400 i månaden?!

Jag har gjort några matbudgetsutmaningar redan tidigare - d.v.s man sätter upp en summa för vilken man ska klara av att leva efter matmässigt för under en månad. Jag är tacksam över att utmaningen inte är autentisk och att det finns utrymme att handla för mer än vad vi hade tänkt, men jag tycker det är mycket inspirerande att vara mer fantasifull än vanligt för att få budgeten att gå ihop. Dessutom tycker jag att det är en vettigt att mellan varven reflektera över matinköp och hur stora summor maten kostar varje månad.
 
Detta var denna veckas fredagshandling som landade på 54 euro.
 
Nu senast var det Anna Granér som instagrammade om deras pågående utmaning som fick mig att hänga på en ny runda. Utan att dividera desto mer, bestämde jag att vi under kommande fyra veckor ska klara oss på 100 euro i veckan - eller 400 euro på en månad, utan att veta om det var en realistisk summa. Trots att jag tycker att vi mycket sällan köper något onödigt i matväg, rusar ändå kostnaderna i väg - speciellt efter att maten fick en ännu större roll i mitt tillfrisknande. Dessutom äter vi ju på två olika sätt hemma alltsomoftast. De andra äter vegetariskt/veganskt och jag äter till 95 % rawfood. Eftersom jag köper huisiga mängder frukt i veckan (och barnen också äter stora mängder), visste jag inte om jag skulle särbehandla min egen budget, men efter att snart ha hållit matbudget i två veckor nu, har jag räknat all mat samman.
 
 
 
Första veckan handlade vi för 86 + 15 + 20 euro, vilket överskred den tänkta budgeten med hela 41 euro. Vårt kylskåp och skafferi var väldigt tömt före utmaningens inledning och dessutom hade både Prisma och Citymarket billiga mangon och persimmons, så jag köpte ett stort lass. Men tack vare att barnen sov över och åt hos gamlamormor ett dygn och vi gick på en 50-års fest, så gick inte all den köpta maten åt under den veckan. Den här veckan har jag i stället handlat mat för 54 + 36 euro, vilket gör att vi tar in tio euro från förra veckan. Men jag har på dessa två veckor konstaterat att jag egentligen inte alls handlat på annat sätt än normalt och att vi ligger på så låg kostnad vi kan ligga på med nuvarande matvanor. Vissa kostnader kunde man förmodligen skära ner på, men vi exempelvis slutat äta pasta och i stället ersatt det med quinoa som är mångdubbelt dyrare. Vi köper knappt några mjölkprodukter längre, inget kött och i fruktväg bara säsongsprodukter och frukter på specialpris. Men så går det också ca. 15-20 kilo frukt i veckan också för tillfället.
 
 
Det mest jobbiga är väl att konstatera, att vi hur vi än vrider kommer att behöva lägga minst 400 euro på mat i månaden - vilket känns som en stor summa (men ändå kan tänkas vara billigt i sammanhanget då man tänker på matproducenterna). Och då äter vi bara frukostar, middagar och kvällsmål hemma under vardagarna då barnen äter på skola och dagis och köper sällan något "extra". Men så spelar det kanske också en roll för hurdan kost man äter. Brukar ni hålla koll på hur stor er matkostnad är i månaden?
12 kommentarer

Att vara med igen.

Det hann gå två veckor sedan sist, igen. Jag är inte påväg att släppa bloggen trots att det ibland dröjer länge mellan uppdateringarna, men jag har svårt att hitta skrivtid och skrivro i vardagen. Jag vill helst sitta instängd i ett tyst rum när jag bloggar - men ikväll hittar jag i varje fall lite ro att skriva två meter från ungarna i soffan och till Markoolios hesa stämma i Familjen Rydberg och Thomas på vallningsuppdrag på värlscupspremiär i Ruka. Rödbrusig, rätt förnöjd och glad över deras sällskap på kvällspromenaden.
 
För vardagen ger inte mycket tid för tystnad. Stunden mellan kvart före sex till halv sju på morgonen är min värdefulla frukoststund och på kvällen efter tio har förhoppningsvis också de soffsomnande barnen vikt sig. Det är också min måltid att vara i säng, men den saken lyckas inte alltid så bra.
 
Ändå är jag så tillfreds just nu. Trots att jag dagarna är fyllda med jobb, fritidsaktiviteter, ännu mera jobb och diverse annat program som ska klämmas in i alla lediga luckor som finns. Trots att min heltidsjobb avslutas om en månad (mitt kontrakt går ut och ordninarie lärare kommer tillbaka från sin tjänstledighet) och jag sitter kvar med åtta Övistimmar och inte vet om jag bara ska dansa regndans och vänta på att allt ordnar sig, om jag ska vara arbetslös, om jag ska knacka på hos andra skolor eller om jag ska jobba hemma med Thomas. För arbetslös blir jag absolut inte hemma, även om jag fortfarande glömmer bort att det ett jobb - det är ju något som vill håller på med dygnets alla vakna timmar oberoende. Men jag vill hellre tillbringa mina dagar tillsammans med barnen och kollegerna än med Thomas och en dator. Dessutom ger en lärarlön betydligt mer brödföda än en företagarlön. Men det ger mig i alla fall en plan B, ifall plan A aldrig öppnar sig.
 
Jag är tillfreds för att jag orkar jobba så bra igen. Trots novembermörket är jag pigg och glad. Jag orkar sitta längre än jag borde i lärarrumssoffan och småprata om allt eller inget. Mina tankar är snabba och jag förstår texten jag läser på skärmen. Jag hinner tänka på framförhållning och jag orkar göra mer invecklade planer än jag tänkt från början.
 
Jag har fortfarande lite skräpig hud kring mina vrister, på mina knän och mellan mina bröst. Det kliar i stunder men när jag möter mitt ansikte i spegeln möter jag ett friskt ansikte som har pigga, bruna ögon. Jag vill fortfarande bli ännu bättre men mitt nuvarande mående påverkar inte min vardag längre. Jag tar inte stress över att vara krävande med maten i sociala sammanhang längre och det känns okej att gå mot julen utan att längre kunna äta vanlig julmat.
 
Jag sover om nätterna, jag försöker motionera en stund varje kväll. Jag försöker aktivt tänka på att inte lassa på för mycket och vågar känna mig lat utan att få dåligt samvete. Jag hittar det här blogginlägget och minns med fasa hur jag mådde - jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få känna mig pigg och glad igen. Och det är fascinerande hur långt och ett kort år kan vara på samma gång. Just därför är jag glad över att två veckor försvinner utan att jag behöver räkna dagarna.
1 kommentar

Back in Jyväskylä.

 
Barnen var uppspelta inför att få besöka Jyväskylä igen! Det är redan fem år sedan vi flyttade därifrån (dock pendlade jag ju själv ytterligare ett år mellan Jyväskylä och Molpe för att slutföra mina studier). Vi har många gånger pratat om att vi ska fara tillbaka hela familjen, men det är mycket annat som har kommit emellan. Jag och Sindre hälsade ju dock på för 1,5 år sedan och i somras pausade vi för mat på väg till vår paddlingsutflykt till Linnansaari.
 
 
Vi hittade en förmånlig lägenhet på andra sidan stan, sett därifrån vi bodde, men alldeles nära där vi en gång var på en husvisning. Med ärtsoppa i mattermosen kunde vi köra hela vägen utan paus, på fredagen efter jobbet.
 
Det är alltid en lika märklig känsla att vara tillbaka. Jag vet inte om det är för att alla tre barn är födda i Jyväskylä och det var där som vi skapade vårt vuxna liv och familj, men det finns alltid en del av mig som saknar stan, fortfarande.
 
 
Medan barnen pulkade i slalombacken på lördagskvällen, gick jag längs Laajavuoris och Kortepohjas vägar - vägar som jag promenerat otaliga kilometer längs. Jag gick förbi lekparken där jag stod minst en timme dagligen i tre år och jag gick förbi vår gamla lägenhet och sneglade in. Jag hade svårt att föreställa mig hur köket såg ut med det röda SMEG-kylskåpet som skymtade från fönstret.
 
 
Vi svängde förbi centrum och åt på vårt stammisställe: Soppabaari. Vi var förvirrade av alla butiker som bytt platser och även köpcentrens ombyggnader. Men Kompassen mitt på gågatan lyste klar som vanligt och stan sjöd av liv.
 
 
I morse var vi tillbaka i spåret som löpte bakom husknuten. Vi funderade om vi skulle se några bekanta och vi hann inte mer än stiga ur bilen före Krombi-Linda, en gammal bekant från junioråren, stod vid skidspåren. Längs vägen dök det flera andra bekanta ansikten upp.
 
 
 
Och det var så härligt att skida! Varje år är skidpremiären snabbare, lättare och smidigare och man märker så tydligt hur barnen växt till sig från föregående säsong. Laajavuoris spår var fantastiskt fina och tillsammans samlade vi en hel hög med kilometrar under de 90 minuter vi skidade. 
 
 
Spåret var minst sagt fullt av andra skidande knattar, motionärer och elitskidåkare och det var roligt att se att längdskidåkningen fortfarande har en viktig plats i vår motionskultur. 
 
 
 
Vill ni ha skidglädje, ska ni köpa R-Skin-skidor! Trots att Thomas är landslagsvallare väljer vi båda att skida med dessa skidor på träning, som var nyhet för ifjol. Jag skidade precis varje klassiskt pass med de här skidorna förra vintern och de fäste utmärkt vareviga gång. Häromdagen såg jag ett klipp av den duktiga skidåkaren Jonas Böhlmark där han också skröt på hur bra skinsen är! I år har vi även ett förmånligare alternativ av R-skin som kostar 229 euro (med bindning) och som Thomas testade idag - och han intygar att de ett mycket bra alternativ till de aning lättare R-skinsen (som kostar 329 euro, med bindning). Är ni intresserade av dessa skidor kan ni antingen maila Thomas på pukybike@me.com eller ringa honom 050-3282819. 
 
 
Rödbrusiga och mycket nöjda avslutade vi sedan vår miniutflykt. Mattermosen var fylld med ny soppa på hemvägen och baksätet fyllt med nytt kinande. Vissa saker går inte att förändra.
 
 
2 kommentarer