JULI



Vid inledandet av juli har magen växt sig till den trettioförsta veckan. Det är enbart det hejvilt sparkandet som påminner mig om att jag är gravid.


Familjen flyger till Prag och trots att resan börjar aningen dåligt när ena resväskan och vagnen lämnar kvar i Helsingfors, får vi en resa av hög klass. Räddaren i nöden är Manducan (bärselen) och vi är turister i allra högsta grad.


Vi höll igång från tidig morgon till tidig kväll och besökte de flesta sevärdheter. Vi fick suverän mat och vi levde lyxigt med de billiga pengarna.


Vi hade det fint och soligt och nästan för varmt.


Vi kom hem och raceade runt med syskonvagnen på vardagsrumsgolvet


Vi inledde badsäsongen på allvar och Marius befann sig mer under vattnet än ovanför, trots blygsam temperatur


Efter en dryg vecka hemma packade vi bilen proppfull och begav oss till Estland. I två veckor njöt vi av sol och bad, spabehandlingar och dukat bord tre gånger dagligen, medan pappan tränade som en blådåre.


Lillskrutt i magen var helt plötsligt i den trettiofjärde veckan.


AUGUSTI

Efter att i princip ha bott utomhus i två månader, så är Marius brun som en pepparkaka och nästan platinablond i håret när vi inleder augusti. Lillasysters babyskydd är skaffat och morfar hämtar även vaggan till Jyväskylä

 
Det suveräna sommarvädret fortsätter och vi befinner oss dagligen på stranden

Magen närmar sig slutet och jag börjar bli otålig. Jag har varit gravid, ammat och varit gravid i två år, sånär som den ena månaden som Celine blev till.


Pappa fyller 25 och vi roar oss med en vandring på en naturstig.


I slutet av augusti bestämmer vi oss i sista minuten att åka med pappa på träningsläger till Vuokatti efter att läkaren vid sista kontrollen sagt att hon inte tror att jag föder inom den närmsta veckan. Fortfarande är det sommarväder och vi hittar en jättefin strand där vi tar oss sommarens sista dopp.

SEPTEMBER


Marius är ett år och tre månader och totalt oväntades om att han när som helst skall bli storebror. Min otålighet växer sig allt större och jag vill ha ut dottern nu!

´
Magen är såhär tjock i den trettionionde graviditetsveckan


De sista dagarna innan beräknat födelsedatum är jag mycket effektiv och gör en massa tråkiga sysslor som att städa kylskåp.


Sensommarvärmen överraskar oss ännu en gång och vi är klädda i kortärmat i början av september


Till sist blir det ändå mer höstlikt och vi promenerar och vandrar mycket i hopp om att detta skall sätta igång förlossningen. Förutom att jag sover dåligt om nätterna kan jag inte komma på någon annan gravidkrämpa.


Vi njuter av de sista dagarna med Marius som ensambarn.


Den elfte september kommer och min mormor har befunnit sig hos i några dagar, redo att ta hand om Marius om vi hamnar iväg till BB. Vi fördriver dagen med att åka trettio kilometer utanför stan för att vandra. Hemma äter vi och bänkar oss framför tv:n när den första tillstymmelsen på anstormande förlossning uppenbarar sig.


Att vår dotter skulle vara född bara två timmar senare var det knappast någon som skulle kunnat tro.


Redan följande dag är vi hemma igen med vår underbara trollunge som bestäms heta Celine Ella Sofie


Marius visar kärlek från allra första början även om det gäller att hålla ögonen öppna, eftersom den lilla damen ännu är ömtålig.

Livet som tvåbarnsmamma är i fullgång och man behöver inte fundera på vad man skall göra om dagarna


Efter drygt två veckor hemma i lugn och ro åker vi och hälsar på farmor.


OKTOBER


Och sedan åker vi och hälsar på morfar




Vi hinner bara hem och vända före vi igen åker. Denna gång till Vuokatti på träningsläger. Det är ett helsikes packande hela tiden.


Nöden har ingen lag


Vi kommer hem några dagar och går bland annat på redskapsgymnastik.


Dessutom håller vi dop för vår dotter i Keltinmäki kyrka


NOVEMBER


Vi åker vid inledandet av november upp till Lappland för en två veckors vistelse där. Vid polcirkeln i Rovaniemi hälsar vi på självaste jultomten.


Pappa skidar och tränar och vi försöker sysselsätta oss på bästa sätt, även om tiden ibland blir lång i vad som är ödemarken


Vi firar farsdag i hotellsängen


Och Celine blir redan två månader




Vi kommer hem och Marius blir ett och ett halvt år. Pappa åker upp till Lappland igen och vi lämnar hemma.


Det är ett vedervärdigt novemberväder och vi försöker sysselsätta oss på bästa sätt.



Bland annat går vi på julmarknad


DECEMBER


I december har jag fått nog av allt resande och farande och ser framemot lite mer hemmavistelse, även om pappan fortfarande har en massa lägerdygn borta hemfrån. Vi hinner ändå premiärbada med Celine.



Två gånger i veckan går vi på redskapsgymnastik med Marius


Och däremellan debatterar jag om dagis med stort och mindre syskon och försöker skaffa julklappar


Celine blir tre månader, och en bitande köld begränsar vår utelek

Julen kommer, som vi tillbringar i Pargas och sedan kör vi "via" Molpe tillbaka till Jyväskylä. Denna historia är så färsk så jag skippar bilderna från redogörelsen, som blev nog så lång.

