Den där fredagen

Jag har de senaste kvällarna knåpat på en mer detaljerad berättelse om den där fredagen för en vecka sen, då vårt andra underverk anlände till världen.

Dagen
Fullt program. Gudmorsbesök, universitetslunch och utflykt till Peurunka. En helt vanlig dag hemma hos oss med andra ord.

Klockan 19.00
Marius är nattad och sover. Vi pustar ut. Äter lite rester från dagen. Känner inte av något överhuvudtaget. Intar en plats i soffan med datorn i famnen.

Klockan 19.20
Det knäpper till två gånger i magen. Jag reagerar, håller andan och säger lugnt "nu hände nog något". Går till wc, konstaterar en liten mängd vätska och är en aning fundersam. Borde det inte vara mer? Entrar soffan igen och fortsätter titta på tv. Inte någon som helst antydan till värk.

Lite senare
Det rinner lite smått hela tiden. Jag går i duschen - håret är skitigt och jag luktar svett under armarna. Packar tandborsten, linsvätskan och -fodralen. Börjar titta på Vem vet mest från Sveriges tvåan.

20.10
Första värken. Från ingenstans. Vilken kraft. Är hungrig och beordrar Thomas skala ett äpple. Uppdaterar bloggen med skräckblandad förtjusning. Thomas går och hämtar bilen från parkeringen några hundra meter bort. Parkerar den, färdigt svängd, utanför dörren.
 
20.30
Klickar fram varktimer.se i smyg för att klocka värkarna. Sitter i soffan bredvid min mormor och låtsas verka oberörd. Thomas är lite smånervös och laddar med mat. Läser Elins kommentar om att vi kanske hinner se Idol - det blir nog lugnt tror jag. Första klockningen visar ett värkintervall på tio minuter, nästa intervall är sex minuter, sedan följer fem intervall med bara två och en halv minut mellan värkarna. Thomas kommer och kikar vad jag håller på med och blir ännu mer nervös av vad han ser. Alltså det korta avståndet mellan värkarna. Jag försöker fortfarande verka oberörd.

21.00
Beordrar om smörgås. Jag är hungrig. Idol börjar. Ser operasångaren med gitarren. Hör inte vad domarkåren säger. Det börjar bli svårt att inte låtsas om någonting. Skriver sista blogginlägget och packar ner datorn i väskan. En halväten smörgås lämnar på soffan. Klockan är kanske kvart-tjugo över nio.

Bilfärden
Thomas kör lite för hårt på vår halvguppiga infart. Helvete. Grönljuset byter till rött tre sekunder för fort. Han frågar lite försiktigt hur det går. "Hur det går" väser jag tillbaka. Vad svarar man liksom. Han kör lindrig överhastighet de två kilometrarna till sjukhuset. Parkerar på sin skolas personalparkering, med liten risk för parkeringsböter - men det är närmare att gå.

Vid sjukhuset
Jag måste vänta några sekunder i bilen, för en joggare släntrar förbi och jag är inte särskilt sugen på att flämtande kasta mig ur bilen framför honom. Med mycket möda tar jag mig fram till jouringången. Kommer in, för att gå igenom nästa dörr - som är låst. Fan. Och ingen människa i syne. Pustar och svär - dörren öppnas. Igenom en korridor, uppför en trappa, igenom en korridor och äntligen syns Till förlossningen -skylten. Vi ringer på klockan, en barnmorska möter oss; "ett ögonblick, undersökningsrummet är upptaget". Jag sjunker ner på en stol, det lugnar sig helt plötsligt i magen och jag hinner redan tänka "jaha, det var ju just typiskt". (Denna tanke blev dock inte särskilt långvarig.)

Undersökningsrummet
Upp på britsen. Sköterskan ska lägga CTG-bältet över magen. Jag vänder, vrider och slingrar mig. Kvider av smärta. Sköterskan konstaterar att det kanske är bäst att se efter hur långt öppen jag är. Åtta av tio centimeter. Vi hinner inte med någon CTG-kurva. Jag upplever besvikelse - jag hinner inte få någon bedövning! Jag håller ju på att dö av smärta. In i förlossningssalen direkt.

Förlossningssalen
Tre barnmorskor kommer springande. Börjar plocka fram alla instrument. Jag kämpar mig upp på britsen. Barnmorskan konstaterar att huvudet syns - det är bara att börja krysta. Krysta? Nu? Hur gör man? Barnmorskorna rusar runt, jag arbetar mot istället för. De försöker leda, Thomas översätter och jag gör som jag vill. Tills jag fattar knixen och på fyra-fem krystningar är ungen ute och jag behöver dricka. "En flicka" hör jag barnmorskorna säga. "Och så mycket hår". Och sen får jag henne, den alldeles ljuvligaste, underbaraste flickan.


Påklädning inne i förlossningssalen


Jag duschar. Vi får smörgåsar. Vi pratar. Och vi förundras. En sköterska kommer och tar våra uppgifter. Vi hann inte med det före förlossningen. Enligt förlossningsrapporten är vi inskrivna på sjukhuset 21.45. Celine är född 22.01.




Efter utkrystad unge. De tidigare omskrivna shampooflaskorna kom sist och slutligen aldrig till användning, eftersom mitt nytvättade hår inte ens hann torka innan ungen var ute.

BB
Vi förflyttas till BB-avdelningen någon gång halvtolvtiden. En annan mamma och bebis befinner sig också i rummet. Celine hämtas för granskning och jag och Thomas ligger och viskar i mörkret. Celine återvänder efter en stund till rummet och det är dags för Thomas att bege sig hemåt, eftersom papporna inte får vara på BB över natten. Jag slår upp laptopen. Skriver blogg, slösurfar en stund och försöker lugna ner mig. Trots att natten sedan blir lugn, hittar jag ändå aldrig sömnen. Men varför skulle jag - vi hade ju precis upplevt det största man någonsin kan uppleva. (Fast Thomas hade ju naturligtvis sovit lika gott som vanligt.)



13 kommentarer
Nina

Åh, det är så himla häftigt! Jag bara ryser då jag läser om din förlossning.

Också fasar jag för hur snabbt det ska gå för mig nästa gång då jag första gången hann vara en timme på förlossningen. (Tur att sambon har varit med på lite fler förlossningar nu.)

Ja, man blir allt bra sugen på att utöka familjen då man läser din blogg. Mmmm. Finfin är hon lilla Celine!

Linn

Jag ÄLSKAR birthstories. Sku kunna läsa hundramiljoner på en gång utan att tröttna.

Eva

Så underbart att läsa om din förlossning. Tänk om alla hade det så lätt för att föda barn. Nu längtar jag grymt mycket efter min två =)men nu är det inte långt kvar.

Elin - Ett hus till oss

Vilken jättehärlig berättelse och jättehärlig blogg!



Ha en underbar helg! :)

Liw

För endel verkar det vara så himla lätt att föda, skönt! Det inger hopp :)



Du har blivit utmanad :)

crazyangel

Så mysigt :) åh du skriver bra. Måste gåtthemskt fort. Hur långtid tog det med marius?

freja

WOW vilken frukostbricka! :D

Eva [Bland rosa och blåa tuttar]

Visst kan man väl kalla det frukostbricka också fast det är mitt i natten... =)

jonna

jag blir alldeles blödig och knasig av sånt här, men jag kan ändå inte låta bli att frossa i förlossningsberättelser, särskilt när det är folk man "känner" som har skrivit.



förra gången du födde gick jag också med värkar (hrönn är född 21/5-08) och den här gången var jag ute i skärgården och grillade och drack ett par glas vin och var framförallt vaken alldeles för länge. dagen efter när jag kikade in här fick jag då perspektiv på känslan att vara lite trött och sliten.



och så till sist får jag väl erkänna att jag är lite avis. jag har ju bestämt mig för att det inte blir några fler små digneliusar. ett barn räcker gott för mig, men ändå smärtar det mig att jag aldrig mer ska få föda. det finns ju liksom inget som någonsin kan toppa den känslan.



grattis till en fin dotter eva!

Eva [Bland rosa och blåa tuttar]

Jag är också en sån där som kan frossa i förlossningsberättelser. Med en och en annan tår i ögonvrån.



jonna: Jag minns. Åh, vad det var spännande tider. Det är så tudelat att föda - samtidigt som det är världens smärtsammaste så är det ändå världens häftigaste. Men det är ju lite mer än att bara ligga i förlossningssalen och krysta ut ungen att ha barn.



Eva: Om jag inte älskat min kropp förr, så har jag i alla fall gjort det som gravid!



Tack för alla fina kommentarer!

jonna

fast du är ju ursäktad som liksom är mitt i det själv, att läsa andras berättelser är lite som terapi tycker jag. både inför och efteråt. jag själv borde ju dock vara ur den fasen och lagt ner frossandet vid det här laget.

Anna

Å vad fräsch du var efteråt. Jag var helt röd o mosig o tovig i håret men så kämpade jag 12 timmar varav 8 på förlossningen sist.

Anna

Oooh vilken bra berättelse!! Din blogg är SUPER