Marius leker med nya "bebisen"

Fredag åter och ännu en vecka har passerat i rasande fart. Morgonen påbörjades med promenad tillsammans med Nina och vår gudson Hannes, och slutade med lunch för ungarna samt tårtrester och saft för oss. Som bäst är ungen placerad i sin säng för att lugna ner sig några grader, efter att ha varit uppspelad till tusen. Snart kommer en faster hemtraskande från skolan och då funderar jag sätta båda ungarna i bilen och åka till ett nyöppnat köpcentrum, ty hela eftermiddagen är oplanerad och ingen annan är hemma. Dessutom lär det finnas ett café där med supersize-bullar...

Edit: Utan bil slipper man inte långt. Virrpanna.

Ännu denna tid för ett år sedan kände jag inte av några som helst värkar. Jag funderade på Stafettkarnevaler och klipptider. Före det hux flux, från ingenstans, började med direkt regelbundna värkar någon gång efter 23-snåret. Oj, oj, det är nästan så det blir lite vått i ögonvrån, stinn med gravidhormoner som jag är - även nu.

I morgon fyller ungen, som vi älskar med villkorslös, oförklarlig kärlek, sitt första år. Ett år som gått i rasande fart. Egentligen skulle jag lätt kunna skriva ett kandidatarbete till om kärleken till vår unge, men tack och lov bespar jag er från det.

Det kommer ändå inte att bli desto mer firande än en lunch med Marius gammelfarmor och -farfar i morgon. Liksom i Molpe är detta huset där aldrig någon är hemma och det är bara fart och fläng hela tiden. På torsdagen skall vi dock försöka få inklämt en tårta och en kaffekopp, någonstans mellan alla orienteringsträningar, fotbollsmatcher, skidträningar, undersökningar, jobb, träningsrådgivning, möten, sponsoruppgörelser...och så vidare.

Efter gårdagskvällens idoga pumpande, masserande och värmande med vetedyna omvartannat har stockningen lättat rejält och både jag och mitt bröst mår hyfsat bra idag. Yes!

I morgon skall jag få fira min allra första morsdag. Jag ska få sova så länge jag vill. Jag ska ropa när jag vill ha mina presenter. Jag skall få två. En av Marius och en av sambon. Sen skall vi någonstans - jag vet inte vart. Sen skall jag bli bjuden på mat, bord är bokat klockan 13:30. Åh, vilken dag jag har att se framemot.

Ni verkar något nyfikna med tanke på det flitliga antalet inklickningar idag. Jag kan berätta att allt såg jättefint ut. Den stora fördelen med 4D-ultraljud är att allt kan ses och gås igenom; ryggrad, hjärta, hjärna, njurar, lever, urinblåsa, ben, armar, ansikte, etcetera, etcetera. Dock var det stora förseningar (förstås) och läkaren var en aning stressad. Jämfört med Marius var denna undersökning hälften så kort och läkaren satt mest och mumlade för sig själv. Med Marius fick vi också ett stort antal bilder med oss hem, medan vi idag inte fick någon bild alls. Dock har vi ju, liksom med Marius, hela undersökningen på cd-skiva.

Och, undrar ju förstås ni. Jag är fortfarande helt paff och mållös. Jag skulle utgående från det sedda materialet hävda att det är en pojke, men enligt läkaren är bebisen i magen en flicka!!! Jag tyckte mig urskilja en snopp, men läkaren påstod att det var navelsträngen. Dessutom påstod hon sig se blygdben. Därför är jag paff och mållös, för jag var så himla säker på att vi skulle få en lillkille till. Men vackert hur som haver.

Jag skall ännu under kvällens lopp med min (o)tekniska förmåga försöka få in bilder, men hoppas ej för mycket. Detta var vad jag hade att komma med för denna gång.