Mitt klädberg på andra sidan sängen är ett mått på hur länge sambon varit borta. Ikväll kommer han äntligen hem efter en svag dag i skidspåret och kanske kanske hinner han hem på detta dygn.

Efter Marius trettio blygsamma sovminuter igår, traskade vi för-jag-vet-inte-hur-mångte-gången-den-här-veckan, de fyra kilometrarna in till stan. Med julmarknad i sikte.


I stan mötte vi upp Marius gudmor Caroline. Vi strövade på Marius villkor runt en stund på marknaden bland sedvanliga traditionella kransar, mirakeltvättmedel, godis och allt annat krimskrams. Celine fick ett par byxor och Marius fick torkade bananer.


Vi promenerade hem igen, via parken, och slängde in den förberedda potatisgratängen i ugnen. Tillsammans med god köttsås och sallad avnjöt vi sedan en lillajulsmiddag i ljusskenet och julmusik i bakgrunden.


Efter maten plingade det på dörren och Marius sprang som brukligt för att öppna. Utanför dörren fanns denna gång inga gäster, utan två paket som lillajultomten hade efterlämnat. Vi öppnade paketen och Marius fick Brios "My first railway set" och Celine fick en kaninskallra. Efter att ungarna gått och sova, öppnade jag och Caroline en flaska julmust och en påse chips och sen satt vi och vräkte framför tv:n resten av kvällen.

Jag och Celine. Och om Celine tycker att lillajul är kanon eller kalkon vet jag inte.

Jag är fascinerad över hur mycket glädje ungarna redan har av varandra. Marius leker mycket bättre då Celine är vaken och Celine lyser alltid upp som en sol när Marius befinner sig i hennes synfält

Jag har, tvärtemot igår, en rätt okej lördagsfeelis. Vi lyssnar på Amy Diamonds julskiva på Spotify, potatis-purjolökssoppan puttrar på spisen, potatisgratängen inför kvällen gottar sig i ugnen och ungarna är allmänt mysiga. Planen är att, efter att Marius sovit middag, gå på julmarknad med Marius gudmor. Visst var det lillajul.

I detta skede av dagen var allt ännu helt okej


Trots att dagen började på bästa sätt när jag fick en dryg timme nästan-ensam-tid, då Marius simmade med gudmodern. Jag passade på att rusa in till stan med Celine och köpa julgardiner till köket och varsin lillajulklapp åt ungarna (vilket skulle visa sig vara överflödigt med tanke på Marius icke smickrande sida idag). Allt gott så långt.

Vi passade samtidigt på att luncha på universitetet och med tanke på tiden och simningen började Marius bli trött, men istället för att bli slö och sömnig trissade han bara upp sig själv med höga och gälla ljud. Naturligtvis somnar han i vagnen, femton minuter, för att vakna hemma på gården pigg som en lärka. Tröttheten kommer ju ändå smygande på eftermiddagen och varven blir allt högre och högre. Han blir alldeles knäpp och gräver jord ur blomkrukorna, häller mjölk på golvet, river ur alla skåp och kastar saker och ting i skräpkorgarna. Och som om det inte skulle vara nog med det så fullkomligen hånskrattar han åt mig när jag ryter åt honom. Dessutom ratar han middagen och medan jag sitter och ammar så sitter han och kastar ris på golvet.

Jag tog ändå upp påklädningskampen ännu en gång för kvällen för att få frisk luft och en chans att spänna fast Marius i vagnen. Jag gick raka spåret till affären för att köpa den dyraste glassen jag hittade (Ben & Jerry´s) åt mig själv. Förutsatt att jag hittar tv-dosan är tanken att avnjuta den framför kvällens Idol. Just nu ser jag inte så mycket annat än Barnkanalen.

Marius har burit sitt halsband dygnet runt sedan han fick det. Detta är en gammal bild från i somras när han (som brukligt) hade lillsyrrans tutt i munnen och även hennes hårband.

Jag har fått otaliga förfrågningar om Marius halssmycke, som han fick av sina gudföräldrar i ettårspresent. Jag har äntligen frågat var det är införskaffat och även några av läsarna visste varifrån man kunde får tag i halsbandet. Här kan ni klicka för mer information. Endast sex euro kostar halsbandet som är handmade by Viveka i Larsmo.

Såhär såg det ut i skidspåret idag där pappan befinner sig. I Ruka alltså.

I alla fall om vi ska få ha den skidåkande pappan hemma hos oss överhuvudtaget. Tre dagar tills han kommer hem. Sju dagar tills han åker igen. Tanken var att vi skulle åka med då, nästa torsdag, men det finns ingen snö och det kommer inte att komma någon snö tills dess, på den tilltänkta lägerorten - bara två timmar bort. Nu borde jag å det snaraste ta ett beslut, åker vi istället drygt fem timmar norrut och tillbringar en och en halv vecka på läger igen, eller lämnar jag hemma ensam med barnen i ytterligare en och en halv vecka. Inget av alternativen lockar väl nämnvärt - för någon av oss.

Novembermörkret är allt annat än gynnsamt för fotografering

Båda ungarna sover middag, jag har laddat med en stor kaffekopp, bortglömda småbröd från dopet och en hittad, gammal finsk Elle. Jag skall således slänga upp fötterna på soffan, njuta av kaffet och dregla över kläder som jag aldrig kommer att äga. I övrigt skulle jag uppskatta en tidningsprenumeration till julklapp. Fast något annat än Elle skulle ge mig mer, typ Kaksplus/Vi föräldrar/Mama eller något annat motsvarande.

Iklädd min gräsligt fula kolloledartröja, som jag tjänade för ett par somrar sen på ett kollo mitt i ingenstans i de svenska värmländska skogarna, städar vi lägenheten till svinstia.

Vi hade besök i eftermiddags igen och vännerna höll ställningarna.

Vardagslyx med tisdagsmiddag, busungar och förlossningsfrossa. Lilla damen Inka blir nämligen storasyster inom de närmsta veckorna. I övrigt var varken Inka eller Marius särskilt förtjusta över att Celine satt i fel mammas famn.

...en ettåring som hade besök av en annan ettåring...

Vi har gått i giftastankar redan i flera år. Förlovade har vi varit i fem och ett halvt. Tillsammans i sju. Först kände jag mig så liten. Jag var ju bara tjugo. Och sen kom ju Marius. Och så var det Celines tur. Och så pass traditionella är vi, att vi vill ha vigsel i kyrka med tillhörande bröllopsfest, och utan risk att behöva stå och huttra i snöslask.

Såhär i efterhand. Av praktiska skäl, skulle det ha varit lättast att ha gift sig för två år sedan. Å andra sidan är vi tusen erfarenheter och två guldklimpar rikare två år senare. Och visst har det sin charm att stå framme vid altaret i kyrkan och säga ja till varandra, utan att veta vad den snart tvååriga storebrodern kommer att hitta på med sin åttamånader gamla lillasyster i kyrkbänken.

Vi får se vad storebror och lillasyster hittar på då mamma och pappa skall säga ja till varandra i kyrkan

Det regnar. Som vanligt. Ungarna befinner sig i Marius rum - Marius grejar med sitt, Celine sitter förtjust och tittar på. Det här mörkret tar oss alla. Jag har i flera morgnar väckt Marius vid halv nio, detta efter tretton och halv timmars sömn. I morse vaknade vi hela bunten kvart före nio.

Celine har haft en undermålig dag idag. Det har varit bekymrat och gnälligt. Dåligt med sömn och slarvigt med maten. Men efter ett varmt bad och gardering med ett mål ersättning ikväll, smattrade det loss i blöjan och ungen var som pånyttfödd.

Jag är också rätt sliten. Mest för att jag ligger vaken in på halva nätterna. Trots öronproppar, kuddar och täcke stör Celines nattgrymtande mig oerhört. Jag tänker således inta soffan i vardagsrummet i natt.

Vad har denna dag annars fört med sig? Redskapsgymnastik som brukligt, och många promenadkilometrar i regnet. På eftermiddagen svepte jag ihop en trolldeg, och jag som avskyr allt vad pyssel heter och innebär, satt lika tålmodigt som Marius och grävde i degen. Med Celine som åskådare på matbordet.

