligare bloggande. Jag har alltid haft ett stort intresse för läsning och skrivning och genom bloggen har jag möjlighet att uttrycka mig om både mycket och litet. Jag bloggar oftast korta texter med många bilder. Mycket handlar om vår vardag, men jag försöker variera både karaktär och innehåll så mycket som möjligt.

I början av detta år bestämde jag mig för att flytta bloggen till egen domän. Dels för att skruttisochjag (som var snabbt påkommet vid bloggstarten - Marius kallades skruttis i magen) inte kändes som ett perfekt bloggnamn, dels för att jag är finlandssvensk och inte ville ligga under en .se sida.

Namnet Kakkakaffe grundar sig dels på kakka, (eller skit, bajs, avföring, nummer två eller vad ni nu må kalla det - kakka är det i vårt hus) för att det är en central del av vår vardag. I alla de färger och former med varierande lukt. Kakka är också ett de allra första orden Marius lärde sig att säga. Kaffet å sin sida känns ibland livsnödvändigt för att man skall orka med vardagen. Vi sitter också ofta tillsammans vid bordet på eftermiddagen och dricker kaffe medan Marius äter mellanmål. Dessutom, den kanske starkaste kopplingen till namnet jag har valt, är att Marius kallar kaffet till kakka och att vi föräldrar även pratar om kakkakaffet. Som sista motivering kan jag skönja en viss finlandssvenskhet över namnet.

Idag läses bloggen av 3300 unika besökare i veckan, och har ca. 10000 sidvisningar. Vill ni prenumerera på min blogg genom tjänsen Bloglovin (som är ett verktyg att hålla reda på bloggar) så kan man klicka på fliken Bloglovin uppe till höger.

Man kan kontakta mig på granqvist.eva@hotmail.com

P.S Jag brukar rätt ofta få frågor om min kamera. Det är jag som tar bilderna. Men jag använder en Nikon D60 med objektiven 18-135mm f 3,5-5,6 och 35mm f 1,8. Samt en extern blixt SB-400.

VAD HÄNDE 2009?
Årskrönika del 1 (klickbar text)
Årskrönika del 2

Marius föddes en kylig men solig dag den 20:e maj 2008. Han var redan från början en nyfiken spillevink som krävde att det skulle hända. Och sen har det bara fortsatt. Han är glad och öppen. Mycket social, icke blyg. Energisk och vild med mycket vilja. Uselt tålamod med konsekvenser för humöret.

Han älskar utomhuslek och allt vad som har med rörelse att göra. Ett lika litet intresse har han för att rita, pyssla och bara vara.

När Marius var åtta månder gammal, fick vi reda på att han skulle bli storebror. Chockerande och omtumlande men lika glädjande i alla fall. Drygt ett år och tre månader gammal var han när han blev storebror åt en lillasyster och den nya rollen har han bemästrat på ett berömligt sätt.


Förlossningsberättelse med Marius

Uppdatering följer.

Celine föddes efter en raketförlossning på det alltid omtalade 11 septemberdatumet. En liten trollunge med tjock, underbar mörkbrun kalufs. En lillasyster som redan från första dagen hemma fick lära sig att stå ut med en vildbasare till storebror, många pussar och kramar men även ett och ett annat tjuvnyp.

Hon är en mycket lugn och harmonisk flicka. Nöjd med det mesta och lyser som solen åt sin storebror. Trivs liksom sin storebror i centrum och får även hon vara med vart vi än far.


Tillväxtkurva:
Födelse: 3240g - 47cm
1 mån: 3900g - 52cm
2,5 mån: 5305g - 58cm
3 mån: 5570g - 60cm
4 mån: 5985g - 61cm

5 mån: 6545g - 65cm

Förlossningsberättelse.

Det blåser nya vinder över Kakkakaffe. Jag ser framemot slutresultatet. Med reservation för röra den kommande stunden.

Och vad gör ni då? Jag ignorerar och låtsas inte se honom. Kikar och ler i smyg när han lyfter huvudet för att se om någon tittar på honom. I ungefär tio minuter brukar han sura. Sen är det oftast bra - i alla fall tills nästa utbrott kommer.

Ammade Celine strax efter ett i natt. Är nästan hundra på att jag la tillbaka henne i sin säng. Vaknar två timmar senare av att jag ammar dottern IGEN. Hur hon hamnat i sängen är jag oförmögen att svara på, eftersom jag inte har något minne av att hon skulle ha vaknat och än mindre att jag skulle lyft henne över till vår säng. Jag brukar i övrigt aldrig heller somna själv medan jag ammar. Sedan borde vi ha sovit i ett sträck till morgonen. Idag känner jag mig dock mer utvilad än på länge.

                                                                              



Jag har äntligen äntligen fått Celine att sova. Vilket innebär att Marius vaknar vilken sekund som helst. Problemet med Celine är inte själva insomningen, utan att hon helt enkelt inte är trött. Hon är inte gnällig och grinig, utan ögonen är pigga och hon är på gott humör, men en sammanlagd dagsvila på två timmar känns onekligen lite för en fyramånaders bebis (ca. 30 min på förmiddagen och 90 min på eftermiddagen). Å andra sidan har hon sovit väldigt lite dagtid från allra första början. Jag antar att hennes nätter, som börjar 19:00 och slutar 07:30, räcker för att hon skall orka med tempot dagtid. Jag å min sida skulle däremot vara oerhört glad åt en andningspaus mitt i dagen, i nio fall av tio vaknar Marius så fort Celine stänger sina bruna.







En liten fröken som vet att utnyttja tiden till fullo med mamma medan brorsan sover

Med sura och dumma ögon klockan 06:00. Jag hade tänkt åka med ungarna till öppna dagiset på förmiddagen med då kommer Marius förmodligen att vara trött som en gris och gnäller därefter.

Jonej. Marius vaknar 4:30. Kommer tassandes med en hel bataljon mjukisdjur med hundskrället i spets. Vi makar på oss och kryper ner under täcket. I max en minut. Problemet är att Marius har sovit en enda gång under hela sin livstid tillsammans med oss - sin första natt hemma som nyfödd, och tror att vår säng är någon form av busfabrik. Pigg som en mört röjer han järnet och väcker syrran. Pappa tar således en lång kamp i det egna rummet och vi väcker antagligen hela grannskapet. I tjugo minuter är det tyst. Sedan hör vi hur dörren öppnas igen och jag får bara lov att inse att det är morgon.

Uppföljning av förflyttning till växa-säng, tre  veckor:
Läggningarna går bra. Både dag och natt (med undantag för en dag). När han vaknar på dagarna kommer han nu upp själv. Vissa morgnar (de tidiga!) kommer han också ur sängen själv medan en del morgnar vill han att man hämtar honom. Generellt sett har morgnarna blivit tidigare än med spjälsäng. Han har ej heller fallit ur sängen.

Här ligger dock Celine utslagen och är påväg i säng för middagsvila

Vi står och fascineras ikapp. Woooowar och åååååhar. Vi växlar med "titta titta såg du" med "åååh vad hon är duktig". Det är dottern vi pratar om. Hon som snurrar, svänger och hasar, och aldrig mer befinner sig på den plats där man lämnade henne.

Det jag är mest glad över, är att jag kan känna samma stolthet och glädje trots att jag sett denna utveckling en gång tidigare. Jag trodde nämligen inte att jag denna gång också, skulle känna löjligt mycket glädje över att en minimänniska har hittat sina fötter, sträckt sig efter en skallra and so on. Men ja, jag står och hoppar jämfota även denna gång och ropar "titta titta".

Celine nybadad på fårskinnsfällen ikväll

Jag är lite småledsen i själen över bloggen ännu inte återställts till den ursprungliga. Den är viktig för mig och jag hoppas att jag i något skede kan göra någon form av bok av alla inlägg och sedan ge till Marius och Celine när de blir äldre. Hursomhaver kommer bloggens utseende att uppdateras endera dagen men detta borde inte leda till några "hosted by.." -sidvisningar. Jag har höga förväntningar, eftersom en duktig bloggdesignerska har fått mitt förtroende.

