Hederligt vedarbete.

 
Hur mycket jag än hade velat premiära skogen och vandringssäsongen den här helgen, fick jag lov att inse att vi hade viktigare saker att göra. Speciellt efter att gårdagen gick åt att köpa en begagnad släpkärra från Kronoby och gå på Pippi på Wasa Teater - där framförallt scenografin och kostymerna var heeelt fantastiska!
 
 
Nästa helg ska vi dessutom hålla hus i Helsingfors ända från torsdag-söndag. Vi ska återigen delta i Barnmässan och vi står på precis samma plats som i fjol - det vill säga på plats 6M121. Jag hade hoppats att vi skulle vara bättre förberedda i år (eller framförallt vara i bättre tid), men jag har så sakelis mycket jobb i skolan och Thomas likaledes här hemma. Så än har vi inte gjort annat än köpt släpkärra. Men det kommer att bli en arbetssam vecka - och jag minns mässan som mycket påfrestande ifjol. Så mycket ljud, så mycket prat, så mycket människor - men ändå så givande. Det skulle vara jätteroligt om lika många som ifjol kom via och sa hej!
 
 
Och sen helgen efter det, ska vi befinna oss på Stormässan i Botniahallen. Men vi har förmånen att få tillhöra Korsnäs Kommuns monter - och de är fantastiska på att bygga upp montrar på olika tillställningar. Så där får vi mest trava in och rada upp våra saker. Men det är ändå ett himla roudande, packande och städande (tur att Thomas är bättre på sånt än mig).
 
 
Därför handlade allt om ved idag! (Eller jag hade cykelförsäljningspaus med jämna mellanrum. Är fortfarande fascinerad över att folk rullar in lite hursom till Gula huset för att köpa cyklar, även om det numera händer alla dagar.) Vi fick i alla fall Thomas vasastuderande lillbrorsa Jonas hit på vedtalko och svettpärlorna stänkte lika vilt omkring sig som sågspånet. För det här är nästan bästa tiden på året hos oss - för på sommaren är det både myggigt och varmt som i en gryta, eftersom det är så lä här. Men den här tiden är det perfekt t-skjortsväder även om jag förbjöd barnens shortstankar idag.
 
 
 
Och trots att jag älskar vintern högt, är nog våren och sommaren så förbehållsfria. Vi kickade ut dem idag vid nio i morse och beordrade in dem vid sju ikväll (med direktdestination duschen). Och här om något märks det att det lättat på någon nivå när det gäller barnen. Bara de får mat med jämna mellanrum sköter de sig nästintill själva. Åtminstone är hela vaktperioden förbi.
 
 
Ibland jobbade de (de skulle ju få 2 euro i timmen) och ibland lekte de. Och mitt i allt blev Sindre så trött (men skulle absolut inte sova!) att jag fick sätta mig i bilen med honom 1,5 kilometer till morfar - vilket var den tid som behövdes för att han skulle snarka gott. Trots att han är en femåring sover han middag rätt så ofta. Mest för att han fortfarande vaknar okristligt tidigt om morgnarna.
 
 
Och efter nio timmar på vedbacken har vi i alla fall vedläget inför nästa vinter hyfsat under kontroll. Åtminstone är den huggen och kluven. Det är många skeden innan den är inne i spisen och värmer. Men sen är det värt det alla gånger man får slänga upp fötterna framför vedspisen. Och varje gång elräkningen kommer.
0 kommentarer

Ett efterfrågat inlägg om mat.

Det har efterfrågats fler inlägg som rör kost och hur jag förändrat min kost i samband med att försöka få min hud i skick igen. Jag har ju bloggat om ämnet i flera omgångar (och här finns bl.a ett inlägg och här finns ett annat). Det senare länkade inlägget skrev jag i januari och där står vi fortfarande.
 
Jag mådde som allra sämst vid jul och nyår, och det var snart efter att jag gjorde den rejäla kostomställningen i januari som allting svängde och jag äntligen började se ljusglimtar i mitt mående. Jag vill påpeka att mitt inlägg är mina erfarenheter - och trots att jag läst fler vetenskapliga artiklar, rapporter och berättade historier om kost, atopiskt eksem och kortison än vad jag läste idrottspedagogik under alla mina studieår, så vill jag inte ta ansvar för någon annans eksem och mående med mitt inlägg.
 
Nu har jag inga nytagna bilder (kanske infogar jag dem här i ett senare skede) men ni är trots allt många som följer mig på instagramkontot @atopiskteksem och som har sett förändringarna och förbättringarna som skett sedan januari. Trots att jag ännu inte är så frisk som jag hoppas och önskar bli, mår jag redan nu bättre än på många år - och den absolut bästa förbättringen skedde för ett par veckor sedan, när jag äntligen började sova om nätterna! Sömnen har ju trilskats oerhört mycket för mig och jag har otaliga nätter helt utan sömn bakom mig. Sedan började jag äntligen somna vid 04 (för att vakna vid 05:45 när väckarklockan ringde). Och de senaste två-tre månaderna har jag somnat relativt lätt (vid juletider åt jag t.ex. både sömnmedicin och melatonin) men vaknat varje förbannade timme (oftast genomsvettig) men ändå somnat om hyfsat bra. Men sedan två veckor tillbaka har min sömn haft en helt annan kvalitet och återhämtningen av kroppen är ju därför också mycket effektivare.
 
Jag anser att vändningen i mitt mående till största delen beror på tiden (processen att driva ut alla gifter ur kroppen) och maten (läka tarmarna). Därtill har jag haft stöd av en homeopat, som jag mest uppskattat för att ha någon att bolla tankar med och så har jag sedan några veckor tillbaka gått regelbundet på ljusterapi vid sjukhuset. Och ljusterapin upplever jag inte heller som någon avgörande mirakelbehandling - men dessa fyra komponenter i kombination bidrar på olika sätt till min kropps helning. Det viktiga är att förstå att det inte finns någon quick-fix alls, utan det behövs mycket tid och tålamod.
 

 
Idag äter jag inte alls (med ett fåtal undantag):
-vitt socker, sötningsmedel, honung, sirap, andra naturliga sötningsmedel
-frukter, torkade frukter
-stärkelse (potatismjöl, potatis, maizena)
-fyrbent kött (nöt, gris)
-begränsat intag av morot
-icke syrade komjölksprodukter
-gluten, vete, mjöl i alla de former (även glutenfria)
 
Undantag:
-någon gång ibland (max två ggr/mån) kan jag unna mig en raw-kakbit (dadlar/agavesirap)
-Ibland använder jag en halv banan till mina smoothies
-Ibland äter jag Barebars som mellanmål när jag inte har något annat att ta i händerna (dadlar/torkade frukter)
-Ibland knaprar jag också salmiakpastiller sötade med Stevia (vilket torde vara det bästa alternativet) som uppiggande när jag kör trött hem från jobbet)
-kaffe är något jag borde lämna bort, men som jag vill fortsätta dricka. Däremot försöker jag hålla mig till max tre koppar (muggar) om dagen.
 
Sånt som jag brukar äta till frukost:
 
-Stor grötportion med Puuppolas havreflingor, chiafrön + vad som finns hemma (kokosflingor, krossade hasselnötter, krossade mandlar) + en stor klick kokosolja + Ceylonkanel + jordnötssmör
-kokta ägg
-detta bröd med avocado/färsk getost/hård getost (getost fungerar tack vare att mjölkproteinet är annorlunda jämfört med komjölk)
 
Lunch:
Eftersom jag inte kan äta maten i skolan och jag verkligen inte orkar fixa matlåda varje dag, så äter jag oftast lunch vid Raawka eller Vegana i Vasa. Detta är min lyxstund och andningspaus mitt i skoldagen, eftersom jag oftast har håltimmar i samband med lunchen.
 
Mellanmål:
-Naturell yoghurt (syrade mjölkprodukter funkar alltså)
-Kefir
-Ovanstående bröd
-Granny Smith-äppel (är det minst söta i fruktväg)
-Nötter
 
Middag:
Alternativen för middag är såklart många, men listar nedan sånt som vi brukar äta.
-rostade rotsaker i ugn // blomkåls- och broccolimos // zucchinispagetti // linser // hirs // quinoa // bovete // linspasta // bönpasta // rostad batat
-stekt fisk // stekt kyckling // såser med bönor // olika sallader med bönor som proteinkälla (svarta och kidney gillar vi bäst) // pastasåser med avocado, grönkål, spenat, olja, nötter 
-Olika purésoppor med turkisk yoghurt (oftast äter alla en ordentlig lunch + mellanmål, så hos oss passar soppmiddag utmärkt).
 
Kvällsmål:
-Smoothie (blåbär, yoghurt, lite fruktjuice/kokosmjölk, nötter, superfoods, avocado)
-Fröknäcke
-Ibland kastrullpopcorn
 
Vitaminer och tillskott:
Jag lyckas inte få i mig alla dessa alla dagar - och ibland har jag slut på något tillskott, men eftersom min kropp arbetat så otroligt hårt de senaste månaderna, tror jag den behöver rejält med hjälp på vägen. Jag kan bara tänka på de otroliga mängderna hud som kroppen varit tvungen att producera. Alla tillskott väljer jag med stor omsorg och de ska vara så rena som det bara går.
-PROBIOTIKA! Så ren och effektiv som möjlig.
-D-vitamin
-Zink
-biotin och kollagen
-Omega 3, 6, 7 och 9 (svartvinbärsfröolja, havtornsolja, fiskolja)
-magnesium
-MSM-pulver
-vetegräspulver
-Pau d'Arco -te
-mycket gurkmeja i maten
-mycket Ceylonkanel i maten
 

Trots att jag aldrig haft några fysiska magproblem (uppsvullen mage, gasig mage, lös mage, hård mage, ont i magen), så har jag ändå dragit slutsatsen i att all kortison och antibiotika i kombination med stress har slagit ut tarmarna. Idag sammanfattas även varenda artikel i hur viktig tarmarnas funktion och immunförsvar är, men aldrig någonsin har detta nämnts för mig vid något läkarbesök. Detta enda som lyfts kring kosten, är att jag kunde lämna bort glutenet och äggen - men i övrigt skulle jag äta "helt vanlig kost". Den kost jag nu äter, ska läka tarmarna, stävja och förebygga inflammationer samt bidra till ett allmänt bättre välmående. Och det har den minsann gjort - för till och med mina småttingar till elever kommenterar ofta nuförtiden "oj, vad din hud har blivit vacker" och "nu ser du mycket piggare ut". Jag är klarare i huvudet, jag känner mig piggare och gladare och till och med min syn har förbättrats och blivit bra igen (under hösten hade jag rejält dålig syn - och jag som ögonopererades bara för några år sedan). 
 
Så för att få slut på ett evighetslångt inlägg, vill jag sammanfatta med att jag tror att kosten spelar roll - trots att man inte dras med allergier. Mycket större roll än vad som tidigare trotts. Och att den spelar roll för en rad sjukdomar - inte bara eksem och hudsjukdomar.
 
Men vi får se vad framtiden utvisar.
 
 
 
5 kommentarer

På tur utan barn.

 
En dag i Hemavan fick jag och Anna gå på en riktig tur - utan barn. Det var Annas arbetskollega Kikal - som också befann sig i Hemavan och som har bra koll på Hemavans alla leder och fjäll, som tog oss med under sina vingar. För det var faktiskt den allra första gången jag fick gå på fjälltur med skidor.
 
 
 
Vi började med en lång, brant klättring som tog en god stund. Före oss hade vi skidspår av fyra andra människor, men vi märkte hastigt att våra vanliga smala skidor inte var något för turåkning i fjällen. Kika å sin sida hade riktiga turskidor och stegade fram betydligt bättre än vi. Det var instabilt, snön fastnade under skorna och vi klarade inte av att gå rakt upp, utan blev tvungna att saxa - vilket var tungt i lössnön.
 
 
Till all lycka hade vi två suveräna hundar med oss, som vi turades om med. De hade en fantastisk ork och skulle komma att fungera som draghjälp åt oss i över sex timmar.
 
 
Vi hade väderprognosen lite emot oss. Morgonen var hyfsat vacker och inledningen av turen var alldeles vindstilla och varm. Men vi visste att det utlovats snöfall och vi ville gärna hinna så långt som möjligt före snön skulle börja falla.
 
 
När vi äntligen kommit upp för det första branta fjället, bredde fantastiska vyer ut sig och tiden stannade för en stund. Jag inser att det här är den maximala avkopplingen för mig.
 
 
Kika hade koll på kartan och vi insåg att vi fortfarande hade många höjdmetrar som skulle klättras.
 
 
 
Vi kom ikapp skidåkarna framför oss och på den resterande turen fick vi skida upp våra spår själva. Det enda vi hade att följa var en kryssled.
 
 
Vid den högsta punkten på vår tur, fanns en igensnöad rastkoja med kärvad dörr, så vi valde att sätta oss och luncha i lä i en snösoffa.
 
 
Hundarna kröp in i varsin vindpåse för att vila och samla ny kraft.
 
 
Alla extrakläder kom väl till pass under lunchpausen och det värmde gott med varm soppa i magen före vi fortsatte vår färd.
 
 
Direkt efter lunchen mulnade på rejält och det började även falla snö. Kilometermässigt hade vi mer än hälften kvar, även om vi nu skulle få åka utför en hel del.
 
 
Men att åka utför med vanliga skidor var ju allt annat än lätt. Vi skråade och plogade om vartannat och jag körde omkull fler gånger än jag kunde räkna.
 
 
Sikten blev allt sämre och snöfallet tilltog, vilket gjorde att vi helt saknade uppfattning om backarnas branthet och fartuppfattning. I det skedet lade jag även kameran i väskan. Man kände sig just då ganska liten i världen men vi stegade fram med några kilometer i timmen i alla fall och gjorde hundbyte allt emellanåt. Till sist nådde vi Gurkfjället, vilket innebar att vi var snart kom ner till trädgränsen och längs skoterspår surfade vi den sista biten ner till bilen, som vi hade fört ut redan tidigare på morgonen. Det blev till sist en tur på hela 6,5 timme och ca. 23 kilometer och vi insåg att tidsuppfattning verkligen är svår på fjället - eftersom vi hade en tanke på att det skulle ta omkring fyra. Men det var en verkligt häftig och lugnande upplevelse och det kändes skönt i kroppen att bege sig tillbaka mot stugan och lifvet igen. Våra äkta män hade haft det betydligt svettigare med sex barn i proppfulla slalombackar...
 
Men nu är jag alltså ännu per pepp på både turskidor och långtur. Bara man inte behövde arbeta mellan varven också.
0 kommentarer