Celine smällde av sitt livs första leende igår och har även idag flinat glatt. Dock har jag ännu inte hunnit fånga det på bild ännu. Vänta bara.

Några minuter före två rullade vi in på farmors gård. Resan gick nästintill perfekt - det hördes inte så mycket som ett ljud från baksätet. Nu är båda ungarna nattade i respektive säng och jag skall, mycket trött efter dagen, bänka mig i soffan.

Vi åker igen längs den gråa landsvägen och vi har gjort det bra ifall vi är framme före klockan två senare idag.

Den större ungen har hittills varit barfota överallt förutom utomhus, allt för att hållas på benen när det går hårt i krokarna. Igår kom dock en tossbeställning på posten med ett par bruna aptossor i äkta läder. Jag kunde dock inte låta bli att beställa ett par tossor åt den mindre ungen också.

Punktligt som vanligt knackade mjölktaxin på dörren klockan åtta för mjölkupphämtning. Efter det har det varit full rulle och nu medan pappan är ute med sonen, är det meningen att jag skall försöka få ordning på huset. Klockan tolv ska jag sjunka ner i frissastolen och få håret upprett och klockan två är det byte av ungar och knatteklubb för Marius. Planerat in i minsta detalj.

Det var kallt, det var regnigt, det var blåsigt och det var ruggigt under kvällens promenad. Marius fick inviga nya halaren, som har löstagbart innefoder, eftersom den andra halaren var så skitig så att den stod för sig själv och hamnade i tvättmaskinen.

Det värmer i hela mitt mammahjärta då jag ser vilken kärlek som finns mellan Marius och Celine. Jag njuter i stora drag - väl medveten om att det också kommer att ryka hårtofsar en vacker dag.

När klockan närmar sig sju om kvällarna, traskar stora ungen numera själv till sängen och med ett eh, eh ber han om att bli upplyft. Sen rabblar vi nati-nati-sovgott-mamma och pappa älskar dig-syns i morgon, och så är vi redan ute och dörren är stängd.

Klockan åtta är det dags för lilla fröken att sova. Omstoppning, nati-nati-sovgott-mamma och pappa älskar dig-syns i morgon, och så är vi redan ute och dörren är stängd. Vi ägnar således 20 sekunder åt vardera unge för nattning per kväll.

Moderns babysitter från 1986 tjänar fortfarande sitt syfte

Pappan stängde ytterdörren efter sig klockan sju imorse och väntas hem igen under kvällen, för att tillbringa dagen på rullskidstävling. Mammas dag började å sin alldeles ypperligt, då stora ungen kompenserade gårdagens sexans morgon med en halvåttans idag. Långpromenad och parklek är vad som väntas fylla vår söndagsförmiddag - på eftermiddagen får vi besök av Lauri med mamma Kaisa.

La Familia kastade sig på förmiddagen in bland myller och trängsel för att gå på stort barnklädes- och barnartikelsloppis. Pappan i huset visade sig ha dolda fyndartalanger och för en dryg tjugolapp handlade vi en Lassietec vinterhalare i mycket fint skick, en vacker hemstickad yllehalare med tillhörande vantar och sockar åt lillan, en ekorrväska, en mycket fin cykelhjälm och en pulkliknande sak åt stora ungen, en hjälmmössa och Lilla Grisen Babe VHS. Den sistnämnda betalade Thomas tio cent för. Därtill har Marius fått leka av sig i en gymnastiksal, deltagit i dans och sång samt tittat på hundframträdanden.

Ungarnas registerskyltar är nu fastsatta på vagnen och det är mycket roande att iaktta människorna man möter, som så diskret som möjligt försöker läsa vad det står på dem. Jag undrar vad dom tänker.

Det här med mat är ytterst centralt i vårt hushåll. Med en hårt tränande karl som äter dubbelt av allt, en lika hårt ammande kvinna som dessutom tjänar levebröd på att pumpa, och en unge som aldrig sitter still, så är dagarna ett enda långt matmaraton. Idag bestod lunchen av moussaka, middagen av räkpaj och nu har vi precis lassat in äppelpaj.

Ett pepsodentleende med sex stycken gaddar. Vi har kommit bra överens, Marius och mamma, de senaste dagarna.

Marius fick busiga ögon och proppade munnen full av sand

Pappa hade viloeftermiddag från träning och då passade jag, mamman, på att ta bilen in till stan för shopping i allsköns ro, medan pappan då stod vid rodret hemma. Jag kunde inte låta bli att småskratta för mig själv när jag efter två timmar hemifrån ringde sambon för att höra hur det gick. "Öhh..." ljuder det tveksamt på andra sidan luren. "Ska jag komma hem då?" frågar jag. "Nejdå, jag har läget nästan under kontroll" svarar sambon. När jag sedan anlände hem igen, efter att både handlat höstjacka och fyra matkassar, så konstaterade sambon att det var bra mycket lättare att göra ett femtimmars träningspass, än att försöka hålla reda på vår ettåring och spädis.

Det var bakdag idag på öppna dagiset, och trots att vi inte hann dit till klockan halv tio så hann vi gott och väl baka semlor, vilket var den allra första gången för Marius.

Vi är oftast alltid i tid, vart vi än far och jag ogillar när folk, ogrundat och upprepade gånger kommer försent till avtalade tider. Men idag, när jag mitt i det vanliga morgonkaoset bestämde mig att för första gången åka ensam med båda ungarna till öppna dagiset, så insåg jag att det här med att komma i tid inte alltid kommer att vara så lätt hädanefter.

Att jag inte heller orkade laga någon mat igår kväll, gjorde att jag vid halv nio imorse fick stå och koka makaroner och göra en hastig äggröra för att ungen skulle ha någon mat att äta. Och när jag äntligen kommit så långt, efter att redan bytt två skitblöjor på Celine, att jag skulle kunna börja klä ytterkläderna på respektive unge - ja, banne mig om inte Celine skiter ner sig en tredje gång på raken.

Och så skulle vi gå till bilen. Cirka tvåhundra meter. Marius vägrar hålla handen och springer som en blådåre åt motsatt håll. Jag efter med lillasyster skumpande i bilstolen. Sen kånkar jag en sprattelgubbe under ena armen som sparkar sina stövlar medan jag bär andra ungen i andra handen. När båda sedan är inbaxade i baksätet drar jag en lättnadens suck och konstaterar, genomsvettig, att en vinterjacka kommer att bli överflödig i vinter.

Medan mamma pratade med sin vän Pernilla i telefon under dagens parkbesök, passade en annan på att ta sig ett dopp...

Celine har hittills gjort livet lätt för oss. Vår dotter är den mest lugna och harmoniska varelse jag någonsin sett. Hon ligger där och tittar, med sina stora mörka ögon. Ännu har hon inte åstadkommit något som skulle kunna kallas gråt. På nätterna gnyr hon lite för att meddela om sin hunger. Hon sover hela* nätter i sin egna säng och följer redan en relativt regelbunden dagsrytm. Hon har aldrig krånglat vid bröstet och äter även ur flaska utan problem.

Peppar, peppar.

*Hela i den bemärkelse att hon bara ammar i vår säng 2-3 gånger á 15 minuter per natt.

Marius är cool i sin nya me&I -tröja

Vi lämnade hemmet strax före nio i morse och stövlade in igen tjugo före sju, bortsett från att ha varit in och äta och sova. Den äldre ungen sover sedan länge och den yngre är redo för att dyka ner i vaggan. En lugn kväll framför tv:n är vad som väntar härnäst.

Oj, så Celine-syster blir bortskämd med kramar och pussar av sin storebror vareviga dag.

Ögonen tindrade på Marius när han fick välja en splitter-ny-kokad tutt på eftermiddagen. Sex tuttar var, fanns bland dagens post. Mammas nerver är räddade en tid framöver igen.

Helgen kom och gick. Pargasfolket likaså. Det är med ett tack och godnatt vi avslutar detta utomordentliga veckoslut, som har innehållit både det ena och det andra.

"Du har redan blivit så stor. Vår lilla älskade son. Fast du är ju faktiskt storebror också. Du kan så mycket redan. Du älskar att vara ute, springa och klättra. Nästan varje dag är det någon annan mamma och pappa i parken som springer efter dig och skall rädda dig när du klättrar upp i stora rutschkanorna, i klätterställningarna eller gungar tokhårt på flygplanet. De tror inte att mamma ser vad du håller på med och att du är för liten för att klara av det. Men det vet mamma att du gör. Rörelsemässigt är du på många punkter redan på en tvåårings utecklingsnivå, eller till och med över, och ibland kan mamma till och med att det är småpinsamt när far förbi äldre barn.

Fast du pratar inte så mycket ännu. Du kan säga titta, där, ta-ta (tack) pappa och mamma. Och så har du några egna ord, bubba och äiti (äiti är i och för sig mamma på finska, men jag tror inte att det är det du menar) som vi inte vet vad de betyder. Fast då pratar ju mamma sin dialekt med dig, pappa pratar lite redigare svenska och så pratar alla dina kompisar, och tanter och farbröder finska. Så det är kanske inte så konstigt att du är lite virrig. Och sen så är du inte så intresserad av att sitta i still på din lilla rumpa och läsa böcker, leka med dina leksaker och lyssna på vad vi säger heller. Nej, du tycker om action.

Du går på redskapsgymnastik två gånger i veckan, du simmar en gång, du är på knatteklubb och öppna dagiset två gånger. Utöver detta träffar vi andra kompisar, både mammas och dina, och varje dag är vi ute minst två gånger.

Du tycker om din lillasyster. Varje morgon då du vaknar och fått ny blöja så kommer du in där mamma, pappa och syster sover, för att kolla i vaggan. Du delar också ut massvis med pussar och kramar fast du förstår inte att syster inte tycker att det är skönt då man borstar henne med borsten uppochner, eller att hon inte vill ha tutten ifall munnen är stängd, eller att hon ännu är för liten för att brottas med. Fast vänta bara - när hon blir lite större så kommer du att få tillbaks då du redan lär henne hyss.

Du är en alldeles underbar busunge, som kör slut på mamma och pappa vareviga dag, men oj så mycket vi älskar dig i alla fall. Vår stjärna."

Jag har de senaste kvällarna knåpat på en mer detaljerad berättelse om den där fredagen för en vecka sen, då vårt andra underverk anlände till världen.

Dagen
Fullt program. Gudmorsbesök, universitetslunch och utflykt till Peurunka. En helt vanlig dag hemma hos oss med andra ord.

Klockan 19.00
Marius är nattad och sover. Vi pustar ut. Äter lite rester från dagen. Känner inte av något överhuvudtaget. Intar en plats i soffan med datorn i famnen.

Klockan 19.20
Det knäpper till två gånger i magen. Jag reagerar, håller andan och säger lugnt "nu hände nog något". Går till wc, konstaterar en liten mängd vätska och är en aning fundersam. Borde det inte vara mer? Entrar soffan igen och fortsätter titta på tv. Inte någon som helst antydan till värk.

Lite senare
Det rinner lite smått hela tiden. Jag går i duschen - håret är skitigt och jag luktar svett under armarna. Packar tandborsten, linsvätskan och -fodralen. Börjar titta på Vem vet mest från Sveriges tvåan.

20.10
Första värken. Från ingenstans. Vilken kraft. Är hungrig och beordrar Thomas skala ett äpple. Uppdaterar bloggen med skräckblandad förtjusning. Thomas går och hämtar bilen från parkeringen några hundra meter bort. Parkerar den, färdigt svängd, utanför dörren.
 
20.30
Klickar fram varktimer.se i smyg för att klocka värkarna. Sitter i soffan bredvid min mormor och låtsas verka oberörd. Thomas är lite smånervös och laddar med mat. Läser Elins kommentar om att vi kanske hinner se Idol - det blir nog lugnt tror jag. Första klockningen visar ett värkintervall på tio minuter, nästa intervall är sex minuter, sedan följer fem intervall med bara två och en halv minut mellan värkarna. Thomas kommer och kikar vad jag håller på med och blir ännu mer nervös av vad han ser. Alltså det korta avståndet mellan värkarna. Jag försöker fortfarande verka oberörd.

21.00
Beordrar om smörgås. Jag är hungrig. Idol börjar. Ser operasångaren med gitarren. Hör inte vad domarkåren säger. Det börjar bli svårt att inte låtsas om någonting. Skriver sista blogginlägget och packar ner datorn i väskan. En halväten smörgås lämnar på soffan. Klockan är kanske kvart-tjugo över nio.

Bilfärden
Thomas kör lite för hårt på vår halvguppiga infart. Helvete. Grönljuset byter till rött tre sekunder för fort. Han frågar lite försiktigt hur det går. "Hur det går" väser jag tillbaka. Vad svarar man liksom. Han kör lindrig överhastighet de två kilometrarna till sjukhuset. Parkerar på sin skolas personalparkering, med liten risk för parkeringsböter - men det är närmare att gå.

