Det var en kväll i augusti.

 
En eftermiddag i augusti, efter skola och jobb, beslöt vi att packa middagen med oss och bege oss ut med kajakerna.
 
 
Vi fick ju en alldeles fantastisk start med vår kajakuthyrning i sommar - nackdelen var dock att vi inte hann paddla något själva. Eller jag har paddlat jättemycket, men med resten av familjen blev det mest korta turer i samband med att vi hjälpte kunderna i och ur kajakerna vid stranden.
 
 
Marius har klarat av paddlandet på egen hand hur bra som helst i sommar. Celine och Sindre har mest paddlat dubbelkajak i sommar, eftersom vi inte har några barnkajaker.
 
 
I slutet av augusti var det redan väldigt tyst på sjön. De flesta hade redan avslutat sin villasäsong och båttrafiken lyste med sin frånvaro. Många av sjöfåglarna hade redan begett sig vidare och vi bongade endast någon enstaka svan som simmade runt med sina redan ganska stora svanungar.
 
Vi tog i land vid Knapergrynnon och kokade en riktigt god grönsaks- och böngryta åt oss på gasköket. Därefter stekte vi äppel med mandel och kanel till efterrätt. 
 
 
Det var en ljummen och skön augustikväll med kvällssolen värmandes i ansiktet. 
 
 
Stunder som de här, är min vardagslyx. Jag önskar bara att de skulle infalla mer frekvent och regelbundet. Ju äldre barnen blir, desto svårare är det att kunna samlas hela familjen kring en gemensam aktivitet - men jag uppskattar det oerhört mycket när det väl händer.
 
 
 
Efter mat och trädklättring på den lilla holmen begav vi oss hemåt igen på vattnet som slätade ut sig allt mer.
 
 
Ljuset blev allt mjukare och solen mötte oss lågt när vi tog i land vid stranden några timmar senare. Vi fick en elva kilometers fantastisk utflykt och ett litet men värdefullt vardagsäventyr.
 
0 kommentarer

En septembernatt ute.

Jag skippar min springtur och kan blogga i stället. Annars brukar jag paddla fyra, fem kvällar av sju men hösten kom med blåsiga vindar och mörkret naggar kvällarna allt snabbare i kanten.
 
 
Efter Stockholmsweekends, cykeltävlingar, bröllops- och kalashelger, fotisturneringar och gud vet vad, kom en lördag med färre programpunkter och med dammsugat köksgolv finns det risk att bli rastlös när man landar i soffan och förbjuder barnen från skärmtid resten av dagen.
 
 
Men två var med mig och vi skulle fortfarande hinna till Risnäs och sätta upp tältet före solen skulle gå ner vid åtta om vi packade väskorna snabbt och begav oss i väg.
 
 
Risnäs träsk är framförallt Celines absoluta favoritställe och vi har nog varit här uppemot fyra-fem gånger i året i många år. Sindre älskar sin hängmatta och ville sova ute under bar himmel, medan jag och Celine hellre ville sova i vårt nya Hillebergtält som jag lite överraskande hittade på Facebookloppis i somras.
 
 
Vi hann precis bädda för oss och göra upp eld, före mörket föll över oss.
 
 
Sen satt vi framför elden i över två timmar och bara myste. Vi åt kvällsmål och stekte äppelgott över elden och jag läste sida efter sida i pannlampans sken medan barnen satt och petade i lågorna. Det var alldeles stilla och knäpptyst och det enda ljud som hördes var granvedens sprakande. Jag gladdes i hela kroppen över barnens entusiasm där vi satt i den kyliga septemberkvällen och de planerade för fler höstövernattningar. Sen bäddade jag ner Sindre i hängmattan och kröp själv in i tältet och försökte låta bli att tänka på de fyrfota gråbenen som stryker omkring i trakterna.
 
 
Om kvällen var obeskrivligt vacker, var morgonen om möjligt ännu vackrare. Jag kröp ur sovsäcken redan före sju i morse för att hinna kicka i gång brasan och läsa en stund i min ensamhet före barnen skulle göra mig sällskap. Men uteluften gjorde dem gott och när klockan närmade sig tio på förmiddagen beslöt jag att gå och väcka dem. Det har kanske hänt två gånger tidigare i deras liv att det sovit så länge. I stället höll jag på att flyga upp i himmelen när en jämthund plötsligt strök upp vid min sida medan jag satt i min egen ro och läste. Men det var en glatt viftande svans som rusade runt och skulle snusa på allt och jag försökte rädda frukosten med hög puls.
 
 
På förmiddagen blåste det redan friskt och vi passade på att hänga upp all utrustning och låta den torka i vinden medan vi gick ett varv runt träsket.
 
 
Det fanns gott om stora, solvarma lingon att stoppa i munnen.
 
 
Och när klockan var lunchtid men maten var slut, var det bara att slänga väskorna på ryggen och vandra tillbaka mot bilen. Nöjda över ett litet med värdefullt vardagsäventyr tillsammans.
2 kommentarer

Vandra med barn: Kungsleden

Tre år i rad har vi ju semestrat på cykel, men efter fjolårets tur på Kungsleden ville jag ta med hela familjen till sommarfjället i stället. Eller helst hade jag väl velat både cykla och vandra, men i och med att Thomas Rynkebycyklade till Paris tidigare i sommar, fanns det inget utrymme för någon längre cykling också.
 
 
Det var en förväntansfullt gäng som slängde upp fullpackade ryggsäckar på ryggarna i Hemavan i måndags. Vi reste med våra trogna följeslagare från Frödingsfamiljen, även om deras femåring fick lämna hemma med pappan som hade återgått till jobbet efter semestern. I flera veckor har vi väntat, förberett och torkat mat och skrapat ihop utrustning och det kändes äntligen när vi äntligen fick ta de första stegen upp på Kungsleden från Hemavan.
 
 
Från början hade vi tänkt spara på krafterna och ta den nya gondolen upp till toppen på tisdagsmorgonen. Men för vår familj hade kostnaden på några minuters gondol landat på 58 euro, vilket vi tyckte var i det saftigaste laget. Eftersom barnen också tyckte att det var "ovärt", beslöt vi att börja vandra redan på måndagskvällen även om klockan redan var närmare 20.
 
 
Redan de första fjällbäckarna fascinerade - för tänk att man kunde dricka vatten direkt ur bäcken. Sindre bar sina saker i en Bergans 18 liters väska. Celine fick låna en Matrix 30 från Haglöfs och Marius fick en Osprey 38 liters till födelsedagspresent tidigare i våras. I första hand bar våra barn sina egna kläder och sin egen sovsäck, men i början var de även tvungna att bära lite bröd och knäcke som inte hade rum i våra väskor.
 
 
Vi höll god fart och vid 22-tiden när vi vandrat fyra uppförskilometrar och kommit förbi liftarna, beslöt vi att slå första lägret. Himlen färgades lila och kvällens vind var både sval och frisk - och för första gången på mångamånga veckor fick vi klä på oss långärmat.
 
 
På tisdagsmorgonen vaknade vi sedan redan vid sju för att påbörja dagens vandring. Prognosen inför veckan lovade väldigt ostadigt väder med både en del åska och regn, och målet var att hinna till Viterskalsstugan som låg åtta kilometer bort före regnet för att sedan ta beslut om fortsättningen efter det.
 
 
Men vi hann fram, vi åt lunch, barnen badade - och regnet fortsatte att lysa med sin frånvaro.
 
 
Vi beslöt därför att traska vidare, även om molnen såg betydligt mörkare ut åt det håll vi planerade att gå.
 
 
Vi skulle alltså genom det mäktiga Syterskalet och även om molnen täckte de översta topparna, var dalen grönskande vacker.
 
 
Med jämna mellanrum hade vi snackspaus, drack ur bäckarna och bara betraktade den vackra naturen.
 
 
Sen mötte vi ändå regnet. Till all lycka droppade det rätt stilla till en början och vi hann söka skydd i en raststuga/nödstuga utan att bli allt för våta. I flera timmar satt vi trångt i den mörka stugan och väntade ut regnet, medan otaliga andra vandrare besökte stugan i samma ärende. Detta var kanske den mest påfrestande stunden under hela veckan, då våra ungar inte riktigt kan kombinera tystnad och stillhet - samtidigt som de ändå var trötta efter hela 14 kilometers vandring.
 
 
 
Men i en lucka av regnuppehåll, lyckades vi ändå få upp tälten, före regnet fortsatte att dugga på oss under natten.
 
 
 
På onsdagsmorgonen vaknade vi upp till en grå, men uppklarnande dag. Vi packade ihop våra saker och satte kurs mot Syterstugan.
 
 
Efter några kilometers uppförsbacke, skymtade stugan långt nere i dalen - och efter det såg vi inte heller något mer av ungarna. Det överraskade kanske mig mest - hur hög marschfart de orkade hålla. Stundvis låg de långt före oss vuxna - och då har vi även vandrat i vad som är normal fart för oss.
 
 
Efter lite övervägande, valde vi att stanna i Syter då molnen igen tornade upp sig norröver. Syterstugan var även mitt favoritställe under fjolårets vandring och vi betalade tältavgiften och slog upp tältet med bästa möjliga utsikt intill Syterbäcken - precis innan regnet sköljde över oss och åskan mullrade långt bort i fjärran.
  
 
Ett par timmar senare klarnade kvällen upp igen och blev fantastisk vacker. Vi satt länge på klipporna och njöt av kvällssolen, åt middag och pratade. Dagens vandring blev bara sex kilometer, men med tanke på föregående dags långa etapp var det värdefullt att få extralång vila på eftermiddagen.
 
 
Och angående maten, ska jag återkomma till den i ett skilt inlägg. På grund av eldningsförbuden i Sverige, blev maten en större utmaning än vi hade planerat och all mat vi hade förberett hade kunnat värmas med bara hett termosvatten. Men medan vi körde upp till Hemavan på måndagskvällen, meddelade man i radion att totalförbudet upphävdes och varje kommun skulle meddela sina egna riktlinjer. Eftersom det just då också regnade mellan varven och marken ställvis täcktes av vattenpölar, vågade vi tro att vi skulle få använda gasköket. På tisdag morgon meddelade sedan Storumans kommun, att det var okej att använda gaskök såtillvida att underlaget var eldsäkert och vi fick således maten smidigare tillredd än först tänkt. Men som sagt, jag återkommer till mängder och mat.
 
 
På torsdag morgon vaknade vi till genomblå himmel och strålande sol. Det var något mycket rogivande att se barnen sitta på klippan i bäcken och spela kort klockan halv åtta på morgonen med Sytertopparna i bakgrunden.
 
 
Efter lite dividerande om vilken sträcka vi skulle gå tillbaka, beslöt vi att gå samma sträcka. Då skulle vi ha Viterskalsstugan som säkerhet, barnen skulle ha koll på sträckan och vi skulle ha andra människor runt om - ifall något av någon orsak skulle hända.
 
 
I år var det väldigt mycket mindre snö i fjällen jämfört med ifjol. Men då har ju vädret varit något helt annat också.
 
 
Solen gassade och det var svårt att föreställa sig att vi befunnit oss på samma ställe - under helt andra förhållanden bara ett halv dygn tidigare.
 
 
Uppför fick vi upp flåset rejält och Thomas fick bära det största lasset - men varje dag minskade matförrådet med drygt två kilo.
 
 
 
Barnen hade små och stora funderingar medan de vandrade. Om tjugo år, planerar de till exempel att bestiga Mount Everest.
 
 
Vi hade två ivriga diskare veckan igenom, Elwin och Celine. Men det var lättdiskat för varje liten matsmula skrapades upp från tallriken.
 
 
När vi vandrat knappt 12 kilometer tillbaka 'hemåt', slog vi upp tältet i enda änden av Syterskalet. Vi fick en sån vacker dag utan dess like, och det är svårt att beskriva känslan när man ligger i mjuk ljung under klarblå himmel med dem man älskar mest.
 
 
Men åt andra hållet tornade molnen upp sig och plötsligt vällde åskan in över oss. Vinden slet och rev i tältet och det blixtrade och smällde några rejäla smällar över oss, men till all lycka drog åskvädret vidare relativt snabbt. Sedan somnade vi gott och sov som grisar - likt de övriga nätterna.
 
 
På fredagsmorgonen hade vi redan sikte på Hemavan igen! Barnen hade ett fantastiskt humör hela veckan och inte ens ett av barnen gnällde över att det var tungt att gå. Den här gången belönades vi av samma långa nerförsbacke som vi på måndagen hade gått uppför och redan efter lunchtid var vi nere vid Kungsledens start igen.
 
 
På fyra dagar och en kväll, skrapade vi alltså ihop 50 kilometer och turen gick helt som planerat. Det blev en alltigenom lyckad upplevelse som gav mersmak. Vi har trots allt inte gjort längre än en-natts-vandringar tidigare, men denna vecka visade att vi kan anta ännu större utmaningar. Det är något mycket tillfredställande i att bara ägna dagarna åt att gå och fundera på vad och när man ska äta till näst.
 
 
1 kommentar