Jag tackar alla bloggläsare som visat intresse och följt oss under det händelserika år som varit. Är det en kliché att säga att det är det bästa året som varit?!  Jag önskar i alla fall gott nytt år 2010!

JANUARI


Marius är sju månader och går stapplande steg med gåkärran. Han äter, växer, sover och är ett förnöjsamt barn som kräver ständig aktivitet. En seg öroninflammation leder dock till en gnällig inledning av månaden.

Helgerna åtföljs av pappas tävlingsresor runt hela landet och jag tävlar min enda tävling för säsongen, landskapsstafetten, och skidar orutinerat fel.


Jag återgår till studierna och sätter mig i skolbänken några timmar i veckan. Kandidatarbetet påbörjas och jag eftersöker litteratur. Pappa studerar också och det är ett evigt pusslande med att få barnvakt de timmar som vi samtidigt är i skolan. Mina underbara vänner ställer upp till 110% och sköter Marius turvis under hela våren.

Mot slutet av månaden far pappa på en två veckor lång tävlingsresa till mellaneuropa. Jag inväntar röd vecka men för var dag som går blir jag allt mer orolig. Pappan meddelas också denna gång av ett positivt graviditetsbesked när han befinner sig i Österrike och det blir en lång, tuff tid hemma ensam med stort besked innan pappan kommer hem igen. Hur skall vi klara av två små barn?


FEBRUARI


Jag kommer över graviditetschocken och gläds åt det lilla mirakel som redan är tretton veckor i magen.


Det är utomordentligt vinterväder och mellan skolarbetet skidar vi ganska mycket. Däremellan är det ett ständigt resande för nu åker jag också runt till olika skolor i Österbotten och lär ut skidåkning.


När farmor, faster och farbror hälsar på oss på sportlovet passar vi på att åka slalom och snowboard tillsammans.


Marius blirr åtta månader och lär sig stå utan stöd. Livet tuffar på med skola, resande och däremellan träffar vi andra mammor och barn. Det är sällan som vi är hemma en hel dag.


MARS



Vi är ofta och hejar på pappa på helgerna. Men i mars får Marius fara på sin första världscuptävling, i Lahtis, och vi tittar på både längdskidåkning och backhoppning.




Gott sover han, liksom alltid.


Vi är på bröllop och det tredje i rad som jag smuttar Pommac och vatten.


Däremellan är jag flitig i köket med bakning och matlagning.



Vi får nog av vintern och börjar använda tunnare halare när vi gåtränar utomhus.

Vi är också ofta ut och går.



APRIL

Vi går till simhallen regelbundet och det är det bästa Marius vet. Han är en hårding och bada och det är ofta vi föräldrar som vår kasta in handduken först.


Vi fortsätter att skida i underbart vårväder. Trots hisnande nedförsbackar bryr sig inte Marius nämnvärt. Han somnar nästan alltid i pulkan trots oergonmiska sovställningar.


Magen växer på och närmar sig halvvägs. Vi använder liss-Viktor som arbetsnamn, eftersom jag är störtsäker på att Marius skall få en lillebror.


Vintern är den bästa på länge och vi skidar ännu den 22 april.



Marius börjar äta själv och vi står på knäna och torkar golvet efter varje måltid.


När det känns som alla andra har vårväder så kommer ännu ett snöoväder sista veckan i april. Jenni har bytt till sommarhjulen på sin Bugaboovagn och kommer ingenstans i snön.



Och vår vinter bara fortsätter.



Då åker vi hem till morfar och mostrarna där våren är mycket längre hunnen. Vi byter ut skidorna mot cykelvagnen och slänger handskarna.


Strax efter elvamånaders dagen traskar Marius i väg, efter att vi trott att han skulle börja gå redan i flera månader. Men han är stadig på benen och går många steg redan från första dagen.


På morfars fiskvåg visar han förändringen som skett på ett år.


MAJ



Vi får äntligen undertecka hyreskontraktet på den lägenhet som har varit på gång sedan januari. Vår trea skall byta ut mot en fyra.


Våren kommer också till Jyväskylä och vi får fira första maj i världens finaste vårväder



Vi går på 4D-ultraljud och får reda på att vi väntar en alldeles frisk flicka!


Vi påbörjar flyttpackningen och lägenheten är ett enda stort kaos.


Jag slipper lätt undan med bärandet med min lilla gravidkula och mina systrar och mormor kommer och hjälper oss. Mitt i allt flyttkaos skriver jag sista tenten och mitt kandidatarbete godkänns.

 
Marius fyller ett år, men vi har inte något desto större kalas, eftersom vi, förstås, kör från ett ställe till ett annat. Jag fyller också 23 år några dagar senare och får en systemkamera.

