Vad det blev.

Publicerat: 2015-01-24 / 19:25:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Tack snälla för alla tips! Jag förivrade mig allsist och det slutade med dubbelt fler presenter än vad jag hade tänkt från början. Jag har, förutom det vanliga jobbet, varit på kurs dagarna i tre efter jobbet (och även idag lördag) och kommit hemsyltande halv tio om kvällarna. Men igår hade jag exakt 20 minuter parkeringstid att rusa som en vettvilling i stan mellan glappet jobb och studier och idag hade jag likaledes 30 minuter, för att hinna hem och andas före födelsedagskaffet. Det blev till slut en gosefilt (det är egentligen en damsjal), två böcker och en eltandborste (vi har egentligen redan en som de delar på - vi byter bara huvudet, men det vore förmodligen klart smidigare med en tandborste på var). Med lite bättre framförhållning hade jag önskat hitta andra sorts filtar, för det finns ju så många finamen ännu är våra barn tacksamt kravlösa och Sindres glädje över den inlindade boken från vinden och mjukisen från den egna sängen som Celine hade paketerat åt honom ikväll, var överväldigande.
 
 
 
Och om det är något som jag lägger noll prestige i och energi på, är det kalas - dock inte utan att det skulle vara oviktigt (men har jag själv inget intresse eller tid i vare sig dekorationer eller sju sorters kakor) . Medan jag slarvade ihop till en räkpaj och skar morötter (något måste man ju bjuda på -  tårtan beställde jag lyckligtvis från Sweet Vaasa igår på en rast, eftersom stället ligger nästintill granne med skolan) flög Sindre fram över golvet som en virvelvind. När jag bad honom lugna sig, förklarade han att han inte kunde - han tyckte nämligen att det var så spännande när det skulle komma gäster (de eminenta: morfar, gamlamormor, gamlafarmor, en moster och Livia - Thomas bjöd för övrigt in till kalas idag vid lunchtid). För likväl tindrade de gråbrunmelerade ögonen samtidigt som han dreglade över tårtan och knaprade bort chokladplupparna i smyg. Och det är så skönt, att det går att ordna okomplicerade men glittrande födelsedagar med vänsterhanden utan att behöva bli mer utmattad än vad man redan är.
 
I morgon blir han alltså redan fyra, vår skrutteluttMen några presenter på säng kommer han nog inte att få, för det finns ingen annan som skulle orka stiga upp före klockan sex.
 
 

Vad gillar fyraåringar?

Publicerat: 2015-01-23 / 09:38:00 | Kategori: Allmänt | 27 kommentarer
Vår lillis blir fyra i övermorgon! Och när man är fyra är man stor, regerar världen, kan allt och så vill man ha många paket.
 
Problemet är att vi inte har ett enda paket ännu och jag kommer inte på en enda given grej. Först tänkte vi att han skulle få den nya fräsiga sparkcykeln som samtidigt också skulle fungera som democykel - men då lanseras den först i mars. Allt annat finns att ärva: vanliga cyklar, skridskor, skidor, kläder. Han behöver absolut ingenting! Spel har vi och som känt går han under namnet marodören och allt som inte är gjort av sten och metall och delvis av trä, har en mycket kort livslängd. Leksaker leker han heller aldrig med och snö har vi inte ens till pulkaåkning. Och ringarna fick de ju till julklapp.
 
Jag tänkte att man kunde åka med honom till butiken och han får välja en glass och kvällsmat som födelsedagspresent, (gissar då på makaroner, korv och ägg) men alla ungar vill vill ha ett paket att öppna i en varm säng på morgonen, Just nu lutar det åt en sänglampa men tar gärna emot tips också på annat symboliskt att linda in ett papper.
 
Tur att fredagsbekymren ändå inte är större än så här, heh.

Vår resefilosofi.

Publicerat: 2015-01-19 / 20:34:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
Jag hade inte rest särskilt mycket före vi fick barn. Vi reste inte när jag växte upp och den största delen av både tiden och pengarna då gick åt min och systrarnas skidåkning. Thomas hade något fler resor med sig i bagaget och genom sin skidåkning och också nuvarande jobb med det brittiska laget kan han räkna till rätt många sedda länder - dock handlar det väl mest om sedda skidspår. Att hinna resa före vi fick barn var egentligen inget behov för oss, utan behovet och viljan att uppleva har växt sig starkare ju äldre barnen har blivit. Ibland hör man det sägas, att det är onödigt att resa medan barnen är små eftersom de inte minns något när de blir äldre - men upplevelsen i en resa - just där och då i den stunden, tycker jag är värt långt mycket mer än hur mycket de kommer att minnas senare.
 
Men ju äldre de blir, desto dyrare blir det tyvärr att resa. Det begränsar oss också till viss del att vi har nätbutiken och hönsen (snygg kombo) - samtidigt som det är stor fördel att vara lärare (heh) och ha en man som egenföretagare med tanke på ledigheter. Däremot är inte själva resmålet det drivande kring resandet - utan mer utmaningen kring (allt det där när man svär och bannas, är galen på ungarna och säger att man aldrig någonsin ska åka hemifrån igen - just det!) - hur dumt det än låter. För nog får man undra hur man fungerar när man sitter i framsätet, urled på barnens bråk i baksätet - och funderar vad vi ska hitta på till näst. Och till näst ska vi och skida ännu mer - till Hemavan (bara vi får tag i en stuga - btw råkar någon av er ha någon på lager?)
 
Det är säkert inte heller utan orsak, som barnen är förtjusta i tv-program som Wild kids och Det största äventyret. Och på något vis känns det sättet att resa och uppleva billigare - även om jag nog gärna också skulle varva med lite Grekland, Thailand eller varför inte en storstad emellanåt. Men under året som gick blev barnen nog så bitna i friluftslivet och förutom vad utrustning kostar att införskaffas samt själva resandet (bränslet), är det trots allt ett relativt billigt upplevelsealternativ. Jag hoppas t.ex. att det inte dröjer alltför länge tills vi ska kunna vandra hela Hetta-Pallas-leden (55 km) men just nu väntar barnen på april och plusnätter, så att vi kan ta tältet på ryggen och bege oss på nya äventyr.
 
 
 
Ett annat äventyr vi planerar att genomföra genast vi får sommarlov, är en cykelutflykt till Åland med trangia, tält och sovsäckar. Tanken är att starta med skärgårdsfärjan från Korpo och sedan via olika färjor ta oss till Mariehamn och sedan med "stora båten" tillbaka till Åbo. Sindre lärde sig också cykla med riktig cykel i höstas och med tanke på att han gjorde 7-8 kilometers turer med Pukyn på sommaren, borde han rimligtvis orka 10 kilometers etapper till sommaren med artontummaren. Tänk vilken frihet att upptäcka, ta sikte på nästa café och simma vid passlig strand. Åtminstone i det skedet låter det bra ;) Vem har er har cykelutflyktat på Åland?

Årsresumé

Publicerat: 2015-01-18 / 13:13:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Det var ju den där årsresumén också - som jag skrivit i så många år. Det brukar vara så arbetssamt att skriva den - samtidigt som den brukar ge så mycket när den är klar. Jag tror det är hälsosamt att sätta sig en stund och reflektera över vad som varit och minnas lite längre än bara gårdagen. I år hann jag dock inte ens tänka tanken på att börja skriva, förrän året redan var bytt och jag har funderat i flera dagar - ska jag skriva eller ska jag inte. Men i jämförelse med många andra av mina bloggår, är bloggen betydligt tunnare och jag bestämde mig för att skriva en reducerad årskrönika i alla fall.
 
JANUARI 2014
 
I januari påbörjade jag äntligen min avslutande praktik vid pedagogiska fakulteten i Vasa. Thomas var endast hemma en vecka under hela januari och jag pusslade och bollade med tider, barn, skola, jobb och inlämningsuppgifter. Mitt inlägg om skoljumppan blev månadens mest kommenteradedet blev äntligen is på sjön för både fiske och skrinning och Sindre - ja, han fyllde 3 år.
 
 
FEBRUARI
 
Dagarna rusade i ett vettvilligt tempo. Thomas var borta i en sexveckors period som avslutades i slutet av februari och det handlade mest om min egen och barnens överlevnad. Som ett brilliant exempel kan nämnas den där kvällen vi kom hem - alldeles för sent för att vara en normal dag - antagligen hade jag haft kvällsföreläsning till 18. Det var 14 grader i huset, regnet stod för dörren och på gården stod långt över 200 cyklar som hade anlänt under dagen. I slutet av feruari kom Thomas äntligen hem, vintern tog slut  och vi inledde vandringssäsongen med att både besöka Risnäs och Kuni vandringsled - tänk i februari!
 
 
 
 
MARS
 
I mars fick jag med gott samvete och med mer ork, ägna mig åt mina studier. Vi var redan halvvägs in i praktiken även om vi hade uppgifter upp över öronen som skulle göras. Min motivation under hela våren, var dock så hög -  att jag gjorde dem på ackord - ju snabbare jag gjorde dem, desto mer fick jag stryka från listan. Tack vare vintern som aldrig blev någon ordentlig vinter, hade vi en mycket bra cykelsäsong ända från januari och i mars hade vi ordentligt mycket jobb kring webbshoppen. I mars tog vi oss också några välförtjänta familjedagar när vi for till soliga och vårvackra Isosyöte och skidade järnet i fyra dagar - som vi sedan bytte till marsvärme och trampolinhopp när vi kom hem. I slutet av månaden började det gå upp för mig, att jag för första gången under alla år, inte visste vad som skulle hända till hösten.
 
 
 
APRIL
 
Till vardags var det same same men jag fick ändå sköta mitt i lugn och ro, då Thomas axlade det största ansvaret hemma. Vi både skidade slalom och vandrade i kortärmat i ett sommarvarmt Lauhanvuori under samma månad. Mot slutet av månaden viskade en liten fågel i mitt öra om jobb och i mitt lyckorus försökte jag dölja den möjlighet jag skulle komma att få. I samma veva beslöt jag att ex tempore joina min syster Sara som var påväg till Norge för att hälsa på systern och syskonbarnen - vilket kom att bli en oerhört värdefull resa på alla sätt och vis. Och herregud så innerligt vackert det var just då i Ulvik!
 
 
 
 
 
 
MAJ
 
Det var bara en 100 meters raksträcka kvar till målet den 16.5, då jag hade min allra sista skoldag och jag blev färdig gymnastiklärare. Det var ett hav av känslor som svallade. Så mycket lättnad över att äntligen vara i mål, efter många års kämpade, så mycket stolthet över att jag rott det hela i land - det blev till slut drygt 6 års aktiva studier med tre småttingar släpandes i fötterna, och det var en sådan spänning som till slut lossnade från mina axlar och tedde sig i en massiv tröttma under resten av månaden. Och jag fick gratulationer i massor, bubbelvin och överraskningar av vänner och i några dagars rus kände jag endast lycka. Maj bjöd även på sexårskalas, 28-års kalas, terrassbygge, det första doppet, Pargasbesök och en hel massa cyklar sändes i väg över hela Finland.
 
 
 
 
JUNI
 
I ett virrvarr av sommarlediga barn med ständig matuppassning var gula huset sommarvackert, vi gjorde vi Jakobstad, låg på vår nya terrass, gjorde Risnäset och sedan inledde jag mitt iskalla jobb som simlärare iklädd handskar, mössa och stickastrumpor. Som avslutningen på månaden ordnade jag och systrarna en sommarfest för både oss själva och som överraskning för den då blivande 30-åringen - och under en vacker kväll fick vi ha alla våra viktiga människor hemma hos oss.
 
 
 
 JULI
 
I något skede svängde äntligen kylan till absurd sommarvärme och de två sista veckorna som simlärare fullkomligen levde jag i vattnet. Utöver det, träffade jag flickorna i Björneborg på jazzen, vi gjorde en mycket spontan med lyckad cykelutflykt, och njöt bara annars av en mycket okomplicerad och social samvaro med grötkok på simstranden. 
 
 
 
 AUGUSTI
 
Månaden inleddes med en vandringsresa till Höga Kusten och fortsatte sedan med en outhärdlig hetta och vi flydde fältet ut till sjöss, till Kobberget för att sova i tält. Vi vandrade Öjens vandringsled, sommarlovet tog slut och jag började jobba - och i något skede hann vi också ner till Pargas en vända. Jo, och så vandrade vi både Boberget och Risnäs och förmodligen bjöd denna månad på rekordantal kilometer - både i barnens och vuxnas ben.
 
 
 
 
SEPTEMBER
 
Om veckorna innebär att lära sig, acklimatisera sig och hänga med på jobbet - handlade helgerna enbart om att hänga tillsammans med familjen och försöka balansera upp vardagen inför ny vecka. Vi vandrade vackra Kortjärvi, vi firade vandringkalas åt en femåring med tältövernatting i skogen, vi vandrade i regnet på Bergö och så hann vi också med Högåsens vandringsled. 
 
 
OKTOBER
 

Oktober var en enda lång motorväg av vardag, arbete, brist på tid och andra jobb samt möten. Vi släpade teckningar från dagis, tömde stövlar på vatten och försökte variera maten med annat än knackkorv och makaroner. Höstlovet kom verkligen lägligt och i stället för den omdrömda värmeresan, gjorde vi en betydligt enklare, billigare och utmanade vandringsresa till Helvetinjärvis nationalpark - vilken kom att bli en av höstens starkaste minnen. 
 
 
 
 
NOVEMBER
 

Där oktober slutade, tog november vid - inte så mycket mer annorlunda. Det var mycket vardag, en del vandring, vi fick synas i tidningen flertalet gånger: både i frågan om fysisk aktivitet och kring att vi valdes som årets unga företagare i kommunen.
 
 
 
DECEMBER

 
Och slutligen december. En månad fylld med allt kombinerad med längtan efter ledighet. Vi averkade julfest på julfest, julmarknader och sände iväg julklappar samtidigt som vi vann och gjorde om webbshoppen, Thomas var på resjobb i två omgångar men på något vänster flög och flöt dagarna på i en rasande takt - kanske bara i vetskapen om att det någonstans, snart, skulle lätta. Och det var nog där, under jullovsdagarna i Isosyötes backar, vi samlade kraft och ny energi, inför nya 2015-dagar.
 
 

Norrvalla för hela slanten.

Publicerat: 2015-01-18 / 10:23:00 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Det var en hektisk vecka som swischade förbi. Det var PR-veckor både för blivande sjuor och blivande gymnasieelever på jobbet, så i luckorna mellan skridskoundervisningen stod jag passligt i svettigt underställ och representerade mitt eget ämne. Utöver detta ordnades också föräldramöte, ett annat föreningsmöte samt att jag jobbade en tredje kväll.
 
 
 
Som resulterade i en sådan tröttma, att jag t.o.m försov mig (händer nämligen sällsynt sällan, är en mycket pålitlig morgonvaknare som håller reda på även andras väckningar) igår när jag skulle till Norrvalla på Fitness & Dance eventet. Vi fick nämligen fribiljetter till eventet till julklapp från Aveo - och jag gillar mycket företags tänk kring att erbjuda sitt folk fysisk aktivitet. Jag hyser dock mycket värme för Vörå och Norrvalla - dels för att det var mina hemmamarker i fyra år och dels var jag inte mer än en nioårig, kort och brunbränd flicka med långa bruna flätor, när jag tillbringade mitt första lägerdygn av otaligt många på Norrvalla. Jag har också mycket starka minnen från en av de allra första löptävlingar jag deltog i - när jag spurtade i mål som distriksmästare i terränglöpning som blivande nioåring - och jag skulle INTERVJUAS I MIKROFON när jag kom i mål och blev så skräckslagen att jag brast ut i gråt!
 
 
Nåväl. I ett aldrig sinande vimmel av bekanta människor (man hade lika väl kunnat ägna hela sin dag åt att bara snacka med alla likasinnade bekanta som råkade befinna sig på samma ställe) tränades det från morgon till kväll, och min stackars kropp är så tagen, så öm och så träningsvärkig den bara kan bli idag. Jag fick dock en lätt överdos av funktionell träning (tre liknande pass under dagen) även om jag fascinerades mest över att det som vi gjort "i all värld" numera lät så mycket häftigare med engelska namn under licensierade program. Jag kan till och med bli provocerad av, att träning skapas och säljs genom att bara skapa nya kombinationer och namn och för mig var tyvärr flera av gårdagens pass lite för "amerikanska" med överdrivet mycket pepp och highfiveande med okända "kompisar". Jag hade för egen del gärna velat sätta mer fokus på mitt eget utförande än att ropa svaret på frågan "Hur kul är attack jumps?" (Nä, inte särskilt efter 100 stycken.) Jag var inte heller stark nog att orka utföra tre minuters intervaller med samma intensitet och noggranna utförande - och därför ifrågasätter jag också den korta, snabba träningen, liksom Jonas Colting.
 
 
 
Men även om jag kanske är traditionell och gammaldags, vad gäller träning - mina egna erfarenheter kring träning (då främst långdistans förstås), är ju att grundträningen - den aerobiska med låg puls, är just den viktiga för att undvika skador och överbelastning och att man utan den varken ska köra intervaller eller muskelträning. Jag kritiserar därför inte Norrvallas stora träningsevent på något sätt - jag tycker det är otroligt fint att de lyckas ställa till med ett evenemang som drar både träningspublik och duktiga föreläsare samt yrkesskickliga ledare inom en mängd olika grenar - för det var maffigt att se hundratals människor röra på sig i samma jumppasal samtidigt. Martins berättande om sin egen karriär under sin föreläsning, trollband också publiken
 
 
Jag fick ändå ut mycket av dagen - både socialt och inspiration till jobbet med idéer som jag kan dela tillsammas med ungarna i skolan. För precis som med mycket annat här i livet, så kan man plocka de godaste bitarna ur konfektasken och lämna de man inte gillar ;) Nästa år igen!
 
 
Foton i inlägget lånade från Norrvallas Facebooksida, tagna av Johan Strand.

Hur det blev.

Publicerat: 2015-01-10 / 10:59:00 | Kategori: Allmänt | 13 kommentarer
Egentligen fick vi redan under julen fläka ut oss i vår nya soffa och njuta av ett mer ordningssamt vardagsrum, men hur vardagsrummet blev att se ut, ska jag blogga om nu. (Här är det inledande inlägget och här är det andra.) I mitt stilla sinne, trodde jag att jag hade tagit förebilder av helheten, eftersom förändringarna brukar bli ännu tydligare då - men efter att ha letat i alla fotograferingsprylar jag har, kan jag på intet sätt hitta några före-bilder. Vårt vardagsrum har heller inte förevigats särskilt ofta, eftersom det nästan alltid varit en katastrofzon, men för 2,5 år verkar ena delen ha sett så här trevlig ut - dock har jag inget minne av trevligheten, så antagligen var det ungefär den dagen som det var någorlunda okej.
 
 
I ett annat skede har soffdelen sett ut så här. Det var alldeles nyligen när vi hade flyttat in. Sofforna som har hängt med under alla år och som ärvdes av pappa, har nu fått vandra vidare till ett nytt hem.
 
 
Men allt som oftast har det varit SAKER ÖVERALLT. Kläder överallt. Och de här bilderna togs när Aveo-Annica var hemma hos oss i oktober.
 
 

 
 
Vår huvudsakliga önskan var, att få ett kontor, en "tvättstuga" och en tv-del i vårt nuvarande vardagsrum - och så här blev det!
 
 
Jag upplever inte att allt är "fullkomligt" ännu - vi funderar fortfarande över färgen på väggarna, gardiner i fönstren och tavlor på väggarna samt att tv:n på väggen borde höjas - men jämfört med hur det var - är det så mycket bättre nu.
 
 
Jag hade ju som sagt ingen egen vision om hur vi skulle få ordning på rummet, men tack vare färdiga idéer och förslag på inköp av möbler, begränsade det oss till en human valfrihet - vilket jag gillade mycket. Jag tycker också att vi fick tre tydliga indelningar av rummet och det stora och ställbara skrivbordet är mycket praktiskt. Byråerna är två MALM-byråer - jag har en och Thomas har en. Bänkskivan ovanpå, är egentligen en köksskiva i massiv bok och den köpte vi från den lokale snickaren här i byn. Tack vare tyngden i skivan, räcker det att den bara ligger ovanpå byråerna och således kan man ställa storleken på skrivbordet genom att skjuta dem närmare eller längre ifrån varandra. Tavellisten hittade vi uthuset igen, efter att ha varit avlagd sedan Jyväskyläflytten.
 
 
Vi gjorde en avgränsning av rummet med hjälp av linnetyg. Jag har ännu en osydd längd kvar som skulle kunna förlänga linneväggen över hela rummet, men just nu gör det inget kontorsdelen syns ut i resten av rummet.
 
 
Jobbet ligger alltid nära inpå - å ena sidan är det häftigt att kunna göra så mycket i sitt eget hem - men å andra sidan så tillbringar vi mycket tid just vid skrivbordet.
 
 
Soffan blev vår julklapp till oss själva och är helt suverän! Den är precis så bekväm, sirlig och smidig jag hade önskat att den var, samtidigt som hur många som helst ryms i den. Tack vare att vi bytte till en hörnsoffa, fick vi också hörnkvadraten utnyttjad. Mattan gillar jag också väldigt mycket - den ger det lilla extra till rummet, samtidigt som det är mycket lättskött (den är plast!). Vi valde medvetet att blanda våra inköp från olika aktörer - det stora skåpet och skrivbordsdelarna köptes från Ikea, soffan ville vi ha från Närpes och det lilla vardagsrumsbordet samt mattan valde vi att köpa från Aveos webbshop. Längs vägen sålde jag också bort en del av våra gamla möbler, andra möbler omöblerades upp på vinden och ute i gäststugan.
 
 
Tack var att bordet är så lätt och litet, är det flyttbart. Det gör att det helt kan flyttas åt sidan, när mattan blir arena för tågbansbygge eller andra lekar. Tv-bordet är kanske det största minuset - det tilltänkta var slut och vi valde ett annat i stället som blev onödigt högt och stort. Men när tv:n på väggen höjs, blir det förmodligen bättre. 
 
 
 
Den tredje delen av rummet, är torkhörnan och spegelskåpet som sväljer en stor del av de saker som tidigare var synliga. Torkställningen är numera vägghängd och väldigt praktiskt, samt att vi gjorde två hyllplan till vikning och förvaring. Strump- och underkläderkorgarna, skulle också kunna placeras in i skåpet, men eftersom de är i daglig användning, får de stå på golvet bakom skynket eftersom de inte är synliga störningsmoment längre.
 
 
Ja, så där blev det. Mycket mer struktur och ordning genom hela rummet, vilket också ska vara lättare att upprätthålla tack vare mer förvaringsmöjligheter. Vi är också mycket nöjda med de tre tydliga rumsdelarna och speciellt "arbetsrummet" blev en mycket trevligare plats att sitta i (vid). Tack Annica - för oss var det en investering i mer trivsel hemma!
 
 
 

Om vi har skidat? JA!

Publicerat: 2015-01-02 / 20:05:00 | Kategori: Allmänt | 7 kommentarer
 
 
Hej och gott nytt år! Vi drog ju norrut och till snön och det var så intensivt att jag aldrig hann smälla upp datorn heller. Nästan 50 timmar per person på skidor på sex dagar, är nämligen inte så illa pinkat.
 
 
Men det började verkligen inte så bra. Vi startade ju hemifrån på lördag morgon och det är inte alltid så himla smidigt när många förväntansfulla ska iväg samtidigt som bilen ska packas, allting stängas, extra dörrar låsas osv. Vartefter vi körde, sjönk temperaturen och när vi stannande i Uleåborg, var det redan betydligt kyligare än hemma. Fram kom vi till slut, efter en åttatimmars resa, till ett 28 minusgrader kallt Iso-Syöte. Detta skulle dock inte komma att hindra våra speedade ungar, utan de skulle ut och leka i snön. Ända tills vi märker att VI INTE HAR DEN STORA IKEAPÅSEN MED ALLAS HALARE, UTEBYXOR, HANDSKAR, MÖSSOR, HJÄLMMÖSSOR OCH STICKASOCKOR! Den är hemma, hemma i Molpe - 550 km bort. Och det är 28 minusgrader. Det enda vi har, är varsin fleece åt ungarna.
 
#Matkahuolto har stängt. #Med posten kan vi kanske få kläderna skickade med exprespaket som kunde vara framme på tisdag. #Till Kuusamos Prisma är det drygt 100 kilometer - där kan vi köpa nya kläder. #Jag är beredd att efterlysa lösningar på Facebook, ända tills min pappa kommer ihåg att ett annat Molpegäng ju är påväg till Ruka följande dag! Halleluja och tack gode gud och tänk att vi kan ha sådan tur! Dessutom hade Frödings (som vi reste med) lite extra reservkläder, så att vi kunde få ut barnen i omgångar på söndagen. Så trots att det är -29 grader på söndagen och vi inte har några ordentliga vinterkläder, lyckas vi tillbringa hela tre timmar i slalombacken. Då är det inget fel på viljan i alla fall!
 
Efter att sedan ha hämtat Ikeakassen med kläderna från väg 22, började följande bekymmer. Bilen började ryka, stinka olja, samtidigt som oljan rann som en kran underifrån bilen och det var bara att ringa efter bärgning av bilen. Vi befarade att det var ett ganska stort fel, och vi suckade över att vi kanske var tvungna att ta oss hem med buss och tåg. Tack och lov, var det slutligen bara ett drygt parhundraeuros fel, orsakat av den stränga kölden och vi fick tillbaka bilen på nyårsafton. (Och när vi skulle hämta vår bil med farmos bil - Mariella och Ann-Sofie har nämligen också varit här med oss - ja, då startade inte deras bil heller p.g.a av urladdad acku.)
 
 
 
 
 
Nåväl. Vi har åkt slalom, skidat och åkt slalom. Inget annat! Vi har gått i samma underställ från lördag kväll till fredag kväll och jag har inte burit mina vanliga vinterskor en enda gång under hela veckan och alla extra kläder vi hade med (vilket i och för sig inte var så himla mycket), var onödig packning. Flertalet dagar har barnen kommit upp till tio timmar på skidor på en och samma dag - och på nyårsaftonen, när backen hade öppet ända till tolvslaget, ja - då skrapade Marius ihop hela elva timmar skidåkning. Speciellt Marius och Celine har älskat varje stund i backen och det har varit sådan glädje att åka tillsammans med dem - backe upp och backe ner, i varje gupp som vi till slut lärde känna utan och innan efter otaliga varv. (Stunderna i stugan däremot - de var mestadels rätt omysiga. Man kan väl säga att ju mer vi var ute, desto mindre behövde vi vara inne.)
 
 
 
Och Sindre. Den ljuvligt söta, fiffiga, frusterande och enerverande latmasken. Han som hellre sitter i manducan är går själv. Som springer för att hinna sätta sig i pulkan. Som frågar efter korv och kaka genast vi anländer till backen. Som helst sträcker ut sig i soffan för att spela padda eller halvligger framför netflix. Som livnjuter av de goda frukterna och inte gör något mer än vad som krävs.
 
Lathet tycker jag dock inte är en ursäkt att inte behöva göra saker. I stället behöver man bara jobba dubbelt så hårt. Och som vi har jobbat, han och jag! Vi jobbade egentligen redan så många timmar förra vintern, att jag hade en förhoppning om att hans slalomskills hade växt fram till den här veckan. Men vi fortsatte att jobba. Jag har åkt bakom och hållit fast i midjan. Jag har åkt bredvid. Vi har hållit en stav mellan oss. Jag har åkt baklänges och hållit hans fötter i plogställning. Jag har åkt bakom och hållit hans fötter i plogställning. Vi har förlikat oss med att skidorna har liknat en glasstrut. En pizzabit. En kakbit. Att skidornas tår har luktat på varandra. Jag har låtit honom åka i sele. Jag har släppt honom helt ensam i hopp om att han ska lära sig känna efter. Jag har använt mig av modellinlärning med både Celine och andra barn som modell. Jag har ritat banor i snön med staven. Jag har bildat portar med hjälp av stavarna. Vi har låtsas vara flygplan. Eller rallyförare. MEN JAG ÄR INGET FLYGPLAN! JAG ÄR BARA SINDRE! Och aldrig tidigare har jag behövt gräva så djupt i min arsenal av knep att lära barn åka slalom. Och ändå bar det bara av, ur slalombacken, in i skogsbrynet, ner i den djupa snön. Gång på gång på gång.
 
Men en kväll svängde han! Till höger och vänster i perfekta parallellsvängar. Han strålade och tindrade ikapp med mig. Han var så stolt, jag var så stolt! Plötsligt fick vi äntligen belöningen, när vi tillsammans kunde åka ner för barnbacken, var och en på egen hand. Sen kunde han också flyga i gupporna och skida i skogskanten, som Celine. Oj, så ögonen glittrade!
 
 
 
En dag, hade vi ett vinterväder utöver det vanliga. Solen sken lågt över träden och färgade omgivningen i alla möjliga rosa färger. Spåren var fantastiskt fina och barnen på så gott humör, att vi kom oss iväg på en knappt sju kilometers skidutflykt. I en ödestuga kunde vi sedan göra upp eld och äta mellanmåt och dricka varm saft före vi svängde hemåt igen.
 
Vi har haft en bra vecka. Vi har äntligen fått en dos vinterväder. Vi har fått skida massor. Vi har haft mycket kompistid och mycket farmorochfastertid som inkluderat extra lyx i form av hjälp och uppassning. Och trots en del trubbel längs vägen, lyckades det reda sig bra till slut.
 

Hur vissa saker bara kan vara bättre än andra.

Publicerat: 2014-12-26 / 16:01:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Jag har länge velat ha ringar åt barnen att hänga i inomhus. Jag har speciellt önskat att de skulle vara i trä - precis sådana där som finns i skolornas jumppasalar. Men vi har inte tyckt att vi har haft utrymme. För vi har inte velat ha dem i barnens rum - utan på en sådan plats att de skulle komma i användning många gånger dagligen. För så har också våra goda vänner det - ringarna hänger i anslutning till köket och vardagsrummet och varje gång vi är där, inser jag att inget barn kan gå förbi dem utan att hänga några sekunder, gunga ett varv framochtillbaka, göra en kullerbytta eller någon annan konst. Och detta har fascinerat mig.
 
Så jag beställde, trots allt, ett ringpar i alla fall åt våra egna barn och åt syskonbarnen i julklapp. Vi tänkte att vi kanske ändå kan leva med att sätta upp ett par i balken mittemellan köket och vardagsrummet fastän det är mitt ivägen - att det går att sätta en krok i väggen som man kan häkta krokarna när de stör.
 
Redan under julaftonskvällen visade sig ringarna bli en succé. Träringarna i det slätaste trä och anpassade för barnhänder. För ingen kunde gå förbi ringarna utan att ta sig en svängom i ringarna. Och det är just det här som är den bästa träningen för barnen. På ett omedvetet (och "gratis") sätt tränar de styrka, balans och kroppsbehärskning samt en rad andra motoriska egenskaper varje gång de greppar ringarna som finns där framför dem hela tiden.
 
Och i samma eufori av lyckad julklapp insåg jag att det är ju är en perfekt Polkuped-produkt, eftersom den har alla kvalitéer som är viktiga för oss i val av produkter: Den sätter barnets rörelse i fokus, det är en enkel och hållbar produkt av hög kvalité som inte ska förorsaka en massa reklamationer och dessutom är den tillverkad i Finland av finskt material av ett mindre företag. Och om nu julaftonen kan ses som fredad ledig dag, väntade vi tålmodigt till juldagen för att forska i saken. Den stora fördelen med att samarbeta med mindre företag, är att kommunikationen ofta är snabb och vänlig och det dröjde inte mer än en löplänk (på juldagen!) före jag med glädje kunde lägga ut gymnastikringar till försäljning i vår egen butik. För det har blivit på det sättet vi jobbar och därför kommer aldrig vårt produktutbud att bli särskilt brett. Det är bara vissa produkter som är bra nog att platsa i butiken.
 
Men ringarna - de rekommenderar  jag varmt när folk har återhämtat sig från julaftonspärsen. Jag tänker att de till och med kan fungera som doppresent.
 

I ett sandtag.

Publicerat: 2014-12-26 / 15:10:52 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Äntligen! Efter veckor och månader av vandring, mer vandring och ännu mer vandring, varvat med cykelturer längs den mjuka, gyttjiga Stenlundsvägen som är full av gropar - fick vi äntligen göra något annat. Vi har förmodligen Finlands minsta snömängd och det millimetertunna snötäcket lyckas endast göra världen till en lite ljusare och trevligare plats att leva på. Så hos oss har vi inte det minsta skidföre. (Och det är sådana här dagar jag saknar Jyväskylä.)
 
Men minusgrader har vi ju också haft hos oss. Inte till den grad att havet skulle ha lagt sig till ro och inbjuder till oändliga vidder av stillhet men nog så att isen i några sandtag frusit sig så tjock att vi kunde leta fram våra skridskor. Och vilken frihet och glädje att få glida fram över lite skrovlig naturis, i skogen i skydd av den envist kalla havsvinden, i det orange ljuset som lyckades tränga sig igenom väggen av trädstammar på några få ställen.
 
Det gav oss en stund. Då barnen koncentrerade sig på annat än varandra. Då kinderna rosades, de spelade om samma puck och energin förbrukades på rätt sätt. För syskonkärlek i all ära - men den är verkligen inte lätthanterlig.

Den framgångsrika julaftonen.

Publicerat: 2014-12-25 / 17:42:02 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Jag bävade faktiskt lite för julafton. Inte minst med tanke på hur dagarna före hade utspelat sig. Jag vet inte om det var förväntan, tristess eller bara hederligt trots som gjorde inledningen av jullovet outhärdligt men kanske den kombinationen tillsammans med en mycket terminstrött mamma och en veckas bortaarbetande pappa gjorde att ungarna släppte alla hämningar.
 
Och tidigareårsjular minns jag också som en enda lång väntan med uppskruvade barn på hypervarv med ständig uppassning av mat och andra bestyr. Och ett ständigt godisvaktande.
 
Men som av en uppenbarelse vaknade vi sent, till ett alldeles tyst hus. (Ungarna vaknar i och för sig alltid efter sex, men de klarar sig numera själva och så länge man hör dem strida mellan varven, så vet man att de är i liv.) Förmiddagsstöket lyckades vi mirakulöst mota i grind genom att de fick öppna den "bästa" julklappen - ett djursjukhus, som faktiskt sysselsatte vilddjuren över förväntan. Sedan förebyggde vi energiöverskottet genom att i tre olika omgångar fösa ut dem på gården och PROMENERA till morfar för att bereda grund för ett bra matintag - vilket ÄVEN det lyckades och de slevade i sig som om de inte ätit på dagar. Så efter sex års stående bord med butlersuppgifter, kunde vi äntligen sitta ner och äta i lugn och ro och tystnad.
 
Och sen kom tomten redan 16:30. Så tidigt att de inte ens hann börja vänta på den, än mindre jaga upp sig. Dessutom var årets julklappshög rekordliten med endast ett fåtal klappar per barn och detta resulterade i att vardagsrummet inte förvandlades till ett bombnedslag av papper och prylar, utan var och en hade en liten prydlig hög med saker som inte förorsakade kaos i vårt relativt städade vardagsrum.
 
Sen somnade de i normal tid och vi drack vin, spelade spel och tittade på Pretty Woman. Och för första gången var julen så fridfull, lugn och skön som man bara önskar sig och som den alltid ser ut på bild. Skillnaden var bara att jag i år inte tog en enda bild med kameran, utan bara levde med i aftonen. Just där och då.

Utelunch.

Publicerat: 2014-12-21 / 16:30:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
 
Idag tog vi lunchen med oss till skogen. Jag var mer sugen på att få frisk luft än att laga mat och den bästa utetiden just nu, är ju vid lunchtid. För att slå två flugor i en smäll, packade jag därför med mig lunchen före vi begav oss ut i jakt på en picknickplats i skogen bakom vårt hus.
 
Jag fick dock ytterligare en bekräftelse på, varför vi helst ändå söker oss till andra marker än våra egna närskogar. Det var risigt och vått när vi trängde oss fram genom sly och igenväxta ängar, Sindre tappade sin handske i skogen, Marius rev upp en hål i sin halare när han föll ner ur ett träd och i allt fördärv tappade vi dessutom bort oss - jag med telefonen hemma på köksbordet.
 
Men paddan hade jag mig (heh) och tydligt inspirerade av tv4:s lördagsprogram Det största äventyret, gjorde jag ett snabbt och anspråkslöst klipp från vårt egna lunchäventyr. Även om det nog inte var så dramatiskt som det låter.

Det blev företagsamt.

Publicerat: 2014-12-19 / 20:41:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
I min förra värld fanns fattade jag inte hur folk inte hann läsa bloggar - okej, att man inte hann blogga själv, men läsa - det räcker ju bara några minuter här och där. I min förra.
 
Nu är det en nämligen hel vecka sedan jag varit inloggad på min egen. En vecka som varit så fullspetad med program att den likväl kunde ha varit en hel månad. I ett virrvarr av julfester: barnens, elevernas, kollgernas och bloggarnas, mest varje kväll. En plötslig Tammerforsresa, då jag själv i brådskan hade missat en väsentlig del i Ikeabeställningen jag gjorde i november och den väntade leveransen uteblev. En kär syster med saknade syskonbarn som mitt i allt kaos kom från Norge och vände några dagar och en man som for på världscup till Österrike och lämnade mig med upplösningen av julhandeln. Anginabarn som i tur och ordning pausat från dagis samtidigt som vi försökt få ordning på vardagsrummet och sålt cyklar på julmarknad samt blivit med ny webbshop. Och så har vi ju bara vanligjobbat också..
 
Idag gav jag mitt sista. Kämpade mot klockan efter hemkomst från jobbet, fastnade och slet sönder min klänning bland pallarna i jakt på de rätta cyklarna som under dagen hade kommit från Tyskland. Varannan försändelselapp fastnade i printern och jag pratade högt till mig själv när jag för sjuttionde gånger skulle lösa paper tray samtidigt som svetten lackade under nya kavajen och klockan tickade. Men med några minuters marginal hann jag till posten före postbilen och ballongen sprack, äntligen. 
 
Det enda jag fångat i kameran dock, är två bilder från förra veckans bloggjulfest vid Aveo. Det är länge sedan jag deltagit i någon bloggrelaterad happening, jag känner mig nämligen ofta som en pensionär i bloggledet (även om det dröjde ända tills för ett par veckor sedan, förrän rektorerna på skolan muntert skuttade in i kafferummet och berättade att de upptäckt kakkakaffe, heh). Jag fick nämligen sälla mig till en fin skara utvalda inredningsbloggare - jag antagligen för att representera motsatsen till finbloggeriet. Nåväl, jag tycker Aveo-Anna är en mycket driftig och kreativ affärskvinna och trots att vi båda sysslar med helt olika branscher, finns det mycket man kan dra nytta av varandra. Dessutom bjöd hon på mycket och god mat - och vid det här laget har knappast någon missat, att när det vankas mat, så står jag först i kön. Och som om det inte var nog med det, har hon fixat oss till det härTydligen är inte mat och idrott så himla långt ifrån inredning i alla fall.
 
 
 
 
Den andra bilden jag tog, var på Kalle. Han var proffs på sökoptimering och redde ut mycket intressant för oss, samt klargjorde hur google fungerar. Hade vi inte nyligen vunnit webbshopvinsten, hade jag gärna valt lokalt för enkel- och närhetens skull.
 
 
 
 
För vår nya webbshop blev äntligen klar den också. Tidpunkten för priset kunde ju ha kommit på en lite lägligare tidpunkt och inte mitt i årets mest hektiska vecka, men i luckor här och där kommunicerade jag med dem på Smelink och så här blev resultatet av den nya butiken. Förutom att bytet orsakade smärre problem vid betalningsmetoderna, fick vi nog mycket god hjälp och snabb support från företaget - och min lilla skepsism var nog helt obefogad! Trots att det varit en del småfix längs veckan och ovana att använda den nya e-handelslösningen, var det nog en mycket fin vinst vi fick - så skönt att inte behöva göra det där pynjandet själv.
 
Men nu har vi äntligen jullov, barnen och jag. Och Thomas också några dagar sen. Undrar vad vi ska göra?
 
 

Hänt och händer.

Publicerat: 2014-12-09 / 20:34:00 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
Vi har en slarvperiod going on med sovande och nattande just nu. Det är pest och pina varje kväll innan man får tyst på illbattingarna - för är man i någon form av upplösningstillstånd före, så slutar man som en sönderfallen atom när spektaklet är över. Det är tre barn som enligt egen utsago skulle vilja sova i samma rum och kväll efter kväll har de fått nya chanser men det roligaste i världen måste vara att påta på den andra under täcket, retas sådär fruktansvärt illvilligt och drygt. Sen särar vi gråtandes på dem och då ska jag sitta hos dem alla - i tre olika rum samtidigt. Har det inte gått fem minuter nu? ropas det från ett rum. Om fem minuter ska du komma till mig! ropas det från det tredje och jag cirkulerar eldigt från rum till rum och försöker hålla fattningen men flippar ändå varje kväll. HUR KAN DET VARA SÅ INIHELVETE SVÅRT ATT BARA HÅLLA KÄFT OCH KNIPA FAST DOM DÄR FÖRBANNADE ÖGONEN?! Jag saknar verkligen inte röstresurser i mitt jobb - sini jag övar varje kväll.
 
 
 
Men lussebullebaket häromdagen! Jag hade fyra kiddos med mig och tänk vad det har hänt där! Där satt alla lugnt på sina stolar och koncenterade sig på sin egen deg. De rullade till snygga bullar, mjölet låg kvar på bordet, degen kladdade inte fast och var och en slutförde sig uppgift utan att springa tretton varv till vardagsrummet under tiden. Jag minns bara den här bilden från svunna tider, där stod jag och rörde ihop till en kaka med en ettåring, tvååring och Sindre fem dagar och ser hur ung och fräsch ut som helst. Håhå, det var nog tider det också.
 
 
 
Lussebullarna bjöd vi sen Undra-sa-flundra-Hanna på igår. Hon seglade för övrigt upp på "bästa bemötandet av barn någonsin"-listan. Okej - hon jobbar ju knappast inte med barn utan anledning, men ungarna älskade henne högt och intensivt. Och vår uppgift i gårdagens ärende var att bidra till material till både Buu-klubbens och Svenska Yles webbsidor i ämnet barn och rörelse - det har tydligen blivit vårt expertområde.
 
Sen har också mycket kretsat kring den nya webbshopen som ska stå färdig i morgon! Jag har ständigt matat material åt Fredrik och Linda som jobbat intensivt samtidigt som jag försökt hålla efter med att det blivit rätt hela vägen under håltimmarna mellan lektionerna samt om kvällarna. Nu återstår bara det sista finliret och ompekandet av domänen före den kan tas i bruk men jag är nöjd hittills. Framförallt är det betydligt mer struktur och röd tråd genom hela butiken.
 
 
 Ur Sydin
 
 
Förra veckan avslutade jag allt extra jobb och förutom extra ledigt om kvällarna, hade jag för första gången på många veckor en hel ledig helg. Då fortsatte vår makeover av vardagsrummet och bara den blågula lastbilen rullar in på vår infart i slutet av veckan och vi (läs: inte jag) får börja bygga skåp, kommer det förhoppningsvis att hända mycket på ordningsfronten.
 
Men mest väntar jag ändå på jullov.

Ett varmt tack!

Publicerat: 2014-12-02 / 21:24:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Av någon outgrundlig anledning, är det inte helt ovanligt att oberoende saker händer på varandra. Jag menar, går en hushållsapparat sönder, pajar en annan i samma veva. Är det bekymmersamt med sjukdomar på ett håll, står det ofta flera i samma led. Och tänk när det händer en bra sak, ja - då händer det för en gångs skull också två på samma gång!
 
För som om det inte var nog med den Unga Företagarutmärkelsen, lyckades vi ju också vinna Smelinks hemsidetävling som jag raggade röster till förra veckan! Vi blev så glada, överväldigade och stolta över ert engagemang och kärlek bland kommentarerna och vi vann slutligen rätt enkelt. (Vilket jag var ganska säker på den här gången - jag har liksom sett förr att jag har en jäkligt hård kakkakaffe-hejarklack i ryggen, och jag har för länge sen slutat underskatta bloggens slagkraft.) Jag vill dela ut så mycket kärlek tillbaka till er ♥.
 
Och någonstans hade jag nog också lite underskattat vinstens värde. För nu sitter Fredrik i sju dagar (med delvis hjälp av ytterligare en kollega) och jobbar enbart med Polkuped 2.0 från scratch. Dessutom inkluderar priset alla driftskostnader i alla år vi önskar driva webbshopen och bara det gör en ordentlig inbesparing åt oss. All ledig tid i helgen ägnade jag åt att fylla dropboxen med material och måndagen inledde jag med telefonmöte med samma Fredrik för att försöka förmedla allt jag önskar av nya webshopen. Och jag hoppas hoppas att det blir en lika genuin, trevlig och Polkupedisk butik som jag önskar, för mina förväntningar är onekligen höga. Jag vet i alla fall att nya shopen kommer att bli mobilanpassad och jag har önskat lite extra små finesser.
 
Nästa måndag ska jag själv få tillgång till butiken för genomgång av ändringar och check av hur det verkar och den 10 december ska den vara klar att lanseras. Tills dess får jag vara nyfiken och nervös på samma gång. (Och nu låter det som Thomas är helt utanför det här - och det är han i och för sig också. För jag sköter de roliga sakerna, så får han sköta de tråkiga, heh.)
 
 

Adventsvandring.

Publicerat: 2014-11-30 / 21:54:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Det händer inte så ofta - jag minns inte ens när det skulle ha hänt sist. Men varje gång det händer, påminns jag om varför det inte får hända.
 
Att inte gå ut med ungarna.
 
Det var en katastroflördag. Jag var trött som ett svin. Ungarna å andra sidan var överfyllda med energi samtidigt som de väntade sig galna på lillajultomten.
 
Därför skulle de aktiveras länge och väl idag, även om alternativen på uteaktiviteter inte är särdeles stort just nu. Kvällstid kan man nästan bara cykla eller promenera under vägbelysningen och dagtid är alternativen ungefär likaledes. Fast idag var vi i alla fall alterta på de några få timmarna ljus dagen skulle bjuda på och vi parkerade vid Öjens parkering prick klockan 12, höstens tredje Öjenresa. Som tidigare nämnts, är det en dryg naturstig och efter två timmar i skogen började vi "redan" ha trötta barn och då var vi inte mer än halvvägs. Det var hala spångar, stenigt, geggigt och blött, och mitt minsta barn låg oskojat utmed marken ett femtiotal gånger. Men de kokta äggen, bullarna och glöggen smakade gott vid rastplatsen, även om det är utmanande också med picknick i dessa temperaturer då det snabbt blir kallt vid stillastående. Jag hade dock en omgång med extra kläder och handskar med åt barnen, som vi bytte halvvägs.
 
Strax före fyra tog vi oss dock ur skogen och då låg skymningen redan tät (jag hade faktiskt packat med pannlampor i reserv, ifall det skulle ha tagit ännu längre). Och ungarna, de var betydligt beskedligare här hemma ikväll. 




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom