Jag får ju den lägsta moderskaps- och föräldrapenningen, eftersom jag "bara" studerat och inte hunnit jobba något. Och studera heltid på högskolenivå räknas ju inte som ett riktigt jobb. Men från och med årsskiftet höjdes minimipengen med över en tredjedel (vilken jag å andra sidan inte hann få mer än en månad innan min vårdledighet började). Men nu kommer jag ju alltså att få den höjda minimipengen under hela föräldraledigheten. Dessutom kommer jag att få cash för att ha Marius hemma och inte behöver vi betala dagisavgifter heller. Halleluja, jag kommer ju att bli rik av bara farten.

Jag kan bli så upprörd. Speciellt nattetid då jag sovit middagsvila igen. Att jag inte lär mig. Det handlar om det här med dagis. OBS! Dagis då stort syskon får ett litet syskon.

Jag vet inte om det är en trend det här med dagis? Eller har vi för mycket pengar?  Eller är vi i dagens läge bara så förbannat lata att vi inte ens har tid och ork ta hand om våra egna barn? Det är med risk för att inte få medhållning som jag skriver detta inlägg, eftersom de ibland känns som jag är kärringen mot strömmen då jag faktiskt har tänkt vara hemma med BÅDE Marius och lillasyster. Att inte Marius skall läggas i dagis som ettåring medan jag är hemma med en nyfödd skrutt.

Dessa argument brukar ofta synas i samband med FÖR-dagis:

-Den nyfödda måste också få ha samma egentid med mamma som den förstfödda hade.

Självklart. Mamma ammar den lilla, byter, sjunger och gullar. Pappa far ut och cyklar, sparkar boll och städar bilen med den stora. Sedan byter man. Pappa byter, gosar och nattar den lilla, mamma läser en bok, går ut och gungar, och nattar den stora. Detta räcker faktiskt som egentid för en liten unge. Dessutom,  kom i håg att ungen på dagis inte får någon mamma- (eller pappa-) tid överhuvudtaget. Jag tycker också att det är viktigt att båda barnen lär känna, acceptera och respektera varandra. Och att man hädanefter måste dela på mamma och pappa. Min teori är också att en ettåring på dagis har ett stort behov av närkontakt efter avslutad dag och detta sedan kan te sig som svartsjuka gentemot lillsyskonet.

-Det stora barnet måste få social stimulans.

Det sägs att upp till treårsålder behöver inte ett barn ha desto fler sociala kontakter än det närmaste kontaktnätet. Eftersom vi själva har en hyperaktiv och -social unge, vet jag inte om jag kan hålla med till fullo men jag säger bara; parken och parkverksamhet, öppna förskolor, sånggrupper hit och gymnastikgrupper dit. Allt så gott som gratis jämfört med dagis. Googla. Och lite egen aktivitet. (Om man nu inte bor i Lappland och har tjugo kilometer till närmaste granne.)

-Man har inte tid med två små barn.

Detta argument kan jag köpa och är ärligast. Däremot kan jag undra på vilka grunder dessa barn kommit till världen. Kanske det är bäst att de får gå på dagis. För vår del har det aldrig ens varit tal om att Marius skall börja på dagis så länge som jag är hemma. Detta trots att alla våra släktingar bor 350 kilometer bort. Jag tycker att om vi har satt två barn till världen så skall vi banne mig ta hand om dem också. Även om det högst antagligen kommer att bli både en och annan jobbig dag. Dessutom är det faktiskt en inbesparing för dagis kostar trots allt pengar. Och nu talar jag herregud bara om två barn.

Jag klandrar ändå inte de föräldrar som väljer att låta storasyskonet gå på dagis trots att mamma är hemma. Beslutet är sist och slutligen upp till var och en. Men jag kan ifrågasätta och undra. Såvitt jag minns så var alla syskon hemma med sin mamma när jag var liten och då vimlade också av ungar i granngårdarna. Jag önskar att detta bara är en övergående trend, men jag är rädd att många av ren lättja väljer att placera det större syskonet på dagis. För visst är det mer jobb att vara hemma med två barn än bara med ett. Fast, kanske är det bara jag som är en gammalmodig 23-åring år 2009?!

För det första skriver jag detta inlägg allmänt utan att vare syfta sig på någon speciellt person eller någon speciell blogg. Att kommentera bloggar, nyheter och annat mediematerial är dagens melodi - något som jag personligen tycker är positivt och öppnar till nya synvinklar och diskussioner. Så länge det hålls på en saklig nivå.

Jag uppskattar att logga in på min egen blogg och läsa de rader som ni lämnat efter er. Oftast handlar det ju om envägskommunikation där ni vet allt om mig och jag inte vet någonting om er. Vilket förstås ju är mitt egna val. Om personen som lämnar en kommentar efter sig också har en egen blogg, tittar jag nästan alltid in på denna sida. Vilket också många andra med mig gör, eftersom det "hör till" att läsa andras kommentarer.

Dock finns det många, många som lämnar helt irrelevanta kommentarer i stil med "vad gör ni idag då?", trots att jag i samma inlägg klargjort om våra planer eller vad vi har gjort. När man sedan kikar in på bloggadressen som kommentatorn efterlämnat, kan man hitta 175 kommentarer där andra bloggare har svarat på "vad de gör idag?", som om det skulle finnas något större intresse för vad världens befolkning sysslar med en vanlig måndag. Detta för att fiska läsare till sin egen blogg - som om det vore det allra viktigaste med att blogga.

Jag har valt att inte behöva godkänna kommentarer före dessa publiceras (dock har en automatiskt verifiering nu satts på alla bloggar för att spam skall undvikas), för jag vill tro att så vuxet folk läser och kommenterar min blogg att jag inte behöver vara "rädd" för osakligheter när jag loggar in på bloggen. Dock kan jag i efterhand radera kommentarer ifall någon har tagit sig tid att ödsla fem tecken på att skriva "söt=)" och sedan copy pastea in en lång radiramsa reklam om sin egen blogg.

Det finns många bra bloggar, men det finns långt fler mindre bra bloggar. Själv uppskattar jag välskrivna bloggar där inte varje mening slutar med en smiley :) :S ^^ och inläggen är av varierande sort. Jag orkar inte läsa hur tråkigt någon har det dag ut och dag in, eller långa redogörelser om när man vaknat, vad man ätit till frukost, vad man handlat på H&M, vilka ämnen man haft i skolan och vem alla man festade med den där fredagskvällen. Självklart är det upp till var och en vad man skriver och jag behöver inte mer än klicka på krysset i högra hörnet.

Jag låter bli att bedöma min egen blogg. Liksom jag tidigare har sagt skriver jag mest för min egen skull, dels för att jag tycker om att skriva, dels för att det är ett ovärderligt minne att ha dokumenterat senare i livet. Men jag uppskattar fortfarande era kommentarer men jag önskar att man läser inlägget innan man slänger i väg någon "dum" fråga.

Edit: ...eller så har den automatiska veriferieringen (alltså att man ska fylla i några bokstäver) tagits bort igen, eftersom det nu inte ploppar upp någon ruta. Nåja...

I och med allt vårt resande har det också blivit otaliga restaurangbesök. Vilket i och för sig inte hör till vår favoritsysselsättning. Nedan listar jag ett antal tips för att uthärda en lunch eller middag med en vild ettåring.

1.) I mån av möjlighet, ägna några minuter åt spring utomhus innan ni entrar restaurangen.

2.) Proppfull restaurang? Fundera på andra alternativ. Det kan bli en lång väntan.

3.) Välj plats. Sätt barnet så att det har full uppsikt över vad som händer i lokalen och inte behöver vända sig om efter varje ljud. Alternativt nära ett fönster så att ni kan peka efter bilar, cyklar, fåglar och så vidare under tiden ni väntar på maten. Undvik att sitta nära par som inte har egna ungar. Gamla människor å sin sida är lättare att charma.

4.) Stående bord går alltid före alá Carte. Man behöver inte vänta på maten, maten passar antagligen bättre åt ett litet barn och det finns möjlighet för barnet att sitta och plocka i sig själv av tallriken.

5.) Ha en morot/gurka/äppel i väskan som barnet kan sysselsätta sig med medan ni väntar på maten. Alternativt om ni matar barnet med egen medhavd mat så kan frukten/grönsaken bli efterrätt.

6.) Räkna inte med någon njutningsfull middag där man smuttar på drickan och äter minimala tuggor. Ena föräldern kan koncentrera sig på matandet medan den andre äter. Sedan får föräldern som ätit klart gå ut med barnet/till eventuell lekhörna, medan den som matade, själv får äta i lugn och ro. Och take away -kaffe smakar minst lika bra.

7.) Tålamod. (Giv mig mer!)