I stället för att klaga över min rygg som är i bedrövligt skick på grund av att en nerv är i kläm och att jag därför haltar mig fram mellan möblerna med olidlig smärta, så tänkte jag ladda upp en bild på den fettdrypande kebabpizzan alá Eva som skulle ha fått vilken turk som helst imponerad.

Vecka: 13
Mage: Liten bula
Trötthet: Lättat
Illamående: Nej. Det tidigare illamående hörde väl ihop med magsjukan i alla fall.
Vikt: +2kg
Byxor: Alla jeans går fortfarande utan problem på. Detta tack vare att jag fortfarande ligger på -4 kg från startvikten med Marius.
Måste ha: Inget speciellt. Mat som mat.
Humör: Stabilt.

P.S Bullen i ugnen är fortfarande utan namn, vi har inte hunnit diskutera era namnförslag. Ett pris kommer dock att lottas ut bland förslagen inom kort. D.S

Det är en helt vanligt dag i Laajavuori idag. Sonen sover förmiddag, Thomas är i skolan och även jag har skola idag. Jag skall presentera mina första sidor till kandidaten (vilket jag egentligen skulle ha gjort för flera veckor sedan, men som jag fick flyttat). Det känns dock inte så givande, eftersom jag är allt annat än nöjd med vad jag hittills presterat. Det har inte precis funnits överdrivet mycket tid de senaste veckorna att skriva, men nästa vecka kommer farmor, faster och farbror hit, så då får jag flytta till biblioteket och skriva för brinnkära livet.

Sitt ner, ta ett djupt andetag och förbered dig på chock innan du scrollar ner.

Ja, har du dåliga ögon eller annars bara är trög, kan jag också skriva i klartext. Marius ska bli storebror. Jag är gravid.

Och när första reaktionen är över, så kan ni stänga munnarna. Eftersom jag kan tänka mig att de flesta sitter med lite smårynkad näsa framför datorn och undrar om det där nu riktigt var planerat, så kan jag redogöra detta för er.

Nej, det var verkligen inte planerat. Men vem har sagt att livet blir som planerat? Som Thomas sa, vi håller på och planerar dagar, veckor och år framåt och ändå kan man inte ens vara säker på vad som händer i morgon.

En tvåa önskades tätt, men våra "kloka" huvuden sa att det är bäst att få undan studierna först. Alltså skulle en tvåa komma först om 3-4 år. Jag fick tillbaka min mens i november efter att ha slutat amma, men sen kom den inte mera i december. Jag var ändå inte särskilt orolig, eftersom det ändå var ett och ett halvt år sedan jag hade haft mens och tänkte att systemet inte kommit i gång på riktigt. Jag gjorde ändå ett graviditetstest innan nyår - bara för att. Testet var negativt och jag fortsatte vänta in mensen. Dagar kom och gick och jag började inbilla mig att min tidigare platta mage, som jag så stolt lyckats greja efter förra graviditeten, plötsligt började se "bullig" ut. Dessutom var min navel mjuk och konstig. Jag tänkte ändå att det var mina hjärnspöken som spelade mig ett spratt, eftersom jag inte riktigt vet hur det här har gått till. Men när jag återvände till Jyväskylä efter min senaste Molpevistelse, köpte jag ett nytt test och denna gång skrek det två streck om testet (=positivt). Thomas befann sig, liksom förra gången jag gjorde positivt graviditetstest, i Österrike och han visste direkt vad det var frågan om då jag ringde.

Jag var så chockad den onsdagen, så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mest av allt tänkte jag på skolan - jag kommer ju aldrig att bli utexaminerad! Thomas var dock överlycklig och visade sitt fulla stöd. Men jag kan lova att följande vecka gick rekordlångsamt, innan Thomas kom hem och vi kunde prata ordentligt.

Nu ett par veckor senare, har jag/vi smält det hela och det känns bara bra. Eller bra och bra. Förra veckan var jag illamående upp till öronen och jag var så trött att jag skulle kunnat sova igenom dygnen, och detta i kombination med spysjuka, diarré och en frånvarande Thomas var den värsta möjliga kombinationen.

Vi vet att vi kommer att få omprioritera saker och ting en aning. Thomas blir till exempel tvungen att hålla mera "hemmaläger" i höst, eftersom vi trots allt är rätt ensamma här i stan. Skolan dröjer förstås ytterligare, men säg den som inte hinner jobba tillräckligt. När mina vänner sedan börjar skaffa ungar, så får jag knycka deras moderskapsvikariat. Men med en dag i taget vet jag att detta kommer att gå hur bra som helst. Tillökningen är också orsaken till att vi ska ha en större lägenhet. Vi gick ju lite i tankarna innan, men nu känns det som det är en nödvändighet!

Och vad gjorde vi idag då? Jo, vi har varit på ultraljud och spanat in det lilla, lilla livet som låg och sprattlade. Det är en känsla som inte går att beskriva, då man får se att det faktiskt finns något där inne i magen. Allt såg fint ut och nu håller vi tummarna att allt går vägen fram tills i början av september då vi senast önskar att vår nya familjemedlem tittar ut. Marius kommer då att vara ett år och tre månader gammal.

Vi önskar inga samtal ikväll. Jag har skolarbete upp över öronen och har inte tid att sitta i telefon hela kvällen. Däremot kan ni ringa en annan dag om ni vill, skriva en kommentar eller maila mig på eva_champion@hotmail.com om ni råkar ha något på hjärtat.

Det var mitt livs längsta blogginlägg. Om ni orkat läsa såhär långt. Ni får gärna vara med och följa med på vår resa. Resan mot ett nytt liv.