Igår började äntligen redskapsgymnastiken igen. Vi lunchade på universitetet, den förlorade fadern kom hem och så var jag på Jennas 24-årskaffe.

Denna dags höjdpunkt hittills är sovmorgonen jag fick i morse. I övrigt finns det en massa tråkiga sysslor i form av matinförskaffning, klädtvättning och allmän städning att ägna sig åt. Sådant som aldrig någonsin tar slut.

Celine, som lagom till sin fyra månadersdag, utökade sin kroppsuppfattning och hittade fötterna. (Och när jag läser tillbaka i arkivet inser jag att det hände på exakt samma dag som Marius.)


Och såhär såg det ut, när vi igår skulle fotografera bilden som skulle publiceras som fyramånaders bild. Utmaningarna finns överallt.

Ett utkast till de blivande inbjudningskorten. Dock kommer inte fonten att bli som på bilden ovan.

Jag har för tillfället en msn-konferens med min privata bröllopsplanerare. Sextonåriga Josefin, min yngsta systers vän, är fenomenal på allt vad scrapbooking och pyssel heter. Jag har överlåtit allt ansvar på henne vad gäller inbjudningar, programblad och bordsdekorationer. Jag har varken öga eller intresse för sådant. Vi har precis bestämt färger och hittat den perfekta fonten.

Mina för evigt älskade barn. By the webcamera igår.

Jag har en rätt fin söndagsfeelis. Marius låg tyst och snällt kvar i sängen till kvart före åtta trots att han vaknade fem över sex. Solen lyser och det är bara femton grader. Marius har också varit snäll och småmysig hela förmiddagen - för omväxlingsskull. Båda ungarna sover samtidigt. Även det för omväxlingsskull. Jag har thaimat, som jag beställde åt mig själv igår efter att ungarna hade slocknat, kvar till lunch. Jag lyssnar på Marc Cohn och känner mig mer harmonisk i kroppen än vad jag gjort på hela veckan.

På förmiddagen skruvade jag ihop Celines Stokkestol och så kokade jag potatis. Det gick som det gick med ätandet. Lite grimaser, några kväljningar, ett försiktigt smaskande och ett par sväljningar.


Marius å sin sida fick två chanser med sitt ätande. En före sin middagsvila och en efter sin middagsvila. Han sumpade båda. Men när jag höll på att klä på Celine (Marius var som synes redan färdig) då vi skulle fara till stan, insåg han allvaret och klättrade upp på stolen, satte på sig haklappen och slevade in som om han inte sett mat förr. Men då var det aningens sent.

Och vi fick avbryta amningen - än en gång. Denna gång utanför vessadörren.

P.S Det finns ett halvt paket ouppdammsugat kaffe på köksgolvet också.

Plötsligt blev det ännu mer att göra vid lunchen

Ut måste vi oavsett väder och grader för att inte ha ihjäl varandra inomhus

När vi åker från rådgivningen ringer jag Suvi. Vi skall mötas hemma om tjugo minuter. Klockan är nu lite efter två. Tar fram vagnen, Marius leker lite i snön, solen lyser och graderna är nu nitton till antalet. Celine har somnat för sin andra vila.

Vi går till posten för att posta paket och in via affären för att köpa potatis och plommonpuré. Både rådgivningstantenoch läkaren tyckte att jag kunde börja ge smakportioner åt Celine och misstänkte att Marius krävande humör de senaste veckorna har tärt på min mjölkproduktion. Vi tillbringar en timme utomhus och får rosiga kinder - skönt.

Vi kokar kaffe och festar på de två berlinermunkar med tjock rosa glasyr som jag också köpte. Marius är inte mer värd än ett halvt knäckebröd, eftersom han inte ätit lunch och måste äta middag senare (han åt dock ett äpple och drack en mjölktrip på rådgivningen). Men han är nöjd. Celine vaknar nästan direkt vi kommer in. Ungefär 75 minuters sovning. Ammas.


