Fadern befinner ju sig som känt någonstans där det finns mera snö än hemma och vi saknar bil. Jag är ingen vän av lokaltrafiken och nyttjar bussförbindelserna typ två gånger i året. Men idag tänkte jag åter ge systemet en chans, eftersom vi skulle ha en lång dag framför oss. Och vad händer? Jo, det förbannade busskrället kommer inte. Inte ens skymt. 

Vi går ut i god tid, står på busshållplatsen tjugo över, bussarna går halv och jämt. Vi väntar och väntar. Och väntar mer. Och ännu lite till. Jag är lika irriterad som Marius är otålig och vi har ungefär lika långt till tårarna då vi fram och tillbaka går på den lilla refugen vid hållplatsen.

Fem över jämt. Försenad, kommer följande buss. Då har vi väntat i fyrtiofem minuter. Jag arg som ett bi - chauffören kan ju förstås inget veta. Nåja, vi snyftar lite och intar ett säte. Och vad händer sen? Jo, vi sitter på en jädrans buss som kör sightseeing genom halva stan. Varenda liten gata och gränd, sicksackar genom förorterna. En halv jäkla timme tog den normala åttaminuters färden till stan. Så när vi äntligen fick stiga av bussen, så skulle jag i min takt redan hunnit promenera sträckan tre gånger om.

Säg mig, ni som känner mig - är det inte så sabla typiskt att sånt här händer just mig? Alltid.


Mitt förmiddagshumör räddades en aning av att Marius var världens ivrigaste busspassagerare medan vi fick en rundtur genom halva stan