Duudsonit Activity Park

Publicerat: 2015-02-26 / 22:35:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Åtminstone fyller vi vårt sportlov med sportiga aktiviteter. Hittills har vi #1 skidat #2 simmat #3 cyklat och idag på den fjärde dagen besökte vi den relativt nya Duudsonit-parken i Seinäjoki. Och vilken park sen! Jag är rätt allergisk mot Duudsonit-konceptet överlag men aktivitetsparken vill jag kalla succékoncept.
 
Aktivitetsparken - för er som inte känner till den, är en industrihall fylld med närmare 4000 kvadratmeter lek- och idrottsaktiviteter - lite som ett lekland men med mångsidigare utbud och mer betoning på motoriska färdigheter. Förutom en enorm klätterlabyrint fast otaligt utbud av andra aktiviteter såsom futsal- och innebandyplan, aktivitetsplan för spark- och balanscyklar samt trampbilar, en fin parkourbana, trampolinhall och skumbitshav, skatehall och airtracks, klättergrotta, basebollsplan och redskapsbana. Plus otaliga småpunkter med t.ex. flipperfotboll, linbana, höjdhopp och jag vet inte vad. För vi hann inte ens med allt. Jag tog inga egna bilder alls - dels för att jag inte hade någon kamera med och dels för att det var så många andra barn där.
 
Årets sportlov är säkerligen en guldgruva för aktivitetsparken sett ur väderleksperspektiv. För det var vansinnigt mycket folk idag - och säkert alla andra dagar också den här veckan. Men folket verkade inte röra våra ungar (vi lämnade Sindre hemma och tog i stället grannflickan med och även Marius kompis) - och egentligen var det kanske bara bra att köandet emellanåt tvingade ner barnens puls - för de gick på i 220 - fyra timmar i ett sträck - och de skulle förmodligen gå på ännu om vi inte dragit ut dem därifrån när klockan blev kväll. Och det gjorde majoriteten av alla barn OCH TONÅRINGAR. Det fanns liksom ingen hejd på spring och hopp och klätter hos någon. Det var svettiga röda ansikten och det var bråttom fram hela tiden. Tyckte det var så otroligt fint att de lyckats skapa en sådan plats, att framförallt tonåringarna ville hänga där. Och på något vänster kunde även de yngre barnen hänga där de äldre befann sig. Dock antar jag att det idag och övriga dagar denna vecka är rörigare än normalt p.g.a av den stora folkmängden.
 
Våra pojkar gillade skejthallen mest och bäst. Och trampolinhallen med volter ner i skumgummihavet. De körde varv på varv med kickarna - ett varv tog 16 sekunder  och vi försökte räkna ut hur många varv de hann på 20 minuter - vi lyckade dock inte komma till något resultat i huvudräkning. Celine å sin sida gillade kanske parkoursidan bäst - och alla klätterväggar. Där var det mycket klättra och hänga och hon är både fruktansvärt stark och smidig. Jag var också själv klädd i träningstajts och tröja, dock gjorde jag aldrig något själv, eftersom det räckte för barnen att köa utan att vi vuxna också sällade oss till sällskapet. Men jag skulle gärna också jumppat med barnen.
 
I övrigt tyckte jag att stället var rent och snyggt. Inträdet var okej för barnen (under 6 år 12 euro, över 6 år 18 euro), men dock sved det lite att betala 18 euro som förälder för att övervaka. Jag är också överraskad över hur bra allt förlöpte och hur bra barnen ändå förhöll sig till turtagning och regler med tanke på hur många som faktiskt var där - däremot hade jag kanske önskat lite tydligare instruktioner/regler vid respektive aktivitet. Det förblev oklart huruvida man t.ex. fick hoppa en heller flera på trampolinerna och i skumgummihavet var det otydligt var man skulle ta sig bort. Jag skulle inte heller säga att Sindre (4 år) skulle ha varit för liten för parken - dock krävs det nog att barnet kan ta och förstå instruktioner och kunna vänta på sin tur. Det fanns ingen yngre åldersgräns, men man såg nog inte särskilt många under 3 år...
 
Vi kommer med säkerhet att besöka aktivitetsparken igen, trots att den kräver 80 minuters körning enkel väg. För enligt somliga var det den bästa dagen i mitt liv. Så idag var dumma mamma en snäll mamma, hehe.
 
 
 

I Jurva fanns det ju snö!

Publicerat: 2015-02-23 / 22:01:58 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
 
 
Det är ju verkligen ingen vinter att utöva vintersport här hos oss. I år heller. Trots att vi jämfört med fjolårets två veckor, i alla fall ha fått motsvarande fyra i år med skrinnis och lite snö. Som vi faktiskt utnyttjat till max och fyllt alla småluckor och hål. Har man öppnat bakluckan till min bil, har det alltid fallit ut en skrinnsko eller skidstav.
 
Nå, nu har vi inget som ens skulle förlikna en vinter kvar och vi är ju inte direkt bortskämda med en massa aktiviteter runt hörnet. Men i Jurva har dom snö! (Tänk att det räcker att köra 40 kilometer i landet för att en helt ny värld ska öppna sig!) Och i Jurva hade dom skidspår! Fina, pistade med räfflor. Djupa, tydliga diagonalspår som skidorna hålls stadiga i. De överlägset finaste österbottniska spår jag skidat i den här vintern (vilket i och för sig inte är så många - för bortskämda med skidspår är vi inte heller).
 
Spontanutflykten som bestämdes söndag kväll klockan nio, samlade tillslut 11 ivriga skidåkare. Med ryggsäckar fulla med mat (fortfarande den viktigaste biten) och uppspelthet för en heldagsutflykt. För utflykt blev det minsann som vanligt, för på fyra timmar företog vi oss nio kilometer och hann duka upp bordet i två omgångar, skida omkull nittiosju gånger, skratta, gråta, ropa och heja. Inte för att det ens räckte för sexåringen och åttaåringen som dessutom skidade betydligt mer än så och surade över att vi redan var tvungna att sluta. Men vi måste åka till Jurva en gång till då den här veckan, försäkrade jag och älskade att de surade över att de inte fick skida mer.
 
Och Hanna hade vi med oss! Undra-sa-flundra-Hanna eller Hannasvirrvarr beroende på hur ni känner henne. Jag blev så uppriktigt glad, förvånad och överraskad häromkvällen, då hon skickade och frågade om hon fick hänga med oss någon dag på sportlovet. Att någon utan barn frivilligt vill hänga med oss och spontaniteten i att bara fråga om hon får komma med på någon utflykt. Såklart man får!
 
Och är det något vi är ganska bra på, är det på att spontanutflykta. Det behövs sällan mer än en stund i bil och en uppsättning mat. Vem vet vart bär i morgon? Vi har ju sportlov.
 
(...säger hon och fortsätter med att skriva postlappar trots att kvällen är sen...)

Vikten av grundmotoriska färdigheter.

Publicerat: 2015-02-20 / 09:08:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Att barn och unga rör på sig för lite, rent generellt - det vet vi. Vi vet också att rekommendationen för fysisk aktivitet är 120 minuter - eller två timmar för barn i småbarns-/dagisålder och lågstadieålder. För ungdomarna upp till 18 år är rekommendationen 90 minuter. Vi kan även lätt enas om att dessa rekommendationen har positiva effekter för vår hälsa och vårt välmående. Rekommendationerna är inte skapade för att föda nya elitidrottare.
 