Vi ligger på golvet och pratar dittan och dattan

Vi ligger på golvet och har allmänt trevligt. Klockan fem äter Marius duktigt sin middag. Ammar Celine. Hon är fortfarande lite missnöjd och jag förmodar att hon är trött. Lägger henne i sängen och hon ligger och smågnälller. Plötsligt ändrar gnället karaktär till joller och jag antar att tröttheten var övergående. Ett skitlass i blöjan. Vackert så.


Nybadad, väldoftande och kammad Marius snart färdig för sängen

Lite före sex, medan Suvi ännu är kvar, tar jag Marius med mig och går en trappa ner för bad och dusch. Efteråt får båda ungarna nya blöjor och pyjamas på. Marius sätts vid bordet med en tallrik mjölk och flingor. Jag sätter mig med Celine i soffan och en flaska ersättning. Hon är trött, har inte sovit mer än sammanlagt två timmar under hela dagen. Marius kommer också och kryper upp i famnen när han ätit färdigt. Väntar på sista slurken ur flaskan. Suvi åker hem. Celine sätts i sängen 18:32. Sover. Borstar tänderna på Marius. 18:35 ligger han i sängen. Tystnaden belägrar lägenheten och jag pustar ut.


Två trötta ungar fem före sängen. Och en trött mamma med blött och icke borstat hår.

Intar soffan. Bloggar. Tittar på nyheterna. Bloggar mera. Laddar för Let´s dance. Planerar ett sista effektivt plock i pauserna. Ska äta smörgåsar. Och glass. Och så skall försöka komma mig i säng före 23:00. Det var den helt vanliga fredag hemma hos oss.

Natten som var, innehöll flertalet amningar såsom tidigare nätter. Amningen klockan fem var förmodligen onödig eftersom Celine somnade om genast, men eftersom väggen som skiljer vårt och Marius rum åt kan jämföras med en paffskiva, så är det bara att rusa upp direkt Celine piper till så att inte Marius skall vakna.


Morgonstund har guld i mund

Marius vaknar 07:00, vilket känns okej. Han kommer intraskande till vårt rum och är så högljudd att även Celine vaknar. Marius sätts på pottan för morgonskitning framför Barnkanalen, Celine läggs på en handduk för rumpluftning och jag lägger på datorn för att kolla min krånglande blogg samt mailen.


Marius sköter spellistan på Spotify när det skall städas

Halvåttatiden äter vi frukost, jag och Marius, medan Celine tittar på i sittern. Hon meddelar dock också sin hunger och hon ammas samtidigt vid bordet som jag äter och läser tidningen. Temperaturmätaren står nära -25 grader utomhus och jag bestämmer att vi tillbringar förmiddagen inne.


Idag sa vi nati nati åt alla tomtar som fick gå in i skrubben och sova till nästa vinter

Påbörjar de normala morgonsysslorna som att starta en tvättmaskin, plocka i och ur diskmaskinen, plocka leksaker av golvet och dammsuga. Moppar också golvet i köket, hallen och vardagsrummet, städar wc:n och packar paket med kläder som jag sålt på nätet. Celine följer aktiviteterna från golvet och Marius drar fram ännu mer leksaker.


Golvmoppningen genomfördes med Marius fastklistrad i moppen. Vårt samarbete gick sisådär.

Klockan tio ammas Celine och får extra ersättning i flaska. Marius tömmer det som blir kvar. Celine läggs i sängen och somnar. Halv elva värmer jag gårdagens rester för en tidig lunch. Vi skall vara på rådgivningen klockan 12:40 - mitt i Marius normala sovning. Marius vägrar äta och sätts i säng för att sova. Hör att han inte längre befinner sig i säng utan leker med lego. Celine vaknar efter 45 minuters sömn. Marius kommer ut ur rummet. Lyfts tillbaka i säng. Kommer ut igen. Lyfts tillbaka. Och igen och igen och igen. Till sist somnar han. Min tilltänkta plan lyckades inte.

Jag måste sätta motorvärmaren i bilen på parkeringen 200 meter bort. Klär på mig och springer hårt. Celine är halvgnällig- borde ha sovit mer, och byter till jeans, packar skötväskan, skriver några rader på detta inlägg och busar med fröken. Klockan är strax efter tolv och jag börjar klä på Celine ytterkläderna. Måste väcka Marius som förstås blir sur. Klär på sprattelkalle som inte hunnit äta lunch. Han vägrar dras i pulkan så jag bär en skrikande Marius på ena axeln och Celine i andra handen till bilen. Vi hinner i tid till rådgivningen.

Marius ser till att Celine inte understimuleras. Fordon var ordet.


Marius dukar själv bordet. Ifall han skulle bli hungrig på riktigt.

De flesta inlägg börjar finnas igen och allt fler bilder återkommer (jag tror att de laddas i tidordning med de äldsta först). Kommentatorsfunktionen verkar också krångla tillsvidare med kommentarer som inte går att publicera under visa inlägg eller syns. Även rubrikpartiet saknas. Men jag tror och hoppas att dessa problem snart skall vara åtgärdade men meddela gärna ifall det är något som inte funkar alls.

Efter gårdagens katastrofdag började denna dag på samma sätt när Marius vaknade 5:30 då Celine skulle ammas. Idag pluggade jag dock i öronpropparna och lät ungen vara i sitt rum och efter en och en halvtimme somnade han om igen och det var en betydligt gladare pojke som vaknade efter nio. Marius är oerhört känsligt med sovandet och får han inte sina timmar per dygn, resulterar det i mer eller mindre skitdagar. Det löns således inte att spela med hans sovtider i onödan.

Så undrar ju förstås ni. Varthän namnet?

Kakka (eller skit, bajs, avföring, nummer två eller vad ni nu må kalla det - kakka är det i vårt hus) är en central del av vår vardag. I alla de färger och former med varierande lukt. Kakka är också ett de allra första orden Marius lärde sig att säga.

Kaffet å sin sida känns ibland livsnödvändigt för att man skall orka med vardagen. Vi sitter också ofta tillsammans vid bordet på eftermiddagen och dricker kaffe medan Marius äter mellanmål. Dessutom, den kanske starkaste kopplingen till namnet jag har valt, är att Marius kallar kaffet till kakka och att vi föräldrar även pratar om kakkakaffet. Som sista motivering kan jag skönja en viss finlandssvenskhet över namnet.

Praktika:
Bloggen är precis samma som tidigare - det är bara namnet som har bytt. Dessutom skickas ni automatiskt till kakkakaffe.com från skruttisochjag.blogg.se, även om det är fritt fram att skriva in den nya adressen direkt. En ny design på bloggen kommer också att komma så småningom.

I brist på annat denna tidiga morgon började jag med projektet byta till min egna domän. Jag trodde att jag kunde byta och göra allt på den nya bloggen färdigt förrän jag meddelade åt er. Tji fick jag och allt sket sig. Mina nerver har utstått hård påfrestning idag och jag trodde redan att min blogg hade splittrats i cyberrymden innan jag ikväll fick proffisionell hjälp av Lari, ägaren till bloggen DesignaDinBlogg. Alla bilder och inlägg finns fortfarande inte, men jag hoppas att dessa kommer så småningom.

En till uppdatering kommer strax.

Soffan och filten är min. Ice Age är igång på tv:n, eftersom inte ens Barnkanalen har börjat såhär okristligt tidigt.

Det är verkligen inte okej att vakna halv sex. Eller det var Celines fel. Eller kanske mitt eget, eftersom jag lät det dröja fem sekunder istället för två innan jag rusade upp och ammade. Och Marius är så himla lättväckt. Jag har för övrigt ammat fler gånger än någonsin tidigare inatt och jag undrar hur det står till med min mjölkproduktion. Förmodligen är det också mitt egna fel, eftersom jag dricker en bråkdel av det jag skulle behöva dagligen och kaffet är en stor bråkdel av den bråkdelen. Äh, jag är bara pissigt trött.

Reafynd från nelly.com. Jeans, väst, mössa och Maloa-armband.

Jag har för första gången sedan Ellostiderna i lågstadiet beställt kläder åt mig själv per post. Och tänk att kläderna dessutom passade. I övrigt har jag ett mycket ytligt problem. Jag köpte ett par svindyra jeans åt mig i oktober - i en storlek som jag inte haft sedan jag var fjorton. Nu är dessa alldeles för stora och hänger som slärvor. Kan man krympa jeans på något sätt utan att förstöra dem?

Med Marius förlorade jag mina graviditetskilon först när jag slutade amma. Denna gång rasade kilona av mig redan efter några veckor och nu ligger jag på en alldeles lagom vikt. Därför hoppas jag att det inte blir ytterligare viktnedgång när jag slutar amma denna gång.

Tuffa fastern kom alldeles ensam med tåget från Åbo ikväll för att hälsa på sina favoriter. Jag behöver egentligen inte säga att Marius blev salig av lycka.

En blogg är vinklad. Subjektiv. Författad av innehavaren. Innehållet självvalt.

Skriver jag, medveten om att min blogg kan uppfattas som en Fröken Duktig - blogg. Men jag tycker att jag är duktig. Jag ser ingen orsak till att nedvärdera mig själv bara för att det skall passa andra. Det betyder ändå inte att jag inte skulle ha sämre sidor. De är bara så lätta att utelämna. Som att Ice Age 2 – F 7 år, redan har rullat två varv hemma hos oss denna söndagsförmiddag medan jag sitter framför datorn. Eller att jag ibland kan glömma att byta blöjorna på ungarna och att de går med piss i röven en halv evighet. Eller att jag blir sjukt irriterad på Celine om hon inte somnar direkt om kvällarna. Eller att jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt att läsa böcker för Marius och försöker avleda hans uppmärksamhet när han kommer med en bok. Eller att Celine ligger i sittern eller på golvet 90% av all vaken tid, eftersom jag inte vill ha henne i famnen. Och så vidare, och så vidare. Detta utan att barnen på något sätt far illa – det är bara den delen av verkligheten som är så lätt att utelämna.

Däremot tycker jag mig ändå återge våra dagarna förhållandevis relativt. Bloggare som beskriver sina vardagar med orden underbart och mysigt i varannan mening sticker mig i ögonen, för hur jag än vrider på det, kan jag inte tycka att det är mysigt att stiga upp från bästa skönhetssömnen och amma, jag tycker inte det är underbart med en gallskrikande unge som vrider sig på golvet, eller när samma unge med flit (eller ens i misstag) vänder glaset med mjölk upp och ner, eller att byta tre skitblöjor på Celine i rad, eller stiga upp klockan sex på morgonen.

Mycket är underbart med att vara mamma men det finns också en hel del som inte alls är underbart.

(Det kommer att komma en del två rörande detta ämne senare.)

Syskonen myser i spjälsängen som Celine fått överta innan läggdags

Det fanns intresse för hur Marius övergång till stor säng går. Hittills har allt varit precis som förr. Vare sig läggningarna dagtid eller kvällstid har orsakat problem och dessutom har han inte fallit ur sängen. Däremot har han ännu inte förstått att han självmant kan gå ur sängen, utan när han vaknar ligger han likt tidigare och ålvar tills någon kommer och tar upp honom.

MIN NYÅRSMENY
Sallad:
Parmaskinka med honungsmelon på tricolor-salladsbädd
Serveras med batong och vitlökssmör
***
Varmrätt:
Skaldjurspaella med kyckling
***
Efterrätt:
Kinuskipaj med egenplockade tranbär och hallon
***

Vad säger du Helge?