"Man får ju inte säga helvete eller djävul"

Publicerat: 2014-10-18 / 22:39:00 | Kategori: Allmänt | 12 kommentarer
 
"Säg du - är det helt huvudlöst eller?" sa jag åt Thomas på fredagsmorgonen. "Tja, nog är det väl ganska huvudlöst, men vi far då", svarade han. Och det är det jag gillar så mycket med honom. Att han är med på noterna oberoende vilka idéerna är och att han alltid går inför dem också - även om han med öronvärk kanske hellre (i alla fall just då) hade föredragit egen och varm säng.
 
Så vi lånade en väska (för vi har fortfarande bara en rinkka) och packade två tält, fem sovsäckar och fem liggunderlag samt ett trangia och mat i två 60 liters. Ungarna fick lite smågrejs (kläder, resedynor, kärl) i sina och så bar det av. Det tog överraskande länge att köra till Helvetinjärvi nationalpark, som ligger i Ruovesi kommun - mittemellan Virrat och Orivesi. Valde mellan den och Seitseminen, men avståndsmässigt var det ingen stor skillnad och valet föll denna gång på Helvetinjärvi på basen av några googlingar. Tre timmar tog det och strax efter klockan två på eftermiddagen var vi framme. I sista stund valde jag annan ingångsplats till parken - den östra i stället för den västra, vilket betydde att vi hade mindre vatten än planerat med oss (skulle vi ha valt den västra, skulle vi ha kommit förbi en brunn som hade försett oss med vatten längs vägen). Men vi köpte 1,5 liter strax innan på Neste så att vi i alla fall skulle ha nästan 4 liter med oss. Och även om det egentligen är alltför lite för att täcka en fempersoners familjs behov både drick- och matlagningsmässigt, hade vi inte utrymme för mer vatten. För vätskan väger också så mycket. Men tack vare vädret skulle vi ändå inte svettas mycket och således skulle också vätskebehovet vara mindre.
 
 
Nåväl, vi kom oss äntligen i väg. (Barnen tyckte nog inte att bilfärden motsvarade deras förväntningar och allas nerver var spända förrän vi väl kom oss till parkeringsplatsen.) Jag hade dock enats om vår ruttplan och vår första etapp skulle vara kring två kilometer lång och vi skulle hamna vid Helvetinkolu. Precis som jag fick i en kommentar, var inledningen inte jätteimponerande. "Det är ju som att gå på en väg i skogen - var är skogsstigen?" funderade Celine - men å andra sidan var kanske det lättframkomliga underlaget det vi behövde för att snabbt komma iväg och framåt, för barnen började redan prata om att de var hungriga.
 
 
 
 
Första paus blev således halvfyratiden vid stugan nere vid ravindalen. Och visst måste man få säga djävulsgapet när det just där vi är - trots att det är ett fult ord, funderade Marius. Lederna började tömmas på folk och vi märkte redan den annalkande kylan. Vi hade dock ärtsoppa som mat och fick den relativt snabbt värmd - och ungarna som är ärtsoppsälskare, slukade sina kåsor tomma direkt. Vi diskade snabbt undan i det iskalla sjövattnet - för vi hade rätt bråttom vidare då vi ville hinna till övernattningsplatsen innan mörkret skulle ta oss.
 
 
Efter pausen fortsatte vi längre in i skogen och leden blev betydligt mer stig, med inslag av en hel del spångar och hundratals trappor upp och ner längs ravindalarna. Det blev också betydligt mer kuperat. Rimfrosten började klä marken och vi började andas vita moln medan vi målmedvetet försökte driva framåt - mot en och annan godismuta i fickorna. För sträckan vi skulle företa oss, var ytterligare 2,5 kilometer och vi hade inte tid att leka flygplan på varje omkullvält gran eller peta i varenda vattenhål. Skogen hade förmodligen drabbats hårt av de senaste årens höst- och vinterstormar, för det låg otaligt med fallna träd i skogen.
 
 
 
Fram hann vi precis innan skymningen föll och medan Thomas fixade tälten, intog vi platserna framför brasan. Vi delade eldplatsen med flertalet andra vandrare och de som hade tänkt att de skulle få en lugn och stillsam kväll, fick tänka om, heh. I mörket rörde jag ihop till en pinnbrödsdeg och tillsammans med havregrynsgröt fick det utgöra kvällsvarden. Och det var onekligen mysigt, att sitta runt en värmande brasa i skenet av elden och pannlamporna.
 
 
 
När klockan blev halv åtta kröp vi in i sovsäckarna. Ännu vid den här tidpunkten var jag fast övertygad, att det här skulle bli lätt som en plätt. Det var skönt i tältet och vi var ännu alla varma i sovsäckarna. Barnen somnade lätt men jag hade själv svårt att hitta sömnen - för hela tiden kändes det som om temperaturen inne i tältet sjönk och jag var bekymrad över om de andra skulle börja frysa.
 
Först kom Celine krypande in i min sovsäck (Thomas och Marius sov i eget tält) och ännu senare på natten hade jag även Sindre i min sovsäck och rent teoretiskt ska det inte ens funka att tre personer ryms i en och samma sovsäck. Det var svinkallt hela natten (och inte heller särledes bekvämt) och jag kunde inte sova alls (eller förmodligen har jag slumrat i något skede), eftersom jag var så bekymrad över de andra - fast egentligen har ingen i vårt tält frusit någon längre stund - Sindre skulle rentav ha bort mössan i något skede, eftersom han hade så varmt. Och herregud - med Celine var jag dessutom ut två gånger mitt i natten då hon skulle kissa! Men konstigt nog, var jag ändå inte särskilt trött när Celine deklarerade att det nog måste vara morgon nu, när klockan var sju och tälttaket var fyllt av små frusna droppar från vår andning.
 
 
Sindre sov dock vidare, så vi klädde oss, Celine och jag, och kravlade oss ut i kylan och morgonljuset. Jag gjorde en brasa och fick snart sällskap av en annan vandrare, och morgonen var så stillsam och vacker.
 
 
En stund senare var det betydligt mer go i gänget och vi kokade morgongröt.
 
 
Sen började även solen stiga och värma över sjön och ljuset som uppenbara sig var alldeles magiskt. Dimmorna dansade över sjön och rimfrosten började glittra när solen smälte den.
 
 
Efter frukost och morgonbestyr, började vi åter bli varma i kroppen och det var ihoppackning av lägret som gällde.
 
 
Vår plan var att vandra samma väg tillbaka, för att äta lunch vid samma ställe som föregående dag (det fanns ingen lämplig rutt som skulle ha tagit oss runt på bara en dag) och därifrån fortsätta på en annan rundslinga tillbaka till parkeringsplatsen.
 
 
 
På själva Helvetinkolu-leden var det idag en massa folk och vi tyckte att det var skönt att ha fortsatt längre fram förbi de värsta strömmarna. Det var också en hel del nyfikna som undrade om vi verkligen hade övernattat i skogen med vårt patrask. Tillbakavandringen gick sist och slutligen ganska snabbt och sammanlagt gick vi ungefär nio kilometer under det dygn vi var ute i skogen - men det var egentligen en lämplig sträcka med tanke på att barnen (i alla fall två av dem) bar packning och vädret också var kallt. Dessutom blev vädret allt tråkigare ju längre mot bilen vi kom, men strax efter två kunde vi starta hemåt igen och på hemvägen gjorde jag snabbt en liten feelisfilm, för det var ett toppendygn vi fick:
 
Ikväll är egen säng toppenskön dock.
 
 

Höstlovsplanen.

Publicerat: 2014-10-16 / 19:14:19 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Den teoretiska önskan: Sova, äta trerätters på restaurang och titta på serier längre på kvällarna - utan att behöva känna angst över att jag snart ska vakna igen.
 
I praktiken: Ungarna gillar nog inte vilan och jag gillar inte tjat - vilket betyder att vi måste hitta på någonting. Det blev ingen värmeresa, storstadsresa, ensamresa eller tumisresa. Jag kan inte besöka något simställe för min hud är i för dåligt skick för tillfället och lekland är jag inte särskilt taggad för. Kratta gården hinner vi någon annan dag, för snö kommer ju inte att komma än på länge och städa huset är totalt omöjligt så länge alla är hemma.
 
Jamen, vi vandrar då?! Fast det känns ju inte vare sig speciellt och spännande efter att ha vandrat i princip varje helg sedan augusti. Jamen, om vi tältar då? Det ska ju inte regna mellan fredag och lördag. I och för sig ska vara fyra minusgrader på natten - men vi har ju bra kläder - och hur svårt kan det vara att vistas ett dygn utomhus? Och om vi nu ändå kör ända till Helvetinjärvis nationalpark, kan vi ju stanna lite längre än bara en dag? Och det triggar mig att göra någonting som vi inte gjort förut - även om gränsen mellan om det är misslyckat eller lyckat kan vara hårfin.
 
Men jag har köpt ärtsoppa, nödvändiga skogsmutor och övrig vandringsmat, så nu ska vi sova på saken i natt. Bäst som det är sover vi nästa natt i kolsvart skog, i Birkalands ravindalar. Och egentligen tycker jag ju att det låter helt huvudlöst när jag jämför det med ett rödvinsglas i handen framför Idol och sprakande spis. Men nog är ju Idol så mycket mer ospännande?

Tid och bristen på tid.

Publicerat: 2014-10-16 / 13:53:37 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
I morse vaknade jag klockan nio. Det var så obeskrivligt skönt, att det kan räknas till topp tre i årets mest välinvesterade timmar. Det var den första höstlovsmorgonen och barnet som en gång i tiden vaknade klockan fem varje morgon i ett års tid - sov också han till nio. Och de två andra morgonvaknarna sov över hos momma, eftersom vi jobbade sent i går kväll - Thomas i företagscaféet i Korsnäs och jag drog en cirkelträning. För kväll efter kväll är fylld med program och i skarvet mellan hemkomst från jobb och dagis, ryms en snabb middag och en kaffekopp före vi eller jag redan är påväg till något nytt ställe. Och i stunder med avsaknad av andra uppgifter har vi vår webshop som kunde och borde filas på, förbättras och uppdateras i all evighet.
 
Men jag är egentligen ganska okej med det. Det är väl det här som är de där småbarnsåren då allt händer på en gång. Barnen är stora nog att ha egna aktiviteter och kompisar - men behöver skjutsas, men ändå är de för små att för klara sig på egen hand och behöver ännu rätt mycket omvårdnad och vakande ögon. Det är skol- och dagisår som är fyllda med diverse föräldramöten och tillhörande insamlingsuppgifter. Och det står många föreningar med gapande hål i styrelser - med öppna famnar för att ta emot vem som helst som bara har lite extra tid och intresse.
 
Många gånger har vi tillsammans med likasinnade väninnor funderat om vi bara borde strunta i allt frivilligt arbete som skulle frigöra en massa tid och kvällar. Strunta i att sitta och fundera på vilken verksamhet skulle inbringa ett par hundra euro extra. Strunta i att sitta och skriva pengaansökningar sent på kvällarna. Strunta i att ställa upp som ledare, utan bara tänka att någon får fixa det på annat sätt i stället. Strunta i att gå på föräldramöten och andra evenemang som ordnas - bara för att få lite mer tid att härska över själv. För tid är onekligen ett känsligt och till och med provocerande begrepp idag - eller snarare bristen på den. (Och det vore intressant att veta hur många gånger per dag man nämner ordet "tid" i sina meningar.)
 
Men å andra sidan är det kanske det här som är min fritid. Det är min fritid att tillsammans med likasinnade, drivna människor fundera på varifrån man ska få loss mera pengar och vad man kan göra för dessa pengar. Det är sporrande att se vad man med talkokrafter kan få till stånd och vilka guldkanter man kan dela åt någon annan. Det ger möten, kunskap, erfarenhet och social gemenskap med andra som man inte skulle ha fått någonannanstans ifrån. Och så den enkla sanningen om att mången verksamhet idag är totalt beroende av frivilligarbete - för pengar är det brist på överallt.
 
Men höstlov ja - det innebär fyra dagar av tid att härska över helt själv och det är verkligen välbehövlig tid. För jag är rätt trött i både kropp och knopp för tillfället.

Projekt: Makeover.

Publicerat: 2014-10-09 / 10:50:00 | Kategori: Allmänt | 11 kommentarer
Idag är det nästan på dagen tre år sedan vi fick nycklarna i handen till vårt hus. Precis som idag, svämmade gården av gula lönnlöv som prasslade under fötterna när vi gick över grusgången och precis som idag var det höstrått och fuktigt och en av de första sakerna vi gjorde, var att tända eld i vedspisen.
 
Men nu har vi bott här i nästan tre år och den första tidens allra fantastiska känsla, "Bor vi verkligen här? Har vi verkligen ett eget hus?" har lagt sig. Vi älskar fortfarande vårt gula hus av hela vårt hjärta och trivs utomordentligt bra - men det här med bland annat lövkrattning och gårdsarbete känns kanske inte fullt lika så häftigt som för tre år sedan.
 
När vi flyttade in, gjorde vi överhuvudtaget inget åt huset. Det var alldeles nyligen renoverat av det äldre paret som bodde här och det kändes både onödigt och respektlöst att genast börja ändra på sådant som nyligen var fixat - trots att allt kanske inte var helt i vår smak. I stället har vi under årens lopp, gjort små förändringar enligt tid och ekonomi - i vårt sovrum tapetserade vi en vägg, i barnens rum målade vi väggarna samt att en skrubb förvandlades till wc i anslutning till deras rum och i aulan uppe på vinden lät vi bygga halvväggar för att få ett extra krypin, där Marius nu huserar. På försommaren satsade vi dessutom i en större terrass utomhus, som gav oss mycket glädje. Huset är från 40-talet och planlösningen sådan att det inte går att göra några stora förändringar - vi har våra två rum uppe samt köket och vardagsrummet nere att spela med.
 
Vi bor förmodligen lite mindre än genomsnittslandsbygdsfamiljen. Vi har 90 kvadratmeter bostadsyta och det gör knappa 18 kvadratmeter per person, + några kvadratmeter kallskrubb + några kvadratmeter gäststuga och massageutrymme. I dagens läge upplever jag ändå inte att vi bor trångt, men om vi gör det i framtiden, finns förmodligen flertalet lösningar på det problemet.
 
Förutom att vi har ett problemområde:
 
 
Och det är vårt vardagsrum! Det här är den oförskönade sanningen av det 21 kvadratmeter stora rummet: alltid råddigt och alltid fullt av saker. I tre år har vi grubblat på hur vi ska möblera och få nån sorts ordning i rummet - utan att lyckas. För vilken sorts soffa ska vi ha? Var ska den stå? Vilken sorts förvaring ska vi ha och var ska den placeras? Och vilken matta passar på golvet? Ska vi ha gardiner och vart kunde vi gömma dammsugaren ens två gånger i året? För jag vet inte hur det är med alla andras Ikea Stockholmsmattor - men i alla fall vår hölls allt annat än ren - och svårstädad var den också. Men jag föll för bloggtrycket där jag också.
 
För sofforna är det väl egentligen inget större fel på, men de är över 20 år gamla och ärvda hemifrån och börjar bli slitna. Muminklockan på väggen tycker barnen absolut ska hänga där (och sen till sist ser man inte ens att det hänger en muminklocka helt ologiskt placerad på väggen). Tavlan på väggen skulle grann-Alexandra kasta när de flyttade till sitt nya hus och jag sa att jag kunde ta den och hänga den på en ledig krok på vår vägg. Skåpet bar vi in från uthuset som klädförvaring åt alla kläder som bara ramlade på golvet och inte trollade sig upp i klädskåpen på vinden av sig själv och vardagsrummet är det enda stället i huset där vi kan torka kläder (om vi inte torkar dem ute). Därtill fungerar det som strykrum och på ena bilden syns korgarna som förvarar hela familjens underkläder. Vardagsrummet fungerar dessutom som hemmakontor och här jobbar Thomas varje dag - fakturerar, printar postlappar och packar kläder samtidigt som barnen tittar på tv, leker affär och spelar Kimble. Och det säger sig självt att det här rummet varken är särskilt häftigt, inspirerande eller gemytligt - utan bara kaotiskt.
 
Vi behövde alltså hjälp. Helst hade vi ju velat åka på SPA-helg och kommit hem till ett nytt, perfekt planerat och genomfört rum men sånt händer ju bara på tv. Men hjälp fanns ändå ganska nära, för från Vasa kom Aveo-Annica hit förra torsdagen:
 
 
Och hon frågade, mätte, skrev och funderade. Sedan såg hon lite hemlighetsfull och sa - det här fixar jag nog. För hon skulle checka soffor åt oss, fundera ut en lösning på kontorshörnan och hitta en förvaringsmöbel till alla synliga kläder. Så nu väntar jag bara som ett litet barn på julafton, på mailet och kontakten som ska ordna upp vårt energitagande rum. Hur det blir, berättar jag så snart jag vet.
 
 

Förkylningsvärlden.

Publicerat: 2014-10-06 / 14:44:41 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
I den sjunde veckan tog också förkylningen grepp om min kropp. Trängde sig in i trånga gångar, knäppte off på verksamheten, stal kraften, orken och energin. Men jag kämpade mig upp och framåt för jag stod ändå i skogen hela veckan och fick frusta i ensamhet bland granar och daggfuktigt gräs medan eleverna orienterade i skogen. För sjukledigt i all ära - men fixandet av vikarie och alternativt program gör ändå tröskeln så hög att lämna kvar i sängen på morgonen.
 
Och det fick mig att tänka på att jag förmodligen aldrig har varit frånvarande från ett jobb en enda dag. Inte då jag var 13 och jobbade i växthus, inte då jag var 17 och ledde gymnastikkurser, inte när jag var 21 och snurrade från skola till skola i skidjobb, inte när jag var 27 och jobbade på åtta ställen i veckan. Tänker mest hur knepigt allt blir ifall jag bara ballar ur med kort varsel.
 
Ej heller har jag särskilt många frånvarodagar från skolan. En gång minns jag att jag fick åka med Cissi för att rida. Jag gick kanske i trean och fick en hästdröm uppfylld. I ett chockrosa plaströr kring halsen hade jag 10 mark och förväntan visste inga gränser. Och vi fick både rida och rykta hästarna och allt var en rosa dröm tills jag insåg att jag är allergisk mot hästar och ögonen svullnade fast till två springor på några minuter, mitt i ryktningen och därför kunde jag inte gå till skolan följande dag. Men förutom det, hade jag kanske spysjuka någon dag också i lågstadiet. Jag vet inte om jag hade feber men i något skede när jag fick feber, minns jag att det var sju år sedan föregående gång jag hade haft feber.
 
Jag har inte heller något minne av att jag skulle ha varit frånvarande en enda dag på grund av sjukdom i högstadiet. Jag var ju snorig och hostig mellan varven jag också, men aldrig mer än någon annan runtomkring mig. I gymnasiet tillbringade jag några dagar på sjukhuset när det var som värst med min hud och jag hade mycoplasma och sånt - kanske jag var jag frånvarande någon dag i samband med den infektionen. Och under universitetsåren spydde jag två gånger. Den ena gången var på tvåan - natten efter Carros tårtkalas (jag hade dessutom bakat tårtan), och en gång på natten före jag skulle kompensera en skrinningslektion från föregående år (då jag hade varit höggravid i vecka 38). Jag låg nära döden på vessagolvet och mailade lektorn att jag inte kan komma - och svaret jag fick var: Du får komma och göra ett nytt försök om ett år igen då.
 
Vi har etablerat en stark tradition i friskussöndagarna, oberoende förkylningar och ondheter. Söndagarna bedövar mitt dåliga samvete över att vara så mycket frånvarande i veckorna. Söndagar släpper alla Wilmanoteringar och ger en stunds fritid. Den friska luften fyller lungorna och eliminerar basilusker. Och barnens livliga rop får försvinna långt bort över myren, långt bort från mina öron. Vi gjorde Kajane igår igen - och när man besöker en plats som man har besökt för ett år sedan, inser man hur mycket som har hänt på ett år. Det var vått och det var sumpigt men med all tid i världen just då och med matsäck som väntar som belöning, har söndagarna blivit vår stund, just här och nu.
 
 

Familjeföretaget.

Publicerat: 2014-10-05 / 11:10:00 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
 
Må det vara reklam, men det är också lätt att stå bakom sin egen reklam så länge den är genuin och fylld av glädje. För så här såg det nämligen ut en stund av otaligt många andra, igår kväll.

Prova på.

Publicerat: 2014-09-29 / 18:50:27 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
 
I över tre års tid har Isbjörnarna figurerat här på min blogg och troget stått som vår samarbetspartner. Lika troget har vi använt kläderna och det konstaterade jag allra minst när jag satte ihop detta kollage - jag hade kunnat sätta ihop ett tiodubbelt så stort kollage och ändå haft bilder över. Och den gröna overallen - den går nu mot sin fjärde vinter. Det var med den Marius började och nu får Sindre inleda vinter fyra med den. Och ute har verkligen de här barnen levt, till och med i minus 27.
 
I samma samarbetsanda kan vi därför nu ha en unik PROVA ISBJÖRN-kampanj under hela oktober månad och erbjuda 30 procents rabatt på hela sortimentet i vår butik Polkuped (vi kan också fixa sådant som inte finns med på vår egen hemsida). Och är det någon produkt jag rekommenderar mer än någon annan, så är det vinterhalaren - som påpassligt nog blev utvald till årets Premiumoverall 2014 idag - precis som ifjol. Men oberoende testresultat (jag menar - det finns ju också andra bra!), finns det mycket miljö- och hållbarhetstänk bakom björnmärket men även också en tanke att uppmuntra barnen att vara fysiskt aktiva och utomhus mycket - och den tanken stöder jag ju själv av hela mitt hjärta. (Det finns dock inte alla färger av alla storlekar kvar, men ganska bra ändå. Och fråga, om det är något som är oklart.)
 
Jag ville aldrig att sommaren skulle ta slut i år. Nu väntar jag i stället bara på att få göra vinterns första slalomåk med ungarna. Tänk att vi får ha fyra olika årstider.

Heliga söndag.

Publicerat: 2014-09-28 / 22:23:59 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Söndagarna har blivit heliga. Fråga mig först på söndag förmiddag, efter att jag fått sova till tio över åtta vad vi ska göra idag. Jag blundar för allt jag borde göra och gör bara det jag vill. På söndag får man äta ägg och makaroner till lunch, dammsuger gör man ju ändå varje dag och ungarna får spela på paddan.
 
Sen pejlar vi läget. Högåsen i Övermark, är ni med? textade Anna. Och det är vi ju alltsomoftast och trangiamat äter ju alltid ungarna och ger minimalt med disk - såklart är vi med. Fast Thomas skulle ha kunder och Celine var inte alls på hugg så det blev lite svinn i ledet idag, men de korta som gick i ledet hade skarpsynta trattisögon, för dom är ju bruna med gul fot.
 
Fållbäckstigen var ändå inte den mest spektakulära och kanske lite tråkig, men de berörde inte ungarna ett dugg som mest jagade varandra utanför stigen med svetten rinnandes under mössorna - precis vad som var målet med dagens tur. I ett vattenhål skulle Marius testa vad skorna gick för, men råkade doppa för djupt och vattnet rann in i skaftet. Var vi ska äta, är det allra viktigaste och sålänge ingen faller i bäcken är det en perfekt plats. Dock föll skon på tork, i det virvlande vattnet men som tur var det så varmt idag att det funkade bra att tömma ur och fortsätta framåt i möten med älgflugor som dök rätt in i öronen.
 
Tänk att någonting som är så simpelt och gratis kan kosta så fruktansvärt mycket.

Säger det med en lista.

Publicerat: 2014-09-27 / 17:30:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Veckans känsla: Tömd och urladdad. Avslutade arbetsveckan med lång lördagsföreläsning kring folkhälsovetenskapliga frågeställningar. Hade gått igång mer på nästan allt annat.
 
Veckans minne: Eller egentligen är det förra veckans minne, men den fina känslan hänger sig ännu kvar och därför måste jag berätta. Jag var nämligen på fotbollsturnering dagarna i två med mina elever och till det ena laget hade jag lite svårt att fylla alla platser. Jag fick således springa runt och ragga för mig ännu relativt okända elever och fick med mig flera icke vanligtvis fotisspelande tjejer. Trots att vi förlorade stort, hade jag ändå ett underbart gäng med mig och några dagar senare när jag besökte en sportaffär efter jobbet, satt den ena eleven där och provade fotisskor. Hon skulle börja spela fotboll på fritiden! Oj, det var så fint.
 
Veckans längtan: Mitt resebegär släpper inte taget om min kropp. Har ett så sjukt stort behov att bara sätta mig på ett plan någonstans, strosa i nya omgivningar, äta god mat i mysiga restauranger och sova i mjuka vita småsträva hotelltäcken. Bara helt ensam. Men nästa vecka ska Aveo komma hit och styra upp vår katastrof till vardagsrum. Längtar kanske ännu mer till det. Det är verkligen inte optimalt med vardagsrum, lekrum, kontor och klädvårdsrum i ett och samma utrymme på tjugotvå kvadratmeter.
 
Veckans snabba: På tio minuter gick jag igår från underställ och svettiga goretexskor, genom dusch och hårtvätt, till smitande klänning med stort halsband och svarta klackar malplacerat vidare till Academillföreläsningar i några timmar och sedan avslutande på Strampenfest. Kunde nästan ha platsat i Talang 2014 i klädbyte.
 
Veckans tacksamhet: Är så otroligt tacksam varje dag över att ha ett jobb att få gå till och vara omringad av kollegor som sprider så mycket energi. Tänk att jag nu har varit lärare i sju veckor.
 
Veckans irritation: Ungdomar som orienterar i Converse och inte kan klä på sig tillräckligt i kylan - och fryser. Får mig att gå i taket.
 
Veckans sanningsenliga läsning: Precis så här!
 
Och så veckans Polkuped: Vi kommer att erbjuda en HUISIG rabatt på Isbjörnskläderna från och med i morgon i samarbete med Isbjörn själva. Lönar sig verkligen att beställa vinteroverallen då! Cyklar har vi också bra lagerstatus av och cykelturer med reflexväst är en ypperlig kvällssysselsättning med barnen nu om höstkvällarna. 
 
 
 
 
Klart slut.
 
 
 
 
 

Slutet gott, allting gott.

Publicerat: 2014-09-21 / 20:42:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Jag hade verkligen behövt planera undervisning idag och förbereda inför den kommande orienteringsperioden. Klura på kontroller, klippa och klistra. Men söndagarna är den enda lilla chans i veckan jag har att koppla bort arbetet och nu råkade det sig dessutom att vi hade tre par nya vandringsskor som ville testas. Celine fick nämligen ett par Kamikkängor i födelsedagspresent av mostrarna häromdagen, och samma dag när jag hade ärende in till stan, råkade jag springa på ett par goretex från Viking, reade från 90 till 40 euro och som satt som ett smäck åt Marius. Och åt mig själv har jag haft ett par Lowa, högblanka med mjukt läder, grov sula och starka snören i skåpet några veckor. Bara i väntan på att få sådant väder, att löpskorna skulle få vila. Den dagen skulle bli idag.
 
 
Vi orkade inte ta oss så långt dock. Vi åt lunch först hemma och sen tänkte jag att vi nog ännu hinner städa undan de ruttna sommarblommorna och sånt på kvällen. Dessutom regnade det och man vill ogärna slösa bort ett vackert ställe som förmodligen skulle vara ännu vackrare i solsken. Därför for vi till Bergö (idag igen - igår sålde vi nämligen cyklar på Bergömarknaden). Dit har vi redan varit många gånger, men vi har aldrig gått hela den 7 kilometer långa naturstigen. Så vi inledde starkt - traskade på i det ihållande duggregnet på den smala stigen i den täta skogen. Kilometer efter kilometer.
 
 
 
Men när vi hade kanske 1,5 kilometer kvar började det ta stopp. Det var dryga, långsamma skogskilometrar, hala stenar och på den smala stigen var det besvärligt att hålla hand med Sindre. Vi hade redan varit ute i tre timmar och jag uppskattade att den sista biten också skulle räcka åtminstone en halvtimme och Sindre var verkligt trött - och ingen manduca hade vi med oss heller. Så vi bestämde hastigt en planändring när jag insåg att vi befann oss nära en väg - jag skulle ta barnen längs vägen och Thomas skulle ta stigen tillbaka till bilen och möta upp oss lite senare - max 20 minuter skulle det ta, uppskattade jag.
 
Så vi spred på oss och jag gick längs en smal sandväg, fylld med bruna vattenpölar. Det gick lite lättare och lite snabbare och jag försökte räkna ut via google maps hur långt vi hade till en större väg - samtidigt som jag väntade på att det kännspaka dieselljudet från Forden skulle dyka upp bakom nästa krok.
 
Tjugofem minuter senare hörde jag i stället Marius ropa bakom mig - nu kommer ju pappa springandes här bakom oss! För en av oss har lite bättre orienteringskunskaper och lite bättre lokalsinne och det var kanske inte det bästa läget att ha tappat bort skogsstigen just där och då. Men han har ju till all lycka rätt okej med fart i benen fortfarande och han satte förbi oss längs vägen i stället. Så vi skrapade ändå ihop till sju kilometer och nästan fyra timmar innan vi parkerade oss i bilen. Men skorna höll torrt, ungarna var kruttorra i sina Isbjörnskläder trots den långa vistelsen i våt skog och sen hämtade vi pizza på hemvägen. 
 
Allting gott.
 
 
Och bonusen från Thomas insta: Sindre strosar sist i egen takt, plockar skägg åt sig och leker tomte.
 

Hänt i veckan.

Publicerat: 2014-09-14 / 19:38:00 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
Jag har definitivt blivit en helgbloggare. En vecka försvinner i rasande tempo och när jag startar igång min egen dator idag (obs! det har för övrigt aldrig hänt tidigare.) - inser jag att det inte varit startad sedan i tisdags - och det var den natten som vi, tre mammor, satt uppe till 00:30 och ansökte om pengar till regionförvaltningsverket, i föräldraföreningens regi. Och det är nog så dagarna försvinner: för om det inte är föräldraföreningens möten, så är det Folkhälsans, lärarnas eller arbetsgruppens möten någon eftermiddag/kväll i veckan. Och i jobbet var det annars extra kalabalik i veckan, barnen som jag anmälde till Vasa gymnastikförening ledde till att jag själv också plötsligt blev ledare och mina helger krympte jag ytterligare när jag började lördagsjobba igår. En kväll hann jag i alla fall träna och springa själv och en dag fick jag träningsvärk i skuldrorna när jag kastade frisbeegolf tillsammans med eleverna.
 
Och i torsdags fyllde fina underbara Celine fem år! Något som jag förstås i all röra hade lyckats glömma, ända tills Thomas skickade förfrågan om hennes present på onsdagseftermiddagen. Men i ett par gömda plastpåsar
med arvegods från Pargas, fanns det böcker och memoryspel som jag paketerade in till en lycklig femåring halv sju på torsdagsmorgonen - ivrigt ropandes "näääääär kommer ni och sjunger??!" Men mest av allt väntade hon på lördagen - för då skulle hon få ha sitt efterlängtade vandringskalas - för det har hon väntat på huuur länge som helst. Så vi tog med oss några viktiga och kalasmaten till vår vakiopaikka - Risnästräsket, och sjöng Ja må hon leva.
 
 
 
Vädret var ju något alldeles exceptionellt. Ungarna sprang i shorts ända in till natten och lugnet som låg över världen var alldeles blickstilla.
 
 
 
Vi stekte plättar, åt kycklingsallad och muffins (för den tilltänkta kakan brände jag medan jag höll på med annat, heh) tills det stod ut genom öronen.
 
 
 
Barnens favoritsysselsättning blev att samla pinnstumpar att kasta i elden tills de var alldeles genomsvettiga.
 
 
 
Celine var fem och kalasnöjd och sommarklädd mitt i september.
 
 
 
 
Sen grillade vi mashmallows till ungarna var kladdiga från topp till tå.
 
 
 
Emellanåt var det någonsom skrapade upp sig och skulle plåstras om.
 
 
 
 
 
Och klättra i träd - det slår ju allt! Till och med Marius brukar fråga när vi ska besöka någon ny plats - finns det några bra klätterträd där?
 
Sen vandrade kalasgästerna hem och bort från träsket och kvar blev bara vi och moster Sara. Medan Thomas fixade tälten, tog vi de sockerstinna barnen med oss på en kvällstur runt sjön.
 
 
 
 
Kvällen var magiskt vacker och alla jobbsaker bara rann av mig samtidigt som vi vandrade längs med det blanka vattnet i den varma kvällssolen.
 
 
Sindre kallas också bananmannen och kan lätt sluka 3-4 bananer om dagen. Några timmar tidigare hade han klätt sig i rena kläder.
 
 
Som sagt. Mest satt dom i något träd och ugglade.
 
 
När skymningen sedan föll och kylan tog oss, värmde vi oss en stund i kåtan, grillade korv till kvällsmål och spelade en omgång memory i ljusskenet före vi kröp in i tälten.
 
 
Dimmorna började dansa ut över vattnet och bakom trädtopparna började en eldröd måne stiga. Jag hade gärna velat krypa ut och titta på det utlovade norrskenet under natten men den tanken kändes verkligen inte lockande när jag lite småhuttrande vaknade på natten.
 
 
Men natten gick bra och det verkade som det bara var jag och Sara som hade haft lite kallt. Vi har ännu inte fem omgångar av bra utrustning - till exempel har vi bara fyra liggunderlag som vi sex delade på nu, men på tältet låg placerat på ljung och mossa, så det var ändå ganska mjukt att sova. Det är dyrt att införskaffa all behövlig utrustning på samma gång och därför måste vi freestyla lite. Vi vill också gärna satsa på lite bättre grejer, eftersom visionen är att göra längre och svårare turer vartefter barnen blir äldre.
 
 
Morgonen var kall, men den här tösen var übernöjd över sin idé.
 
 
 
Och om kvällen var fantastiskt vacker igår kväll, så var det något alldeles magiskt när solen steg och sken igenom dimmorna i morse. Ljuset var alldeles gyllenefärgat och dimmorna virvlade snabbt över vattnet när solen trängde undan dem.
 
 
 
Sen packade vi ihop och avslutade femårskalaset för den här gången. Det var verkligen inte det sista utekalaset.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En pärla.

Publicerat: 2014-09-07 / 21:07:14 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
 
Men före det! Bemödar man ta sig ända till lilla Kortjärvi i Terjärv får man i alla fall lön för mödan. Kommer vi aldrig fram? tjatade ungarna i baksätet när vi vek av efter den mindre vägen efter den andra och körde igenom ett tyst och förmiddagslugnt Terjärv (som jag senast besökt någongång i skid- och springsammanhang som tioelva-nånting). Den tjocka dimman sprack äntligen upp och värmen omfamnade oss när vi steg ur bilen, invid en åker - vid vad som kändes mitt i ingenstans tillsammans med Nykarlebyfamiljen.
 
Och vilka eldsjälar de måste vara - de som fixat och fortfarande upprätthåller denna naturstig! Längs hela stigen fast det smålustiga tankar och ord och fina djurskulpturer. Stigen gick igenom mycket varierad skogterräng och bjöd på  omväxlande natur. Den var torr och välutmärkt, även om jag kan tänka mig att vissa partier blir rätt så blöta vid vått väder. Vi valde den långa rutten som räckte i cirka fyra timmar och naturupplevelsen åker nog upp till topp tre i hittills besökta vandringsleder. Barnen ångade lyckligt på, barmagade över stigen som började fyllas av höstgula löv.
 
Tänk, vilka pärlor det finns, gömda där man minst anar det.

Dagen när vi fick fortkörningsbot utan att köra för fort.

Publicerat: 2014-09-07 / 18:02:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
I nedförsbacken efter omkörningsfilerna i Oravais, ställde sig en polis på körbanan i god tid för att vi skulle hinna bromsa in. Jag hann redan säga åt Thomas, att vilken tur att de har blåstester ibland också. Thomas öppnade fönstret och hälsade glatt när polisen allvarligt meddelade att det gick nog för hårt det där. VA? INGEN CHANS I VÄRLDEN, utropade Thomas och jag på samma gång men polisen meddelade bistert att det gick 24 för hårt - vi hade kört 124 på 100 väg. Vi var alldeles chockade, både Thomas och jag och barnen vaknade i baksätet. Aldrig i världen att det gick 124! No way. Inte ens med ett litet tvivel! Så fort kör han inte ens på motorvägen!
 
Thomas kör aldrig för fort - aldrig. Han (i mitt tycke) sölar alltid på i några kilometer under hastighet och kör alltid med fartmätare på. Vi kör ekonomiskt, menar han när jag undrar om han nu inte ens kan köra i den riktiga hastighetsbegränsningen. Vi som på ditvägen körde nästan hela vägen i 80, för att han inte iddes chansa och köra om lastbilen i det disiga vädret - och vi som strax före hade kört en lång sträcka i 60, längs småvägar, via Purmo, Lillby och Pensala - utan brådska och i all gemytlighet, eftersom barnen sov i baksätet. Det fanns verkligen ingen anledning att ens köra 124.
 
Det var ord mot ord, och polismannens ord var de som gällde, utan diskussion. Den bruna/bronsfärgade farmaren, kanske en Audi av äldre modell, som rusade upp i vår bakända under omkörningsfilerna men som lämnade tätt intill, eftersom den troligen också märkte den mötande bilens blinkande, orsakade förmodligen av någon anledning det felaktiga mättalet i polisens radare - men den bilen fick fortsätta förbi oss i det soliga söndagsvädret när vi vinkades av vägen. Men det var det ingen som ville lyssna på.
 
Så där satt vi, tysta och totalt förödmjukade, förbannade och chockade över den orättvisa behandlingen på hemvägen. Vi står inte och faller på en hundralapp - det var nästa veckas mat, och en fortkörningsbot, men mycket tillit förlorades till myndigheterna. Varför tillrättavisades vi utan någon som helst vilja till diskussion? Varför var polisens beslut per automatik rätt? Och visst - vi uppmanades att överklaga beslutet, men varför skulle våra ord väga tyngre då (dessutom blir det mer kostsamt och omständigt att överklaga jämfört med att bara betala boten)? Det är förmodligen bara ett skitärende också - både för polis och domare.
 
Vi skulle ha stannat på ABC och köpt den där godispåsen vi var sugna på, men så tänkte vi att vi sparar de några eurona i stället. Vad visste vi att vi skulle åka dit för fortkörning några kilometer senare - på någon annans bekostnad. Annars skulle jag inte tjafsa, men när någon obefogat tillrättavisar oss, då måste jag.

Tälta mitt i veckan.

Publicerat: 2014-09-06 / 13:48:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Vi snurrar onekligen i hamsterhjulet med dagar fyllda av jobb och kvällarna upptagna av både föräldra- och föreningsmöten, barnens aktiviteter, kvällsjobb, kompisskjuts och lektionsplaneringar nuförtiden. Den sköna fredagarna har i stället blivit horrorfredagar, då den ena är tröttare än den andra, alla veckans (smuts)kläder ligger spridda över huset och barnen vill se på fredagssena program då vi föräldrar helst skulle vilja ligga utfläkta i varsin soffa, i total tystnad. 
 
Men ändå trivs vi. Jag gillar mitt jobb, Marius trivs i förskolan och Celine och Sindre gillar sina tre dagisdagar i veckan - och Thomas får finna sig i att mestadels jobba hemma i år, för det finns inte utrymme för mycket flygochfläng runt världen i år - jag har ändå mina händer fulla. De ännu ljusa kvällarna ger större möjligheter för kvällsaktiviteter och även om jag inte orkar springa lika ofta som på sommaren, försöker jag ändå utnyttja och delta en stund i elevernas övningar varje dag, för att själv få lite fysisk aktivitet på köpet.
 
Det blir alltså inte så särdeles mycket ex tempore i veckorna och eftersom jag kanske saknar den biten allra mest - blev den här veckans lilla ex tempore att provsova vårt nya tunneltält som anlände i onsdags hemma på gården. Vi har redan ett hyfsat okej kupoltält men en förutsättning för god familjesämja på tältvandring är nog två stycken tält. Det här är ett Urberg (som verkar vara Outnorths egna märke) och utan att veta någonting om tält (annat än att dyrt troligen är bättre än billigt), tycker jag det här verkar vara ett riktigt vettigt budgetalternativ.
 

Utekalas.

Publicerat: 2014-08-31 / 21:32:58 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Idag firades vår guddotter Signe med årets hittills mest geniala kalas. Signe var inte ens fyra veckor gammal när hon ifjol gjorde sin första vandringshelg och för henne som har hängt en otrolig mängd kilometrar på ryggen sedan dess - alltid nöjd och glad - var ett utekalas som inkluderade vandring förmodligen det mest naturliga kalaset i världen. För vid ett stilla och spegelblankt Risnästräsk smakade bullarna himmelskt och med tio barn, varav de flesta har ovanligt mycket spring i sina ben, fanns det oändligt med yta att springa på mellan bullatuggorna. För visst har vi stretat på mellan varven, men i höst känns det verkligen som om vi lön för alla gånger vi släpat barnen ut i skogen, och vi själva också kan njuta av att bara gå, av naturen och av ron runtomkring oss, då barnens ryggtavlor bara syns springa ifrån framför en.
 
Och till all lycka blir det favorit i repris, för Celine fyller ju alldeles snart hon också och önskade mest av allt i världen ett kalas vid Risnästräsket hon med, att vi skulle sova i tält och grilla pinnbröd. Och det låter inte som någon hopplös idé. Alls.
 
"Bara vi tar med ficklamporna så att vi vet var vi ska kissa på natten."




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom