När jag postade morgonens inlägg om amning var jag beredd på att jag skulle få reaktioner. För sök amning på vilket familjeforum som helst eller googla amning blogg och du hittar otaliga inlägg. Alla med en massa kommentarer. För än idag, år 2009, väcker amning stor hysteri mammor/kvinnor emellan. Jag var uppriktigt nyfiken på vilka reaktioner jag skulle få.

Egentligen förstår jag inte. Varför ska vi lägga oss i? Det ammas för kort, det ammas för länge, det ammas inte alls - och  ändå är det aldrig bra. Jag förstår inte hur det kan finnas ett så stort intresse för en annan kvinnas bröst. Och vart hamnade barnet? Samtidigt som vi ingenting vet om den andras situation. Och detta riktar jag inte till någon speciell utan min undran är generell.

Ibland undrar jag om vi upplevt föräldraskapet. För föräldraskap betyder ju först och främst krånglande amning med såriga bröstvårtor, sömnlösa nätter, kolik och magont. Brist på socialt umgänge, ringar under ögonen och krånglande kärleksliv. Och detta är något som vi hittills (läs: hittills) inte upplevt. Jag tycker dock inte att jag behöver sitta och vänta på sämre tider - för de kommer åt alla någon gång. I stället gläds jag och är tacksam över nuet. Och jag fortsätter att skryta vidare på mig själv, min sambo och våra alldeles ljuvliga ungar.