Och det är ju egentligen ingen hemlighet. Vi hade redan bokat kyrka till juni i somras. Klänningen hänger liksom i garderoben och inbjudningskorten är halvfärdiga. Men så var jag helt plötsligt gravid igen och vi sköt fram hela kalaset till 2010. Så förutom piss och skit och småbarnsliv skall jag hädanefter även delge lite bakom bröllopskulisserna - utan att försöka avslöja för mycket. Och för engångsskull skall jag kategorisera den typen av inlägg under den passande rubriken Bröllop i vänsterspalten.

Bilden ovan är naturligtvis lånad av fotografen vars namn står under bilden och har ett mycket passande efternamn.

Bilderna som fanns på minneskortet höll klass dåliga och usla. Kanske mest för att jag försökte fotografera med en hand samtidigt som jag jagade Marius.

Vi har varit på hundutställning idag. Mest för att våra gemensamt goda vänner Elin och Kristoffer gästade staden för att visa upp sin ögonsten Inez. Men hundtokiga Marius gladdes ju också förstås att titta på fler hundar än man kunde räkna. Han hann också med att springa in ett varv i de irländska settrarnas bedömningsring.

Fadern befinner ju sig som känt någonstans där det finns mera snö än hemma och vi saknar bil. Jag är ingen vän av lokaltrafiken och nyttjar bussförbindelserna typ två gånger i året. Men idag tänkte jag åter ge systemet en chans, eftersom vi skulle ha en lång dag framför oss. Och vad händer? Jo, det förbannade busskrället kommer inte. Inte ens skymt. 

Vi går ut i god tid, står på busshållplatsen tjugo över, bussarna går halv och jämt. Vi väntar och väntar. Och väntar mer. Och ännu lite till. Jag är lika irriterad som Marius är otålig och vi har ungefär lika långt till tårarna då vi fram och tillbaka går på den lilla refugen vid hållplatsen.

Fem över jämt. Försenad, kommer följande buss. Då har vi väntat i fyrtiofem minuter. Jag arg som ett bi - chauffören kan ju förstås inget veta. Nåja, vi snyftar lite och intar ett säte. Och vad händer sen? Jo, vi sitter på en jädrans buss som kör sightseeing genom halva stan. Varenda liten gata och gränd, sicksackar genom förorterna. En halv jäkla timme tog den normala åttaminuters färden till stan. Så när vi äntligen fick stiga av bussen, så skulle jag i min takt redan hunnit promenera sträckan tre gånger om.

Säg mig, ni som känner mig - är det inte så sabla typiskt att sånt här händer just mig? Alltid.


Mitt förmiddagshumör räddades en aning av att Marius var världens ivrigaste busspassagerare medan vi fick en rundtur genom halva stan

En lugn lördag utan regn, med snälla ungar, goda vänner, kaffe och dajmkaka.

(På grund av det fruktansvärt deprimerande vädret har jag plockat fram ljusstakarna, dock täcks jag inte tända dem ännu på några dagar...)

Den ena korven lider fortfarande av sviterna efter sitt blåöga och den andra stoltserar med sin dubbelhaka

Från och med imorgon bitti skall jag de nio nästföljande dygnen dra hela baletten hemma totalt ensam. Fadern sticker åter norrut i jakt på snö och jag må denna gång tycka att det är skönt att inte följa med. Däremot känner jag mig lätt (läs: mycket) handikappad över att vara utan bil i nio dagar. Vår busslinje haltar efter med alltför många skruttbussar med höga trappor och smala dörrar och med en syskonvagn blir ekvationen omöjlig. Dessutom är priserna skamlöst höga och jag brukar i ren protest gå. Det lär således bli kilometrar i flersiffrigt den kommande veckan.

...Marius har blivit allt duktigare på att sysselsätta sig själv. Han läser böcker och tidningar, kokar mat i sina pytsor och bygger med lego. I bästa fall kan kan sitta på rumpan på ett och samma ställe i fem minuter.

...Han har fortfarande bara åtta tänder - fyra uppe och fyra nere.

...Hans ordförråd är fattigt. Ibland kan han kläcka ur sig ett mamma eller pappa. Titta är det ord som hörs tydligast och ta-ta (tack) är det ord som används flitigast. Kacka är favoritordet och det nyaste tillskottet är titt ii ("pick i" i t.ex. stövlarna).

...Däremot är han fantastiskt duktig på vad allt som har att göra med att klättra, springa, hoppa, kasta och hänga.

...Vi har tagit bort säkerhetsbågen på Tripp Trappen och han sitter numera som en stor pojke.

...Han äter allt. Och mycket. Det enda som vi har matat honom sedan ett års ålder är kvällsgröten. Resten sköter han själv. Välling har han inte druckit sedan han var tio månader gammal.

...Han skiter på pottan. Oftast. För han lägger alltid sitt braklass direkt på morgonen. I övrigt säger han inte till. Men han vet var han har sin härlighet och drar gärna ner blöjan ifall man råkar nämna ordet. Dessvärre pratar vi om "kilin" och när vi kittlas använder vi också orden killas och kill kill. Vilket då kan misstas och en snopp dras fram.

Det var väl det.

Bland alla traditionella dopgåvor som Celine fick på sin dopdag, fanns denna underbara skapelse gjord av min kusin - ungarnas så kallade lillkusin, Elin sex år, med hjälp av sin mamma. Ett hett pysseltips åt den fingerfärdiga (inget för mig med andra ord).

Klockan åtta vaknar hela familjen och medan vi andra äter frukost, sitter Celine i babysittern och mår sig.

Vi sitter inne och går varandra på nerverna. Vi är inte födda för att sitta i still.

Det var kallt. Det var så in i norden kallt på dagens tävling. Men det verkade mest vara jag som led, eftersom Celine drog till med en fyra timmars sovning i vagnen och Marius i sin tur lekte med barn till andra skidande föräldrar. När vi kom till det nya hotellet stormade hela familjen bastun och det om något var oerhört skönt.


Vi packade upp väskorna för tredje gången. Vi bäddade ungarnas sängar för tredje gången och vi fyllde kylskåpet för tredje gången. Vi har snart varit två veckor på resande fot och min längtan hem växer för varje dag. På tisdag kör vi hemåt igen.


Marius har, förutom några böcker, två leksaker med sig. Denna lastbil och en traktor. Eller på korrekt språk heter det kanske frontlastare. Mer hade vi inte rum med. Men liksom alla andra dagar har han kört rally med dessa fordon så knäna blött när han krupit runt på golvet och brummat som värsta dieselmotorn.


Ikväll gick vi ännu ut för att köra rattkälke. Men kälkarna var till vår stora besvikelse inlåsta och jag gick på mössjakt i stället. Alltså mössa i huvudbonadens bemärkelse. Jag hittade en fin. Femtifem euros. Jag la naturligtvis tillbaka den trots den snygga försäljarens komplimanger.


Och så blev klockan så mycket så vi fick klä våra ungar i pyjamas. Jippii. Det är den bästa stunden på dygnet då man lagt ner respektive unge i sin säng och man får sätta sig i soffan och andas ut och inte behöva göra någonting.

P.S Detta hotell har alla betalkanaler i form av Canal+, Viasat och TV1000 + ett hundratal andra FÖRUTOM svt, tv3 och tv4. Of course, naturligtvis. Som alltid. 

Marius har under hela vår Lapplandsvistelse sovit suveränt bra (som om han inte gör det annars också). Förutom trettontimmarsnätter så har han också ofta klämt knappa två timmar på dagluren - när han i normala fall sover 45-60 minuter. Men så har vi också tillbringat ungefär fyra timmar dagligen utomhus i snö och minusgrader.

I morgon. Vi (jag, Marius och Celine) skall på årets första tävling och hoppas att pappa skidar ännu hårdare än vad han gjort i de tidigare tävlingarna. Det blir en lång dag utomhus innan vi installerar oss på boende nummer tre. Vi hade egentligen tänkt köra några timmar ner till Rovaniemi, men i och med stora prisskillnader så lämnar vi i Levi ännu ett par dagar.

Häftigaste och finaste vinterhalaren jag någonsin sett finns i en butik här. Tyvärr, tyvärr är den lite för dyr för min plånbok. Burton är märket.

Är de inte alldeles förtjusande?!

Inte för att på något sätt göra er andra avundsjuka, men vi har ett otroligt vackert vinterväder. Vi tillbringade två timmar utomhus på förmiddagen och gentemot de andra dagarna, så har vi idag tittat på slalomåkare i stället för längdskidåkare. Sånt finns det nog tålamod till.

Natten gick för övrigt bra i vårt minimala rum, även om Marius satt och stod vaken - utan ett enda pip (?!), i drygt en och en halv timme (!) mitt under den mörkaste natten. Vi trodde inte heller våra ögon då vi vaknade och klockan visade 08:22. Celine klarade sig också med två amningar efter 19:00-kvällsätning fram till väckning. Fint fint.

Tack vare att det är alpin-världscup här i helgen vimlar orten av människor och pulsen är betydligt högre än vad den var i halvdåsiga Saariselkä. Vi ska se vad de nästföljande dagarna har att erbjuda. Det här kan nog bli grejt.

Vi är inkvarterade och ungarna sover. Vi är inneboende hos några av Thomas adepter, Team Ramstedt, med sina respektive. Och med sju vuxna och två barn i en liten stuga så är det förbannat trångt om saligheten. Vi skall för första gången sova alla fyra i ett och samma rum och båda ungarnas resesängar rymdes inte i den lilla skrubb där vi sover, så Celine får sova i övresängen. Tre dagar och tre nätter skall vi vistas här. Sedan flyttar vi till nästa ställe.

Högre än såhär stiger inte solen förrän mörkret börjar falla igen. Vi åker på snöiga vägar i vackert vinterväder mot Levi.

Jag är sjukt uttråkad och packar motvilligt och tafatt ihop våra saker som ligger längs golven. Samtidigt törstar jag efter lite uppmärksamhet, så tycker ni att jag förtjänar sådan kan ni ju efterlämna lite skruttreklam HÄR.

(By the way. Är det någon som har erfarenhet av bloggflytt till en egen .com domän? Är det svårt att genomföra? Jag vill gärna behålla bloggen i nuvarande format men jag tycker att det är lite smått pinsamt att som finlandssvensk ligga under .se domän)

Celine två månader gammal, i en hotellsäng i Saariselkä

Som tvåbarnsföräldrar. Och hittills har det gått suveränt bra förutom någon liten incident hit och någon liten incident dit. Celine är redan en berest tös som åkt kors och tvärs över hela landet ett flertal gånger. Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att blicka tillbaka och se hur det såg ut på Marius 2-månadersdag.

Vi inleder vår sista hela dag i Saariselkä. Ikväll skall allt packas ihop och imorgon kör vi vidare mot Levi.

Det blev oroväckande tyst på eftermiddagen och sonen syntes inte till. Vi letade i vårt två-rum-och-kokvrå stora hotellrum och fann sonen i badrummet uppklättrad på bastulaven i full färd med att kasta vatten på kaminen. Av tjutet att döma när jag plockade honom därifrån, kunde vi konstatera att vår ickepratande son ville bada bastu. Sagt och gjort. Efter middagen kastades kläderna och karlarna intog bastun. En lååång stund senare tvingade pappan sonen ur den 95-gradiga bastun mot ljudliga protester. Båda rosa som två grisar i ansiktet.

Marius gav oss denna söndag, och farsdag till ära, sovmorgon till åtta . Detta var mycket välkommet, speciellt för mig som inte hittade sömnen förrän klockan två senaste natt. Mycket på grund av lördagsfirande hotellgäster. Morgonrufsig i håret hjälper Marius pappa att öppna farsdagspresenten. Detta var i övrigt pappans andra farsdag, även om han inte var närvarande ifjol.


I den svarta lilla asken fanns ett stilrent halsband med ungarnas namn ingraverade. Efter lite morgonmys klädde vi på oss och begav oss till hotellet för att äta frukost.


På pappas förmiddagsprogram stod en lång skidlänk och vi andra tog vagnen och gick runt den lilla byn för den sjuttonde gången. Vi tittade på hundar, fåglar och ekorrar samt klättrade i snödrivor. Så mycket mer finns inte att göra här i ödemarken.


Efter ett par timmar ute i den friska luften närmade sig klockan tolv och vi intog restaurangen igen för lunch. Dillpotatis och lax med blåbärskaka till efterrätt stod på dagens lunchmeny.

 
Tillbaka i rummet var det dags för Marius middagsvila. Även jag och Celine vilade en stund medan pappa gick på massage. Därefter bjöd vi in våra rumsgrannar Erik och Jonas för att dricka farsdagskaffe och äta fryst Pirkka kinuskitårta.


Pappan hade för ovanlighetsskull viloeftermiddag och jag passade på att fara och skida. Det var grymt roligt att skida igen och formen var god. Medan jag tränade var det pappas tur att gå ett varv runt byn och klättra i snödrivor. (Jag har lånade stavar och skidor om någon är uppmärksam på att jag inte har mina sedvanliga Karhun.)

Sedan började klockan redan bli sex och vi fick entra restaurangen för tredje gången denna dag. Vi högg in på ris med kycklingbiffar och bearnaisesås samt fruktsallad till efterrätt. Därefter var det bara att gå tillbaka till hotellrummet för nattning av ungarna. Och här sitter jag nu och bloggar i mörket medan pappan befinner sig på kvällens cirkelträning.

Ni minns dethär. Igår var det dags för andra ögat när ungen sjabblade och hoppade rakt in en soffa. Men så länge vi klarar oss med skrubbsår och blåmärken så är det tacksamt.

Men jag är trots allt bara människa - även om jag inte ens kan skylla på att jag är gravid längre

Jag blir så ledsen, förbannad och frustrerad på mig själv. Vad har hänt nu då? undrar ni. Jo, jag tappade bort min externa blixt till kameran idag. Den föll liksom bara av, puts väck, utan att jag märkte något. Jag var den tredje användaren och den började bli utsliten, men den var fortfarande fullt användbar. Jag har letat letat och letat i mörkret och jag har frågat i receptionen utan hittills upplevd lycka. För en gångs skull hoppas jag att min tankspriddhet skulle betyda att jag trots allt lämnade blixten inne och att den finns här i röran. Men mitt hopplösa minne säger mig ändå att den satt på kameran när vi gick ut. 

Så, om jag inte hittar blixten så MÅSTE jag ha en ny. Vilken då, kära kameravänner?

...så passar också vi på att krypa ner under täcket

Vår fröken har inte figurerat så mycket i bloggen på sistone. Hon gör inte mycket väsen av sig - lugnet själv. Hon hänger med på allt, alltid lika nöjd. Och växer och valkar sig till. En ypperlig bebis som snart blir två månader.

Ni vet, Skrållan, knappt två år gammal, i vita stickade byxor, slitna kängor med uppdragna yllestrumpor och toppluva med stor tofs på 60-talet. Må det fungera alldeles ypperligt också år 2009. Allt för att inte frysa arslet av sig. I övrigt är han också en sann kopia av henne; lika yr, lika busig och lika rymningsbenägen.

Ursprungsbilden lånad härifrån

Jag har inte tidigare varit särskilt uppjagad över svininfluensan. För uppskruvat i media, som alla andra tyckt. Men nu börjar jag bli skakig i benen. Lappland har sedan tidigare uttryckt epidemi, och flertalet skidåkare på ort och ställe har varit svinsjuka. Dessutom äter vi vareviga dag i hotellets restaurang där fler än vi greppar matslevarna på det stående bordet. För ett par veckor sedan skulle jag ha sagt nej till vaccinering. Idag hoppas jag att vi hinner få vaccinet innan grissjukan är ett faktum. Jag tror inte egentligen på allvarlig sjukdom, men är det ändå värt att riskera? Mest befarar jag hur vi skall orka ta hand om våra ungar ifall vi båda föräldrar ligger utslagna samtidigt.

Vid varje utevistelse går vi en sväng via skidspåret för att titta på storfräsarna som skidar. Ovan har pappan tid att byta några ord med oss. Vi blir påhejade av förbundskapten Dalen och igår fick Jauhojärvi Celine att brista i gråt när han dök ner i vagnen för att titta på henne.

Uppdatering fredag: Inga åkpåsar idag heller. Sablar. Jag hoppas för guds skull att de hinner komma förrän vi förflyttar oss nästa onsdag.

Den kommande veckans väderprognos har utlovat rejält vinterväder och dagens sju minusgrader blev isande kalla i kombination med hård vind. Ovanstående åkpåsar beställde jag i senaste laget från Busloppans höstrea med leveransadress Saariselkä Fjällhotell. Jag håller tummarna för att paketet kommer imorgon, så Marius får stoppa in armar och ben i värmen. Men så befinner vi ju oss nästan vid världens ände.

Få ett år och fem månader gamla barn har ätit fler gånger på restaurang än Marius. Som om det nu är något att skryta med.

Förra lägrets påfrestning upprepar sig. Suck. Fast färdig mat tre gånger om dagen utan disk övervinner nog all påklädning i världen.

Efter en natt med elva timmars sömn, så var det en ny mamma som vaknade till denna torsdag. Förmiddagen gick åt att bekanta sig med byn (även om jag har varit hit två gånger tidigare) och här finns nog inte mycket att hänga i julgranen förutom skidspåret. Dessutom har de tidigare dagarnas plusgrader, som nu övergått i minusgrader, gjort att världen är en enda stor isgata och Marius hålls inte på benen för fem penni. Och inte ens byns butik sålde snöspadar för barn. Svagt, svagt.

Dagens frukost åts i Uleåborg, lunchen i Rovaniemi och middagen i Saariselkä

Efter det här skall jag sluta blogga om dagens resa. Men vi är framme. Och det gick suveränt bra. Endast elva timmar tog resan och vi klarade oss med tre pauser. Men fy tusan vad Finland är stort.

Jag tror att jag aldrig någonsin har varit så trött som jag är nu. Även barnen var sega. Celine kolade strax efter sex och Marius somnade halv sju. Och jag skall banne mig också sova före åtta. I morgon är det en ny dag. Godnatt.

Vi åt lunch i tomteland samt träffade den mest riktiga av alla jultomtar. Förstås fick man inte fotografera inne i hans bod. Marius var lagom kaxig och satt frivilligt ihopkrupen i pappas famn.

Idag kände jag inte igen, de vanligtvis snälla, ögonen som ungen här försöker gömma bakom sina händer.

Idag är jag en sådan där förälder som kommer att bli diskuterad hemma vid matbordet. Vi var på knatteklubb, Celine, Marius och jag. (Vilken är till för 9-18 månader gamla barn. Marius är 17 månader och de flesta barn är omkring 13-17 månader.)

Redan starten var dålig. Sålänge jag klädde av Celine, hann redan Marius fram och knuffa en flicka - inte hårt men tillräckligt för att flickan skulle brista ut i gråt. Mamman suckade ljudligt och blängde på mig. Med halvavklädd Celine under ena armen försökte jag lugnt förklara för Marius döva öron att man inte får knuffas - att man måste vara snäll.

Och sedan bara fortsatte det. Han trotsade, han knuffades, han slet saker ur händerna på de andra barnen, han kastade bollar i huvudet på folk och var rent ut sagt elak. Jag stod som handfallen och visste inte ut och in på mig själv. Visst är han yr och energisk vår unge - men inte brukar han vara elak inte. Jag kände inte överhuvudtaget igen vår sons beteende och försökte förgäves förklara och avleda. Samtidigt som den där mamman med ljuset till flicka, blängde och suckade allt högre och ljudligare. Till sist fick jag nog, och med gråten i halsen tog jag båda ungarna under armen och for hem igen. Med en önskan om att flickljuset trotsar till sig riktigt ordentligt om några månader.

Så då återstår frågan. Vad felar vår unge? Han som aldrig tidigare dreglat, dreglar nu som en blodtörstig igel - är det hörntänderna? Eller håller han på att bli sjuk? Eller hade han bara en dålig dag? Eller så är jag bara mamman med dåligt uppfostrad unge - i alla fall vid folks matbord ikväll.

Eller hon ser iallafall förståndig ut

Ett tecken på att vi är ute och ränner alltför mycket är då man känner sig lat av att bara vistas inom hemmets fyra väggar.

Tack vare att det fanns en lekhörna med ett (bakterie)bollhav bredvid restaurangen där vi avnjöt lördagens lunchbuffet samt att Celine himpades från famn till famn, gjorde att vi föräldrar fick njuta av en ovanligt lugn matstund.

Solen strålar och det är lugnt i Laajavuori. Pappan och sonen begav sig ut på en runda ärenden, som skulle avslutas med en timme redskapsgymnastik och dottern ligger under sitt babygym och sprattlar. Jag i min tur skall ta itu med hemmet och maten. Ett väldigt givande blogginlägg var vad det blev. 

Må dessa ungar vara innerligt älskade och det bästa vi föräldrar har, men vi behöver inte dölja att det är oerhört skönt då klockan närmar sig sju och man får placera respektive avkomma i sängen.

Moster Anna stod bakom kameran.