Att vara på gång.

Det går ju sisådär med det här varjedags-bloggandet. Men har varit rätt mör om kvällarna efter att ha stått ute i än hård vind, spöregn och inte särdeles varma grader med vatten upp till midjan, huttrandes med blöt jacka ovantill och överröstat alla de 75 ungar som ropat EVA EVA TITTA PÅ MIG TITTA PÅ MIG NUUU! HELST NU GENAST EVA EVAAAA!
 
Men jag gillar det egentligen mycket. Simlärarjobbet är så himla konkret. Det är direkt resultat på två veckor. _För två veckor vågade inte hen doppa ansiktet i vattnet - nu simmar hen 10 meter._ Men jag har inte gillat vädret  - även om det är tredje året i följd som jag stått med underställ, tvådubbla jackor och balanserat på bryggan som gungat duktig av vågorna med blålilaskiftande tår samtidigt som rösten blåst bort och ingen hör något. Borde kanske börja kallas van, men kanske är sanningen mer att jag är för gammal. Påminn mig nästa år när jag börjar prata simskola: Att det här var mitt sista år.
 
 
Kaxigt började jag packa till Åland ikväll i stället. Ungarnas kläder och väskor på en kvart och tänkte att det här ju var lätt som en plätt. Thomas uppgift var att baxa in fyra cyklar (av vilka var en 28-tummare, en 24-tummare, en 20-tummare och en 18-tummare PLUS EN CYKELKÄRRA I VÅRT BAGAGEUTRYMME! Och på något vänster gick det (den sista hamna på taket och vi har ingen dragkrok). Men vi kan inte någonsin byta vår bil med världens största bagageutrymme. Angående cykelkärran - jo, vi tog den gamla rostiga som stått ute på gården fem år i regn och rusk. Den håller nog, säger Thomas. Men den bara transportera vår packning.
 
Packning för en vecka ute i det fria, är trots allt en hel del. Speciellt när det inte bara räcker med shorts och t-skjortor, utan vi måste gardera oss med underställ, fleece, regnkläder, mössor och slalomstrumpor mitt i juli. Och så ska det ju vara allas uppsättningar med liggunderlag och sovsäckar naturligtvis. Tvättmedel och tvättgrejer för att kunna tvätta och diska. Laddare, extra batterier och kartor. Skithuspapper, kyypakkaus, färstingpincett och plåster. Matkärl, knivar, tändstickor och gas. Verktyg och extra innerslangar. Och en del mat, så att vi klarar kanske dag 1 och 2 ditåt och sedan köper vi resten längs vägen. 
 
På ett sätt känns dethuvudlöst och avskräckande att åka iväg - finns ju så mycket andra och bekvämare sätt att resa på. Men samtidigt väntar jag - och barnen ännu mer på att börja på. Vi har egentligen inte haft ledigt sedan Hemavanresan i mars och det är verkligt välbehövligt med en lite ledighet. Och någonstans drivs vi väl av utmaningen att få göra något nytt, något lite svårare och något som alla inte gör varje dag.
 
 
Kan bara dra parallellentill Sindre (eller barn i övrigt). Först lär dom sig nätt och jämt cykla. Knappt kan de manövera cykeln stadigt med båda händerna före de börjar testa att lyfta ena handen från styret. Och utan att kunna cykla ordentligt med bara en hand, så måste också den andra handen lätta från styret. Jag tycker det är tråkigt att den driften oftast försvinner från oss vuxna.
 
 
 
4 kommentarer

Ergobaby - en stolt nyhet

Bland TOPP 3 på alla sökningar och googlingar på min blogg under min sjuåriga blogghistoria - hamnar "kakkakaffe manduca". Flera gånger i veckan hittar folk till min blogg genom att googla bärselen Manduca och vi har skojat många gånger om att vi skulle ha varit rika ifall vi skulle ha fått provision för varje såld sele jag har genererat genom bloggen. Lika många gånger har folk frågat mig om jag säljer mina selar begagnade och jag har alltid svarat - att bärselen är den enda babypryl jag vill ha kvar utifallomatt någonting någon gång skulle hända. (Fastän jag inte ska ha fler barn.) Jag har också sagt - att ifall jag ändå någon gång mot förmodan skulle få ett barn till - så skulle jag nödvändigtvis inte ens behöva ha vagn, utan jag skulle klara mig långt med en bärsele. För mitt intresse att bära, växte för varje barn - och idag inser jag att tiden att kunna vara så nära sitt barn som man faktiskt var när man bar - var fruktansvärt kort. Mitt bloggarkiv innehåller förmodligen långt över hundra bilder med barn i selar och sjalar. Idag är stunderna få och korta som barnen hoppar upp och sitter i famnen - och taniga tunga sjuåringar är inte ens så himla sköna att ha i famnen.
 
Skulle jag få välja en enda babypryl av alla tusen som finns - skulle det vara en bärsele (och en bärsjal om jag får välja två). Jag tror min syster Åsa i Norge skulle svara precis detsamma. Ni skulle bara se hennes sele*! Den är så ingrodd i fårfarm och hon har arbetat imponerande många timmar med att mocka fårdynga, kärra hö, bygga staket och valla får på fjället med barn sovandes på ryggen. Varkendera av hennes två barn har varit äldre än några dagar, när de börjat vara med i föuset. (*Eller egentligen har hon också två - den andra är en "finsele".)
 
Därför är det kanske överraskande att jag i det här inlägget presenterar en helt annan bärsele: ERGOBABY! Vi har nämligen pratat lite löst om att också ta bärselar till Polkuped (men så har det känts som om "alla har ju redan köpt och har en bärsele") det senaste halvåret. Men efter att ha forskat i saken och hört med Manduca (som jag egentligen köpte då utan någon större erfarenhet) så var varken bemötande, villkor och möjligheterna för oss som småföretag särskilt upplyftande och det hela rann ut i sanden. I stället hörde jag med Ergobaby - som är stort i Sverige och som egentligen är fullständigt likvärdig med den tyska versionen - och dessutom har utvecklat ett betydligt större utbud av bärselar de senaste året. Till exempel kan man OCKSÅ bära barnet ergonomiskt framåtvänd i deras splitternya 360-kollektion - vilket är en möjlighet som många efterfrågat (även om jag själv aldrig saknat att funktionen att bära barnet framåt).
 
Så nu har vi också bärselar. Och jag sörjer att jag har så stora barn att jag inte direkt kan testa dem - även om jag burit till och med femåringar! Även denna bild tycker jag är så beskrivande: Här har Sindre sparkcyklat många timmar i skogen - och till sist blev han så trött att han behövde ta sig en lur - med cykelhjälmen på huvudet.
 
 
 
Men det var så här vi började. Vad vi inte visste var att det skulle bli Polkuped.
 
 
 
 
 
 
 
2 kommentarer

Det tråkiga, vuxna livet.

Klockan är 22 och jag stänger dörren till vår Polkuped-butik. Jag har packat klart dagens beställningar, jag har städat upp lite och jag har sett över lite lagersaldon samtidigt som jag lyssnat på det första sommarpratet, av Lena Olin. Jag trivs ändå rätt gott att plocka lådor ur hyllorna, tejpa paket och skriva små hälsningar att stoppa in påsarna. Det är så direkt. Gillar sååå känslan att jobba åt sig själv, för sig själv.
 
På vägen in hänger jag upp både mina och ungarnas simkläder över räcket på terrassen. Det var överraskande nog simväder (_allt är ju relativt_) idag när vi inledde simskolan och det var lagom kaos här hemma hos oss i morse, när jag skulle iväg på jobb, Thomas hade bokat in massagekunder, PostNord stod på gården och väntade på paket, sotaren skulle sota och telefonen ringde stup i kvarten. Så det var bara att ringa efter min momma som förstärkning och som kunde reda upp läget.
 
Inne fortsätter jag med att gå igenom hemsidorna för att kolla att lagersaldot stämmer överens ditåt. Det är ett evigt underhåll av nätbutikerna - ett underhåll som aldrig blir färdigt. Överallt hittar jag stavfel, satsfel eller konstiga meningar men jag brukar åtgärda vartefter jag orkar. Vi sitter framför tv:n med varsin dator i famnen - såsom vi brukar göra de flesta kvällar. Vi behöver bland annat beställa mer packmaterial, -påsar och jumpparingar ikväll.
 
Vi skulle behöva en dammsugare till, säger Thomas. Ja, och diskmaskinen har inte diskat rent och ordentligt på över ett år, svarar jag. Bilens vindruta skulle i alla fall gå på försäkringen, kontrar Thomas. Ja, men båda bilarnas försäkringar och dieselskatten kommer ju nu i juli, konstaterar jag. Jag beställde tid för ackubyte, avslutar Thomas.
 
Och ja. Det är ju fint att ha arbete och en inkomst att kunna betala alla de räkningar som ska betalas. Men usch, vad tråkigt att vara vuxen och bara jobba - vad som känns dygnet runt - för att sedan använda upp dem i amorteringar, försäkringar, tråkiga inköp och mat på bordet. Och sedan bara jobba ännu mer. Spara pengar, för att tänka FRAMÅT och kanske kunna byta ut bilen lånefritt om något år. Och spara ännu mer pengar för att ens ha en liten buffert när nästa grej på huset måste fixas, typ någon avloppskoppling eller kabel eller något annat som egentligen inte intresserar ett skvatt.
 
Kanske bara min längtan efter lyx, flärd och resor bara är extra stor ikväll.
2 kommentarer