Utflykt: Västerbotten

Det är redan länge sen påsken. Kanske borde jag bara släppa bloggen och inse att mina bloggande dagar är förbi sedan länge. Men så är den ändå mig så kär. Det finns ju alltid ett hopp om att nästa vecka ju nog måste bli lugnare.
 
Men äntligen blev det skärtorsdag och vi packade bilen full. Att fara på skidresa kräver alldeles absurda arsenaler med utrustning och då packades det ändå inte mer än ett ombyte i klädväg sett till vanliga kläder. Eftersom vi tillbringade sportlovet hemma, hade jag längtat efter att få åka och skida. I år pausade vi ju Hemavan, eftersom vi tyckte att vi inte kunde vara borta en hel vecka från Polkuped, men i stället valde vi Wasalines erbjudande om tre nätter i Lycksele till ett riktigt bra budgetpris. Det blev ändå en bra kompromiss.
 
Efter att vi ankom Umeå körde vi direkt till Tavelsjö, där de har skottat en 8 km lång isbana. Även om solen sken, var vinden bitande kall och vi var så gott som ensamma vid isbanan. I medvinden gled vi fram med väldig fart, medan vi fick kämpa på rejält i motvinden.
 
 
Därefter körde vi en dryg timme till Lycksele. Det var fascinerande mycket snö och mycket långt kvar till våren ännu vid denna tidpunkt. Vi checkade in på hotellet, mixade smoothie på rummet och därefter hoppade Thomas och barnen i poolen medan jag ännu tog mig en skidtur i solnedgången på älven utanför hotellet.
 
 
Vi valade och kvalade länge om vi skulle ta oss till Kittelfjäll eller inte. Det låg ändå cirka 200 kilometer från Lycksele, varav 100 kilometer gick längs små, krokiga vägar. Men vi har kört förbi Kittelfjälls skylt många gånger när vi åkt till Hemavan och var därför lite för nyfikna för att lämna det osett. Därför stod vi och trampade vid hotellets morgonmål redan klockan 06:30 på lördagsmorgonen. Och ändå blev vi en timme sen till öppning.
 
 
Vi visste nog inte riktigt vad som skulle möta oss. På håll såg backarna ganska korta ut och vi undrade om de faktiskt bara hade två liftar. När vi kastade oss ut i första branten, blev vi nog lite förskräckta - backarna liknade inga alls som vi tidigare åkt i. Snart kunde vi dock konstatera att alla pister utom två var svarta och opistade, så det var nog bara att inse att dagen inte skulle handla om avslappnad chillåkning.
 
 
Från kalfjället kastade man sig ner längs fjällsidan och sicksackade in i trädgränsen. Plötsligt hamnade vi in i en ravin och det var med adrenalin vi sökte vägen ner genom den smala halfpipeliknande rampen över gupp, mellan träd och höga snödrivor.
 
 
Vi insåg rätt snabbt att vi inte matchade utrustningen med det övriga folket som var på plats i Kittelfjäll - vi med våra vanliga slalomskidor och Thomas med sin alpina bräda. Jag fick själv känna på en rejäl vurpa, då skidorna körde ner i den lösa snön och jag flög med huvudet före in i ett träd. Jag klarade mig till all lycka med blotta förskräckelsen, en pisksnärt i ryggen och en skråma på hjälmen.
 
 
Jag var ändå så glad att vi for till Kittelfjäll. För det var svinkul skidåkning och efter att bara åkt med barnen i många år, kändes det som om jag själv utmanades rejält. Jag vågade t.ex. inte åka i den allra största ravinen Storgrova, utan höll mig till den mindre (men ändå stora!) Lillgrova. Marius å sin sida kastade sig ner för ravinbranten utan att blinka och mitt hjärta flög upp i halsgropen då jag bara såg en liten prick försvinna i huisig fart bortom synhåll. Men Kittelfjäll var en riktigt hälftig upplevelse! Har någon av er varit dit?
 
 
 
Vi tillbringade hela lördagen i Kittelfjäll men vaknade åter till en fantastiskt fin söndag - om än med träningsvärk och trötta ben. Vi hade letat upp ett skogsskidspår och begav oss iväg redan efter niotiden på förmiddagen. Även här var vi nästintill ensamma och solen värmde varmt redan tidigt.
 
 
Sindre vände lite tidigare, men vi andra skrapade ihop 16 kilometer innan vi for tillbaka till hotellet och åt lunch. Någon (alltså jag) hade nämligen glömt gasbrännaren till trangiaköket hemma och det blev inte mycket till matlagning, trots att jag hade packat ett flertal måltider med oss.
 
 
Efter lunchen drog vi direkt vidare till Lyckseles egen skidbacke, Bocksliden. Backen låg helt i solgasset och i lä från vinden och det blev därför varmt som i en gryta. Celine gnatade på med sin snowboard och pojkarna nöjer sig med vilken backe som helst, bara det finns några hoppor att flyga i.
 
 
 
Vi nötte backarna ända tills de stängde på eftermiddagen och orkade ännu på kvällen både simma och gå en promenad på isen.
 
 
På måndag morgon, det vill säga annandag påsk, var det sedan dags att plocka ihop våra pinaler igen. Vi dividerade om hur vi skulle tillbringa vår dag före båten skulle lämna Holmsund på kvällen och beslöt att köra via Tavelsjö igen på hemvägen. Dimslöjorna och morgonkylan hängde ännu kvar efter natten när vi kom till Tavelsjö och de första skrinnkilometrarna var helt magiska i morgonsolen före solen krigade sig fram helt.
 
 
Isen var tyvärr inte längre den bästa - speciellt inte för vanliga hockare. Med mina långfärdsskridskor fungerade dock riktigt bra.
 
 
 
 
 
Efter ett varv på skridskor, bytte jag och Thomas ännu till skidorna och stakade ytterligare ett varv. Därefter körde vi vidare till Umeå, åt indiskt på barnens begäran, strövade en stund i centrum och gjorde Avion på en halvtimme. Fyllda och glada med sådant som bara gör att man mår bra.
 
 
 
 
0 kommentarer

Utflykt: Parra

 
På grund av. Eller TACK VARE mycket jobb hemmavid, ger inte sportlovet oss utrymme för att resa bort. Även om jag känner frihetskänslan som man bara kan känna uppe på ett kalfjäll när jag scrollar mina someflöden, var det ett bra beslut att stanna hemma. Jag har haft en tung arbetsperiod sedan vi kom hem från Thailand och jag var tröttare än på länge när ledigheten tog vid.
 
 
 
Vi bestämde oss därför att utnyttja de sportlovsmöjligheter vi har i vårt närområde i stället - för de är också många. Vi har inte hunnit åka utför alls i vinter, då de flesta helger har varit fyllda av skidtävlingar och annat program och barnen längtade därför stort efter att få sätta brädan och skidorna under fötterna.
 
 
Lite ex tempore, bokade vi således en stuga i Parra häromkvällen. Vi tänkte att det var lagom utflyktigt att sova över; en dag i backen och en dag i spåret. Och det var en riktigt bra deal. Jag for ensam med barnen och det fina var att vara framme vid stugan en timme senare. Det fanns ingen hejd på deras åkande och man behöver aldrig gräma sig över hissbiljetter (eller matportioner) när det gäller dem. De lämnar aldrig något till slumpen och det vore intressant att veta hur många gånger man hinner åka upp och ner i den lilla Parrabacken på åtta timmar. Celines pannben räckte dessutom till att lära sig åka snowboard igår.
 
 
I motsats till gårdagen, sken solen när vi steg upp i morse. Vi hade tänkt skida en rundslinga på närmare 20 kilometer och jag hoppades att den hårda, utlovade nordanvinden inte skulle vara så stark.
 
 
Men temperaturmätaren visade ändå -18 grader när vi begav oss och köldeffekten uppskattades till närmare -30. Spåren var delvis igendrivade från gårdagens snöfall och vi insåg att 20 kilometer nog skulle bli övermäktigt.
 
 
Det var så vackert, så vackert i skogen och jag hade gärna skidat långt längs alla spår som fanns dragna i skogen.
 
 
Men vinden var isande kall och satte vår klädsel på prov. 
 
 
 
Vi hade varm ärtsoppa med oss, men trots att vi hade mycket kläder med oss blev det hastigt kallt. Barnen klarade till all lycka sina händer jättebra tack vare Vilperihandskarna (adlink) - vi har nog varit jättenöjda med dem i det här kalla vädret.
 
 
Efter sex skidade kilometer, beslöt vi oss därför att svänga tillbaka. Den enda person vi mötte i skogen, var spårköraren - som nog tyckte vi var mer än nog galna att ge oss ut på tur. Men barnen är hårt skolade och när Sindre frågade hur länge vi hade varit ut och skidat och jag svarade: i två och en halv timme, kunde han konstatera att vi ju bara hade en halv timme kvar då tills vi hade uppfyllt dagens rörelsedos, heh.
 
 
Sen gick ridån ner när bilen inte startade, utan finns bärgas till Närpes och Thomas fick komma körandes till Parra och hämta oss. Inte utan att det behöver vara en fnurra på tråden allt emellanåt.
 
1 kommentar

Lyssnartips för dig som ska börja mata bebis.

Jag ska inte bli långrandig ikväll, utan jag tänkte mest slänga in ett tips. Jag tror ju och hoppas att ni redan är många som lyssnar på Food Pharmacys förträffliga podd (jag har för övrigt ett långt utkast som jag skrev i samband med ett annat avsnitt också, men som jag inte orkat eller hunnit sätta en finish på - återkommer till det), men det senaste avsnittet (nr. 18) var mycket tankeväckande och något som jag skulle ha velat lyssna på ifall jag var gravid eller hade spädbarn. Det handlar nämligen om hur viktigt det första levnadsåret är för att skapa allätande barn och hur man ska tänka när man börjar föra in riktig mat i barnens kost. Sen är det kanske inte heller så enkelt som det låter, men åtminstone jag lärde mig flera nya saker i podden.
 
Vi har tacksamt nog aldrig haft några matproblem med våra ungar - och jag tänker att vi kanske ändå omedvetet skapade en bra grund för dem, då vi lät framförallt Celine och Sindre äta självständigt ända från start. Jag tyckte det var skittråkigt att mata dem och lät dem därför äta själv ända från att de var about sex månader (inte för att det var så trevligt att städa kladdet efter dem heller, men det belönade sig sen igen med att de åt snyggt med sked och drack ur riktigt glas huisigt tidigt). Sen har de såklart satt emot vissa saker under årens lopp, men då har jag varit en sträng mamma som krävt att de måste smaka minst tio gånger före de får säga att de inte tycker om. -- Eller så har vi bara haft tur, men visst var det fint när vi kunde beställa in vilka portioner som helst i Thailand och oberoende om det var svinstarkt, handlade om musslor och bläckfisk, helstekta fiskar, bönor eller alger, svamp eller tofu, så skrapade de varenda tallrik till sista riskorn.
 
Fastän jag ofta upplever frustration över att de äter enorma mängder, att det aldrig lämnar några rester över till följande dag trots hur stora mängder mat jag lagar och att kylskåpet oftast är halvtomt även om jag springer i butiken var och varannan dag - förstår jag att frustrationen är bra mycket större hos dem som har barn som ännu inte insett att maten är meningen med livet. Men även där är tjejerna bakom Food Phamacy peppiga och delar ut generöst med råd. 
 
Så lyssna oberoende.
1 kommentar