Vid sjukhuset
Jag måste vänta några sekunder i bilen, för en joggare släntrar förbi och jag är inte särskilt sugen på att flämtande kasta mig ur bilen framför honom. Med mycket möda tar jag mig fram till jouringången. Kommer in, för att gå igenom nästa dörr - som är låst. Fan. Och ingen människa i syne. Pustar och svär - dörren öppnas. Igenom en korridor, uppför en trappa, igenom en korridor och äntligen syns Till förlossningen -skylten. Vi ringer på klockan, en barnmorska möter oss; "ett ögonblick, undersökningsrummet är upptaget". Jag sjunker ner på en stol, det lugnar sig helt plötsligt i magen och jag hinner redan tänka "jaha, det var ju just typiskt". (Denna tanke blev dock inte särskilt långvarig.)

Undersökningsrummet
Upp på britsen. Sköterskan ska lägga CTG-bältet över magen. Jag vänder, vrider och slingrar mig. Kvider av smärta. Sköterskan konstaterar att det kanske är bäst att se efter hur långt öppen jag är. Åtta av tio centimeter. Vi hinner inte med någon CTG-kurva. Jag upplever besvikelse - jag hinner inte få någon bedövning! Jag håller ju på att dö av smärta. In i förlossningssalen direkt.

Förlossningssalen
Tre barnmorskor kommer springande. Börjar plocka fram alla instrument. Jag kämpar mig upp på britsen. Barnmorskan konstaterar att huvudet syns - det är bara att börja krysta. Krysta? Nu? Hur gör man? Barnmorskorna rusar runt, jag arbetar mot istället för. De försöker leda, Thomas översätter och jag gör som jag vill. Tills jag fattar knixen och på fyra-fem krystningar är ungen ute och jag behöver dricka. "En flicka" hör jag barnmorskorna säga. "Och så mycket hår". Och sen får jag henne, den alldeles ljuvligaste, underbaraste flickan.


Påklädning inne i förlossningssalen

Jag duschar. Vi får smörgåsar. Vi pratar. Och vi förundras. En sköterska kommer och tar våra uppgifter. Vi hann inte med det före förlossningen. Enligt förlossningsrapporten är vi inskrivna på sjukhuset 21.45. Celine är född 22.01.




Efter utkrystad unge. De tidigare omskrivna shampooflaskorna kom sist och slutligen aldrig till användning, eftersom mitt nytvättade hår inte ens hann torka innan ungen var ute.

BB
Vi förflyttas till BB-avdelningen någon gång halvtolvtiden. En annan mamma och bebis befinner sig också i rummet. Celine hämtas för granskning och jag och Thomas ligger och viskar i mörkret. Celine återvänder efter en stund till rummet och det är dags för Thomas att bege sig hemåt, eftersom papporna inte får vara på BB över natten. Jag slår upp laptopen. Skriver blogg, slösurfar en stund och försöker lugna ner mig. Trots att natten sedan blir lugn, hittar jag ändå aldrig sömnen. Men varför skulle jag - vi hade ju precis upplevt det största man någonsin kan uppleva. (Fast Thomas hade ju naturligtvis sovit lika gott som vanligt.)

Sent igår kväll anlände klanen från Pargas och med favoritfastern i spets är speciellt Marius helg räddad. Just nu njuter jag av lyxen att ha skickat ut den större ungen med fastern, och sambon - tillsammans med min svärmor, har begett sig till Prisma för mathandling. Och här sitter jag och bloggar i godan ro.

Den tidigare omtalade flytten, som skulle ske när lillasyster anlände till världen, är i detta nu inte särskilt aktuell. Under de sex första nätterna hemma, har  pappan inte vaknat en enda gång. Till hans försvar kan jag ändå tillägga att Celine inte heller gråtit en enda gång. Men ändå. Behöver jag säga annat än karlar?

Våra båda troll sover och vi föräldrar sitter bänkade framför Idol. Morgondagen bjuder på det första rådgivningsbesöket med Celine, tösen blir en vecka gammal och farmorn, farbrorn samt fastern är på ingång från Pargas. Bland annat.

Mammas passion för klänningar kommer förmodligen snart att synas också i dotterns klädskåp

Marius dåliga dagar fortsätter här hemma. Den största orsaken är att han vaknat alltför tidigt på morgnarna och ändå sovit ännu sämre middagsvilor än de vanliga 45 minutrarna. Idag såg det bättre ut, ända tills en förbannad traktor, vars knapp hade hakat upp sig och helt plötsligt började spela hela sitt register med full kraft i leklådan inne i ungens rum. Åh, jag hade kunnat slita mitt hår.

P.S Celines bilirubinvärde var igår på nedåtgång och några fortsatta åtgärder behövde inte åtagas.

Marius har lärt sig pussas "på riktigt" - först ett slick med tungan, sedan ett ljudligt smack med läpparna

Celine sov inatt, först ett femtimmars pass som avlöstes av ett tretimmars, och sedan var det redan morgon för mamma. Nätterna har hittills varit alldeles ljuvliga och det är svårt att låta bli att undra när det vänder. Vi håller dock tummar och tår för att det aldrig gör det.

Jag skall snart pallra mig iväg med Celine till sjukhuset igen för bilirubinprovet medan Marius ska iväg och hoppa på trampoliner med pappa. Det om förmiddagen.

Bloggens utseende har uppdaterats, så när som på en faktaruta som ännu saknas. Det är min syster Anna som fifflat med kod- och stilmallar. Jag säger TACK åt dig.

Bild lånad härifrån

Bröstpump - halleluja. Idag rann det till och jag skulle ha föda till ett halvdussin småsvin. Fet, tjock, gul mammamjölk. I morgon skall jag forska i möjligheten att tjäna en extra hacka på att pumpa. Förutom att jag skulle hjälpa nyfödingar, så skulle jag få 18 euro per liter - skattefritt. Det vore ett gott komplement till min minimimammapenning.

Vår lilla älsklings-Marius förvandlades över en natt till en stor pojke. Här i akt att pröva systerns liggdel till vagnen.

Pappa har avklarat ett träningspass. För att nu befinna sig med Marius på redskapsgymnastik. Här hemma snurrar tvättmaskinen och lunchen är förberedd för tillagning. En stunds lugn och ro infinner sig för bland annat att blogga.

Lillan sover bara i princip. Ännu. Jag är denna gång medveten om att så inte kommer att förbli någon längre tid och behöver inte sitta bredvid och vänta på att hon skall vakna. Och det här med amning har börjat fantastiskt bra. Äter relativt regelbundet med drygt tre timmars mellanrum. Nätterna sover hon ungefär fyra timmar i stöten.

Senare idag skall vi tillbaka till sjukhuset. Vi måste komplettera läkarundersökningen med några test som ännu inte kunde göras när hon bara var femton timmar gammal. 

Vi håller på att forma om vår vardag. 

Hela familjen stegade iväg på en söndagspromenad i den underbara septembervärmen på eftermiddagen.

Det har redan strömmat in långt över hundra gratulationer via bloggen, telefonsamtal, sms och mail, och även om jag skulle vilja så har jag inte möjlighet att tacka er alla personligen. Jag vill ändå framför vår uppskattning för att vi blir påtänkta!


Jag har förstått att många av er har haft problem med att kommentera inlägg. Portalen har krånglat i några dagar och även jag har svårigheter med att få bilder uppladdade. Ibland kan det fungera att kommentera ett annat inlägg istället.

Visst kan man skönja en viss stolthet hos den nyblivna storebrodern

Maratonamning, fastklistrad unge vid bröstet, spyor och nattliga blöbyten är väl inget direkt som jag har saknat från spädbarnstiden.

Första natten hemma förlöpte ändå överraskande bra. Visst sov ju ungen hela dagen igår och vaknade pigg som en mört vid elvatiden och låg några timmar efter det som fastklistrad vid bröstet men resten av natten sov vi rätt hyfsat. Lilltjejen är ju faktiskt inte mer än ett och ett halvt dygn gammal ännu. Idag skall nya vagnen invigas. Likaså skall gamlamormodern hoppa på tåget hemåt idag - nöjd över välförrättat ärende.

Jag satte systemkameran i händerna på gamlamormodern med automatiska inställningar - med ett riktigt bra resultat

Det hann inte knäppas många bilder från förlossningssalen. Tösens strategiska mått vid födseln: 47 cm lång och 3240 gram. (Bloggportalen krånglar för tillfället och det är problematiskt att få upp bilder laddade.)

Det blev på sin höjd en halvtimmes slumrande i natt. Med så mycket endorfiner, hormoner, känslor och tankar i kroppen. Emellanåt ammade jag. Emellanåt bara tittade jag. Men sömnen hittade jag inte.

Marius och pappa kom till BB på morgonbesök. Marius blev rädd för mamma i sjukhusrock och var allmänt virrig.

Jag har tjatat mig till läkargranskning idag. Och hoppas på positiva besked - alltså att vi skulle få fara hem till kvällen.

På eftermiddagen, efter ett besök hos gudmor Caroline på morgonen, lunch på skolan och en stunds middagsvila åkte vi till Peurunka och promenerade i det vackra höstvädret.

Liksom alla andra dagar så har det varit fullt ös från sju till sju och det är nu en både fysiskt och psykiskt utmattad mor som ligger i soffan med benen uppslängda på soffbordet. Med några sista kraftansträngningar borde jag kanske fundera på förlossningsväskan som fortfarande bara innehåller ungens kläder och shampooflaskorna, ty sambon har vissa förhoppningar om en unge inom det närmsta dygnet (vilket jag själv starkt betvivlar).

Bilder tagna av Maria i maj

Dagen kom och gick utan några större mirakel och avslutades på ett värdigt sätt med en smaklig middag på tu man hand med mannen som står mig närmast (näst efter Marius). Min uppgivenhet förde oss också till det alltid trogna H&M och jag fann mig en tunika och ett par leggings som ersättande efterrätt. Efter kvällens sena Idol skall jag lägga mig i sängen och intala mig själv att vi trots allt kommer att träffa vår unge inom två veckor - även om vi håller tummarna för att igångsättning inte blir aktuellt.

Vroooom!!!

Det kommer att bli hårt att prestera en nollnians bebis. Jag har gjort vad jag har kunnat. Fast ännu har jag drygt 24 timmars spelrum. Tills dess fortsätter livet enligt gamla mönster - redskapsgymnastik för Marius i morgon förmiddag är nästa programpunkt.

Mammas stora kärlek

Tyvärr, tyvärr ser det ytterst mörkt ut med en brorsdotter i födelsedagspresent åt dig - som du hade gissat. Men vi hoppas att du får en riktigt bra dag i alla fall!

Med snoret rinnandes under näsan

Jahaja. Fadern är åter i träningsskick. Och Marius är bättre - men inte tillräckligt bra för att få åka på morgonens redskapsgymnastik. Och jag - modern, har sovit lika ruttet som vanligt. Men det hjälper inte annat än att klä på sig och marschera till parken.

Det bästa av pappa-fotograf ikväll. Tre dagar återstår till beräknad kläckning.

Regnet har duggat tätt hela denna söndag och med en förkyld unge har vi mot vår vilja tillbringat dagen inomhus, med följden grym uttråkning. För att överleva kvällen behövdes ändå frisk luft och vi begav oss på en kvällsvandring. Åter var vi nya människor.

...och så mammorna då - som vanligtvis står bakom bilderna.

Lördagseftermiddagen tillsammans med familjen från söder blev ett angenämt nöje med kaffe på stan och parklek. Nu ligger fadern och modern utslagna på varsin soffa medan fåtöljen är upptagen av Marius. Tjorven och Skrållan är för ovanlighetskull utbytt mot Alla vi barn i Bullerbyn.

Trots avsaknad av både kokosflingor och pärlsocker så var ändå chokladbollar gott till kaffet.

Varje morgon sjunker humöret några grader när jag vaknar och inser att ännu en natt har passerat utan några som helst antydningar till varken det ena eller det andra. Också vädret är mer värdelöst än uselt och jag och Marius lyckades tillbringa en hel förmiddag inomhus utan att påta ögonen ur varandra. Det om något var ett fall framåt.

Dagens kameraskörd förblev fattig, eftersom kamerabatteriet tog slut efter tre bilder. Men med tjugotre värmegrader i skuggan var det kortärmat som gällde, den andra september - sju dagar innan lillasysters beräknade ankomst.

Igår var det galonkläder som gällde, idag har det utlovats sensommarvärme.

Efter sonens kvällsgröt igår flydde jag hemmet för en välförtjänt andningspaus tillsammans med mina studiekamrater. Det var med lite sorg i hjärtat som jag insåg att studieåret börjar för andra gången utan att jag är med, men å andra sidan skulle jag inte för något i världen vilja byta bort det "andra" liv jag lever. Även om livet som hemmamamma är allt annat än glamoröst och okomplicerat. Men jag vet att studierna väntar - de springer verkligen ingenstans. Det gör däremot ungarna.

Till vänster väntar Marius på boarding inför sin andra flygtur på Helsingfors-Vanda flygfält, iklädd samma Me&I -dräkt som han har på sig på bilden till höger - fotograferad i dags datum.

Må Me&I ha kläder som är hiskeligt dyra men sett till den flexibla användningstiden och plaggens kvalitet måste priset till viss del få försvaras. Dräkten ovan - fått av Marius farmor, och ibruktagen vid dryga fem månaders ålder med byxbenen uppvikta, är fortfarande i användning och i så gott som perfekt skick. Storleken är 74/80.