Resans sista: Tillbaka till Zürich via Livigno

 
Vi var klara (eller inte klara) att lämna Gardasjön. Mitt förslag om fortsättning, gick genom Brennerspasset, upp mot Innsbruck, eftersom jag gärna skulle ha velat se Österrike också. Thomas däremot tyckte att varför skulle vi köra motorvägen när det fanns så många andra alternativ att köra. Han var bekant med Livigno sedan tidigare och föreslog att vi kör över bergen med övernattning i Bormio.
 
 
Jag är dock glad över att han har så pass mycket erfarenhet att köra på smala, slingrande och branta serpentiner. Vägarna i Montenegro i höstas var minst sagt värdelösa och även om de var något jämnare i Italien, skulle jag aldrig sätta mig bakom ratten där branten stupar hundratals meter där asfaltskanten tar slut.
 
 
Vi behövde nämligen ta oss över Passo Gavia som ligger på hela 2652 meters höjd. Vägen hade officiellt öppnat bara en dryg vecka tidigare och vägen upp, tog vad som kändes evigheter. Vägen var enfilig med mötesplats ibland - med branta kurvor bakom varje serpentin, och min räddning var att det var mulet väder och jag inte kunde se hur djupt branterna stupade. Jag var fullkomligt livrädd att sitta bredvid, även om det också var fascinerande att stiga höjdmeter för höjdmeter. Och när vi äntligen nådde passets högsta punkt (med toppar uppemot 3700 meter runtomkring oss) kände jag mig bra liten i världen. Det låg fortfarande en hel del snö kvar och temperaturen var bara ett fåtal plusgrader - där kom Thomas i badbyxor och jag i sandaler. Vi drack varsin kopp te i toppstugan före vi körde vidare.
 
 
Vi anlände rätt sent på kvällen till Bormio och vaknade följande morgon till fullständigt spöregn. "Vad kan man göra i Bormio" frågade vi på morgonen i receptionen och svaret blev att cykla mountainbike, vandra eller gå på spa. Att gå på spa lät som det enda godtyckliga alternativet och vi gjorde Bormios mest anrika och karaktäristiska spa. Och det var en häftig upplevelse, eftersom "bassängerna" var delvis inbyggda i berget och vattnet som användes rann från varma källor inifrån berget. Efter fyra timmars badandet var vi rätt spaka, när vi körde vidare mot Livingo.
 
 
Livingo är en typisk skidort och har en specialstatus som skattefritt paradis i Italien. Därför har orten mycket shopping med tanke på att det är ett hyfsat litet ställe och speciellt elektroniken och spriten var billig i Livigno. Det skulle ha varit ett bra läge för exempelvis ett objektiv - eller telefoninköp, men den här gången behövde vi ingenting. I stället tankade vi bensin till bilen för 90 cent liter - dieseln å sin sida kostade 78 cent.
 
 
Livingos bas ligger på ungefär 1800 meters höjd och därför var sommaren ännu kortare hunnen än i Finland. En bit upp i backarna var fortfarande gräset brunt och kvällen var kylig. 
 
 
Vår planerade eftermiddagsvandring blev i stället strövande i butikerna, eftersom skurarna föll tätt igen. Mot kvällen klarnade det dock upp lite och vi begav oss på en kortare kvällsrunda en bit upp i dalen.
 
 
 
Den här natten sov vi på ett enklare hotell och deras frukost kändes inte värd fjorton euro. Vi hade med gröt från Finland och med färska jordgubbar fick vi en skaplig frukost en bit in på dagens vandring.
 
 
Det fanns otaliga alternativ på vandringsleder i Livigno, men då kabinbanan upp till ännu högre höjder kändes dyr (vi var tydligen ekonomiska denna dag), valde vi att vandra i lederna precis vid trädgränsen.
 
 
 
Det var inte heller så mycket höjdskillnad på leden som gick längs dalhöjden, så det var rätt skönt att gå för en gång skull. Vi hade trots allt motionerat/tränat kring fem timmar varje dag och det är långt ifrån vad vi är vana med i dagsläget.
 
 
Här fick Thomas ändå en idé om att vi behövde välja en stig uppåt i stället för rakt fram - det var ju trots allt "bara" en timmes stigning.
 
 
Och jag hakade på, och pustade mödosamt efter (oftast låg jag 20 meter efter och därför har jag bara en ryggtavla på alla tagna bilder).
 
 
Men högre upp var ju utsikten igen makalöst vacker. Efter vandringen åt vi en sen lunch före vi tåg biltåget bort från Livingo genom följande bergpass. Vi körde över gränsen till Schweiz och stannade på det billigaste boendet vi hittade (trots det kostade det 80 euro) strax vid gränsen till Liechtenstein. Vi åt den billigaste maten på en huvudlöst dyr byarestaurang och när värden skulle ha fyra euro för kaffepåtåren vid följande morgons frukost, konstaterade jag att Schweiz inte ingår i mina resplaner i framtiden.
 
 
Målet för vår sista resdag var alltså Liechtenstein - kanske mest för att jag skulle få pricka av yttepyttelandet som resmål. Och det var verkligen litet! Själva huvudstaden Vaduz var ungefär lika stor som Närpes (på bilden är det Rhen som flyter och dessutom agerar landsgräns mellan de båda länderna) och dessutom gick det mesta på lågvarv på måndagar (?!) och var stängt. Vi hade planerat cykla "ett varv runt" landet, eftersom det fanns ett bra utbud av cykelvägar, men återigen regnade det och då Liechtenstein var precis lika dyrt som Schweiz, valde vi att i stället vandra - som var gratis heh. Vi gjorde en femtonkilometers runda och hann således också se grannbyn före vi körde vidare till Zürich, landade i Helsingfors, körde till Pargas, sov några timmar, hämtade två av barnen och slutligen landade hemma i gula huset efter en toppenresa på alla sätt och vis.
 
 
1 kommentar

Vandra: Gardasjön.

 
Det skulle regna hela dagen, men det regnade ändå inte när vi vaknade. Vi packade återigen väskorna och körde de femton kilometrarna till Malcesine, där man kunde ta kabinbanan upp till drygt 1700 meters höjd.
 
 
Kabinen på 80 personer var full, men uppe på toppen skingrades massan snabbt iväg - de till utsiktsplatsen - som inte bjöd på nån utsikt på grund av regnmolnen - vi tog sikte på toppen Altissimo. 
 
 
Det var ett idelt av- och påklädande. Först gick vi neråt några hundratal höjdmetrar, vilket gjorde att det blev varmt och svettigt. I lä var det också varmt, men i takt med att vi klättrade uppåt och molnen svepte in över oss, blev det kallare igen.
 
 
Med all respekt för höjdmetrarna. Det var vackert, trots att mycket av omgivningen begränsades av molnen - men också tungt. I ett skede tog det närmare 20 minuter att forcera en kilometer och målet var att orka 100 steg mellan varje paus - och då hade vi inte ens tung packning.
  
 
När vi äntligen nådde målet, låg det fortfarande en del snö kvar och gräset hade nyligen börjat grönska. Det var bara några få plusgrader och jag saknade både mössa och handskar.
 
 
Vi hann precis laga mat och planera rutten tillbaka till kabinen, före regnet började falla.
 
 
På vägen tillbaka öppnade sig himlen och det var bara fokus på alla hålla reda på fötterna nerför den långa stigningen. Det brände i låren och det enda liv som syntes och hördes, var kobjällrorna långt nere i dalen. Och jo, så kom det tre personer med mountainbike kämpande emot oss. Som lustigt nog var finländare de också.
 
 
 
Och efter fem och en halv timme, kom vi tillbaka till kabinliften. Våta in på livet, eftersom jag i något skede under packandets gång hoppades att jag nog klarar mig utan mina goretex-byxor.
 
 
Väl nere tillbaka igen, bytte vi kläder från topp till tå i parkeringshuset, för tanken var att ta oss till Verona för kvällsflanering och mat. Men efter att ha valt helt fel väg till stan som kantades av vägbyggen och bilköer och som tog en evighet, tog vi direkt sikte på matstället. Ett matställe som vi hittat via Tripadvisor och som låg på andra sidan stan, i förorten. Stället såg inte mycket ut för världen på utsidan och var dessutom igenbommat, trots att klockan var efter 19 på kvällen. Vi tänkte redan i besvikelsen lämna stället, när Thomas ändå kröp under bommen för att se om det fanns något liv i huset. Bakom dörren öppnade sig dock det lustigaste och häftigaste restaurangupplevelsen någonsin och vi skulle ha behövt slicka tallrikarna rena, eftersom maten var så fantastisk god. Sen blev det inte så mycket mer av Romeo och Julia-staden än så, eftersom vi var lagom möra - men bilresan till och från var värd den goda maten alla gånger.
 
1 kommentar

Cykla: Gardasjön.

 
Alternativen var Cinque Terre vid kusten, Milano eller Gardasjön. Min hud skulle ha mått bra av saltvatten och sol, men det kändes väl långt att åka. Storstad kändes onödigt svårt och inte alls lockande i den stunden, så det blev Gardasjön. Garda var även ett av våra huvudmål med resan, så vi styrde kosan direkt ditåt utan större omvägar.
 
 
Eller ja. Vi stannade och besökte en cykelkyrka (?!) och ett cykelmuseum längs vägen. Jag somnade och dreglade på en parkbänk och så försökte vi hitta gas till vårt trangiakök. Vi försökte laga egen mat på trangian en gång om dagen, men att hitta rätt gastub visade sig inte vara det lättaste. Till slut fick vi köpa ett campingkök av en italienare som inte kunde ett ord engelska på en lokal järnaffär. Ett kök som sedermera har plockats ur vår väska på hemvägen. Med Norwegian gjorde vi fyra flygresor i höstas med gas i kappsäcken (dock ovetandes om att man inte får flyga med gas) - men då orsakade det inte problem.
 
 
Vi stannade första natten vid Gardasjöns sydspets, strax utanför Sirmione. Boenden lite utanför huvudkärnan var oftast billigare, och i och med att vi hade bil, spelade det ingen större roll fastän vi inte bodde mitt i smeten. Sirmione bjöd på resans enda vackra och soliga kväll och vi spatserade länge på den vackra udden medan skymningen föll allt djupare. Med 30 kilometer i benen den här dagen, var vi rätt nöjda när vi kröp ner i sängen.
 
 
Efter frukost i Sirmione, körde vi genast vidare mot Gardasjöns nordliga sida. Vi hade läst att den nordliga delen var sportfantasternas paradis och vi landade i Torbole. Vi letade direkt reda på en cykeluthyrning och satte iväg med en karta i fickan.
 
 
Jag har aldrig cyklat med landsvägscykel förr, men blev frälst direkt jag satte mig i cykelsadeln. Det var en alldeles fantastisk känsla att susa fram ljudlöst och norrut löpte otroligt fina och mysiga cykelvägar genom otaliga vinodlingar och ständigt varierande landskap. Just då njöt jag mer än på evigheter. 
 
 
Vi stannade längs floden och lagade en grönsakssoppa (som dock slutade med att jag ändå inte kunde äta den, eftersom jag hade missat att det fanns gluten i den ).
 
 
Vi averkade kilometer efter kilometer och det slutade med att vi var ute på tur i fem timmar. Vi stannade och gick genom byarna vi cyklade igenom och jag chansade och åt glass för första gången på ett halvår (utan att lyckligvis drabbas av några större bakslag).
 
 
Följande morgon hade vi några timmar hyrtid kvar, och begav oss därför söderut mot den lilla staden Limone. Trots att vi cyklade iväg hyfsat tidigt, var trafiken livlig (här fanns inga cykelvägar) och vägen bestod övervägande av tunnlar. Det var emellanåt trångt och småläskigt att cykla och vi hade en tanke om att ta färjan över till Malcesine och cykla den lite bredare vägen tillbaka till Torbole. Dock gick färjtiderna opassligt och vi skulle inte ha hunnit tillbaka inom utsatt tid, så vi vandrade snabbt genom den charmiga staden, köpte en olivolja åt Celine och cyklade sedan tillbaka till Torbole och fick ihop knappt 50 kilometer på en stund. 
 
 
Resten av dagen var småregnig, mulen och grå. Vi tog i stället bilen till Malcesine, lagade mat och vandrade genom en del av de otaliga outdoor-butiker som fanns just vid norra Gardasjön.
 
 
Vi kom att stanna fyra dagar vid Gardasjön. Pulsen, omgivningarna och det stora utbudet av idrottsaktiviteter passade oss som handen i handsken. Man kunde kitesurfa, standup-paddla, segla, mountainbikea, klättra, paddla, forsränna och klättra i grottor - bland annat. Dessutom hittade vi ett ekologiskt inriktat hotell, med fantastisk frukost (och resans enda vettiga) och för en gångs skull kunde jag också äta mig mätt på morgonen. Den tredje dagen var en regnig historia som vi fyllde med vandring (mer om det i ett eget inlägg) men den fjärde dagen började vi med att lägga oss på stranden och sola - före vi skulle åka vidare. Vi orkade dock inte ligga särskilt länge före det började krypa i kroppen och efter en kort överläggning, gick vi tillbaka till cykeluthyrningen, för att be om att få hyra cyklarna igen för ytterligare ett par timmar.
 
 
Och någon gång när jag får mer tid, vill jag ha en egen landsvägscykel. Och så vill jag någon gång återvända till Gardasjön.
 
4 kommentarer