Vörå-Pernilla var hit igår och hade med sig den legendariska Barnaboken av Anna Wahlgren. Det fanns en hel del intressant att läsa, men också saker som jag tycker man bör ta med en nypa salt. Det stod iaf att månadsgamla barn är kapabla, att på en mätt och belåten mage, kunna sova sex timmar i ett sträck och således bara klara sig på ett mål mat om natten. Marius har de senaste veckorna nästan gått som klockan med sitt ätande; 02, 05 och 07. Han har alltså sovit max fyra timmar i ett sträck (det har hänt att han sovit sex timmar någon enstaka natt).

Jag matade alltså Marius proppfull igår under kvällen och lade honom för att sova vid nio (vanligtvis brukar han gå vid tio, men han var trött igår). Strax efter ett vaknade han och ville ha mat. Då steg jag upp och började klappa honom på rumpan. Han började gråta när han märkte han inte fick mat och jag skickade ut Thomas på soffan för att nu iaf han skulle få sova. Han grät kanske sammanlagt en halvtimme, men det var inte hjärtskärande gråt, utan han verkade mest förvånad och besviken över att inte bli upplyft. Vid två verkade han ändå sova så djupt så jag vågade lägga mig i egen säng igen, men låg ändå som på nålar ifall han skulle vakna igen. Nästa ljud hördes 3.02 och då var den en nöjd kille som fick kura ihop sig vid mitt bröst. Han somnade sen om till sex och då var jag lite kluven till vad jag skulle göra, men min trötthet gjorde att jag tog honom till sängen och ammade (var tvungen att stiga upp och pumpa ur ena bröstet också, som varit oammat i nio timmar och höll på att explodera).

Även om nattsömnen var betydligt sämre än vanligt, så skall jag försöka kämpa på några nätter med detta. Om man ser på lång sikt - som Rolle brukar säga (tränaren vid idrottsgymnasiet), så borde nätterna bli ännu lyxigare om jag får bort ena nattamningen. Fast jag är rätt zoombie nu.