En annan anledning dock - till varför fysisk aktivitet och motoriska övningar är särskilt viktiga för barn i småbarns- och lågstadieåldern, är att kroppen är som mest sensitiv för all motorisk inlärning mellan 3-7 års ålder! Under dessa år byggs en stadig grund för de grundmotoriska färdigheterna - färdigheter som kommer att följa med oss resten av livet. Barnen är också som mest mottagliga, nyfikna, motiverade, villiga, ivriga och energiska att pröva, testa och öva. Generellt besitter barnen de grundmotoriska färdigheterna (ex. springa, kasta,  balansera, hoppa, sparka) vid 8-års ålder och då börjar det skede när barnet kan börja kombinera ex. springadet med att sparka en boll (fotboll), de lär sig koordinera armar och ben i samtidiga övningar (skidåkning) samt att löpningen är så automatiserad och kontrollerad, att detta inte orsakar några bekymmer alls i lekar och vardaliga sysslor.
 
Ovan är också en skärmavbild över de sensomotoriska åldrarna som barn lär sig grundläggande motoriska färdigheter. Jag torde ha en ännu bättre beskrivande bild i mina egna Jyväskyläpapper - men denna beskriver i alla fall några av de skeden av motorisk inlärning - dock på finska.
 
 

Detta betyder trots allt INTE - att tåget har gått för ett barn som inte har hunnit få tillräckligt med motoriska färdigheter före årskurs ett till två. Färdigheterna kan visst övas upp men det kanske krävs lite mer uppmuntran, lite mer kämpande och lite mer sporrande för ett äldre barn. Dessutom finns risken - att t.ex. skolgymnastiken känns för svår, eftersom den förmodligen ligger på en nivå högre och redan kombinerar flertalet färdigheter.
 
Sedan finns också samband mellan goda motoriska färdigheter och god inlärning, men det kommer jag inte att gå in på nu. I stället ska jag uppmärksamma Folkhälsans Hoppa På! -kampanj som just nu rör sig ute i svenskfinland och som jag själv fick ta del av i onsdags när hela "min" gymnastiksal fylldes med en massa färggranna redskap, daghemsbarn och rörelseglädje. Tyvärr hjälps det inte att bara en kampanj/part ska ansvara för barnens rörelseglädje - för barnens rörelseglädje är det absolut inget fel på! När de väl får den möjligheten.
 
 
(Observera att jag utgår från det allmänna - det finns ju naturligtvis individuella skillnader i ålder och utveckling men liksom man gör i forskning kan jag inte utgå från undantagen. De som har ett funktionshinder har t.ex. helt andra förutsättningar - vilket också beror på typen av funktionshinder.)
 
 
 
Skärmbild från svenska.yle.fi :s sida - hela artikeln finns HÄR.
 
 
 
 
Avslutningsvis: Sen finns det alltid de människor som har sina egna sätt att tänka på :)
(Bildcred till Heidi L!)
 
 
Fotnot:
 
Balansfärdigheter:
Att böja sig
Att sträcka sig
Snurra
Svänga
Hänga
Gunga
Ha kroppen i uppochnervänd ställning
Rulla
Landa/stanna
Väja
Balansera
 
Rörelsefärdigheter:
Springa
Hoppa
Hoppa på ett ben
Hoppa i rytm
Galopphopp
Glida/slira/kana
Flerstegshopp
Klättra
 
 
Hantera redskap:
Kasta
Ta emot
Sparka
Fånga
Slå / Slå från luften
Studsa
Rulla
Sparka från luften
 
Källa: Gallahue & Donelly (2003)
 
 
 
 
 
 
 

Paus för sportlov.

Publicerat: 2015-02-19 / 09:38:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Thomas for till Falun på VM tidigt i söndags och sedan dess har dagarna gått i 180. I normala fall är det ju han som sköter lämning och hämtning på dagis och förskolan, eftersom mina arbetstider kräver att vi ska infinna oss på respektive platser redan 07:15 på morgonen och sen brukar det vara småbråttom för att hinna hem före 16. Utöver mer ansvar för kidsen, hamnar ju också hela Polkupeds verksamhet på mig - det löpande arbete som han normalt sköter under sina dagar. Men det var ändå ganska bra tajmat med sportlovet i antågande och barnen blir på något underligt vänster alltid liiite snällare, liiite mer hjälpsamma och liiite mer samarbetsvilliga när han är borta.
 
Vi har inga planer alls för sportlovet. Förutom att jag lovat barnen att vi ska fara till stan, gå på café och köpa en låda med pysselgrejer. Vi kommer nog säkert mest att ägna oss åt olika uteaktiviteter så mycket vi orkar. (Även om det sägs att vädret inte alls kommer att vara så sportlovsvänligt.)
 
(Helst skulle jag vilja åka på Stockholmsweekend helt allena. Gå på bio och äta sushi. Dricka kaffe evighetslänge i gamla stan och köpa nya jeans. Bara spatsera runt utan mål.)
 
I stället är vi snart i mars. Jag borde börja fundera på Stafettkarnevalen och löpträningar tillsammans. Jag håller utkik efter arbetsannonser och hoppas att något bara ska uppenbara sig, mitt framför ögonen på mig. Jag anmäler mitt ena barn till första klass och mitt andra barn till förskolan. Jag googlar mässmontrar och gör flyers, eftersom vi ska delta i Lapsimessut på ett hörn tillsammans med Åsa och Joakim - de som driver Activefamily. Och jag längtar efter tidig aprilvärme och björklövsknoppande träd.
 
Men sportlov först. Paus - med ändå inte. Ibland brer de ändå sitt smör på brödet själv, de torkar ibland sin egen rumpa. De hänger ibland upp sina kläder på kroken, sätter ibland sina handskar på tork. Och jag har faktiskt fått ett par alldeles egna Peltor - av Thomas svenska vallningskollega Bengt. Kanske vi klarar ut oss i alla fall.
 
 
Till sist en  övrig notering:
Larsmobor och andra Barnens Vasaloppsåkare: Vi kommer också att delta i Barnens Vasalopp inkommande lördag och jag fixar gärna med beställningar dit och ni slipper fraktkostnaden - gäller ringarna, cyklarna och kläderna! Vill ni ha er beställning till Larsmo, väljer ni avhämtning i kassan (betala dock gärna med Checkout eller ha jämna pengar). Gäller t.o.m fredag 20.2.

De äldsta.

Publicerat: 2015-02-14 / 14:38:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Tack för responsen på det förra inlägget hörni. Liksom Amanda lyckades dra åt sig tusentals läsare i och med sitt inlägg om HPV-vaccinet förra veckan - drog också mitt bidrag om skidåkningen till sig flera tusental fler än vad jag normalt har - siffror som var betydligt mer normala för min blogg för ett par tre år sedan - men som jag (egentligen) är glad för att jag inte längre har. För ju fler som läser, desto högre ställs kraven. Men det finns några ämnen som väcker känslor mer än andra, och dessa verkar förutom barnuppfostran vara vaccin och skolgymnastik. Jag hade egentligen velat få en fortsättning på inlägget - kanske hinner jag spåna vidare på den i veckan.
 
Jag har i veckan fått fylla på med ännu fler First Moments -i min lärarkappsäck. Jag har fått se de lyckliga treorna packa ihop sitt och säga tack och hej till gymnasiet och jag har fått vara med om min allra första Äldstes dans. För bara ett år sedan stod jag med darrande röst och svettiga händer under lärarpraktiken och skulle få ordning på allas fötter under ett övningstillfälle med otalet bedömande ögon på mig. I år har jag njutit fullkomligt av samma uppgift och det var så himla häftigt att äntligen få se slutresultatet på allt övande igår kväll. Tänk att jag fått vara med och lära alla de över 100 studeranden att dansa så vackert.
 
För övrigt har jag gått och blivit med en blogg till: Polkupedbloggen, som är en nischad blogg om både vårt egna företagande och företagande i allmänhet. Tanken är också att skriva om, och lyfta andra österbottniska småföretagare. Sen har jag fortfarande ytterligare några ostartade bloggar kvar att skapa när jag den dagen får den tiden... 
 
 
Bilden är tagen av Arash Matin från Vasabladet.
 

Äventyr.

Publicerat: 2015-02-09 / 22:14:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
 
Ska vi åka på äventyr? frågade jag när mina vanvettiga vildhingstar till barn höll på att riva huset igår. Det var lunchtid, kylskåpet gapade tomt och burkärtsoppan som sista utväg stod i hörnet på bänken såg allt annat än lockande ut. JAAA! dundrade fyra barn nerför trappan och jag suckade över vilka aktivitetskrävande ungar jag närt vid min barm. Varför ska det behöva hända något precis hela tiden? Samtidigt som jag inser att de inte fostrats med de bästa förutsättningarna att ta det lugnt och chilla, heh.
 
Jag skickade ut ungarna för att fixa en påse med brasved samtidigt som jag packade trangian, ärtsoppsburken och annat vad jag nu skrapade ihop ur skåpen på några minuter. Sen packade vi in oss i bilen och begav oss längs den isiga skogsvägen, så långt upp i skogen vi kom och hoppade ur passligt där vi såg solen skymta fram över en gammal linda. "Vi leker kurragömma, jag räknar!" och så försvann de en efter en in i skogen med kvistarna som brakade under dem.
 
"Jag gillar inte ärtsoppa", sa grannflickan, "men jag kan smaka" och så slevade hon in hela portionen ikapp med de andra, så att jag själv fick nöja mig med en torr gårdagsmunk. Röken från brasan satte sig i våra kläder och ärtsoppan droppade längs halarna. Men just där och då: i en kort lugn stund, i solgasset och glittrande snö - ja, det var fint. Vårt äventyr.
 
Sen var vi redan påväg mot skridskoplan.
 
Jag är inte född friskus. Visst - jag har alltid älskat idrott, utelek och tävling. Men själva friluftsintresset har kommit och växer med barnen. Dels för att det har känts som ett bra sätt att umgås på, dels har det varit ett bra sätt att "omedvetet" idrotta tillsammans med barnen och dels har vi bara varit tvungna att hitta sätt för dem att få utlopp för sin enorma energi. Men kanske också sitter pedagogen djupare i ryggmärgen på mig än vad jag kanske har trott att den ska göra. Och för att jag är fullt medveten om den fysiska aktivitetens stora betydelse för växande barn.
 
Jag har följt med kommentarerna kring Vöråskolornas skiddag i Botniavasans skidspår. Och som det oftast blir kring artiklar som rör skolgymnastiken, så är majoriteten negativa - mycket negativa. Det får blir en helt annan diskussion men något sades bra häromdagen. Jag vill inte ta ställning till de sträckor som barnen utsades skulle skida. Det framkom heller aldrig att det var frågan om tvång att skida de föreslagna sträckorna. Det framkom också i kommentarerna att det fanns bilskjuts att tillgå, att eleverna hade mat med sig och att det var frågan om att de hade många timmar på sig. Dessutom framkom det att en del skolor inte alls skulle skida så långt som skrevs i intervjutexten.
 
Jag förstår dock inte varifrån all ångest inför skidning föds? Visst - det är inte världens enklaste sport första gången man prövar. Kanske inte andra gången heller. Men egentligen är grunderna - trots allt - att koordinera sina armar och ben i samma rörelse som vid promenad - och det ska räcka ganska långt i ett spår - i alla fall på plattland. Hur mycket ångest överför vi föräldrar på barnen? Eller ni som är traumatiserade från er egen skoltid? Snälla, överför inte, hur mycket det än bubblar i magen. Mycket har ändrats i skolgymnastiken. OCKSÅ SKIDÅKNINGEN.
 
"Barnen orkar mer än vad man tror" stod det i texten. Det tror jag också. Faktum är dock att det blir svårt att tänja på gränserna - eller ens våga, när det ifrågasätts och kommenteras på sociala medier till höger och vänster. "Jag vågar int" och "jag vill int" är två mycket vanliga uttryck som jag själv ofta hör på mina egna lektioner. "Jahapp, låt bli då", kunde jag svara. I stället försöker jag få dem att försöka, jag pushar och peppar och vill att de ska prova. Och i de allra flesta fall, är det den lilla peppen barnet/ungdomen behöver - bara lite extra uppmärksamhet. För att inte tala om den obetalda glädjen och stoltheten i att göra och klara av någonting! SEN är det svårt att veta den exakta, svaga, otydliga gränsen mellan vad som eleven uppfattar som pepp att våga pröva eller tvång att måsta pröva - och där handlar det också mycket om tolkning från både elev och lärares sida.
 
Jag hoppas och tror att Vöråeleverna har haft en fin turdag idag. Att de hade ett ganska lätt skidföre (stakföre) och att alla fick skida enligt sin egen förmåga i egen takt - dock också att de skidade så pass långt att de kände sig trötta i kroppen och stolta över att de skidat längre än vad de någonsin gjort tidigare. Jag hoppas att de fick gott om tid att prata med en kompis eller lärare, och att matsäcken smakade gott någonstans i skogen. Jag hoppas att de fick höra att de kämpat väl, att solen sken och att skidning gav dem en bra feelis. Att de somnat gott ikväll och att de har lite träningsvärk i både armar och ben imorgon. 
 
Och att de fick sig ett litet äventyr, de också.
 
 
 

Avlägga rapport.

Publicerat: 2015-02-08 / 10:27:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Herregud, jag hade ju precis mens, förbannade jag här en dag. Det kan ju onekligen ha gått en månad sedan sist. Eller i och för sig har jag ingen som helst koll på normala antalet dagar mellan heller, men mätt i upplevd tid så har jag mens typ varannan vecka. Det är i alla fall en lite långsammare variant av tiden; mensveckor.
 
