Hård snurr på karusellen.

Det finns ingen accelererande återgång till skoljobbet. Det är liksom 0 till 100 samtidigt som ungarna stegar in i skolbyggnaderna igen och sen blir det aldrig lugnare. Jag har haft långt över 200, för mig helt splitternya, elever i mina papper under den första veckan - allt från små miniettor till stora, nästanvuxna abikillar och dessutom Jyväskylästuderande jumppalärare och det har minsann varit kontrast på alla plan.
 
Och så har jag ju också en egen minietta som har modersmål, MN, matte och läxor. (Och även en förskoleelev för den delen!). Som drar hem böcker och häften som jag försöker plasta utan bubblor klockan halv sju på morgonen och en skrivstilsbok med första sidan fylld av A med snirkel som skrivits med mycket möda, med skarvningar här och där som suddats ut emellanåt. Just bokstäverna gjorde störst intryck, för vi börjar totalt från noll med läsning och skrivning och läxor kommer minsann att bli ny vardag. Plötsligt fylldes också kvällarna igen med förenings- och föräldramöten var och varannan kväll och det bästa jag gjort, var fem kilo pastalåda i söndags, för att utfodra fyra hungriga, trötta på eftermiddagen. Och stackars stackars webshoppar som också skulle behöva lite omvårdnad och kärlek, men som just nu bara måste stå i kö och vänta på sin tur.
 
För jag lever fortfarande själv på strikt föda, som närmast liknar vegansk kost och jag försöker kompensera livets alla stora matnjutningar med...nötter. Dessutom har jag börjat yoga och blivit frälst, gått på akupunktur och köpt grönväxter (det sista har dock däremot inget med tillfrisknande att göra). Man kunde nästan tro att det är en begynnande trettioårskris, men det är bara led i att ordna upp mig själv. Jag börjar ha en månad bakom mig på diet och det är 23 dagar sedan jag tog den sista kortisontabletten - och det har varit 23 tuffa dagar med lite sömn, mycket kli och mycket hud som ramlat av, men jag har så mycket hopp till den här resan (som jag f.ö instagrammar på @atopiskteksem) att det bär mig på något vänster framåt.
 
Det är bara inte så jäkla enkelt att lägga sig ner på soffan och läsa en bok. Eller vad jag nu borde göra _för att ta det lugnt_, då det är stimmigt runtomkring en mest hela tiden. Men jag ska banne mig reda ut det. Och vet ni, det är ganska gött att få vara jumppalärare i det här vädret.
2 kommentarer

Utkast: Aug. 13, 2015

0 kommentarer

En glädjens dag.

Vi har haft glädjen att få gå på bröllop i helgen. Det var ett alldeles speciellt fint bröllop och jag är så glad att vi fick avsluta sommaren med en hejdundrande fest. Det var Jenna som gifte sig, en av mina studiekompisar från Jyväskylä och vårt flickgäng på sex från jumppalärarutbildningen som är så viktigt för mig, även om vi numera ses sällan på grund av logistiska skäl. Dock har vi undantagsvis träffats hela tre gånger i sommar.
 
Vigseln var i Petäjävesi och bröllopsfesten mitt ute i ingenstans, på en enkel men alldeles perfekt gård. Barnen var också bjudna och det kändes självklart att de skulle få komma med - det är så sällan barn idag är bjudna på bröllopsfester av alla möjliga anledningar och detta var deras allra första bröllop (förutom vårt eget för Marius och Celine). Det gick livliga diskussioner om barn på bröllop i Carolas blogg häromveckan och därför var det extra roligt att se vimlet av barn på festen. För motiveringen att barn på bröllop stör festen, stämmer nog inte överhuvudtaget i min värld. Jag tycker också, att ifall barn ska kunna lära sig att uppföra sig och bete sig i speciella, sociala sammanhang, så behöver de också få träna på det. Sen kan det vara jätteskönt att gå på fest utan småfolk i hälarna.
 
Jag uppfattade inte att ett enda barn grät eller störde på något sätt alls, under hela festen. Visst blev väntan på maten ganska lång, då vi nästan som sista bord fick mat - men jag var minst lika knorrig och hungrig som barnen just då. För lika tråkigt tycker jag också att det är att vänta och köa på att någonting ska hända. Men efter maten såg vi sällan till våra egna barn. Ibland kom de in och tömde något glas på dricka, svettiga i nackhåret med grönska på shortsen och slipsen på sne. Och efter maten brukar det inte heller längre vara några långa, officiella sittningar längre, utan folk kommer och går lite som de vill. Så också igår.
 
Vi gav oss inte förrän två i natt, Marius och jag. Då hade han lekt och dansat i nästan åtta timmar, med barn som han saknat ett gemensamt språk med. Precis som jag mindes alla bröllop som jag fick vara med på som liten. -Jag sa "tuu tänne" många gånger, vad betyder det? funderade han medan vi gick hand i hand mot boendet i den kolsvarta natten. Jag hade i lika många timmar fått äta gott, prata, dansa och prata lite till. Och det var så roligt att jag inte ens iddes sätta på kameran och föreviga kvällen. Jag bara var.
 
Det var alldeles stjärnklart.
 
Det här var den enda bilden. Precis så lyckad som familjebilder brukar bli.
 
4 kommentarer