När jag gjorde mitt första traillopp.

Förra helgen fick vi en ny upplevelse. För ett år sen anmälde vi oss (tillsammans Frödings) till Höga Kusten Trail - med en tanke om att äventyret låg långt framför oss. I min idévärld skulle jag löpa och träna mycket inför det 43 kilometer långa loppet. Jag skulle springa i skogen och uppför Öjbergsbacken. I idévärlden fanns det oändligt mycket tid att förbereda och motivera sig.
 
Plötsligt var det slutet av augusti. Jag hade varken trailskor (inte nödvändigt såklart, men greppar mycket bättre i terräng) eller löpväska. Ännu värre var att jag inte hade löpt, sprungit i skog och än mindre tränat i Öjbergsbacken. Jag hade mest paddlat och med överkroppsstyrka gör man inte så mycket när man ska göra ett maratonlopp i skogen. Men jag snabbhandlade springskor som jag gick in i jobbet och lånade löpväska av en kollega. Sen bar det av till Sverige.
 
 
Jag var rejält nervös före starten. Trots att jag har en aktiv livsstil och en stark idrottsbakggrund, så är det trots allt över 10 år sedan jag tränade regelbundet - och kondition är ju färskvara! Jag har har dessutom haft lite bekymmer med en ond känning i höften och i knät och jag var rädd att jag skulle få dras med dessa smärtor under loppet. Därför kände jag att jag ville ha stavgångsstavar med, även om det inte var särskilt många andra som hade sådana med (dock hade de varit dyrsålda i slutet av loppet). I min värld skulle loppet bli en rejäl utmaning och det längsta jag någonsin skulle springa. Eller gå. Folk sa ju att terrängen var tuff - och att loppet kanske är Sveriges tuffaste. Jag skulle nog snabbvandra.
  
 
 
 
Morgonen var kylig och krispig när starten gick. Morgonsolen trängde fram genom grantopparna när vi lunkade iväg in mot Skuleskogens nationalpark och folk småpratade glatt i ledet. Det var alldeles vindstilla och känslan var mycket positiv - det skulle bli en bra dag. Thomas hade en förhoppning om att orka loppet i ett högre tempo och sprang iväg ensam. Jag, Anna och Jens hade bestämt att vi skulle hållas ihop och hålla ett makligt tempo med tid för både fotografering och ordentliga pauser när vi kände att vi behövde det. 
 
 
Första tio gick av bara farten. Det var lätt, det gick snabbt och var alltigenom enkla kilometrar. Vi joggade på ett långt led uppe över kala hällar och spångar nere i skogen. Solen värmde och känslan var mycket god - kanske det här ändå inte skulle bli ett så stort problem. Följande tjugo gick också smärtfritt. Vi fyllde på vätska i bäcken och snacksade med jämna mellanrum. På klipporna satt människor och hejade och spelade feelismusik med hög volym. I möten med andra löpare var det highfive, glada leenden och en massa pepp.

 

 
Efter tjugofem började det så småningom bli tyngre. Det var inte längre lika mycket prat i leden och det var inte längre lockande att springa uppför, men vi gnatade på och väntade på att klockan skulle visa trettio. Då hade vi varit ute i över fem timmar och musklerna började med all rätt bli slitna. Det krävdes också mer fokus då terrängen var mycket stenig och det gällde att stiga rätt mellan blocken för att inte falla. Under de sista åtta var inte känslan särskilt pigg och skön längre.  Vi skulle upp, ner och upp en gång till för Skuleberget, och det blev långa och dryga kilometrar. I skogen satt ett stort gäng pensionärer och hurrade för varje löpare som kom förbi. Detta var nog det mest positiva lopp jag någonsin deltagit i.
 
 
På slutet var det i stället Annas knä som började trilska och slutet blev onödigt mödosamt för henne. Men med eftermiddagssolen i ansiktet och påhejade av andra medlöpare kämpade vi oss uppför den sista slalombacken - och klarade åttatimmarsgränsen, en hel timme tidigare än vad vi hade pratat om före starten. Även om tiden inte spelade roll överhuvudtaget - för det här var första loppet jag deltagit i där tidsprestation hade noll betydelse. Mest kände jag en stolt känsla över att kroppen orkat ta mig utan smärta genom hela loppet trots att den var rätt otränat. Dessutom kände jag bara glädje över den tokiga utmaningen och jag hade bara njutit av det fina vädret och de fina vyerna. Det var precis så härligt som videon här under låter återspegla.
 
 
Dagarna efter var dock min kropp inte fullt lika smärtfri. I tre dagar linkade jag fram med varje steg av stön före träningsvärken släppte taget om mina ben. Men nu förstod jag också vad tjusningen med traillöpning är.
 
 
Vid 1,31 syns t.o.m jag en tiondelssekund på bild.
0 kommentarer

Sommarlovet som tog slut.

 
Direkt efter att jag kom hem från Kungsledenvandringen, kom båda mina saknade systrar hem från Norge. Nästäldsta syrran Åsa med sina ungar från Ulvik och nästyngsta Anna med sin sambo från Kristiansund. Dessutom tajmade yngsta Sara sin semester just dessa veckor. Det var ett nästan två veckors spektakel då pappas hus var fullt av kusiner och systrar och där Norgebarnen började svänga allt mer på Molpedialekt och där de våra fick stenkoll på norskan. Vi spelade sällskapsspel långt in på kvällarna. Vi tittade på friidrotts-VM. Och det var högst flytande mat- och sovplatser varje dag. Och sen när kvällen då alla sedan lämnade kom, låg de våra och hysterigrät sig svettiga och snyftade långt in på natten. Men det är fint och fascinerande att se kusinernas nära relation till varandra trots att det bara träffas ett par gånger i året.
 
 
Trots semester och sommarlov har vi ändå jobbat så gott som varje dag - ibland mer och ibland mindre. Jag har långt ägnat förmiddagarna åt sociala medier, andra uppdateringar och leveranspackning medan Thomas igen har haft många massagekunder. Det finns inget utrymme alls att bara luta sig tillbaka, utan det gäller hela tiden att vara på det. Konkurrrensen på nätet är så oerhört tuff och därför har vi försökt hålla samma höga fart när många andra har saktat ner under sommaren. Och vädret har ju varit gynnsamt för datorjobb, även om jag har sörjt att barnens strandtimmar har varit oerhört fåtaliga jämfört med alla andra somrar. Jag lyckades till och med tillslut lägga punkt för mina ämnesstudier i hälsokunskap som jag gick för 1,5 år sedan men som jag inte lyckades slutföra då på grund av mitt taskiga mående. Det var oerhört skönt att få en slutstämpel på pappret, då tanken har hängt mig i bakhuvudet sedan dess.
 
 
Sent om kvällarna har vi paddlat, efter fotismatcher, orienteringsträningar, gräsklipp och kvällsdopp. I spegelblanka vatten har vi glidit fram utan bekymmer för omvärlden. För varje kväll har solen sänkt sig lite djupare, värmt sig lite mindre och vemodigt påmint oss om att sommarsolen inte varar för evigt. För varje år som går, blir min bävan och rädsla för behöva möta en regnig, lång och grå vinter större.
 
 
Men vi hade ändå väntat på skolstart, efter 2,5 månader tillsammans - till både glädje och pina. Vi som nu har lämnat dagiseran bakom oss och har tre stora som cyklar iväg tillsammans mot skolan medan jag parkerar på samma bekanta skolgård och får göra det jag gillar allra mest; jumppa med barnen och ungdomarna. Och med ens var vi tillbaka i det trygga ekorrhjulet med eftermiddagströttma, läxtjat, föräldramöten, middagshunger, översvämmade tvättkorgar och skoberg innanför dörren. Som om det aldrig hade varit sommarlov.
0 kommentarer

Kungsleden 2017: Ammarnäs-Hemavan.

 
Vi kom hem klockan halv ett på natten från Åland. Jag duschade och packade sovsäcken ur cykelväskan till vandringsryggsäcken. Klockan sju på morgonen körde vi iväg mot Vasahamnen med sikte på Umeå. Jag var trött i ögat men mycket förväntansfull.
 
 
Redan förra sommaren hörde jag om möjligheten att få vandra en del av Kungsleden. Stålkvinnan Kika (längst till vänster) planerade vandra hela Kungsleden från Abisko till Hemavan (440 km) och hon gav oss möjligheten att ansluta på en del av leden. Kika hade redan börjat vandra efter midsommar och var alltså redan på dag 20 (!) när vi slöt upp. Jag var inte sen att tacka nej till möjligheten som gavs - jag har drömt om att göra en "riktig" vandring, då jag egentligen "bara" vandrat tillsammans med barnen tidigare. Jag hade längtat efter att dricka fjällbäcksvatten, vila i ljungen och långsamt vandra över kalfjället.
 
Vi skulle mötas upp och starta i Ammarnäs, och vägen fram var lång och enslig. Kungsledens sista etapp är 80 km och tillsammans med Anna och Marika kom vi fram till ett knäpptyst och alldeles öde Ammarnäs där syrenerna nyss slagit ut i blom, sent på söndagkväll.
 
 
Med på vandringen hade vi Kikas trogna följeslagare, Ditte. En alldeles fantastiskt fin hund som enträget travade på med egen mat i packningen.
 
 
Jag hade läst och hört mycket om Svenska Turistföreningen och dess stugor redan tidigare. Ändå var jag fascinerad och imponerad över stugorna som dök upp med jämna mellanrum på fjällen - fullt utrustade med övernattnings-, matlagnings-, tork- och proviantmöjligheter. Mellan Ammarnäs och Hemavan finns fem stycken stugor med dagsetapper på 8-22 kilometer - och det är fint att kunna ha möjligheten att fjällvandra med ganska enkla premisser och stugövernattningar. Man kan alltså i praktiken vandra sträckan med en liten ryggsäck och till och med utan mat om man vill - för proviant kan köpas i respektive stuga. Det var inte ens hutlösa priser - speciellt med tanken på var vi befann oss och att allt fraktas ut med skoter i mars.
 
 
Vi hade dock tälten med oss - men ett par nätter tältade vi intill stugorna och på så sätt kunde vi utnyttja stugans service, i form av dass, gas och inomhusvärme i den mån vi ville. I en stuga möttes vi av nybakta bullar som stugvärden frikostigt bjöd på. I stugorna samlades också vandrarna för socialt umgänge och jag kan tänka mig att många intressanta diskussioner utbyts under stugstunderna.
 
 
Det var en mäktig känsla som infann sig under den första vandringsdagen då vi hade klättrat upp på kalfjället, hittat en fin plats bredvid en jokk i lä från vinden och ätit vår lunch. Där och då, då vi slängde oss i ljungen för en stunds vila före fortsättningen, kändes det som om vi befann oss långt bort från vår vanliga värld.
 
 
Vi vandrade en rätt lång första etapp, då det väntades sämre väder till följande dag och vi befann oss på det öppna kalfjället utan skydd från den utlovade vinden.
 
 
 
Det kändes rejält i kroppen då vi som precis börjat vandra, inte var vana vid ryggsäckens vikt och det var ganska mycket pill med alla ryggsäcksinställningar och remmar. I övrigt var terrängen snäll - det var ansträngande men ändå inte tungt.
 
 
Det var dock ett evigt av- och påklädande under hela veckan. Temperaturen växlade mellan 5-13 grader och motvinden blåste rejält kall emellanåt.
 
 
Jag fick lära mig mycket om fjällens fauna under veckan. Det här är Isranunkel som växer på mycket utsatta och arktiska områden. Vacker och tålig i all sin enkelhet.
 
 
Trots att mycket snö ändå hade hunnit smälta bort (på grund av den kalla sommaren, har leden ställvis varit snörik trots att det är högsommar), gick vi över snöfläckar, slask och gyttja alltemellanåt. Många områden hade nyss börjat grönska och det var lite vårkänsla över de nya växterna som vaknade till liv.
 
 
 
Det var en tacksam känsla att krypa ner i sovsäcken den första kvällen. Tälten stod i vacker kvällsol på en grönskande slänt, alldeles intill en porlande jokk med iskallt vatten och med oändlig utsikt åt alla håll. Vi var småfrusna och trötta men fyllda av en massa nya upplevelser - trots att vi inte gjort något annat än att "bara" vandra på kalfjället.
 
 
Vi vaknade till en ny, ganska kall och blåsig dag. Vi fortsatte framåt - ibland med regnet piskandes i ansiktet och ibland med en sol som envist försökte tränga sig genom molnen. Med jämna mellanrum mötte vi andra vandrare, men ändå såg vi sällan mer än tio andra vandrare per dag.
 
 
 
 Terrängen var intressant och varierande. Mycket av de våta områdena var spångade, medan andra områden gick över mjuka jämna sandstigar. Emellanåt var det stenigt men mestadels var det lätt att vandra.
 
 
 
Ibland använde vi hela vår arsenal kläder och vi fick verkligen se fjällens alla väderskiftningar.
 
 
Det var en vacker syn när renarna sprang på en lång rad längs fjällkammen. Trots att Kungsleden är populär och bevandrad, kändes det ändå som om att vi, djuren och naturen hade vår egen plats längs leden.
 
 
 
Det kändes ofattbart långt från vardagen att sitta en stund bredvid ett forsande vattenfall, långt borta från civilisationen. Lika långt borta känns vattenfallsupplevelsen nu en vecka senare. Detta är verkligen kontraster i livet. Men nu förstår jag kicken och Kungsledens populäritet (och alla andra leders också). Tänk så enkelt det är att kunna trycka på paus ändå.
 
 
Långt framför oss vandrade en ensam skåning. En äldre man med kikare och militärgröna kläder som smälte fullständigt in i naturen. Han hade ännu mindre bråttom än oss, då han ofta satte sig ner och kikade på fjällpiparna som med sitt retstickeljud satt och kikade på oss på myrmarkerna.
 
 
I horisonten stod snöklädda fjälltoppar runt oss som ett beskyddande skal.
 
 
Vi träffade på ett austaliensiskt par som hade tagit sig ända till Sverige för att vandra Kungsleden. De knäppte en fin bild på oss.
 
 
Den andra dagen gjorde vi också en lång vandringsetapp på en bra bit över 20 km. Vi ville gå till Tärnasjön för där utlovades bastu - och det var kanske den finaste bastuupplevelsen någonsin. Från bastulaven såg vi ut på snöbeklädda toppar som badade i kvällssol medan den vedeldade kaminen gav ifrån sig rejält med värme. Sedan rusade vi ut och doppade oss i det ISKALLA fjällsjövattnet. Efteråt brände det skönt i hela kroppen när blodcirkulationen värmde upp våra trötta fötter och ben igen.
 
 
 
Vår tredje dag lovade ganska lätt och kort vandring. Vi gick på lägre höjd och omgavs igen av fjällbjörk och mer växtlighet. Ditte var fenomenal att ta varje vilostund tillvara och låg tyst i bakgrunden och drömde.
 
 
 
Kartläsning var ett viktigt inslag och Kika och Anna försökte sätta topparna som omgav oss.
 
 
Från Tärnasjön följer ett koppel av hängbroar och det var skärgårdskänsla på att vandra mellan de små holmarna i den stora Tärnasjön som sammanband broarna medan det glasklara vattnet sköljde under.
 
 
 
Vi passade på att njuta till fullo - både av vila och god mat. Lika viktig var snackspauserna som vi höll med jämna mellanrum för att hålla energinivån uppe.
 
 
Landskapen var oändligt vackra - och bilderna nu känns oerhört platta i jämförelse.
 
 
 
Ditte visste minsann var det lönade sig att sova bäst - på luftmadrassen i dunsovsäcken, såklart.
 
 
Den tredje natten tillbringade vi intill den oerhört vackra Syterstugan. Jag bestämde att hit ska vi också gå med familjen - jag hoppas redan nästa sommar. Återigen satt vi i gräset och avnjöt en god middag till en fantastisk utsikt med Norra Sytertoppen i bakgrunden. Vi hade förhoppningar om en fin morgondag - då vi skulle gå igenom Syterskalet. Skalet som jag bara sett mängder av vackra bilder från.
 
 
Och till vilken dag vi vaknade! Det var fullständigt blå himmel och solen värmde duktigt redan efter sex på morgonen! Vi hade redan tappat både tid och rum, men det torde ha varit torsdag och detta skulle kanske redan bli vår sista vandringsdag.
 
 
 
Jag har ju inte svårt att gå i gång på saker, men jag levde verkligen som i ett rus av allt det vackra. Och tänk att vår dag dessutom skulle kantas av sommarens hittills bästa väder.
 
 
Vi träffade på australiensarna igen, som knäppte ett fint kort på oss igen före vi steg in i Syterskalet.
 
 
Sen gick vi igenom den tio kilometer långa, gräsbeklädda korridoren i sällskap av renar, i gassande sommarvärme och utan en endaste liten vindpust.
 
 
Jag saknade mitt vidvinkelobjektiv i ett försöka fånga fjällsidorna som mönstrades av molnskuggorna. Men det rymdes inte med i packningen den här gången.
 
 
Det här var livet. Starkare än på mycket längre.
 
 
Jag hade kunnat stanna i den stunden, där och då, länge. Men tack vare det fina vädret vandrade vi vidare. Vidare förbi Viterskalsstugan, vidare ner mot Hemavan och civilisationen.
 
 
Och på kvällen, i det varmaste solgasset nådde vi Kungsledens slut (eller start om man går åt andra hållet). För oss tre som "bara" vandrat de åtta milen från Ammarnäs var målgången inte lika stor som för Kika - för hon hade ju gått under Kungsledens startskylt i Abisko, 440 km mer norrut. Och det är en bravad som heter duga. Men vinnarfeelis hade vi ändå alla och jag var så många upplevelser rikare. Det var alltigenom fina dagar och jag hade gärna dröjt mig längre kvar i känslan att bara leva där och just då i stunden - då ena foten sattes framför den andra. Det var mindfulness - eller hikefulness på hög nivå. Tack för att jag fick dela upplevelsen med er <3.
5 kommentarer