Det är studenttider och Marius åker ut på sjön med morfar för att lägga ut nät

Maj är varmt och soligt och jag passar på att påbörja min solbränna

JUNI



Vi förevigar min gravidmage


Vi flyttar, städar, packar upp och försöker komma i ordning i nya lägenheten



Passligt till midsommaren sker dock ett väderombyte och en av de kallaste midsomrarna i historien upplevs. Vi tillbringar midsommaren på Thomas morföräldrars sommarstuga och Marius tar sitt första dopp i havet. Vattnet är 11 grader kallt. Midsommaren slutar med ett förlossningsbesök, då vätska plötsligt börjar rinna mellan mina ben och rädslan för att vattnet går finns. Något uppskärrade får vi lugnande besked och vi avslutar juni månad.

Återkommer med del 2 under dagen.

Marius provligger den nya sängen med alla mjukisdjur

Idag var det dags. Vi monterade ihop en storpojkssäng. Marius bytte från spjälsäng till juniorsäng och Celine från vagga till spjälsäng. Jag var en aning nervös inför läggningen, eftersom vi alltid har haft så exceptionellt lätta läggningar. Men det var inga problem. Det var precis som vanligt. Nu återstår att se om någon dunsar i golvet i natt och vad som händer imorgon bitti när han vaknar.

Jag sitter här i bilen och funderar över nyårsmenyn. Vi skall ha gäster. Jag funderar att "överraska" och välja bort alternativet potatisgratäng med biff och fet sås. Paella kanske. Det vore lite otippat. Jag konstaterade redan rejäl dumhet när jag inte tog abborrfiléer med mig hemifrån. Efterrätten har jag bestämt, tror jag. Receptet kommer i eftermiddag när vi är hemma. Salladen och eventuell förrätt tål att funderas över. Jag vet inte så mycket ännu med andra ord. Vad skall ni äta på nyårsafton?

Jag ljög lite. Jag fixade faktiskt en halskedja åt mig själv. Min syster har jobbat extra på en viss guldsmedsaffär och med personalrabatt satt kedjan ännu bättre - även om den så påpassligt har en fnurra på bilden. Vardagssmycke har jag tänkt.

Efter en vecka på resande fot och en runda runt landet, så tar vi vårt pick och pack och beger oss hemåt imorgon förmiddag så snart vi är färdiga. Kläderna är skitiga, kylskåpet ekar tomt och jag erinrar mig att städningen lämnade på halvstång. Trots att dagarna har varit minutiöst planerade med besök hit och besök dit, hann vi tyvärr inte denna gång heller med allt som vi hade velat. Allt är som det brukar med andra ord.

Med julklappspengar i plånboken och en uppmaning av min mormor att köpa något till mig själv, kom jag hem med varsin pyjamas åt ungarna och vita hederliga adidastennissockor åt mig själv.


Jag kom dessutom över en papper-tidning och så åt jag det traditionella kinuskiwienerbrödet på Görans.

Jag rusade tillsammans med min äldsta lillasyster som en blådåre mellan affärerna under dagens shoppingrunda, ty Thomas befann sig i snöyrt skidspår under tiden och mina två yngsta systrar höll ställningarna hemma. Allt gick dock bra för alla parter och Celine hade passat på att skita ett dynglass åt mostrarna.

Marius tultar på utomhus i den kopiösa mängd snö som fallit medan vi föräldrar befinner oss i värmen inomhus.

Imorgon skall moster Anna och moster Sara sköta cirkusen medan jag tippar av sambon i skidspåret och själv åker till Vasa-stan för mellandagsrea. Jag skall inhandla strumpor.

Med en bild på Celine meddelar jag att vi går ur hus i hus och nästa stopp blir mat i Malax.

Likheten mellan mig som liten och Celine var, åtminstone i mina ögon, mindre än jag trodde. Å andra sidan ljuger Celines kalufs mycket för ögat.

Ätit julmatsrester hos gamlamormor. Råddat. Druckit kaffe.


Skidat. Of course med tutten i munnen.


Pulkat.


Förfrusit inställningstummen i försök att fotografera i sjuttongraders kyla.

Husfolket önskade att jag skulle skriva blogg. Jag vet inte vad jag skall skriva svarade jag. Syster Åsa ville att jag skulle skriva ett provocerande inlägg, eftersom det är så roligt att läsa upprörda människors kommentarer. Syster Sara tyckte att jag skulle berätta om Celines kala hjässa på bakhuvudet och sambon föreslog att jag skulle skriva om Marius kommande skidkarriär. Jag vet inte om jag blev så mycket idérikare.

Finns det önskeinlägg är det fritt fram att föreslå.  

By the way är syster Annas pojkvän väl godkänd. Han är kock.

Jag lånade ena syrrans jacka - därav de rejält missmatchade handskarna. Om det nu var någon som tänkte hur jag tänkte i färgvalet. Kallt var det hursom när jag ikväll tog ett varv runt byn i perfekt sparkföre.

Jag blir alltid lite smånostalgisk när vi viker från Riksåttan och kör Strandvägen hem till Kolebacken. De små små byarna avlöser varandra och den stora farliga vägen är sist och slutligen ganska liten. Ett varv med sparkstöttningen runt den egna hembyn visade att allt är som förr, allt känns bara ännu lite mindre. Men det är trots allt snart åtta år sedan jag flyttade hemifrån.

Få kan sköta barn såsom faster gör - även om hon inte är mer än ett barn själv. Vi älskar dig också!

Vi har blivit uppassade och bortskämda dagarna i tre och nu tackar vi för oss och åker vidare norrut till Österbotten.

Det var ett mindre uppbåd kring Marius i skidspåret idag när han tog sitt livs första stavtag. Trots att metrarna inte blev så många, gick det ändå bättre än förväntat.



Det var ett projekt i sig att skida hela familjen. Gamlafarmor - och farfar höll reda på Celine i vagnen. Farbror och faster pulkade med Marius medan jag, pappan och farmor skidade.

Säg mig, har ni någonsin sett sötare skidor med riktiga bindningar och skidskor?! Stavarna är 70cm långa. Imorgon är det upp till bevis. Och naturligtvis kommer det fler bilder.

Marius kommer att få två paket av oss föräldrar. En picknickkorg av mig och detta långa paket av pappa. Det är kanske tur, för barnens farmor har redan förvarnat oss om att den åttaåriga fastern shoppat loss ordentligt på Ikea.

Bilden är från Korvatunturi i Rovaniemi

Vi önskar er, familjen, släktingarna och vännerna, barndomskompisarna och familjebekanta, mina studiekamrater och mammavänner, våra vänner från idrottslivet samt alla övriga bloggläsare EN RIKTIGT FIN JUL!

Det är oerhört lyxigt att ha fri tillgång till outröttliga barnvakter. Lite senare visar jag vårt julkort.

En önskan om att i alla fall kunde sminka ett par piggare ögon finns som småbarnsmamma

P.S Trots detta nya ämne i min blogg kommer det inte att få någon egen kategori. Det var ett spontant infall här och nu. I brist på annat.

Marius blev ett år och sju månader i förrgår.

Efter ett halvdant dygn är jag igen på uppåtgång. Celine har ett par nätter med mindre amning bakom sig, tack vare ersättningshjälp på kvällen, efter att ha haft några nätter under helgen med uppemot fem ätningar.

I övrigt vore det trevligt att få ordning på huset idag innan vi far på vår julturné, som kommer att anlända Österbotten på annandagjul. Jag hoppas då att vi hinner träffa många av vännerna. Vi kommer förmodligen att åka hem igen den trettionde.

Jag besökte stadens två brudbutiker ännu ett par gånger för att prova fler klänningar utan att komma närmare målet. Jag var inställd på att hyra klänning men priset för en hyrklänning låg mellan 500 och 600 euro och kändes väl mycket i mina öron. Genom att lägga ett par trehundra euro till på priset, så skulle man få en helt egen klänning men då skulle också kostnader för omsömnad, underkjol och kemtvätt tillkomma, och vi skulle befinna oss nära fyrsiffrigt - för en klänning - för en dag.

Jag började således söka försäljningsannonser på internet och scrollade forumsida upp och forumsida ner. Tills Jyväskylä föll mig i ögonen. Ett klick öppnade en sida med en underbar klänning och jag skrev snabbt ihop ett mail. Följande dag tog jag med mig, den då sexmånader gamla Marius i vagnen, och traskade till andra sidan stan, eftersom pappan befann sig på läger och jag var billös.

Vi tog hissen till översta våningen och tio minuter senare hade jag provat klänningen, som i alla fall då satt som ett smäck. Klänningen var min och vi traskade hemåt igen. Följande dag körde paret hem min brudklänning.

Nu hänger klänningen hemma hos min mormor och jag vill fortfarande tro att jag tycker att den är lika vacker och att den passar utomordentligt. Men i kombination med priset jag betalade kan jag inte vara annat än nöjd, eftersom jag gjorde en "inbesparing" på flera hundra euro - också jämfört med hyrklänningspriset som kommer väl till pass till något annat.

Jag föredrar att ha båda ungarna vakna samtidigt framom att en av dem sover. Stimulansen sköter ungarna sinsemellan och jag har tid att greja med mitt.

Ett trevligt dygn är till ända. Ungarna sover. Jag dricker kaffe och överdoserar Geishachoklad. Vi skall träffa Suvi och så skall vi på parkjulfest. Och så kommer ju pappa hem ikväll. Det är good enough.

Jag håller, denna avslagna fredagskväll utan Idol, på att tömma kamerans minneskort. Jag tänkte bjuda på en salig blandning mer eller mindre, i allafall ur fotosynvinkel, misslyckade bilder.


Celine ser ut som ett litet afrikabarn när hon sitter i sjalen. Missnöjd och sur igår.


Syskon i pyjamas en kväll innan läggdags


Visst har det varit soligt på alla håll och kanter hemma hos oss idag, men denna bild är ändå aaaningen överexponerad. Marius pussar sin älsklingshund.


Det här med mjukisdjur är Marius stora grej och han släpar runt på dem dagarna i ända. Helst ska man gnida nallarnas öron mot kinderna och här får Celine sig en omgång hundöron.


Vi fjantade oss med blöjorna som Marius spred ut på vardagsrummet ett obevakat ögonblick idag.


En tuttlast. Vad annars?!

Vissa fläker ut sig på rosenblad, andra fläker ut sig på Liberos maxiblöjor.

Lika vedervärdig som gårdagen var, har denna dag varit fantastisk. Jag har studsat på rosa moln och varit glad i själen över att gårdagen var ett undantag som hette duga och att mina ungar trots allt inte är några horror-barn. Jag har pussat och älskat mina guldklimpar sedan tidig morgon och sambons skidkarriär är åter säkerställd. Vilken tur att det alltid kommer solsken efter regn.

Plötsligt insåg jag att en frisörstid borde ha varit inplanerad för länge sen. Tills dess förliknar jag mig med en afghanhund.

När grundbehov som att äta, sova och skita fungerar, är livet redan mycket lättare. Därför ser jag med optimism på denna dag som dessutom är några grader varmare än gårdagen.

Det var aningen motvilligt att vakna och inse att det var torsdag och att fadern skulle ta bilen och åka - om än bara för fyra dagar denna gång. Vad vi skall hitta på dagarna i ända återstår att se. Jag känner mig dock begränsad utan bil och några timtalslånga vagnsutflykter kan vi inte göra på grund av kylan. Just nu visar mätaren på tjugotvå och en halv.

Detta är en klänning i min smak och var ett av toppalternativen ifjol när jag införskaffade mig en brudklänning

När vi för ett drygt år sedan bestämde att vi skulle gifta oss, började jag så smått att kika på brudklänningar. Jag konstaterade fort att utbudet var större än att jag någonsin skulle orka titta igenom på nätet. Jag hade en bild i huvudet av vad jag ville ha och med den bilden for jag iväg till stadens två butiker för festklänningar.

Jag kände mig som en prinsessa när jag första gången, den där novemberregniga dagen, gick ner i källarvåningen och väggarna var täckta av underbara skapelser i alla de färger och former. Tillsammans med andra förväntansfulla, blivande brudar, bläddrade jag fram möjliga alternativ. Jag prövade ett antal mycket vackra klänningar - men ingen av dem var min.

Jag är oerhört dålig på att kategorisera mina inlägg, men bröllopsinläggen finns alla under kategorin Bröllop i vänsterspalten. Dock måste man scrolla sidan långt ner för att komma till de första inläggen.

Det brukar vara vanligt förekommande att allt jobbigt trots som mamman får ta, byts ut mot änglalikhet med pappan. I alla fall kan det kännas så hos oss, när jag ibland ringer till pappa sambon och är uppgiven över Marius gnällande och upproriska fasoner; att sambon tycker att jag överdriver en aning, eftersom Marius ofta uppför sig exemplariskt när han är hemma.

Ikväll skulle Marius följa med pappa till idrottshallen medan han tränade och redan hemma såg man vartåt det skulle barka. Jag var påväg att säga att det kanske skulle vara bäst att Marius stannade hemma men lät det bli osagt. En dryg timme senare kom en uppgiven sambo hem igen med en son som hade haft tjugoåtta utbrott. Jag kunde inte låta bli att le i mjugg.

Vi har det småkyligt både inomhus och utomhus idag men ack så vackert vinterväder det är.

Bild från förmiddagens redskapsgymnastik

Marius har fått två nya tänder. Han har tio nu. Två till är på kommande. Tandsprickning är det värsta jag vet. Han sover dåligt. Äter uselt och piper och gnäller för jämnan. Jag imponeras över mig själv och det tålamod och lugn som jag har utvecklat tillsammans med barnen sedan jag blev mamma (även om det ännu kan förbättras). Men jag har bara två händer till två barn. Pappan har vi bara hemma idag, imorgon och i övermorgon innan han beger sig på ett långt tävlingsveckoslut på torsdag morgon.

Det blev ingen middagssovning heller. Vi hade en lång kamp som avslutades med att Marius fick komma upp och äta våfflor och ingen var ju förstås nöjdare än himself. Jenna, Johanna och Carro kom och tittade Idol-reprisen, Pernilla skjutsades till tåget och jag hann duscha.


Lucia är inte lika rotad tradition bland finskspråkiga som hos svenskspråkiga. Trots att Jyväskylä är purfinskt, så finns det ändå ett hundratal människor, som på ett eller annat sätt har anknytning till, eller kan svenska. Det finns ett svenskspåkigt dagis och svenskspråkiga klasser och dessa har som tradition att stå för luciatåg på självaste Lucia i Keltinmäki kyrka. Vi tog alltså Marius gudmor med oss och upplevde luciastämning.


Gudmodern var oumbärlig när Marius efter tio minuter hade sett Lucia klart. Lekhörnan var populär och innan gudstjänsten var avklarad så fanns det tio andra barn att leka med. Och för en gångs skull kunde man kommunicera med de andra föräldrarna på svenska och till och med dialekt.


Vi bjöds även på kaffe med tilltugg. Marius hann välta två saftglas på golvet och mitt i all röra infinner sig Tomten. Med en annan unge hängandes på armen försökte vi dricka kaffe, prata med bekanta, spana på tomten - och allt samtidigt.

Nu har pappan infunnit sig igen, efter sin vecka på träningsläger. Jag ska ansluta mig till de andra flickorna och så skall vi gå ut och äta som deras avslutning på denna termin. Jag får vara glad om jag klarar middagen utan att slå huvudet i bordet, eftersom jag har varit piggare i mina dagar. I morgon förväntar jag mig sovmorgon till halv nio.

Jag saknar blogglust. Men vi har bara gjort allt det vanliga idag. Jag är rätt sliten och väntar ivrigt hem förstärkning i form av sambo imorgon kväll. Pernilla har förmodligen avskräckts allt vad barn heter och skall ägna sin måndag åt total vila. Livet med barn är hårt.

Pernilla införskaffade de första spännena åt Celine idag

Idag fanns det en önskan om shopping. Denna önskan stämmer dock inte överrens med Marius önskningar, så gudmodern erbjöd sig ta både den större och mindre. Vi hade två timmar shopping på ackord. Den första timmen slarvade vi bort på Intersport och den andra sprang vi som yra höns i stan utan att veta vad vi sökte. Och? Jo, en jacka åt mig själv och en hel julklapp.

Mitt i maten. Tur att reserven finns i haklappen.

Celine
...håller stenkoll på sin bror
...greppar saker...
...men släpper dem ännu snabbt
...somnar 19:00 och vaknar 08:10
...äter oftast två gånger per natt
...sover bara 2-3,5 timmar dagtid
...gapskrattar om man fjantar sig
...smaskar ständigt på sina händer
...sover bara i sin egen vagga (som snart skall bytas ut till spjälsäng)
...vill helst stå på fötterna i famnen och ha koll på läget
...använder storlek 62 i kläder (något 56-plagg går ännu)
...skall vägas och mätas nästa vecka


Pernilla kommer att prövas hårt några dagar framöver och hennes bön att Marius skulle ta sovmorgon i morse besannades inte så ungen var pigg och glad redan klockan sex.

I övrigt har vi min vän och även blivande brudtärna på besök, Pernilla. Hon är mitt uppe i att skriva slutarbete och tog några dagar "ledigt" för att komma och leva vår verklighet. Enligt egen utsago är hon redan totalt slut efter ett dygn tillsammans med oss. Och så har vi fått snö - jippii! 

Finns det någon vetenskaplig förklaring till varför man måste kasta sig på marken när man inte får som man vill?

Att stoppa foten i en sko eller stövel. Man vet aldrig vad man möter. Ibland kan det vara en legobit, ibland en vante. Ibland kan det vara råa makaroner och ibland kan det bara vara papper. Men idag, när jag skulle klä på mig mina vinterstövlar, som jag inte använt sedan vi kom från Lappland, höll jag på att spy av äckelskap. Jag vet inte vad det var. Men det var grönt, mögligt och runt. Och det var vått, geggigt och mjukt. Fy farao säger jag bara. Jag rekommenderar således våra gäster att kika i skorna före ni sätter dem på fötterna.

Det finns en sak som Marius tycker bättre om än allt annat. Måndag och onsdagar - redskapsgymnastik. Jag har själv inte varit med båda barnen på några veckor, då han antingen varit med sin gudmor Caroline eller med pappa.


När vi kommer dit bara spritter det i benen på honom. Direkt jag har fått på honom shortsen och t-skjortan slinker han in i salen. Jag brukar inte hålla honom medan jag klär av mig själv och Celine. Jag litar på att de andra föräldrarna tillrättavisar Marius ifall han skulle hinna göra något dumt.


Idag fick vi dock bara vistas i halva salen den första tiden, eftersom någon barngrupp höll till i andra halvan. En minut från att Marius hade rusat in, kom en ledare ut i aulan och sa att ett barn hade förirrat sig in i fel grupp och sal. Jag behövde inte ens titta efter om det var min busunge som hade hunnit klättra upp i ett torn av madrasser medan jag klädde av Celine.


Efter att vi gjort av med en massa energi, gick vi istället till universitetet och stövlade in på mina medstuderandes grupphandledning. Därmed avslutades även deras timmar. Därefter åt vi ännu jullunch på skolan.

Jag skall bli bättre på: Att framkalla bilder. Det kom tusen bilder på posten idag. I sju olika paket. Hur skall jag orka lägga in alla bilderna i album? By the way. Fujidirekt vann Extrafilm i alla kategorier; Billigare, snabbare, bättre!

För att stilla sjögången efter tidigare skrivna inlägg så bjuder jag på en fridfullt sovande Celine.

Jag vill ännu förtydliga det som jag svarade i en kommentar. Jag är inte ute efter att skapa mig konflikter och fiender. Jag har fler läsare än många andra mammabloggar som ligger på diverse topplistor och genom min blogg har jag också möjlighet att försöka påverka. Många har redan gjort sina val här i livet, många har valen framför sig. Med mitt inlägg tidigare ville jag att folk kanske skulle få sig en tankeställare. Och ett möjligt alternativ till annars ett självklart val. Varje förälder är slutligen ansvarig för sitt val och huvudsaken är att hon och han tror på det dom gör. Det går inte att säga som en av Rogers flickvänskandidater gjorde i Bonde söker fru; -Mål i livet? Nej... Jag vet inte om jag har nåt mål i livet...

Är jag dum som inte väljer att sätta sonen (15mån) på dagis direkt när bebisen kommit? Vad tycker ni, är det jag som är knäpp som inte vill sätta honom på dagis nu. Är jag egoistisk i mitt tänk?

Detta är direkt taget ur ett diskussionsforum. Jag hade inte svårt att hitta det. För det finns tusentals liknande funderingar. Det är så upprörande att läsa att jag inte ens finner ord. Vad lever vi i för samhälle? Varför har vårt samhälle blivit såhär?

Dagis. Eller förskola. Kalla det vad ni vill. För mig är det en tillfällig plats där barnen vistas när mamma och pappa jobbar. Punkt. Dagis är bra för att någon ser efter barnen, barnen får mat, de får vila, de får vara ute och leka med andra barn. Medan mamma och pappa arbetar.

Självklart? Nej, absolut inte;

"Min 2,5-åring ska skolas in om en vecka. Varför? För att få leka med kompisar:) Sen är det ju verkligen ingen nackdel att jag får lite ledig från henne, hihi:)"

"Här i xxx får barnen bara vara 15 timmar på dagis!!! Jag tycker det är orättvist att ta den rättigheten ifrån dem. De har faktiskt mycket roligare på dagis än att vara ifrån sina kompisar 2 dagar extra i veckan och vara hemma med nyfödd och mamma… Vilket är mest kreativt för barnet? Tycker du som jag? Var med och påverka!"

"...jag vet inte hur det är med andras barn men min dotter älskar verkligen sitt dagis och jag tycker det e synd för hennes skull att hon inte får gå mer än 15 timmar..."

"Oj... bara 15h/veckan... Jaha. Då är det bara till att ladda inför "jobbet" med 2 barn om 29 veckor då! :) Men usch... känns som att det blir tufft... och som att det kommer bli svårare att "knyta band" till nya barnet om man inte hinner slappna av och njuta fullt ut som man kunde göra med första barnet... :( "

"...så tyckte förskolan att barnen som gick hem kl.14 inte fick dela den sista mysiga stunden med kompisar läsa saga och äta mellis så då ändrade det till kl. 15..."

Alla dessa kommentarer ovan är skrivna av föräldrar som är föräldralediga. Alltså hemma med en bebis. Dessa föräldrar har också ett större syskon som är under tre år.

Dagligen trillar jag in på mammabloggar där storasyskonet lämnas på dagiset på morgonen. Blogginlägg efter blogginlägg publiceras från bloggen. Däremellan shoppas det friskt och ibland hinns det också med en liten tupplur. Knyta an den nyfödda heter det.

Och så tittar jag på en av kommentarerna ovan. Godmorgon yxskaft! Att det skulle bli jobbigare med två barn än med ett skulle man kanske ha tänkt på lite tidigare. 

Det är inte lätt med ett barn. Och inte med två. Eller med tre, fyra eller fem. Har någon sagt att det skall vara lätt? Nu bortser jag dessutom undantagen; handikapp, svåra sjukdomar eller andra orsaker som faller inom den kategorin. Och fastän vi har lyckan att ha fått två beskedliga barn så är dagarna allt annat än lätta.

Dagis framhålls ofta som rena himmelriket. Barnen lär sig så mycket nytt. De lär sig att prata. De lär sig att äta. Och det går så fort! Jag må vara förundrad om inte Marius också lär sig att prata här hemma med mig. Och äter gör han mer än vackert. Och så kan han respektera andra barn. Att han inte sitter på rumpan ännu när vi går på sångstund, skäms jag inte för. Bara han kan sitta på rumpan när han skall börja skolan är jag nöjd.

Jag tvivlar inte på att dagis är en bra plats att vara på. När mamma och pappa arbetar. I alla andra fall (undantag: misshandel, alkoholism, droger osv.) tror jag att mamma och pappa är bättre än dagisfröknar.

De flesta som prisar dagis, berättar bara hur mycket deras barn älskar dagis, hur mycket de trivs. Kan man inte då som mamma och pappa få barnen att älska dem. Jag tycker det vore mer värdigt att som förälder säga att man inte vill eller orkar stimulera sitt barn så mycket som det kräver, i stället för att intala sig själv om dagis som beundransvärd plats - utan att för den skull behöva vara en dålig förälder. I mina ögon framställer man sig själv bara som lat, om den enda orsaken till att storasyskonet är på dagiset är för att hon eller han skall få leka med sina kompisar.

Jag fiskar inte duktighetspoäng för att jag har två barn hemma. Jag är ej heller präktig. Jag ägnar mig inte heller åt personliga påhopp och jag dömer ingen. Jag bjuder bara in till öppen debatt i min blogg. För mig är det bara oförståeligt att så många storasyskon upptar dagisplatser av barn som verkligen skulle behöva dem bättre, då mamma eller pappa ändå är hemma.

Trots att det inte är aktuellt i nuläget, kan jag ibland inte låta bli att fundera var vi finns om fem år. Befinner vi oss här, mitt i Finland? I södra Finland? I Österbotten? Eller helt någonannanstans? I detta nu skulle vi båda kunna tänka oss att lämna i Jyväskylä för mer än fem år framöver. Men med våra kommande yrken ser jobbsituationen mörk ut för oss båda. Dessutom bor vi långt ifrån alla. Arbete lär väl föra oss någonstans, men jag är nyfiken på vart. Tills dess bläddrar vi förstrött bostadsannonser i Jyväskylä och längtar efter ett riktigt, eget boende. Någonstans. I Finland. 

Det var trångt om saligheten i soffan ikväll

Idag har vi haft en ytterst lugn dag. Jag vet inte om det var mest tråkigt eller skönt. Jag har i alla fall inhandlat julgardiner till vardagsrummet så nu skall jag sätta mig ner och ta en kamp med symaskinen. I morgon kommer vi att tillbringa många timmar i bilen - vi skall nämligen till Österbotten och fira vår gudsons ettårsdag. Dessvärre blir det inget hem-hem besök, utan vi kör fram och tillbaka bara över dagen.

Ni var 76 stycken som var med i utlottningen om ett namnhalsband. Jag tog denna gång hjälp av www.random.org för att slumpa fram fem tal, varpå era kommentarer räknades i den ordning som de hade lämnats.

50 - Malin H
2 - Linn
75 - Elin
41 - Beatrice
24 - Lotta Smeds

Jag kommer att maila er om fortsatt förfarande. I övrigt tackar jag alla som var med och önskar er en trevlig helg!

Idag var det då dags att premiärsimma med Celine, snart tre månader gammal. Marius var strax över fyra månader när han inledde sin simkarriär. Vi gick inte med Marius och tänker ej heller gå med Celine i någon egentlig babysimgrupp, utan vi dyker på egen hand med våra ungar. Celine uttryckte varken pip och gnäll, och hon orkade hela fyrtio minuter i bassängen. Vi hade en minst sagt gemytlig eftermiddag.

Pass på, om en timme avslutas halsbandstävlingen.

Så snart Marius vaknar från sin middagsvila och Celine bemödar sig att skita, skall vi bege oss till simhallen.

Jag har inte orkat pyssla ihop någon fin julkalender. I stället hänger en julstrumpa rätt och slätt på handtaget till sonens dörr och varje kväll stoppar vi ner ett litet paket i strumpan. I första paketet fanns en påse och en figur. Tanken är att barnet skall dra en figur från påsen och så skall man sjunga en passande sång (ex. Spindel - Imse Vimse Spindel), så nu skränas det ikapp här hemma. Dessa sångfigurer är tolv till antalet och de kommer att varvas med loppisbilarna.

Vi har lyckan att få ha pappa hemma med oss ännu några dagar, eftersom vi kompromissade så att fadern skippade lägret som skulle ha påbörjats idag och åker först på måndag. Och jag lämnar hemma med ungarna.

Bild från igår när det för första gången på evigheter inte regnade

Vi har tillbringat halva dagen på öppna dagiset och i motsats till förra gången uppförde Marius sig som en ängel. Till och med så att han fick ett nyckelpigeklistermärke innan han for därifrån. Å andra sidan är det mycket mindre barn i all verksamhet så här i slutet av året och det är skönt, eftersom det lätt blir alltför stimmigt och Marius börjar gå på övervarv. Dessutom var det mest tvåbarnsmammor och en del pappor idag, och de är inte lika överbeskyddande och kinkiga som en del av enbarnsmammorna är.

När badkungen själv ligger för middagsvila måste man passa på att bada Celine för annars blir det en jäkla kalabalik. Allting tyder på att lillasyster blir en likadan fisk som sin storebror. Nästa gång får Celine också följa med till simhallen.

Vi har ett projekt. Och inte vilket projekt som helst. Det är bröllopsvalsen. Min blivande man må behärska de flesta idrottsgrenar, men sonen har utan vidare redan ett bättre rytmsinne än sin far. Jag skall inte heller skryta på mina dansfärdigheter, men jag hör i alla fall takten i musiken.

Denna bok, Pardansens ABC med tillhörande DVD-skiva, ligger på tv-bänken. Tanken är att vi skall förvandla vardagsrummet till dansgolv när ungarna gått och sova om kvällarna, men fortfarande ligger boken bara där. Detta vore en ypperlig möjlighet för mig som blivande lärare, dessutom gymnastiklärare, att ta tillfället i akt och undervisa min sambo i dans, men faktum är att jag aldrig är mer opedagogisk än då jag skall förklara saker för honom. Bröllopsvalsen i maj får berätta hur våran träning sist och slutligen har gått.

Jag loggade faktiskt in på Facebook häromdagen för att bli ett fan av en webbshop och därmed kunna utlösa en rabattkod på -50%. Detta resulterade i denna klänning som ännu är alltför stor men lika ljuvlig för det.

Jag har hittills ägnat hela dagen framför skärmen. Jag har gjort det som jag skjutit fram i otaliga månader, men som nu börjar bli nödvändigt med julen i anstormande. Jag har beställt kort och julkort. Och jag har svurit och jag har varit arg och jag vet varför jag inte gjort det tidigare. Seg uppladdning, sidan kan inte visas, upload failed och error har motarbetat mig sedan i förmiddags. Extrafilm var hemsidan.

Såhär såg det ut när jag fotograferade bilderna till förmiddagens inlägg. Men få bilder blir lyckade när det aldrig blir tillräckligt ljust.

Igår när jag slapp hemifrån utan ungar, gick jag bland annat en loppisrunda. Med hyfsade fynd som resultat. Att våra ungar kommer att introduceras i finska är det ju inte frågan om. Å andra sidan är det nästintill omöjligt att hitta böcker/filmer/leksaker på svenska i denna stad.

Småbilarna kommer att hamna i Marius adventskalender, Byggare Bob-filmen blir julklapp och den så kallade "Learning Puppy" får också hamna i julklappssäcken åt endera unge. Kalaset gick på arton euro.