Likaså har det gått två veckor sedan jag senast bloggat. På den tiden har vi försökt uppnå en hel (eller egentligen två) vintrars maximala vinteraktiviteter. Den är ju inte nådig den här vintern heller, så det gäller att passa på. Och ska man föda sina barn till skidåkare vid det österbottniska kustbandet är det bara att knega på. Så vi skrinnar, skidar och pulkar. Och tacksamt nog har det resulterat i positiva effekter för nattningarna. Men det är samtidigt en bra försäkring på att tre barn räcker gott och väl. Jag blir matt av bara tanken på mängden utrustning: fem par skrinnskor, fem par skidskor (eller egentligen har vi ännu fler i omlopp), fem gånger skidor, fem gånger slalomutrustning. Och hur många hjälmar har vi? Förmodligen närmare 20. För att inte tala om att var och en får med sig rätt uttrustning till rätt dag till rätt ställe.
 
Jag har också gått ner något i arbetstid fram till påsk. Mitt arbetsavtal skulle egentligen omfatta en period av arbetslöshet men jag fick ihopskrapat till andra timmar och hänger kvar i rullorna. Plus att risken (eller chansen) för vikarierande är överhängande. Men mest är det skönt. Thomas ska snart till Falun-VM, jag har mycket småsaker att förbättra på i butiken samtidigt som vi varvar upp för vårsäsong. Vi håller också på med byråkratin kring skapandet av en lagerlokal/lagerbutik i vår uthusrad. Nu har vi inte så himla mycket utrymme att jobba med förhoppningen är att vi skulle kunna skapa en kort racerbana kring lagerhyllorna. Det har nämligen varit på tal att självaste försäljningschefen från Puky skulle komma hit och hälsa på senare i vår. Jag blir full i skratt av bara tanken - det vore nästan speciellt att få visa honom hur vi packar cyklarna på brunnslocket med hönsen pickandes runt omkring, heh. Inte så fancy med andra ord. Men det tar länge med ansökningar, offerter, planering och beslut. Vi ska även försöka hitta tid för någon mässa eller annat evenemang under våren - samtidigt som jag har ingen som helst aning med vad som händer på jobbfronten efter detta läsår (även om risken för att lämna sysslolös inte är särskilt överhängande). Dessutom har jag ju mina "utfyllnadsstudier" - har även hunnit både kursa och tenta under dessa två veckor.
 
 
 
Samtidigt som jag har nått botten med min atopiska hud. I månader har jag hankat mig fram med bättre och sämre dagar men i veckan fick jag krypa till läkaren och böna om kortisontabletter. Som i sin tur gjorde mig så dålig, att jag låg och skakade om nätterna och fick hålla fast mig i sargkanten för att hållas på skrinnskorna på dagen. (Känns inte särskilt hälsosamt det heller.) Och även om jag också tidigare varit på diverse dieter utan resultat har jag tänkt att jag borde ge det ytterligare en chans. Men att motivera och disciplinera sig för att vara utan både gluten och socker i veckor, känns fruktansvärt svårt just nu. Fruktansvärt svårt.
 
Men annars är allt bra. Så bra som vardagen blir.

Vad det blev.

Publicerat: 2015-01-24 / 19:25:00 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Tack snälla för alla tips! Jag förivrade mig allsist och det slutade med dubbelt fler presenter än vad jag hade tänkt från början. Jag har, förutom det vanliga jobbet, varit på kurs dagarna i tre efter jobbet (och även idag lördag) och kommit hemsyltande halv tio om kvällarna. Men igår hade jag exakt 20 minuter parkeringstid att rusa som en vettvilling i stan mellan glappet jobb och studier och idag hade jag likaledes 30 minuter, för att hinna hem och andas före födelsedagskaffet. Det blev till slut en gosefilt (det är egentligen en damsjal), två böcker och en eltandborste (vi har egentligen redan en som de delar på - vi byter bara huvudet, men det vore förmodligen klart smidigare med en tandborste på var). Med lite bättre framförhållning hade jag önskat hitta andra sorts filtar, för det finns ju så många finamen ännu är våra barn tacksamt kravlösa och Sindres glädje över den inlindade boken från vinden och mjukisen från den egna sängen som Celine hade paketerat åt honom ikväll, var överväldigande.
 
 
 
Och om det är något som jag lägger noll prestige i och energi på, är det kalas - dock inte utan att det skulle vara oviktigt (men har jag själv inget intresse eller tid i vare sig dekorationer eller sju sorters kakor) . Medan jag slarvade ihop till en räkpaj och skar morötter (något måste man ju bjuda på -  tårtan beställde jag lyckligtvis från Sweet Vaasa igår på en rast, eftersom stället ligger nästintill granne med skolan) flög Sindre fram över golvet som en virvelvind. När jag bad honom lugna sig, förklarade han att han inte kunde - han tyckte nämligen att det var så spännande när det skulle komma gäster (de eminenta: morfar, gamlamormor, gamlafarmor, en moster och Livia - Thomas bjöd för övrigt in till kalas idag vid lunchtid). För likväl tindrade de gråbrunmelerade ögonen samtidigt som han dreglade över tårtan och knaprade bort chokladplupparna i smyg. Och det är så skönt, att det går att ordna okomplicerade men glittrande födelsedagar med vänsterhanden utan att behöva bli mer utmattad än vad man redan är.
 
I morgon blir han alltså redan fyra, vår skrutteluttMen några presenter på säng kommer han nog inte att få, för det finns ingen annan som skulle orka stiga upp före klockan sex.
 
 

Vad gillar fyraåringar?

Publicerat: 2015-01-23 / 09:38:00 | Kategori: Allmänt | 27 kommentarer
Vår lillis blir fyra i övermorgon! Och när man är fyra är man stor, regerar världen, kan allt och så vill man ha många paket.
 
Problemet är att vi inte har ett enda paket ännu och jag kommer inte på en enda given grej. Först tänkte vi att han skulle få den nya fräsiga sparkcykeln som samtidigt också skulle fungera som democykel - men då lanseras den först i mars. Allt annat finns att ärva: vanliga cyklar, skridskor, skidor, kläder. Han behöver absolut ingenting! Spel har vi och som känt går han under namnet marodören och allt som inte är gjort av sten och metall och delvis av trä, har en mycket kort livslängd. Leksaker leker han heller aldrig med och snö har vi inte ens till pulkaåkning. Och ringarna fick de ju till julklapp.
 
Jag tänkte att man kunde åka med honom till butiken och han får välja en glass och kvällsmat som födelsedagspresent, (gissar då på makaroner, korv och ägg) men alla ungar vill vill ha ett paket att öppna i en varm säng på morgonen, Just nu lutar det åt en sänglampa men tar gärna emot tips också på annat symboliskt att linda in ett papper.
 
Tur att fredagsbekymren ändå inte är större än så här, heh.

Vår resefilosofi.

Publicerat: 2015-01-19 / 20:34:00 | Kategori: Allmänt | 11 kommentarer
Jag hade inte rest särskilt mycket före vi fick barn. Vi reste inte när jag växte upp och den största delen av både tiden och pengarna då gick åt min och systrarnas skidåkning. Thomas hade något fler resor med sig i bagaget och genom sin skidåkning och också nuvarande jobb med det brittiska laget kan han räkna till rätt många sedda länder - dock handlar det väl mest om sedda skidspår. Att hinna resa före vi fick barn var egentligen inget behov för oss, utan behovet och viljan att uppleva har växt sig starkare ju äldre barnen har blivit. Ibland hör man det sägas, att det är onödigt att resa medan barnen är små eftersom de inte minns något när de blir äldre - men upplevelsen i en resa - just där och då i den stunden, tycker jag är värt långt mycket mer än hur mycket de kommer att minnas senare.
 
Men ju äldre de blir, desto dyrare blir det tyvärr att resa. Det begränsar oss också till viss del att vi har nätbutiken och hönsen (snygg kombo) - samtidigt som det är stor fördel att vara lärare (heh) och ha en man som egenföretagare med tanke på ledigheter. Däremot är inte själva resmålet det drivande kring resandet - utan mer utmaningen kring (allt det där när man svär och bannas, är galen på ungarna och säger att man aldrig någonsin ska åka hemifrån igen - just det!) - hur dumt det än låter. För nog får man undra hur man fungerar när man sitter i framsätet, urled på barnens bråk i baksätet - och funderar vad vi ska hitta på till näst. Och till näst ska vi och skida ännu mer - till Hemavan (bara vi får tag i en stuga - btw råkar någon av er ha någon på lager?)
 
Det är säkert inte heller utan orsak, som barnen är förtjusta i tv-program som Wild kids och Det största äventyret. Och på något vis känns det sättet att resa och uppleva billigare - även om jag nog gärna också skulle varva med lite Grekland, Thailand eller varför inte en storstad emellanåt. Men under året som gick blev barnen nog så bitna i friluftslivet och förutom vad utrustning kostar att införskaffas samt själva resandet (bränslet), är det trots allt ett relativt billigt upplevelsealternativ. Jag hoppas t.ex. att det inte dröjer alltför länge tills vi ska kunna vandra hela Hetta-Pallas-leden (55 km) men just nu väntar barnen på april och plusnätter, så att vi kan ta tältet på ryggen och bege oss på nya äventyr.
 
 
 
Ett annat äventyr vi planerar att genomföra genast vi får sommarlov, är en cykelutflykt till Åland med trangia, tält och sovsäckar. Tanken är att starta med skärgårdsfärjan från Korpo och sedan via olika färjor ta oss till Mariehamn och sedan med "stora båten" tillbaka till Åbo. Sindre lärde sig också cykla med riktig cykel i höstas och med tanke på att han gjorde 7-8 kilometers turer med Pukyn på sommaren, borde han rimligtvis orka 10 kilometers etapper till sommaren med artontummaren. Tänk vilken frihet att upptäcka, ta sikte på nästa café och simma vid passlig strand. Åtminstone i det skedet låter det bra ;) Vem har er har cykelutflyktat på Åland?

Årsresumé

Publicerat: 2015-01-18 / 13:13:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Det var ju den där årsresumén också - som jag skrivit i så många år. Det brukar vara så arbetssamt att skriva den - samtidigt som den brukar ge så mycket när den är klar. Jag tror det är hälsosamt att sätta sig en stund och reflektera över vad som varit och minnas lite längre än bara gårdagen. I år hann jag dock inte ens tänka tanken på att börja skriva, förrän året redan var bytt och jag har funderat i flera dagar - ska jag skriva eller ska jag inte. Men i jämförelse med många andra av mina bloggår, är bloggen betydligt tunnare och jag bestämde mig för att skriva en reducerad årskrönika i alla fall.
 
JANUARI 2014
 
I januari påbörjade jag äntligen min avslutande praktik vid pedagogiska fakulteten i Vasa. Thomas var endast hemma en vecka under hela januari och jag pusslade och bollade med tider, barn, skola, jobb och inlämningsuppgifter. Mitt inlägg om skoljumppan blev månadens mest kommenteradedet blev äntligen is på sjön för både fiske och skrinning och Sindre - ja, han fyllde 3 år.
 
 
FEBRUARI
 
Dagarna rusade i ett vettvilligt tempo. Thomas var borta i en sexveckors period som avslutades i slutet av februari och det handlade mest om min egen och barnens överlevnad. Som ett brilliant exempel kan nämnas den där kvällen vi kom hem - alldeles för sent för att vara en normal dag - antagligen hade jag haft kvällsföreläsning till 18. Det var 14 grader i huset, regnet stod för dörren och på gården stod långt över 200 cyklar som hade anlänt under dagen. I slutet av feruari kom Thomas äntligen hem, vintern tog slut  och vi inledde vandringssäsongen med att både besöka Risnäs och Kuni vandringsled - tänk i februari!
 
 
 
 
MARS
 
I mars fick jag med gott samvete och med mer ork, ägna mig åt mina studier. Vi var redan halvvägs in i praktiken även om vi hade uppgifter upp över öronen som skulle göras. Min motivation under hela våren, var dock så hög -  att jag gjorde dem på ackord - ju snabbare jag gjorde dem, desto mer fick jag stryka från listan. Tack vare vintern som aldrig blev någon ordentlig vinter, hade vi en mycket bra cykelsäsong ända från januari och i mars hade vi ordentligt mycket jobb kring webbshoppen. I mars tog vi oss också några välförtjänta familjedagar när vi for till soliga och vårvackra Isosyöte och skidade järnet i fyra dagar - som vi sedan bytte till marsvärme och trampolinhopp när vi kom hem. I slutet av månaden började det gå upp för mig, att jag för första gången under alla år, inte visste vad som skulle hända till hösten.
 
 
 
APRIL
 
Till vardags var det same same men jag fick ändå sköta mitt i lugn och ro, då Thomas axlade det största ansvaret hemma. Vi både skidade slalom och vandrade i kortärmat i ett sommarvarmt Lauhanvuori under samma månad. Mot slutet av månaden viskade en liten fågel i mitt öra om jobb och i mitt lyckorus försökte jag dölja den möjlighet jag skulle komma att få. I samma veva beslöt jag att ex tempore joina min syster Sara som var påväg till Norge för att hälsa på systern och syskonbarnen - vilket kom att bli en oerhört värdefull resa på alla sätt och vis. Och herregud så innerligt vackert det var just då i Ulvik!
 
 
 
 
 
 
MAJ
 
Det var bara en 100 meters raksträcka kvar till målet den 16.5, då jag hade min allra sista skoldag och jag blev färdig gymnastiklärare. Det var ett hav av känslor som svallade. Så mycket lättnad över att äntligen vara i mål, efter många års kämpade, så mycket stolthet över att jag rott det hela i land - det blev till slut drygt 6 års aktiva studier med tre småttingar släpandes i fötterna, och det var en sådan spänning som till slut lossnade från mina axlar och tedde sig i en massiv tröttma under resten av månaden. Och jag fick gratulationer i massor, bubbelvin och överraskningar av vänner och i några dagars rus kände jag endast lycka. Maj bjöd även på sexårskalas, 28-års kalas, terrassbygge, det första doppet, Pargasbesök och en hel massa cyklar sändes i väg över hela Finland.
 
 
 
 
JUNI
 
I ett virrvarr av sommarlediga barn med ständig matuppassning var gula huset sommarvackert, vi gjorde vi Jakobstad, låg på vår nya terrass, gjorde Risnäset och sedan inledde jag mitt iskalla jobb som simlärare iklädd handskar, mössa och stickastrumpor. Som avslutningen på månaden ordnade jag och systrarna en sommarfest för både oss själva och som överraskning för den då blivande 30-åringen - och under en vacker kväll fick vi ha alla våra viktiga människor hemma hos oss.
 
 
 
 JULI
 
I något skede svängde äntligen kylan till absurd sommarvärme och de två sista veckorna som simlärare fullkomligen levde jag i vattnet. Utöver det, träffade jag flickorna i Björneborg på jazzen, vi gjorde en mycket spontan med lyckad cykelutflykt, och njöt bara annars av en mycket okomplicerad och social samvaro med grötkok på simstranden. 
 
 
 
 AUGUSTI
 
Månaden inleddes med en vandringsresa till Höga Kusten och fortsatte sedan med en outhärdlig hetta och vi flydde fältet ut till sjöss, till Kobberget för att sova i tält. Vi vandrade Öjens vandringsled, sommarlovet tog slut och jag började jobba - och i något skede hann vi också ner till Pargas en vända. Jo, och så vandrade vi både Boberget och Risnäs och förmodligen bjöd denna månad på rekordantal kilometer - både i barnens och vuxnas ben.
 
 
 
 
SEPTEMBER
 
Om veckorna innebär att lära sig, acklimatisera sig och hänga med på jobbet - handlade helgerna enbart om att hänga tillsammans med familjen och försöka balansera upp vardagen inför ny vecka. Vi vandrade vackra Kortjärvi, vi firade vandringkalas åt en femåring med tältövernatting i skogen, vi vandrade i regnet på Bergö och så hann vi också med Högåsens vandringsled. 
 
 
OKTOBER
 

Oktober var en enda lång motorväg av vardag, arbete, brist på tid och andra jobb samt möten. Vi släpade teckningar från dagis, tömde stövlar på vatten och försökte variera maten med annat än knackkorv och makaroner. Höstlovet kom verkligen lägligt och i stället för den omdrömda värmeresan, gjorde vi en betydligt enklare, billigare och utmanade vandringsresa till Helvetinjärvis nationalpark - vilken kom att bli en av höstens starkaste minnen. 
 
 
 
 
NOVEMBER
 

Där oktober slutade, tog november vid - inte så mycket mer annorlunda. Det var mycket vardag, en del vandring, vi fick synas i tidningen flertalet gånger: både i frågan om fysisk aktivitet och kring att vi valdes som årets unga företagare i kommunen.
 
 
 
DECEMBER

 
Och slutligen december. En månad fylld med allt kombinerad med längtan efter ledighet. Vi averkade julfest på julfest, julmarknader och sände iväg julklappar samtidigt som vi vann och gjorde om webbshoppen, Thomas var på resjobb i två omgångar men på något vänster flög och flöt dagarna på i en rasande takt - kanske bara i vetskapen om att det någonstans, snart, skulle lätta. Och det var nog där, under jullovsdagarna i Isosyötes backar, vi samlade kraft och ny energi, inför nya 2015-dagar.
 
 

Norrvalla för hela slanten.

Publicerat: 2015-01-18 / 10:23:00 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Det var en hektisk vecka som swischade förbi. Det var PR-veckor både för blivande sjuor och blivande gymnasieelever på jobbet, så i luckorna mellan skridskoundervisningen stod jag passligt i svettigt underställ och representerade mitt eget ämne. Utöver detta ordnades också föräldramöte, ett annat föreningsmöte samt att jag jobbade en tredje kväll.
 
 
 
Som resulterade i en sådan tröttma, att jag t.o.m försov mig (händer nämligen sällsynt sällan, är en mycket pålitlig morgonvaknare som håller reda på även andras väckningar) igår när jag skulle till Norrvalla på Fitness & Dance eventet. Vi fick nämligen fribiljetter till eventet till julklapp från Aveo - och jag gillar mycket företags tänk kring att erbjuda sitt folk fysisk aktivitet. Jag hyser dock mycket värme för Vörå och Norrvalla - dels för att det var mina hemmamarker i fyra år och dels var jag inte mer än en nioårig, kort och brunbränd flicka med långa bruna flätor, när jag tillbringade mitt första lägerdygn av otaligt många på Norrvalla. Jag har också mycket starka minnen från en av de allra första löptävlingar jag deltog i - när jag spurtade i mål som distriksmästare i terränglöpning som blivande nioåring - och jag skulle INTERVJUAS I MIKROFON när jag kom i mål och blev så skräckslagen att jag brast ut i gråt!
 
 
Nåväl. I ett aldrig sinande vimmel av bekanta människor (man hade lika väl kunnat ägna hela sin dag åt att bara snacka med alla likasinnade bekanta som råkade befinna sig på samma ställe) tränades det från morgon till kväll, och min stackars kropp är så tagen, så öm och så träningsvärkig den bara kan bli idag. Jag fick dock en lätt överdos av funktionell träning (tre liknande pass under dagen) även om jag fascinerades mest över att det som vi gjort "i all värld" numera lät så mycket häftigare med engelska namn under licensierade program. Jag kan till och med bli provocerad av, att träning skapas och säljs genom att bara skapa nya kombinationer och namn och för mig var tyvärr flera av gårdagens pass lite för "amerikanska" med överdrivet mycket pepp och highfiveande med okända "kompisar". Jag hade för egen del gärna velat sätta mer fokus på mitt eget utförande än att ropa svaret på frågan "Hur kul är attack jumps?" (Nä, inte särskilt efter 100 stycken.) Jag var inte heller stark nog att orka utföra tre minuters intervaller med samma intensitet och noggranna utförande - och därför ifrågasätter jag också den korta, snabba träningen, liksom Jonas Colting.
 
 
 
Men även om jag kanske är traditionell och gammaldags, vad gäller träning - mina egna erfarenheter kring träning (då främst långdistans förstås), är ju att grundträningen - den aerobiska med låg puls, är just den viktiga för att undvika skador och överbelastning och att man utan den varken ska köra intervaller eller muskelträning. Jag kritiserar därför inte Norrvallas stora träningsevent på något sätt - jag tycker det är otroligt fint att de lyckas ställa till med ett evenemang som drar både träningspublik och duktiga föreläsare samt yrkesskickliga ledare inom en mängd olika grenar - för det var maffigt att se hundratals människor röra på sig i samma jumppasal samtidigt. Martins berättande om sin egen karriär under sin föreläsning, trollband också publiken
 
 
Jag fick ändå ut mycket av dagen - både socialt och inspiration till jobbet med idéer som jag kan dela tillsammas med ungarna i skolan. För precis som med mycket annat här i livet, så kan man plocka de godaste bitarna ur konfektasken och lämna de man inte gillar ;) Nästa år igen!
 
 
Foton i inlägget lånade från Norrvallas Facebooksida, tagna av Johan Strand.

Hur det blev.

Publicerat: 2015-01-10 / 10:59:00 | Kategori: Allmänt | 13 kommentarer
Egentligen fick vi redan under julen fläka ut oss i vår nya soffa och njuta av ett mer ordningssamt vardagsrum, men hur vardagsrummet blev att se ut, ska jag blogga om nu. (Här är det inledande inlägget och här är det andra.) I mitt stilla sinne, trodde jag att jag hade tagit förebilder av helheten, eftersom förändringarna brukar bli ännu tydligare då - men efter att ha letat i alla fotograferingsprylar jag har, kan jag på intet sätt hitta några före-bilder. Vårt vardagsrum har heller inte förevigats särskilt ofta, eftersom det nästan alltid varit en katastrofzon, men för 2,5 år verkar ena delen ha sett så här trevlig ut - dock har jag inget minne av trevligheten, så antagligen var det ungefär den dagen som det var någorlunda okej.
 
 
I ett annat skede har soffdelen sett ut så här. Det var alldeles nyligen när vi hade flyttat in. Sofforna som har hängt med under alla år och som ärvdes av pappa, har nu fått vandra vidare till ett nytt hem.
 
 
Men allt som oftast har det varit SAKER ÖVERALLT. Kläder överallt. Och de här bilderna togs när Aveo-Annica var hemma hos oss i oktober.
 
 

 
 
Vår huvudsakliga önskan var, att få ett kontor, en "tvättstuga" och en tv-del i vårt nuvarande vardagsrum - och så här blev det!
 
 
Jag upplever inte att allt är "fullkomligt" ännu - vi funderar fortfarande över färgen på väggarna, gardiner i fönstren och tavlor på väggarna samt att tv:n på väggen borde höjas - men jämfört med hur det var - är det så mycket bättre nu.
 
 
Jag hade ju som sagt ingen egen vision om hur vi skulle få ordning på rummet, men tack vare färdiga idéer och förslag på inköp av möbler, begränsade det oss till en human valfrihet - vilket jag gillade mycket. Jag tycker också att vi fick tre tydliga indelningar av rummet och det stora och ställbara skrivbordet är mycket praktiskt. Byråerna är två MALM-byråer - jag har en och Thomas har en. Bänkskivan ovanpå, är egentligen en köksskiva i massiv bok och den köpte vi från den lokale snickaren här i byn. Tack vare tyngden i skivan, räcker det att den bara ligger ovanpå byråerna och således kan man ställa storleken på skrivbordet genom att skjuta dem närmare eller längre ifrån varandra. Tavellisten hittade vi uthuset igen, efter att ha varit avlagd sedan Jyväskyläflytten.
 
 
Vi gjorde en avgränsning av rummet med hjälp av linnetyg. Jag har ännu en osydd längd kvar som skulle kunna förlänga linneväggen över hela rummet, men just nu gör det inget kontorsdelen syns ut i resten av rummet.
 
 
Jobbet ligger alltid nära inpå - å ena sidan är det häftigt att kunna göra så mycket i sitt eget hem - men å andra sidan så tillbringar vi mycket tid just vid skrivbordet.
 
 
Soffan blev vår julklapp till oss själva och är helt suverän! Den är precis så bekväm, sirlig och smidig jag hade önskat att den var, samtidigt som hur många som helst ryms i den. Tack vare att vi bytte till en hörnsoffa, fick vi också hörnkvadraten utnyttjad. Mattan gillar jag också väldigt mycket - den ger det lilla extra till rummet, samtidigt som det är mycket lättskött (den är plast!). Vi valde medvetet att blanda våra inköp från olika aktörer - det stora skåpet och skrivbordsdelarna köptes från Ikea, soffan ville vi ha från Närpes och det lilla vardagsrumsbordet samt mattan valde vi att köpa från Aveos webbshop. Längs vägen sålde jag också bort en del av våra gamla möbler, andra möbler omöblerades upp på vinden och ute i gäststugan.
 
 
Tack var att bordet är så lätt och litet, är det flyttbart. Det gör att det helt kan flyttas åt sidan, när mattan blir arena för tågbansbygge eller andra lekar. Tv-bordet är kanske det största minuset - det tilltänkta var slut och vi valde ett annat i stället som blev onödigt högt och stort. Men när tv:n på väggen höjs, blir det förmodligen bättre. 
 
 
 
Den tredje delen av rummet, är torkhörnan och spegelskåpet som sväljer en stor del av de saker som tidigare var synliga. Torkställningen är numera vägghängd och väldigt praktiskt, samt att vi gjorde två hyllplan till vikning och förvaring. Strump- och underkläderkorgarna, skulle också kunna placeras in i skåpet, men eftersom de är i daglig användning, får de stå på golvet bakom skynket eftersom de inte är synliga störningsmoment längre.
 
 
Ja, så där blev det. Mycket mer struktur och ordning genom hela rummet, vilket också ska vara lättare att upprätthålla tack vare mer förvaringsmöjligheter. Vi är också mycket nöjda med de tre tydliga rumsdelarna och speciellt "arbetsrummet" blev en mycket trevligare plats att sitta i (vid). Tack Annica - för oss var det en investering i mer trivsel hemma!
 
 
 

Om vi har skidat? JA!

Publicerat: 2015-01-02 / 20:05:00 | Kategori: Allmänt | 7 kommentarer
 
 
Hej och gott nytt år! Vi drog ju norrut och till snön och det var så intensivt att jag aldrig hann smälla upp datorn heller. Nästan 50 timmar per person på skidor på sex dagar, är nämligen inte så illa pinkat.
 
 
Men det började verkligen inte så bra. Vi startade ju hemifrån på lördag morgon och det är inte alltid så himla smidigt när många förväntansfulla ska iväg samtidigt som bilen ska packas, allting stängas, extra dörrar låsas osv. Vartefter vi körde, sjönk temperaturen och när vi stannande i Uleåborg, var det redan betydligt kyligare än hemma. Fram kom vi till slut, efter en åttatimmars resa, till ett 28 minusgrader kallt Iso-Syöte. Detta skulle dock inte komma att hindra våra speedade ungar, utan de skulle ut och leka i snön. Ända tills vi märker att VI INTE HAR DEN STORA IKEAPÅSEN MED ALLAS HALARE, UTEBYXOR, HANDSKAR, MÖSSOR, HJÄLMMÖSSOR OCH STICKASOCKOR! Den är hemma, hemma i Molpe - 550 km bort. Och det är 28 minusgrader. Det enda vi har, är varsin fleece åt ungarna.
 
#Matkahuolto har stängt. #Med posten kan vi kanske få kläderna skickade med exprespaket som kunde vara framme på tisdag. #Till Kuusamos Prisma är det drygt 100 kilometer - där kan vi köpa nya kläder. #Jag är beredd att efterlysa lösningar på Facebook, ända tills min pappa kommer ihåg att ett annat Molpegäng ju är påväg till Ruka följande dag! Halleluja och tack gode gud och tänk att vi kan ha sådan tur! Dessutom hade Frödings (som vi reste med) lite extra reservkläder, så att vi kunde få ut barnen i omgångar på söndagen. Så trots att det är -29 grader på söndagen och vi inte har några ordentliga vinterkläder, lyckas vi tillbringa hela tre timmar i slalombacken. Då är det inget fel på viljan i alla fall!
 
Efter att sedan ha hämtat Ikeakassen med kläderna från väg 22, började följande bekymmer. Bilen började ryka, stinka olja, samtidigt som oljan rann som en kran underifrån bilen och det var bara att ringa efter bärgning av bilen. Vi befarade att det var ett ganska stort fel, och vi suckade över att vi kanske var tvungna att ta oss hem med buss och tåg. Tack och lov, var det slutligen bara ett drygt parhundraeuros fel, orsakat av den stränga kölden och vi fick tillbaka bilen på nyårsafton. (Och när vi skulle hämta vår bil med farmos bil - Mariella och Ann-Sofie har nämligen också varit här med oss - ja, då startade inte deras bil heller p.g.a av urladdad acku.)
 
 
 
 
 
Nåväl. Vi har åkt slalom, skidat och åkt slalom. Inget annat! Vi har gått i samma underställ från lördag kväll till fredag kväll och jag har inte burit mina vanliga vinterskor en enda gång under hela veckan och alla extra kläder vi hade med (vilket i och för sig inte var så himla mycket), var onödig packning. Flertalet dagar har barnen kommit upp till tio timmar på skidor på en och samma dag - och på nyårsaftonen, när backen hade öppet ända till tolvslaget, ja - då skrapade Marius ihop hela elva timmar skidåkning. Speciellt Marius och Celine har älskat varje stund i backen och det har varit sådan glädje att åka tillsammans med dem - backe upp och backe ner, i varje gupp som vi till slut lärde känna utan och innan efter otaliga varv. (Stunderna i stugan däremot - de var mestadels rätt omysiga. Man kan väl säga att ju mer vi var ute, desto mindre behövde vi vara inne.)
 
 
 
Och Sindre. Den ljuvligt söta, fiffiga, frusterande och enerverande latmasken. Han som hellre sitter i manducan är går själv. Som springer för att hinna sätta sig i pulkan. Som frågar efter korv och kaka genast vi anländer till backen. Som helst sträcker ut sig i soffan för att spela padda eller halvligger framför netflix. Som livnjuter av de goda frukterna och inte gör något mer än vad som krävs.
 
Lathet tycker jag dock inte är en ursäkt att inte behöva göra saker. I stället behöver man bara jobba dubbelt så hårt. Och som vi har jobbat, han och jag! Vi jobbade egentligen redan så många timmar förra vintern, att jag hade en förhoppning om att hans slalomskills hade växt fram till den här veckan. Men vi fortsatte att jobba. Jag har åkt bakom och hållit fast i midjan. Jag har åkt bredvid. Vi har hållit en stav mellan oss. Jag har åkt baklänges och hållit hans fötter i plogställning. Jag har åkt bakom och hållit hans fötter i plogställning. Vi har förlikat oss med att skidorna har liknat en glasstrut. En pizzabit. En kakbit. Att skidornas tår har luktat på varandra. Jag har låtit honom åka i sele. Jag har släppt honom helt ensam i hopp om att han ska lära sig känna efter. Jag har använt mig av modellinlärning med både Celine och andra barn som modell. Jag har ritat banor i snön med staven. Jag har bildat portar med hjälp av stavarna. Vi har låtsas vara flygplan. Eller rallyförare. MEN JAG ÄR INGET FLYGPLAN! JAG ÄR BARA SINDRE! Och aldrig tidigare har jag behövt gräva så djupt i min arsenal av knep att lära barn åka slalom. Och ändå bar det bara av, ur slalombacken, in i skogsbrynet, ner i den djupa snön. Gång på gång på gång.
 
Men en kväll svängde han! Till höger och vänster i perfekta parallellsvängar. Han strålade och tindrade ikapp med mig. Han var så stolt, jag var så stolt! Plötsligt fick vi äntligen belöningen, när vi tillsammans kunde åka ner för barnbacken, var och en på egen hand. Sen kunde han också flyga i gupporna och skida i skogskanten, som Celine. Oj, så ögonen glittrade!
 
 
 
En dag, hade vi ett vinterväder utöver det vanliga. Solen sken lågt över träden och färgade omgivningen i alla möjliga rosa färger. Spåren var fantastiskt fina och barnen på så gott humör, att vi kom oss iväg på en knappt sju kilometers skidutflykt. I en ödestuga kunde vi sedan göra upp eld och äta mellanmåt och dricka varm saft före vi svängde hemåt igen.
 
Vi har haft en bra vecka. Vi har äntligen fått en dos vinterväder. Vi har fått skida massor. Vi har haft mycket kompistid och mycket farmorochfastertid som inkluderat extra lyx i form av hjälp och uppassning. Och trots en del trubbel längs vägen, lyckades det reda sig bra till slut.
 

Hur vissa saker bara kan vara bättre än andra.

Publicerat: 2014-12-26 / 16:01:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Jag har länge velat ha ringar åt barnen att hänga i inomhus. Jag har speciellt önskat att de skulle vara i trä - precis sådana där som finns i skolornas jumppasalar. Men vi har inte tyckt att vi har haft utrymme. För vi har inte velat ha dem i barnens rum - utan på en sådan plats att de skulle komma i användning många gånger dagligen. För så har också våra goda vänner det - ringarna hänger i anslutning till köket och vardagsrummet och varje gång vi är där, inser jag att inget barn kan gå förbi dem utan att hänga några sekunder, gunga ett varv framochtillbaka, göra en kullerbytta eller någon annan konst. Och detta har fascinerat mig.
 
Så jag beställde, trots allt, ett ringpar i alla fall åt våra egna barn och åt syskonbarnen i julklapp. Vi tänkte att vi kanske ändå kan leva med att sätta upp ett par i balken mittemellan köket och vardagsrummet fastän det är mitt ivägen - att det går att sätta en krok i väggen som man kan häkta krokarna när de stör.
 
Redan under julaftonskvällen visade sig ringarna bli en succé. Träringarna i det slätaste trä och anpassade för barnhänder. För ingen kunde gå förbi ringarna utan att ta sig en svängom i ringarna. Och det är just det här som är den bästa träningen för barnen. På ett omedvetet (och "gratis") sätt tränar de styrka, balans och kroppsbehärskning samt en rad andra motoriska egenskaper varje gång de greppar ringarna som finns där framför dem hela tiden.
 
Och i samma eufori av lyckad julklapp insåg jag att det är ju är en perfekt Polkuped-produkt, eftersom den har alla kvalitéer som är viktiga för oss i val av produkter: Den sätter barnets rörelse i fokus, det är en enkel och hållbar produkt av hög kvalité som inte ska förorsaka en massa reklamationer och dessutom är den tillverkad i Finland av finskt material av ett mindre företag. Och om nu julaftonen kan ses som fredad ledig dag, väntade vi tålmodigt till juldagen för att forska i saken. Den stora fördelen med att samarbeta med mindre företag, är att kommunikationen ofta är snabb och vänlig och det dröjde inte mer än en löplänk (på juldagen!) före jag med glädje kunde lägga ut gymnastikringar till försäljning i vår egen butik. För det har blivit på det sättet vi jobbar och därför kommer aldrig vårt produktutbud att bli särskilt brett. Det är bara vissa produkter som är bra nog att platsa i butiken.
 
Men ringarna - de rekommenderar  jag varmt när folk har återhämtat sig från julaftonspärsen. Jag tänker att de till och med kan fungera som doppresent.
 




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom