Hänt i veckan.

Publicerat: 2014-09-14 / 19:38:00 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
Jag har definitivt blivit en helgbloggare. En vecka försvinner i rasande tempo och när jag startar igång min egen dator idag (obs! det har för övrigt aldrig hänt tidigare.) - inser jag att det inte varit startad sedan i tisdags - och det var den natten som vi, tre mammor, satt uppe till 00:30 och ansökte om pengar till regionförvaltningsverket, i föräldraföreningens regi. Och det är nog så dagarna försvinner: för om det inte är föräldraföreningens möten, så är det Folkhälsans, lärarnas eller arbetsgruppens möten någon eftermiddag/kväll i veckan. Och i jobbet var det annars extra kalabalik i veckan, barnen som jag anmälde till Vasa gymnastikförening ledde till att jag själv också plötsligt blev ledare och mina helger krympte jag ytterligare när jag började lördagsjobba igår. En kväll hann jag i alla fall träna och springa själv och en dag fick jag träningsvärk i skuldrorna när jag kastade frisbeegolf tillsammans med eleverna.
 
Och i torsdags fyllde fina underbara Celine fem år! Något som jag förstås i all röra hade lyckats glömma, ända tills Thomas skickade förfrågan om hennes present på onsdagseftermiddagen. Men i ett par gömda plastpåsar
med arvegods från Pargas, fanns det böcker och memoryspel som jag paketerade in till en lycklig femåring halv sju på torsdagsmorgonen - ivrigt ropandes "näääääär kommer ni och sjunger??!" Men mest av allt väntade hon på lördagen - för då skulle hon få ha sitt efterlängtade vandringskalas - för det har hon väntat på huuur länge som helst. Så vi tog med oss några viktiga och kalasmaten till vår vakiopaikka - Risnästräsket, och sjöng Ja må hon leva.
 
 
 
Vädret var ju något alldeles exceptionellt. Ungarna sprang i shorts ända in till natten och lugnet som låg över världen var alldeles blickstilla.
 
 
 
Vi stekte plättar, åt kycklingsallad och muffins (för den tilltänkta kakan brände jag medan jag höll på med annat, heh) tills det stod ut genom öronen.
 
 
 
Barnens favoritsysselsättning blev att samla pinnstumpar att kasta i elden tills de var alldeles genomsvettiga.
 
 
 
Celine var fem och kalasnöjd och sommarklädd mitt i september.
 
 
 
 
Sen grillade vi mashmallows till ungarna var kladdiga från topp till tå.
 
 
 
Emellanåt var det någonsom skrapade upp sig och skulle plåstras om.
 
 
 
 
 
Och klättra i träd - det slår ju allt! Till och med Marius brukar fråga när vi ska besöka någon ny plats - finns det några bra klätterträd där?
 
Sen vandrade kalasgästerna hem och bort från träsket och kvar blev bara vi och moster Sara. Medan Thomas fixade tälten, tog vi de sockerstinna barnen med oss på en kvällstur runt sjön.
 
 
 
 
Kvällen var magiskt vacker och alla jobbsaker bara rann av mig samtidigt som vi vandrade längs med det blanka vattnet i den varma kvällssolen.
 
 
Sindre kallas också bananmannen och kan lätt sluka 3-4 bananer om dagen. Några timmar tidigare hade han klätt sig i rena kläder.
 
 
Som sagt. Mest satt dom i något träd och ugglade.
 
 
När skymningen sedan föll och kylan tog oss, värmde vi oss en stund i kåtan, grillade korv till kvällsmål och spelade en omgång memory i ljusskenet före vi kröp in i tälten.
 
 
Dimmorna började dansa ut över vattnet och bakom trädtopparna började en eldröd måne stiga. Jag hade gärna velat krypa ut och titta på det utlovade norrskenet under natten men den tanken kändes verkligen inte lockande när jag lite småhuttrande vaknade på natten.
 
 
Men natten gick bra och det verkade som det bara var jag och Sara som hade haft lite kallt. Vi har ännu inte fem omgångar av bra utrustning - till exempel har vi bara fyra liggunderlag som vi sex delade på nu, men på tältet låg placerat på ljung och mossa, så det var ändå ganska mjukt att sova. Det är dyrt att införskaffa all behövlig utrustning på samma gång och därför måste vi freestyla lite. Vi vill också gärna satsa på lite bättre grejer, eftersom visionen är att göra längre och svårare turer vartefter barnen blir äldre.
 
 
Morgonen var kall, men den här tösen var übernöjd över sin idé.
 
 
 
Och om kvällen var fantastiskt vacker igår kväll, så var det något alldeles magiskt när solen steg och sken igenom dimmorna i morse. Ljuset var alldeles gyllenefärgat och dimmorna virvlade snabbt över vattnet när solen trängde undan dem.
 
 
 
Sen packade vi ihop och avslutade femårskalaset för den här gången. Det var verkligen inte det sista utekalaset.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En pärla.

Publicerat: 2014-09-07 / 21:07:14 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
 
Men före det! Bemödar man ta sig ända till lilla Kortjärvi i Terjärv får man i alla fall lön för mödan. Kommer vi aldrig fram? tjatade ungarna i baksätet när vi vek av efter den mindre vägen efter den andra och körde igenom ett tyst och förmiddagslugnt Terjärv (som jag senast besökt någongång i skid- och springsammanhang som tioelva-nånting). Den tjocka dimman sprack äntligen upp och värmen omfamnade oss när vi steg ur bilen, invid en åker - vid vad som kändes mitt i ingenstans tillsammans med Nykarlebyfamiljen.
 
Och vilka eldsjälar de måste vara - de som fixat och fortfarande upprätthåller denna naturstig! Längs hela stigen fast det smålustiga tankar och ord och fina djurskulpturer. Stigen gick igenom mycket varierad skogterräng och bjöd på  omväxlande natur. Den var torr och välutmärkt, även om jag kan tänka mig att vissa partier blir rätt så blöta vid vått väder. Vi valde den långa rutten som räckte i cirka fyra timmar och naturupplevelsen åker nog upp till topp tre i hittills besökta vandringsleder. Barnen ångade lyckligt på, barmagade över stigen som började fyllas av höstgula löv.
 
Tänk, vilka pärlor det finns, gömda där man minst anar det.

Dagen när vi fick fortkörningsbot utan att köra för fort.

Publicerat: 2014-09-07 / 18:02:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
I nedförsbacken efter omkörningsfilerna i Oravais, ställde sig en polis på körbanan i god tid för att vi skulle hinna bromsa in. Jag hann redan säga åt Thomas, att vilken tur att de har blåstester ibland också. Thomas öppnade fönstret och hälsade glatt när polisen allvarligt meddelade att det gick nog för hårt det där. VA? INGEN CHANS I VÄRLDEN, utropade Thomas och jag på samma gång men polisen meddelade bistert att det gick 24 för hårt - vi hade kört 124 på 100 väg. Vi var alldeles chockade, både Thomas och jag och barnen vaknade i baksätet. Aldrig i världen att det gick 124! No way. Inte ens med ett litet tvivel! Så fort kör han inte ens på motorvägen!
 
Thomas kör aldrig för fort - aldrig. Han (i mitt tycke) sölar alltid på i några kilometer under hastighet och kör alltid med fartmätare på. Vi kör ekonomiskt, menar han när jag undrar om han nu inte ens kan köra i den riktiga hastighetsbegränsningen. Vi som på ditvägen körde nästan hela vägen i 80, för att han inte iddes chansa och köra om lastbilen i det disiga vädret - och vi som strax före hade kört en lång sträcka i 60, längs småvägar, via Purmo, Lillby och Pensala - utan brådska och i all gemytlighet, eftersom barnen sov i baksätet. Det fanns verkligen ingen anledning att ens köra 124.
 
Det var ord mot ord, och polismannens ord var de som gällde, utan diskussion. Den bruna/bronsfärgade farmaren, kanske en Audi av äldre modell, som rusade upp i vår bakända under omkörningsfilerna men som lämnade tätt intill, eftersom den troligen också märkte den mötande bilens blinkande, orsakade förmodligen av någon anledning det felaktiga mättalet i polisens radare - men den bilen fick fortsätta förbi oss i det soliga söndagsvädret när vi vinkades av vägen. Men det var det ingen som ville lyssna på.
 
Så där satt vi, tysta och totalt förödmjukade, förbannade och chockade över den orättvisa behandlingen på hemvägen. Vi står inte och faller på en hundralapp - det var nästa veckas mat, och en fortkörningsbot, men mycket tillit förlorades till myndigheterna. Varför tillrättavisades vi utan någon som helst vilja till diskussion? Varför var polisens beslut per automatik rätt? Och visst - vi uppmanades att överklaga beslutet, men varför skulle våra ord väga tyngre då (dessutom blir det mer kostsamt och omständigt att överklaga jämfört med att bara betala boten)? Det är förmodligen bara ett skitärende också - både för polis och domare.
 
Vi skulle ha stannat på ABC och köpt den där godispåsen vi var sugna på, men så tänkte vi att vi sparar de några eurona i stället. Vad visste vi att vi skulle åka dit för fortkörning några kilometer senare - på någon annans bekostnad. Annars skulle jag inte tjafsa, men när någon obefogat tillrättavisar oss, då måste jag.

Tälta mitt i veckan.

Publicerat: 2014-09-06 / 13:48:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Vi snurrar onekligen i hamsterhjulet med dagar fyllda av jobb och kvällarna upptagna av både föräldra- och föreningsmöten, barnens aktiviteter, kvällsjobb, kompisskjuts och lektionsplaneringar nuförtiden. Den sköna fredagarna har i stället blivit horrorfredagar, då den ena är tröttare än den andra, alla veckans (smuts)kläder ligger spridda över huset och barnen vill se på fredagssena program då vi föräldrar helst skulle vilja ligga utfläkta i varsin soffa, i total tystnad. 
 
Men ändå trivs vi. Jag gillar mitt jobb, Marius trivs i förskolan och Celine och Sindre gillar sina tre dagisdagar i veckan - och Thomas får finna sig i att mestadels jobba hemma i år, för det finns inte utrymme för mycket flygochfläng runt världen i år - jag har ändå mina händer fulla. De ännu ljusa kvällarna ger större möjligheter för kvällsaktiviteter och även om jag inte orkar springa lika ofta som på sommaren, försöker jag ändå utnyttja och delta en stund i elevernas övningar varje dag, för att själv få lite fysisk aktivitet på köpet.
 
Det blir alltså inte så särdeles mycket ex tempore i veckorna och eftersom jag kanske saknar den biten allra mest - blev den här veckans lilla ex tempore att provsova vårt nya tunneltält som anlände i onsdags hemma på gården. Vi har redan ett hyfsat okej kupoltält men en förutsättning för god familjesämja på tältvandring är nog två stycken tält. Det här är ett Urberg (som verkar vara Outnorths egna märke) och utan att veta någonting om tält (annat än att dyrt troligen är bättre än billigt), tycker jag det här verkar vara ett riktigt vettigt budgetalternativ.
 

Utekalas.

Publicerat: 2014-08-31 / 21:32:58 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Idag firades vår guddotter Signe med årets hittills mest geniala kalas. Signe var inte ens fyra veckor gammal när hon ifjol gjorde sin första vandringshelg och för henne som har hängt en otrolig mängd kilometrar på ryggen sedan dess - alltid nöjd och glad - var ett utekalas som inkluderade vandring förmodligen det mest naturliga kalaset i världen. För vid ett stilla och spegelblankt Risnästräsk smakade bullarna himmelskt och med tio barn, varav de flesta har ovanligt mycket spring i sina ben, fanns det oändligt med yta att springa på mellan bullatuggorna. För visst har vi stretat på mellan varven, men i höst känns det verkligen som om vi lön för alla gånger vi släpat barnen ut i skogen, och vi själva också kan njuta av att bara gå, av naturen och av ron runtomkring oss, då barnens ryggtavlor bara syns springa ifrån framför en.
 
Och till all lycka blir det favorit i repris, för Celine fyller ju alldeles snart hon också och önskade mest av allt i världen ett kalas vid Risnästräsket hon med, att vi skulle sova i tält och grilla pinnbröd. Och det låter inte som någon hopplös idé. Alls.
 
"Bara vi tar med ficklamporna så att vi vet var vi ska kissa på natten."

Rekord.

Publicerat: 2014-08-30 / 22:40:57 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
När alla andra sökte sig till stugor och vatten, begav vi oss till skogs med kantareller, Aromabröd och bullar i ryggsäcken. Fast egentligen hade jag glömt att det var villaavslutning men det berörde inte oss så mycket. För barnen hade vandringslängtat hela veckan och hade vi bara haft ett tält som vi alla rymts i, hade vi begett oss på övernattningsresa - men nu har jag i varje fall beställt ett tre personers till, så om det hinner anlända inkommande vecka, får det bli nästa helgs bravad.
 
Åtta skogskilometrar blev det idag! Så långt har inget av barnen vandrat förut - Sindre som också gick varendaste meter själv, eftersom jag glömde manducan hemma - den brukar alltid hänga med i reserv. På sex och en halv timme fördelade vi kilometrarna men halvvägs, vid den sena lunchpausen somnade Sindre plötsligt mitt i en mening och vi var tvungen att dröja kvar en god stund innan vi kunde vandra vidare. Inte för att det gjorde så mycket, för de två stora sysselsatte sig med att klättra i sjutton träd så det bara svajade uppe i kronorna och leka kurragömma. Och Thomas som också hade hunnit terrängspringa 30 kilometer tidigt på morgonen, fick vila ögonen. För middagsvilan gjorde gott och det var med ett ovanligt glatt humör de alla orkade tillbaka till bilen. På ett år har vi fördubblat sträckorna som barnen orkar gå.
 
Sen visste ändå Marius att det skulle skjutas raketer ikväll och vi körde bara hem via för att hämta en chipspåse och mera vatten för att kunna laga varmt te åt oss nere på bryggan vid båthusen i hopp om att få se nån raket i den ljusa kvällen. På håll hörde vi några smällare och det räckte för att de skulle vara nöjda att åka hem och krypa ner mellan lakanen i sängen.
 
Det var en fin dag.

Ser och lär.

Publicerat: 2014-08-28 / 22:08:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Nästan tre veckor senare, stupar jag i alla fall inte i säng när jag kommer hem från jobbet. Jag sjunker bara ner, tung och tyst och lyssnar på babblet från ungarna som aldrig tar slut. Jag sätter mig vid dukat bord och jag känner hur kraften, energin och förmågan återvänder i takt med att jag tuggar maten och sörplar kaffet ur muggen. Och jag orkar springa lite igen, vika kläder, fylla diskmaskinen. Försöker verkligen lämna jobbet på jobbet men sitter ändå och planerar om kvällarna.
 
Och jag kollar väderleksrapporten OCH DET SKA INTE REGNA I MORGON! Jag har fått en fråga tusen gånger fler än alla andra under mina första veckor: Ska vi vara ute eller inne? Och alltid känns det som om jag tar fel beslut - säger jag inne börjar solen skina ute och säger jag ute, väller regnet förstås ner.
 
Men på torsdagar får man bullar och gott, Stina som är min arbetsrumskollega skolar och ledsagar mig rakt på sak och i veckan tog jag mina stora elever på yoga och blev själv mycket hänryckt. I väskan har jag en hop med projektuppgifter som jag ska göra min allra första bedömning på och idag kunde jag bokföra det första stukade basketfingret.
 
Men tre veckor senare är jag (till all lycka) (redan) ändå betydligt mer rutinerad än vad jag var för tre veckor sedan.

T/R 700 km.

Publicerat: 2014-08-24 / 17:45:00 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
I fredags, trettio minuter efter hemkomst från jobbet, satte vi oss i bilen med riktning neråt landet. Utmattad somnade jag med vidöppen till det enformiga ljudet av hjuldäck mot nylagd asfalt, i en stilla fredagstrafik med riktning mot Björneborg och ett tips om en fin lekpark i hjärtat av staden. Och vad vi har missat i alla de många år längs vägen vi kört i ur och skur. En massiv frodig och grönskande park som låg alldeles tyst efter sommarens liv, dock blomstrande med välkrattade gångar. Barnens tjut gick inte att ta miste på när de satte fart på benen som varit tvungna att sitta stilla ett par timmar och de såg lekparken skymta mellan lövverken och drömmen av klätterställningar tornade upp sig så långt ögonen kunde se.
 
 
 
Det var djur, rutschkanor, Angry Birdsar och sjörövarskepp i en salig blandning och bland träden skymtade ännu en makalöst fin trafikpark fylld med blomsterprakt, minitrafikljus och söta skyltar. De hade kunnat tillbringa hela helgen här, barnen, men på något vänster fick vi dem ändå med oss när skymningen började falla och luften blev kyligare.
 
 
Det här är alltså tipset vi för vidare: Kirjurinluoto.
 
 
Björneborg var vackert i sin sensommarskrud.
 
 
Målet med vår visit, var en släktträff. I ett avlägset led av ättlingar placerade sig Thomas och barnen sina rötter, och tillsammans med människor vi aldrig träffat åt vi laxsoppa och tårta en stund på lördagen.
 
 
 
På kvällen fanns det således mycket energi i de små benen igen och vi tog oss till skogen för att upptäcka nya platser. Över stock och sten med den väståboländska skärgården alldeles intill, sökte vi cachar och klättrade i repbanor.
 
 
 
 
 
I en cache hittade vi till vår stora förtjusning en liten kissekatt som bar en bricka på sig och som berättade att den var en Travelbug. Detta är vår allra första resecache och med stor iver tog Celine hand om katten, som fick snålskjuts till Österbotten och nu ska få fortsätta sin resa härifrån mot nya trakter.
 
 
 
Pargas bjöd i övrigt på en mängd outforskade cacher och söndagsförmiddagen var tidig och krispig när vi begav oss ut på en ny runda och introducerade farmor i geocachingens värld. Hur en cache kan finnas inne i en sten, fick vi reda på när Marius äntligen hittade gömman efter en lång stunds letande.
 
 
Celine är ju vår utrustade, ordningssamma, allvetande och strukturerade. Således hade hon plåster i bröstfickan på jackan som hon plockade fram när hon cyklade omkull i världens fart.
 
 
För hårt går det, när de tre sätter fart i en ständig kapptävlan mot varandra, upp och ner i diken och över alla guppor som finns att finnas. Så många äventyr de har cyklat tillsammans.

Öjen.

Publicerat: 2014-08-17 / 21:08:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Frågan var mest vart vi skulle. Jag föreslog Bötombergen, ungarna ville till Risnäs och Thomas förslag var Öjberget. Sen blev det Öjen i Sundom. Om vi kunde spara på något, vore det bilkörandet - men å andra sidan är bilen det som ger oss friheten - för vi bor trots allt ganska begränsat och långt från många idrottsaktiviteter, speciellt om vi jämför med då vi bodde i Jyväskylä. Men så länge vi kan köra, kan vi upptäcka och göra utflykter.
 
Vi var hit också en gång ifjol, men då kom vi inte runt hela. Kilometrarna är ganska långsamma för stigen är ställvis stenig och full av rötter - en jättebra "inte stöta marken"-stig. Men idag var allt perfekt - till och med bilresan till stigen. Vädret var precis lagom, solen värmde men gassade inte. Det var lagom varmt, men inte svettigt. Och ungarna var glada i hågen och Sindre gjorde nytt rekord i att gå själv (han är den mest lata av våra barn och åker gärna snålskjuts) - men fem kilometer i skogsterräng är mycket väl godkänt av honom. I Öjens skogar finns också massvis med cachar och de fungerar också som en morot för barnen - "bara 250 meter till nästa cache" och så orkar de springa på. Dessutom är många cachar riktigt finurliga och roliga.
 
Vid raststället kokade jag mannagrynsgröt medan alla andra plockade sina blåbär att sätta på gröten. I ett huj försvann maten från kopparna och klätterlekarna forsatte på de stora klippblocken som fanns runtomkring och jag försökte fånga barnen i lekarna, för att få bilder att använda till hemsidan (samt testa hur mycket stenrutsch Trapper Pantsen klarar). För det har jag inte hunnit nämna här på bloggen - att vi nu också har Isbjörnskläderna på Polkuped. (Denna månad till slut kan man t.ex. förhandsbeställa vilka kläder som helst med 20 procents rabatt - också de som inte ännu finns på vår hemsida och dessutom få fri frakt.)
 
När vi sedan kom tillbaka till bilen, hade vi varit ute i skogen i fyra och en halv timme - tid som bara hade svävat i väg. Öjen - se det som ett hösttips.
 
 

Ut i naturen.

Publicerat: 2014-08-15 / 21:21:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer

Det finns få hemsidor som är så gediget skrivna på båda våra två inhemska språk (och också engelska och samiska!) som www.utinaturen.fi. Det är en fantastiskt upplysande sida som passar allt från den okunniga nybörjaren till den rutinerade och erfarna friluftsmänniskan. På hemsidan kan man börja från Friluftslivets ABC och sedan klicka vidare och vidare och läsa och välja oändligt med altarnativ, vare sig man vill vandra, fiska, cykla eller paddla. Vid varje utflyktsmål står dessutom noggranna beskrivningar om både naturen och vilka servicepunkter som finns i närheten, man kan läsa om hur man övernattar i en ödestuga och till och med områdets mobiltäckning finns beskrivet vid flertalet vandringsleder. De otaliga sökmöjligheterna, gör att att man kan söka både från karta och valt område - precis enligt vilken aktivitet man vill utföra.

 

Jag har för tillfället stor vandringsabstinens och googlar mig hejdlös på alla möjliga vandringsbloggar och -leder. Häromdagarna gick t.ex. Fjällräven Classic av stapeln kring Kebenekaises trakter och för att inte tala om Idre och Grövelsjöns trakter - någon gång ska vi nog tillbaka dit också. Men mellan varven tänker jag inte heller längre än vad näsan är lång, för förutom mitt heltidslärarjobb, så har jag ju bokat upp mig på lördagsjobb hela hösten - på vilket jag ytterligare ska addera 35 studiepoäng hälsokunskap "för skojs skull" - som även det försiggår på helgerna. Så om jag ser till realiteten, så finns det tyvärr inte så mycket utrymme för fritidssysselsättningar och långa vandringar - men det har det ju inte gjort förr heller. Men på listan över vilka platser vi planerar besöka härnäst är:

 

1. Levaneva naturskyddsområde i Jurva. Rutten vi planerar gå är 13 kilometer och det skulle innebära övernattning halvvägs. Men eftersom det finns en ödestuga i området, kunde vi förmodligen göra denna vandring ännu ganska långt in på hösten.

 

2. Utterleden finns i Purmo/Lappfors-området och är Pedersöres längsta vandringsled på 53 km. En lämplig sträckning för oss vore Vilobacka-Lostenen, som torde vara 6,5 km och det vore en passlig dagsetapp - såtillvida att vi får det ordnat med förflyttning av bilen - för annars blir det 13 kilometer att gå samma väg tillbaka.

 

 3. Inom relativt avstånd finns också Salamajärvi nationalpark som har ett lednät som uppgår till 60 kilometer, där  flertalet stigar och rundslingor ligger under och kring 5 kilometer. Kring lederna finns också flertalet eldplatser, skärmskydd samt en ödestuga.

 

4. Även i Birkaland finns flertalet nationalparker som ligger inom överkomligt avstånd för en ev. dagstur eller helgövernattning där Helvetinjärvis leder kanske intresserar mest.

 


Pust.

Publicerat: 2014-08-13 / 22:00:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Idag var det dags att byta ut klänningen och kjolen som sprack igår när jag förivrade mig i klädnypsleken, mot beachvolley i sammetslen sand men vete fåglarna vem som var Emma, Sara, Sofia eller Sandra. Jag hittar i alla fall till lärarrummet nu från två olika håll, jag har koperingskod, datorinloggningskod, internetkod, nyckelbricka, gymnasienyckel, högstadienyckel, bollkorgsnyckel och tror att jag står på rätt bilplats. Man kan betala lunch med bankkort så jag behöver inga kontanter men undrar när ska jag äta och var ska jag sitta. Jag kan namnet på kanske åtta kollegor och inte namnet på tio gånger så många, jag flåsade som en flodhäst när jag baxnade upp tjugo feta böcker på tredje våningen men har du inga häften åt oss - det ska ju du också ha.
 
Jag har en arbetsgrupp, ska fixa ihop ett fotbollslag och Stafettkarnevalen - behöver man boka inkvartering till det redan nu? Jamen, vill du ha en kaffekopp, välkommen och hej bland tusen papper, läsårsplaner och kursböcker - jag kan inte hålla reda på allt, hur känns det nu? Och jag svarar, det känns bra.
 
Jag lär mig för varje dag.

Det sista dygnet.

Publicerat: 2014-08-05 / 21:37:44 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
Den där värmen. Den där obeskrivligt tjocka fuktiga hettan som gör det tungt att andas, mödosamt att vara. Vi var tvungna att fly den. Barnen var tomatröda i ansiktet och svettdropparna pärlade sig på överläpparna när vi äntligen fick stora strömmingsbåten packad med Norgefolk och alla systrar. Och pappa. Vi flydde, ut på havet. Beundrandes de stora åskovädren till lands.
 
 
 
Det här var mitt allra sista lediga dygn. I morgon ska jag allra första dagen på mitt allra första riktiga jobb som ny lärare. De två mindre barnen ska tillbaka till dagis och vi ska småningom (äntligen) forma en ny vardag igen, efter nästan 2,5 månads sommarlov.
 
 
Vi for till Kobberget. En liten holme ut till sjöss med tiotalet små röda och enkla kyffen. Utsatta och vindpinade av havets väder, hemtrevliga och tjänande för fiskare och andra övernattare.
 
 
Vi reste tält och sprang längs upptrampade stigar, en liten bit till den lilla steniga viken med svalkande klart vatten. Gång på gång medan solen sakta sänkte sig mot horisonten och färgade himlen allt mer lila.
 
 
Och där var vi precis hela familjen. Samlade på samma ställe i några timmar i ett kärleksfullt virrvarr, kaos och tumult av ungar. Men till sist, när solen blev orange och sänkte sig. Då tystnade det på holmen och det var bara vågorna som kluckade mot stranden som hördes när vi kröp ner i sovsäckarna.
 
 
Som vi avslutade idag med Muurikkaplättar och oräkneligt antal dopp i en önskan om att tiden skulle stanna några timmar extra, för att dröja kvar och kunna skjuta liiite till på det vidkommande. Men sommaren, jag kan inte tacka dig nog för allt. När jag somnade till, jag också, på de friska vågorna över havet hem tillbaka.

Reserapport: Höga Kusten

Publicerat: 2014-08-01 / 18:09:00 | Kategori: Allmänt | 7 kommentarer
Det blev ingen mjuk övergång från semester till vardag, för det var pang på pannkakan genast i morse trots en sen hemkomst i natt. Men i ett mastodont inlägg ska jag försöka göra en reserapport - en resa som kantats av diverse åkommor men som ändå utföll väl, sett till omständigheterna.
 
 
Det var väckning och avfärd hemifrån strax efter fem på söndagsmorgonen. Utgångspunkten var således inte den bästa möjliga, för inget barn hade egentligen sovit tillräckligt - samtidigt som förväntningarna och uppspeltheten inte visste några gränser. Att behöva vänta, är nog så svårt för en vuxen ibland - för ett barn ofta nästintill olidligt. Men till all lycka räckte det inte mer än fyra timmar förrän vi befann oss i Umeå.
 
 
 
Värmen kom att vara besvärande och jobbig speciellt den första dagen och prio ett när vi körde av båten, var att hitta en badstrand där vi kunde simma och laga mat. Obbola i Holmsund blev vårt allra första stopp.
 
 
Den första natten tillbringade vi i Umeå på First Camp-campingen. Anna och Jens som vi reste tillsammans med, har båda studerat i Umeå och första dagen planerades således till deras gamla hemstad. Något av det första vi gjorde, var att rasta barn på cykel längs Nydalasjön och även leta efter en middagsplats.
 
 
Så här var det oftast när det vankades mat. En miljon grejor och sex barn på fyra kvadratmeter kring stormköken.
 
 
Varken Marius eller Sindre var i det här skedet hundraprocentiga längre - båda hade feber och Sindre hade fått kliande utslag - vilket det sistnämnda åtminstone var en reaktion av förra veckans simmande i våra algvatten i Molpe. Vår stuga, som knappast kan kallas stuga utan mer en het bastu på kanske sex sju kvadratmeter, var kanske inte värd summan den kostade men barnen trivdes bra på campingområdet även om tröttheten inte visste några gränser och således också testade föräldranerverna rejält.
 
 
På måndag morgon packade vi ihop våra saker och körde ner mot Skuleskogens nationalpark. Vi stannade genast vid norra entrén, där maten igen var det första vi lagade. Sedan gick vi våra första inledande rundor - inte så långa, men som sedermera visade sig vara riktigt lämpliga då regnet och åskan plötsligt kom över oss.
 
 
Därefter körde vi till Docksta, där vi hade hyrt en stuga och reste våra tält utanför.
 
 
Omgivningen var vacker och det fanns en liten simstrand alldeles nedanför stugan.
 
 
 
På tisdag morgon var Marius fortfarande inte helt okej, så vi packade väskorna och tog båten ut till det gamla fiskeläget Ulvön. På vissa sidor hade jag läst att Ulvön kunde vara turisttät sommartid och visst var båten ut till ön full av människor, men jag upplevde ändå inte att ön skulle kännas särskilt "turistig" - tvärtom kändes den väldigt genuin och liten där sommarboenden glatt hälsade på oss som gick förbi. I nationalparken hade jag också förväntat mig att vi skulle stöta på fler vandrare än vad vi sist och slutligen gjorde. Visst stötte vi på en del andra ryggsäcksbärare, men det var ändå rätt glest mellan mötena.
 
 
Sindres mission under hela resan var mat. Vilket det också delvis var. Och allt däremellan dök han också ner i väskan i jakt på något han kunde stoppa i munnen. Väskan som för övrigt var ett verkligt kap - en 60 liters Haglöfs Matrix som jag hittade på nervägen vid Utekompaniets outlet för halva priset - och kom att bli verkligt välbehövlig under denna vecka.
 
 
Ulvön var verkligt vacker och lunchutsikten var fantastisk. Hit kommer vi säkerligen att återvända, för det var mycket vi inte han utforska under de tre timmar vi låg i hamn.
 
 
På ön gjorde vi alltså en kortare vandring uppför Lotsberget. Glass på toppen med en alldeles hisnande utsikt var en av veckans bästa.
 
 
Det var Bullerbyn och Saltkråkan på samma gång och allas hus samt trädgårdar var otroligt vackra.
 
 
Efter att vi kommit tillbaka till fastlandet igen, började det förstås bli mattider igen. Barnen längtade också efter att simma och vi körde vidare några kilometer till Storsands havsbad som fanns nära Norrfällsviken. Vi kom dit när andra människor började avlägsna sig och vi fick vara ganska ensamma om stranden. Vi tvättade oss i det klarblåa och ganska svala vattnet och kokade middag åt oss ute på klipporna.
 
 
Dock orkade vi inte upptäcka Norrfällsviken mer än att vi körde förbi stället för vår soldos började vara uppfylld och vårt energiförråd började bli lågt. Dessutom började jag känna att febern nu också kom krypande på mig.
 
 
 
På onsdagen hade vi planerat för Slåttdalsskrevan, som skulle bli en heldagsvandring. Jag motade min feber med Burana men medan vi höll på att packa väskorna eskalerade Marius klagan om halsont och vi beslöt hastigt att Frödings fick vandra ensamma mot skrevan medan vi uppsökte en vårdcentral. Dock fick vi inte träffa en läkare direkt, så medan vi väntade fördrev vi tiden med att vandra uppför Skuleberget (förstå sedan att det är svårt att bedöma sjukhetsgraden på sina barn - jag har hört att andras barn ligger avdomnade i en soffa och sover när de är sjuka). Nåväl, ungen fick sedan träffa läkare och med en penicillinkur i bagaget packade vi återigen väskorna och begav oss mot Skuleskogens entré syd.
 
 
 
Dock struntade vi i skrevan, eftersom dagen var långt hunnen, terrängen delvis var ganska långsam och det faktum att jag själv egentligen hade feber och en annan inte heller var i slag.
 
 
 
Den här dagens pausställe blev således Kälsviken och här gjorde vi ett klassiskt nybörjarfel då jag hade glömt tändstickorna i föregående dags shorts. Där stod vi med hungriga barn i ett stilla duggregn utan eld men till all lycka kom en tysk vandrare förbi oss och gav oss eld. Han joinade vår middag och ungarna tyckte det var helfestligt med nytt sällskap och höll på att flabba ihjäl sig utan att förstå ett ord av vad han sa.
 
 
 
Det man kanske förknippar mest med Höga Kusten är ju bron, men eftersom den ändå låg en bit bort hade vi tänkt strunta i att se den. Men på onsdag kväll var ingen av oss hugade på att börja natta barn, så istället klädde vi pyjamas på dem och borstade tänderna för att åka på kvällsutflykt. Väl framme mötte fantastiska vyer oss igen och två barn var vakna att dela de vyerna.
 
 
Och det var nog mitt barn som lekte där i lekparken i nattlinne utan vare sig skor eller kortkallingar. Men somnade, de gjorde de på hemvägen.
 
 
Torsdag var sedan redan en hemfärdsdag och halvvägs till Umeå stannade vi vid Salusands havsbad för bad och tillredning av lunch.
 
 
På grund av hur strandbottnen är formad, bildas alldeles enorma vågor här och vi hade förmodligen kunnat tillbringa en hel dag här ifall vi bara hade haft tid. Samtidigt som det var oerhört roligt, väckte också vågorna stor respekt för vattnet, för det var enorma krafter som rev i en när man översköljdes av en jättevåg. Simmade och nöjda gjorde vi ytterligare ett par timmars stopp i Umeå där vi handlade lite mat och festade på hamburgare - det var gott och lyxigt efter fem dagars trangiamat. Och efter det återstod inte mer än några timmars båtresa, hem mot gula huset.

Förberedelserna.

Publicerat: 2014-07-25 / 20:42:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Jag funderar över packning och känner mig så förväntansfull inför den kommande vandringsresan. Även om vi inte kommer att göra en flerdagarsvandring med tält på ryggen, utan bara dagsturer från en fast utgångspunkt, så är vi ändå friluftsnybörjare. Jag är sist och slutligen rätt bekväm av mig och tältsovning var t.ex. det moment jag fasade mest för under min kollosommar för några år sedan (jag fullkomligen avskydde att den natten i veckan vi skulle sova i tält då med varje barngrupp). Förmodligen är myggorna i kombination med fukten det som har varit det allra mest avskräckande för mig. Jag är en myggmagnet utan dess like, men avsaknaden av myggor denna sommar har fått mig att drömma om nya utmaningar och långa vandringar i ödemark. Vandringsintresset har också växt i och med barnen - de är inga stillasittande individer precis och utflykter som inkluderar fysisk aktivitet, har kommit att bli en gemensam hobby för oss alla. Med stor avund betraktar jag min syster Annas bilder - hon avslutade nämligen igår en tiodagars vandring i fantastiska norska Jotunheimen. Bara barnen blir större...
 
Men i förberedelseprocessen ingår att planera möjliga vandringsleder och dagsetapper. Jag letar matrecept för Trangian och skriver inköpslista. Plåster och värkmedicin måste vi ha. Vi försöker skramla ihop till fem sovsäckar och fem liggunderlag - och tältet - det är nog inte köpt i tiderna med tanken att det ska bäras i många kilometrar (eller rymma en fempersoners familj). Nu ska det ju inte heller bäras den här gången, för jag äger inte ens en riktig vandringsryggsäck men vartefter försöker jag samla ihop till utrustning för framtida äventyr.
 
I och med att vi inte ska bära packningen med oss, behöver vi inte den här gången ha så genomtänkt packning med tanke på vikten. Vädret lovar också sommarvärme (om än lite regnskurar), så med tanke på att vi ska vistas utomhus i princip dygnet runt, kommer vi ändå inte att behöva så stor arsenal med kläder. Vi är också nära civilistation och tillgång till butiker, vilket gör att bekvämligheterna finns om vi behöver dem. Men det känns tryggt att ha det så den här första gången - för vem vet hur mycket tältet läcker vatten eller om nåt barn får magsjuka mitt i allt. Vi ska ändå försöka packa så vandringslikt som möjligt och lära oss vad som är bra att ha med sig nästa gång.
 
 
Skulle kunna ha en...
 
...Haglöfs Oxo...
 
 
...en Fjällrävens Abisko...
 
 
...eller varför inte en Lundhags som också lär vara bra...
 
 
...och Bergans Glittertind skulle mycket väl duga den med.
 
 
 

Ett paradis.

Publicerat: 2014-07-24 / 21:18:12 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
 
Igår gjorde vi Storsand. Hur många gånger har vi inte susat förbi Monå- och Munsalaskyltarna längs Riksåttan, många gånger med de uttalade orden Vi borde ta av och se vad Storsand är för ställe. Men igår kom den dagen, då vi inte hade ett mål längre norrut eller en tid vi sagt att vi skulle vara framme. I värmen och ivern kändes den krokiga vägen ut till havet lång och ändlös, men den sista biten ut med glesnande tallskog anade klippor och strandlandskap som är olikt vårt eget.
 
Äntligen framme och halvspringandes den korta vägen längs spångarna, mötte oss en varm, fuktig bris och ett oändligt klarblått hav. Och där satt vi, låg och sprang vi omvartannat i det grunda, klara vattnet som var Tropiclandiavarmt, i timmar utan paus. Vattendropparna bara glittrade mot solen när vi tog fart och sprang ikapp i havet till en ny plats, där vi lade oss med hakan stödjandes i händerna fyllda med tid att lyssna på barnens alla ord.
 
Men vi åt upp vår Trangiamat och energin sinade sakta vartefter tiden gick och för sent insåg vi att vi borde ha haft tältet med för att kunna somna och vakna upp på samma plats med morgondopp och mera vattentid för dom som är födda med simhud mellan tårna. Men vi fick ändå en sagolik dag, för tillsammans i vatten och mycket mat kan sällan slå fel.




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom