Att be om två klick.

Publicerat: 2014-11-25 / 21:00:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Ni vet när man skriver sitt namn och fyller i sin telefonnummer i formulär till höger och vänster. Det är kexchoklad i Citymarket, det är lotterier på mässor och i butiker. Det är tävlingar på nätet. 
 
Ibland har jag funderat om nån någonsin vinner.
 
Men igår fick jag ett samtal från Sverige. Grattis, du är en av finalisterna, sa dom i andra ändan av luren. Jaha, svarade jag och försökte frenetiskt komma på vad och var jag skulle tänkas kunna vara finalist. Eller var det bara ett av alla tusen olika telefonförsäljningsknep?
 
Nämen sini den här gången var det ett sånt samtal som man inte tror att de ringer åt en när man fyllt i ett formulär bland hundratals andra på nätet. Och svagt därefter kunde jag minnas att jag nog skrivit en formulering också någonstans om varför just vi skulle vinna en heluppdatering av vår hemsida. Kanske skrev jag någonting om svårigheten att göra snygga hemsidor hemma i vardagsrummet samtidigt som ungarna dräller i fötterna, surar över förlust i Afrikas stjärna eller annars bara retar varandra till vansinne. Eller bara känslan av att vara omhuldad av jobb hela sin vakna tid.
 
Och det är egentligen ett huisigt pris! Jag var, som jag ofta är, till dylika saker, rätt skeptiskt till om det här verkligen stämde. Så jag var tvungen att ringa upp och reda ut om det fanns någon baktanke, någonting lurt. Men det ska det inte finnas, det ÄR faktiskt bara ett jäkligt bra pris. Vinnaren i tävlingen erhåller en fullkomligt ny hemsida eller butik. Helt från scratch, helt enligt våra önskemål. Och det kan i vanliga fall kosta tusentals euro.
 
Men nu är det så att vi ännu bara är finalist bland fyra andra och det är här ni kommer med in i bilden. Ni har varit lojala när jag behövt er hjälp förut, och det enda jag behöver är två klick. ETT KLICK HÄR och sedan ett GILLA-klick på Polkupeds bild (du behöver alltså ha facebook). Det här är slut redan på fredag, så jag ska inte tjata mycket och länge. Men med er i ryggen borde det nästan vara lätt som en plätt. Och orkar ni dessutom skriva en kommentar, kan det ge er nästan 1500 euro i resepengar. Tack för att ni hjälper.
 
 
Det här är från förra veckans Vasablad. Det var inte en särdeles diskret bild. Men jag tyckte den var glad i alla fall.

Dagens svenska överraskning.

Publicerat: 2014-11-25 / 16:32:46 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Jag masade mig motvilligt till Gigantti idag. Jag har haft en högtalare som jag använder i jobbet, sönder i all evighet, men eftersom den funkat till hälften har jag inte orkat ta tag i det + att jag har haft läjdon av hela kedjan efter ett långt och utdraget telefonstrul i höstas då telefonen skickades på service och kom tillbaka ett par veckor senare - fortfarande med samma fel.
 
Nåväl. Nuförtiden tar jag försäkringar på alla mina pryttlar (har äntligen insett att det blir billigare i slutändan för mig) och en reklamation var således inga problem. Jag skulle bara ringa till en nummer.
 
Ringde trött efter en lång stund i kö och möttes av ett inspelat Tervetuloa asiakaspalveluun bla bla bla. Det var redan mörkt ute och min förhoppning om att hinna hem till fyra hade gått om intet. En kvinnlig röst svarade ändå ganska snabbt och jag började förklara mitt ärende på finska, eftersom jag inte ens orkade fråga om någon kunde svenska. Hon ville sedan veta exakt vad som var fel på produkten och jag började hanka mig fram, juu, tuo muovi...juttu? Ööhh, muovi...plupp, plööppi? No, jotain muovia. Öhh, mikä on sladd? lanka? langan päässä? on katkennut. Se on keltainen. Öööh, en oikein osaa selitellä suomeksi, fick jag till sist avsluta med.
 
Aaa, men du, jag kan nog prata svenska med dig, svarade kvinnan i andra sidan luren på bred stockholmska och jag blev så förvånad över det faktum att rösten som nyss pratade finska med mig, nu talade rikssvenska. Och må jag behärska andra språk, men att förklara att den gula plastpluppen inne i ändan på den gula sladden hade brustit gick trots allt lättare på eget modersmål. För att bara nämna en egentligt helt obetydlig och oviktig orsak.
 
För det är en rädsla som finns när vår egen hemkommun Korsnäs också nu, som sista enspråkigt svenska kommun valde att bli tvåspråkig för att få mera pengar till kassan. Att det ska bli allt mindre självklart att få sin service på svenska.
 
Före jag avslutade samtalet, var jag tvungen att tacka för att jag fick tala svenska. Men det är synd att jag ska behöva känna mig överraskad över att för en gångs skull få bemötas på eget modersmål i andra ärenden än de som rör sig i mina egna hoods.
 
 

Makeover. Del 2.

Publicerat: 2014-11-21 / 14:02:00 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
 
Ja! Igår äntligen fick jag besöka Aveos kontor för genomgång av vardagsrumsmakeovern. Det var livet, en semester och det fakto att jag då sa "nää, nää, det är inte bråttom aaalls med det här projektet" (fast jag väntat på mail i inkorgen varje dag sedan den första konsultationen) som gjorde att det drog ut på tiden en del. Och längs vägen utvecklades också projektet till ett bloggsamarbete "om vi får vara med på ditt projekt, får du också vara med på vårt". (Jag blev bjuden på inredningsjulfest, bjudningar brukar betyda någon form av ätbart och när det vankas mat är jag alltid alert.)
 
 
Nåväl. Det här projektet bottnade ju i vår djupa kris i vardagsrummet som vi kände att vi inte fick någon ordning på och därför bad vi ju också Aveo om hjälp, och fick Annica. Vår önskan var, att få hjälp med möblering och val av möbler - i flera år har vardagsrummet varit 'tillfälligt' i väntan på att vi skulle komma på hur vi skulle möblera och med vilka möbler - men tre år senare hade vi ännu inte löst den biten.
 
Vi gav således budgetförslag på hur mycket vi skulle vara villiga att satsa på förändring (under 5000 euro) och utgående från våra önskemål och "vår stil", skulle Annica planera möblering och ge förslag på möbler, material och dekorationer utifrån Aveos planeringsstrategi.
 
 
Och nu är vi här. Med en pappersbunt med flertalet olika förslag (vi hittade dock genast vår favorit och kommer nu att utgå från den), men bilder, förslag och alternativ på över hur vi ska förverkliga ändringen - vilket kostade kring 600 euro, inklusive genomgång. Annica tyckte inte att det var nödvändigt att göra några ytrenoveringar (ommålningar, tapetseringar) så egentligen kan vi förverkliga planen helt på egen hand nu utgående från Annicas plan. Däremot har Aveo också själva avtal och samarbete med ett stort antal leverantörer och vissa möbler/prylar går således att fixa genom Aveo till konkurrenskraftiga priser - även om Annica presenterat förslag från oberoende företag, bland andra Ikea och K-rauta. Och slutligen uppskattade Annica inköpen i planen till strax över 3000 euro - men beroende på val av möbler kan man ju trissa upp summan hur mycket man bara önskar - ett Muurameskrivbord eller ett Ikea?
 
Hittills är vi nöjda och det här kommer att bli vår julklapp till oss själva. Det är så skönt att någon har tänkt färdigt åt oss och begränsat de miljoner valmöjligheter det finns "jamen, hörnsoffa eller tresitssoffa?", "grå, beige eller svart?", "tyg eller läder?" "var ska den stå då?" "och mattan, vad passar i det här rummet?". Och inte för att jag inte skulle veta vad jag tycker om - problemet är väl att jag tycker att _nästan_ allt är fint - oberoende inredningsblogg jag klickar in mig på eller oberoende bild på pinterest, så skulle jag kunna ha det så. Ungefär som en femåring vid godishyllan alltså. För egentligen är jag inte så värst intresserad av inredning. Jag är mest intresserad av att få 20 fungerande kvadratmeter. Och det tror jag vi kommer att få nu.
 

Fem bra i veckan.

Publicerat: 2014-11-16 / 21:37:01 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
(Om vi bortser att jag var döende två dagar i spysjuka, att jag aldrig hann i kapp på jobbet och att väckarklockan ringer alltför tidigt varje morgon.)
 
1. Maggio! I fredags var jag och Thomas på Veronica Maggio i det som till vardags är min jumppasal. Efter konserten gick vi till Pincho och äta tapas - och några minuter senare stövlade även Maggio och gänget in för att sätta sig några bord bort. (Men jag intalade mig själv att jag är vuxen och snart 30 och då är man inte starstruck och jagar selfies.)
 
2. Halvvägs in i november! Det är tungt, det är grått, det är vardag, det är mörkt. Men solen sken uppe i byn idag (hos oss orkar den inte upp och över trädtopparna förrän i början av mars nästa gång). Vi cyklade och havet vad tyst och vackert.
 
3. Vi bokade stuga till jullov! Efter mycket dividerande och letande blev det till slut Isosyöte igen. Men vi gillade stället, så det blir säkert hur bra som helst. Nu är det inte så länge till skidåkning i alla fall.
 
4. Dagispersonalen på dagis! I ur och skur orkar de vara ute med barnen, i timmar varje dag. De satsar medvetet mycket på utevistelser och fysisk aktivitet och det är så himla tacksamt att veta att barnen - trots regn och mörker, får en stor dos frisk luft varje dag (utan att man ens behöver reda upp deras geggamojekläder), tack!
 
5. Om lördagarna drar jag gymnastik för en grupp funktionshindrade personer. Detta är en av mina favoritgrupper i veckan, sett till utmaning och rika personligheter - och i lördags vågade jag mig äntligen på att ha 55-ish "gamla gubbar" att göra kullerbytta. Det om något lärde mig Eki i Jyväskylä - de flesta människor kan så mycket mer än vad de tror att de kan. Och fasen, de gjorde ju kullerbyttor.

Tre filmklipp jag fascineras av.

Publicerat: 2014-11-16 / 19:15:26 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
Allt sedan våra barn har börjat röra på sig, har de fått göra allt de klarat av. Har de klättrat upp i soffan, har de själva fått lära att ta sig ner. De har fått klättra upp på högpallar och balansera och de har fått leka ganska oövervakat i sängen. Jag har aldrig själv känt några kraftiga rädslor över att någonting ska hända dem just då - utan i de allra flesta fall litat på att de fixar biffen. Vilket de så gott som alltid gjort - och med tanke på alla deras äventyr, är det förunderligt att ingen egentligen fått mer än några små bulor. Men många är de gånger, som andra föräldrar och vuxna lyft ner våra barn från diverse klätterställningar, pratat "bakom" ryggen (_var är föräldrarna till de här barnen_) och gapat av förskräckelse när Marius 2 år kastat sig ut för höga brandstänger - trots att vi stått bredvid dem.
 
I alla fall var det så då. För idag kan jag titta på dessa tre filmklipp och förundras över hur barnen klarade av dessa saker så smidigt och lätt. Och jag vet inte om det har med åldern att göra, men vete fåglarna om jag skulle våga låta dem göra samma saker igen.
 
På detta första filmklipp är Celine tio månader. Hon kan ännu inte gå, men hon har stenkoll på det här med rutschbanor och har förmodligen redan vid det här laget rutschat en hel del i Jyväskylä. Jag minns dock den här dagen vid Molpe simstrand, då hon åtminstone ett 15-tal gånger klättrade upp, rutschade ner och klättrade upp igen.
 
 
 
På följande filmklipp är Marius 2 år och 10 månader. Han var och skidade i Laajavuorispåret och om jag inte missminner mig helt, skidade han denna vinter runt hela fem kilometers slingan - som är något helt annat jämfört med de österbottniska plattspårena. Thomas filmade när ungen kastade sig ut över kanten till en både brant och lång backe med hög fart som bär ner från Laajavuoriberget och som han klarar både med enorm glädje och stor bravur. Men han gjorde det många gånger, så antagligen var det inte konstigt alls.
 
 
 
 
På detta tredje och sista filmklipp är Sindre 13 månader gammal och då rörde han sig obehindrat upp och ner i trappan. Vi hade nog en säkerhetsgrind nere de första månaderna i nya huset, men strax efter att han fyllde året behövde vi inte använda den mera, då han ändå smet upp och ner som om ha inte hade gjort annat med sin stora tygblöjsrumpa. Sen tog det inte så länge till förrän han bytte från fyrfotadrift till bara tvåfota. Men ja - liten bebis var han ju nog där ännu - tycker jag ju idag.
 
 

Alla vägar bär till...Molpe!

Publicerat: 2014-11-13 / 18:50:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Korsnäs - eller egentligen Molpe har knipit fyra första sidor i Vasabladet de senaste två veckorna (och då var det dessutom en juttu om Charles häromdagen - och nästa tisdag lär artikeln om barn och deras fritidsaktiviteter som vi figurerat i, att publiceras). Och här överst figurerar goda vännen Heidi med sitt husbygge, alldeles invid havstranden. (Det finns fler tomter! Ta det som ett tips!) På följande förstasida är det Jens - som råkar vara Marius gudfar (och dessutom Heidis svåger - byn är ju liten, hehe) och där grannflickan Livia och Celine själv också ryms med på ett litet hörn. På Tulavippandagiset har vi nämligen två manliga dagisvuxna! På den tredje bilden är det René som kockar fantastisk mat åt Marius och de andra barnen i skolan - tänk vilken lyx att fortfarande ha ett eget skolkök på skolan. Och idag var det grann-Alexandra som fick representera babyboomen i kommunen tillsammans med Aline och Edvin. För att inte glömma inflyttningen till byn - herremintid, vad det är bra i Molpe!
 

Menskoppshyllningen.

Publicerat: 2014-11-11 / 19:49:00 | Kategori: Allmänt | 18 kommentarer
Tidstjuven gjorde det. Yllestrumpa har gjort det i flera omgångar. Och Lev mer på mindre-Maria gjorde det för drygt ett år sedan och det var väl efter det som jag själv gjorde slag i saken. Hyllat och gillat menskoppen alltså.
 
Jag var också lite skeptisk, liksom många andra. Jag har dessutom lite blod- och mensfobi. Det måste ju vara jätteäckligt? Men inte alls! Det är så mycket smidigare och enklare än binda och tampong. Allra bäst är att man inte behöver bry sig om att tömma, mer än max tre gånger i dygnet. Jag tänker bara på när jag var simlärare i somras, när jag vissa dagar gick i våtdräkt och simmade och var blöt från nio på morgonen framemot 17 på eftermiddagen OCH HADE MENS samtidigt. Det skulle inte ha fungerat överhuvudtaget utan menskopp. Dessutom är den som balsam för mina torra slemhinnor, och den är så osynlig att jag t.o.m glömmer bort att jag har mens mellan varven. (I slutet av mensperioden funkar det nämligen att bara tömma morgon och kväll.)
 
I början av en mensperiod brukar jag dock komplettera menskoppen med en tunn binda eller trosskydd, eftersom jag upplever att den läcker ibland. Jag vet inte om jag inte har den rätta klämmen eller var felet ligger, men eftersom jag också emellanåt hjular, står på händerna eller vistas i något annat läge än lodrätt - känns det tryggare med lite reservskydd - sen funkar det utan efter ett par tre dagar. 
 
Jag har också en Lunette. Den är finsk, trygg och bra. Storleken beror visst på om man fött barn eller inte. Jag rekommenderar verkligen att ge menskoppen några månaders chans, för sen vill du troligtvis inte byta tillbaka till vad du haft innan. Det är därför jag också sällar mig till menskoppshyllarna.
 
 

Jag behöver lite måndagshjälp.

Publicerat: 2014-11-10 / 10:35:00 | Kategori: Allmänt | 13 kommentarer
Om jag får fortsätta vara lite pessimist: Ponera att man kan gå i Crocs, mjukisbyxor och fleece på nyårsdagen - precis som i år. Då höll vi på och dö av tristess och hela jullovet var en enda lång pina: det finns inget att gööööra mamma, det bara regnar ute. Så nu börjar jag planera för en backup-plan och tänker fråga er om hjälp med fem eller en fråga.
 
1. Har du varit på skidresa kring nyår - vart var du då? ("Var det lugnt och gemytligt eller bara förbannat kallt? Rekommenderar du?")
 
2. Svenska fjällen eller finska Lappland? ("Vad är kortast väg och smidigaste alternativet? Vår barn tycker allt längre än Närpes eller Vasa är alldeles för långt.")
 
3. Råkar du ha en granne, faster eller arbetskollega som pantar på en stuga någonstans och som inte ska befinna sig i den under nyåret? ("Finns det stugor inom rimlig prisklass?")
 
4. Vilket skidcenter har ni gillat? Vi besökte Isosyöte ifjol, gillade det, men besöker gärna ett nytt. Skidspår har vi också sett över hela landet, men alla pister är osedda och nya för oss.
 
5. Tips på bra bokningssida? ("Jag borde egentligen jobba och inte googla och inte komma någon vart.")
 
 
Bild
 
Tack.

Farsdagslunch.

Publicerat: 2014-11-09 / 16:29:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Det blir inte vinter på många veckor än, stod det i tidningen. Och en liten pessimist inne i mig ställer in sig på en lika lång, grå och snöfattig vinter som i fjol, för så förutspådde amerikanerna enligt någon rapport som kom emot mig, att det skulle bli i år igen. I och för sig var jag tacksam över snöskottningsgångerna blev fåtaliga och köldperioden blev kort ifjol, då jag var långa perioder hemma ensam med barnen ifjol, men för barnens skull önskar jag ändå att det inte ska hålla på och väga fram och tillbaka kring nollsträcket.
 
Vi hade inga farsdagsplaner alls idag. Marius hade mommaabstinens och Celine skulle prompt till Risnäs, så vi uppfyllde båda deras önskningar - Marius fick åka till Petalax och resten for till skogs. Hemma förberedde vi både matknyten i folie med lök, bacon, potatis och tomat samt rösti som vi värmde och stekte över elden inne i kåtan. Thomas fick dessutom en chokladkaka av en kund igår som räddade vår avsaknad av farsdagstårta.
 

Bra kväll.

Publicerat: 2014-11-07 / 21:53:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Ikväll var första gången den här veckan som jag fick frisk luft mer än att gå mellan bilen och någon byggnad. Till mitt försvar må jag säga att det var första kvällen den här veckan som jag var hemma. Så vi - eller jag, var i verkligt behov av en promenad.
 
Att gå på vägen är överskattat. Pröva att gå vid sidan av nästa gång, det lär vara mycket roligare.
 
 
Speciellt om det finns vatten som frusit till is i dikena.
 
 
Blöt inte ner er, tjatade vi i kör medan vi varierade med att mana på framåt. Men innerst inne mindes jag alla gånger jag själv prövat på hur mycket knakande is håller. Det var bara en av dem som till slut klarade av att inte plumsa i: Celine har mest förstånd mellan öronen.
 
 
Vi kom inte så långt, för emellanåt kräkte de framåt på vägen som hundar och emellanåt återfanns dom uppe i någon trädkrona.
 
 
 
Sen drog vi ännu till med en brasa på bakgården och grillade äckligt pinnbröd (vid det här laget kunde man ju tro att jag skulle behärska pinnbrödsdeg) som vi sedermera ersatte med korv som ingen orkade äta upp samtidigt som vi skrålade Måååne och sooool, vatten och vind och blommor och baaarn, skapade Guuud ("den bästa sången som finns" - det tyckte i och för sig jag också hela lågstadiet) i det tysta, vindstilla mörket i skenet   av en värmande eld. Det var fredagsmyyysigt tyckte vi och Celine sa, mamma, tänk om vi skulle vara så här lugna hela tiden. Nej, barn - det skulle nog bli tråkigt i gula huset då.
 
 

Julklappar och saker.

Publicerat: 2014-11-06 / 15:10:11 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Vi har medvetet jobbat med att minska julsklappsflödet det senaste åren. Dels har vi minskat på inköp och dels har vi försökt ändra på barnens önskningsvanor vad gäller presentönskemål. Och även om jag tycker att vi i vår familj har haft sunda julklappsvanor med minimalt med leksaks- och prylpaket, har det onekligen blivit alldeles tillräckligt mängd tillsammans i alla fall (_alla har liksom orkat öppna sina paket själva_). 
 
I år var det inte mer än september och fortfarande shortsväder när Marius skrev sin första variant av önskelistan och i år kom han själv spontant på upplevelsesaker han önskade:
 
-Att få prova på att åka snowboard
-Ett liftkort till Simpsiö
-En simbiljett till Tropiclandia
 

Och även om det inte är så mycket för världen att paketera in ett liftkort, kan man ändå bygga upp förväntningarna kring det som komma skall, genom att titta på några youtubeklipp och bilder. En annan present som kommer att passa Marius som en hand i handsken är en biljett till det här. En likadan biljett till en blivande åttaåring, och så har vi det upplagt för en förmodligen huisigt bra dag när våren kommer.
 
Och på tal om våren, skulle jag ha en perfekt sjuårspresent redo åt honom också. Vore så häftigt att dela en tre dagars upplevelse med honom på tumanhand under ganska speciella förhållanden. Dock är det på gränsen om 40 kilometer fortfarande är för tufft. I såfall får det bli när han fyller åtta.
 
Vad har ni för tips på upplevelse- och göra-saker-tillsammans-presenter?
 
 

Tre frågor.

Publicerat: 2014-11-05 / 19:41:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
X frågar:
//...han älskar att vara ute och gå, särskilt i skogen. Sedan klättrande, rutschbanan och allt annat än sandlådan i parken bryr han sig inte alls om. // Simhallen tycker han om, men han är väldigt försiktig, det tar varje gång tid för honom att bli van med vattnet. Då hans jämnåriga kompis har hoppat och plaskat på i en halv timme och är sedan färdig för att gå, börjar vår pojke först komma igång, och när han e igång är han inte alls lika livlig som sin kompis. Jag förstår att alla barn är olika, har bara inte tidigare sett en såhär försiktig pojke som inte gör något om det inte känns tryggt. Är det så att jag oroar mej i onödan? Borde vi låta honom gå i egen takt eller lite puffa på honom? Vad tycker du som pedagog?
 
Du bör inte vara orolig. Och lekparkerna är inte huvudsaken. Gör det han gillar och gör det kontinuerligt. Och puffa honom med sunt bondförnuft och låt det ta tid. Men som pedagog (och speciellt med tanke på fysisk aktivitet), rekommenderar jag - och nu rent generellt, att alla barn ska få prova på och öva tillsammans med trygga människor, före de kastas in i grupp/organiserad verksamhet. Jag tycker inte att ett barn ska simma första gången i simskola, de ska inte skida sin första gång på ettan i lågstadiet och de ska ha sparkat fotboll hemma på gården före de börjar i fotbollsskola. De ska få göra den första, den andra och åtminstone den tredje gången tillsammans med mamma och pappa (_ju fler desto bättre_). Det betyder inte att man som förälder ska behöva sporta sig galen bara för att barnet ska få en grund i alla idrottsgrenar - för all idrott och motion stöder varandra: genom att skrinna, blir barnet också genast bättre på att skida. Barn är inte dummare än att de ser att någon kanske är bättre - och har barnet inte tryggheten i vad hen ska göra, finns risken att barnet låser sig helt och lämnar vid sidan av eller inte vill gå alls. Grunden för ett rörelseintresse läggs redan i tidiga år och eftersom skolgymnastik är ett mer komplicerat ämne än ett teoretiskt skolämne, kan de första erfarenheterna från tidiga skolår påverka resten av skolgången och motionsvanorna - oavsett om lärarna kan vara hur duktiga som helst. Alla behöver inte vara och bli idrottare - skillnaden är dock att man kan klara sig genom livet och må hyfsat bra utan att kunna sy/rita/pyssla/spela dator/baka/vadsomhelst, men att klara livet vämående utan motion och rörelse är få förunnat. 
 
 
Jonna frågar med tanke på Balansen-inlägget:
Har du framtidsdrömmar om förändring i vardagen? Hurudana i så fall?
 
 
Om bara någon skulle städa vårt hus emellanåt och vika in kläderna i skåpet, skulle det vara två bekymmer mindre - det vore drömmen. (Nu är det inte så att det är Thomas som brister här - vi brister båda.) Den ursprungliga tanken var alltså att det var _en ganska lugn_ vinter, eftersom mitt vikariat omfattar en period av två månaders arbetslöshet i februari-mars - men som redan tidigt i höst gick om intet, eftersom jag fick andra kurser i stället (och jag hoppar ju inte heller i taket av förvåning om det blir ytterligare kurser). Jag tycker ju förstås att jag har världens bästa arbete och är ju en förivrad och nykär förstagångs-riktigt-på-riktigt-jobbare. Men lördagsjobbet har jag i alla fall bytt till kvällsjobb efter nyår, för att få helgen ledig. (Eftersom lördagarna kommer att bringa med sig 20 studiepoäng universitetsstudier under vårterminen, moahaha.) Thomas ska också bege sig ut mer i världen på våren - dock inte lika mycket som förra vintern, men han ska valla några världscuper och VM, och då ska chefa butiken under tiden (nu chefar jag bara marknadsföringen, haha). Det blir väl som man ställer det för sig och jag gillar läget för det mesta. Och eftersom jag inte vet vad som händer sedan efter maj, kan jag inte heller styra och ställa hur mycket som helst heller.
 
 
 
Åsa frågar:
Jag undrar vad kör ni på för vinterskor åt era barn? Vilka ska man satsa på? Förra vintern var ju ett kapitel för sig, men vad fungerade då för er? Och vad har ni använt när det varit kallare och riktig vinter? 
 
När jag gick på femman skulle vi till högstadiet och titta på en musikal. Det hade jag glömt och var således klädd i vinterhalare och Kuomastövlar den dagen - och tyckte det var jättepinsamt. Men jag byggde snökojor och bylade runt i snön när jag gick i femman. Där min Kuomaera slutade, startade mina barns och det bästa är att de kan hänga i byxbenen i dagar och ingen behöver således DRAAA BYXBENEN ÖVER STÖVLARNA!!!! tre gånger om dagen. Torkar för övrigt snabbt, är lätta och så länge det inte är tredje barnet som använder dem, är de också varma. Vi kör alltså Kuoma vinter sex här. (Och gummistövlar/goretexkängor när det inte är vinter.)
 

Balansen.

Publicerat: 2014-10-31 / 19:29:39 | Kategori: Allmänt | 13 kommentarer
Jag har funderat mycket på livet och balansen den senaste veckan. Framförallt igår kväll när jag steg ut från universitetsbyggnaden halv nio på kvällen. Luften var kylig, stjärnorna prydde himlen och under de några timmar jag hade läst på och skrivit tent i folkhälsovetenskapliga frågeställningar, hade världen gått från full dag till stilla natt. Medan jag körde hemåt, räknade jag  snabbt på bilklockan att det var mindre än tio timmar tills jag skulle köra samma väg tillbaka in till stan igen - en timme skulle jag dock få tillbaka eftersom klockan fortfarande snurrar på i sommartid.
 
När jag steg innanför dörren hörde jag - liksom så många andra kvällar, rösterna uppifrån vinden. Mamma mamma! Kom och sov med mig! Kom och natta mig! Och i ett ögonblick skulle jag vilja klona mig i tre pigga mammor som skulle orka fråga hur dagen har varit, lyssna på deras berättelser, se deras skapelser, paja dem på håret, ligga tålmodigt bredvid dem tills de somnar, läsa en till saga. För de kan inte sova, förrän jag har gått till dem alla.
 
I stället är jag en urvriden trasa som önskar att de ska somna i följande ögonblick. Mina ben kliar, jag erinrar mig svettlukt under armarna efter att ha stått timmar i en fuktig och varm simhall. Jag orkar inte fråga, jag orkar inte läsa, jag orkar inte se. Ja ja, svarar jag på berättelserna som avlöser varandra. Ja ja, sov nu.
 
Jag tänker att det är bara tillfälligt. Det är tillfälligt för andra året i rad. Eller kanske är det redan ett tredje eller fjärde. Det bara råkar sig att tillfälligheterna hopar sig i mångt och mycket. Jag kan stå ut med att det är bara tillfälligt.
 
Men tänk om det är så här det ska vara. Tänk om det är så här det ska vara i tio eller femton år framöver. För barnen får ju inte direkt mindre hobbyn, det lär inte minska med föräldramöten, det lär inte minska med föreningsuppdrag och -engagemang och det lär inte heller minska efterfrågan på ledare i alla verksamheter. Och herregud, för att inte tala om när det ska läsas finskaläxor med tre jon vid köksbordet om något år. Tänk om det bara är så att alla dagar ska vara kroniskt fyllda med program. Alla har det så.
 
Förmodligen är det så, mer i regel än undantag. Men det känns allt annat än idealiskt. De ska inte behöva vara idealiskt att sopa undan föregående dags smulor vid följande dags frukostbord. Eller ha ens hela klädskåp i tvättkorgar där nere (en del i de rena dock). Eller ha tv:n som barnvaktar i korta skarv mellan Thomas som jobbar i gårdsbyggnaden och jag är på hemgång från något annat.
 
Jag upplever inte vardagen på något sätt idealisk så här.
 
Problemet är att jag trivs överallt, med allt vad jag gör. Jag gillar att bidra. Jag gillar allt, ända tills jag stiger in över tröskeln till egen dörr. Därför är det också så svårt att välja bort och prioritera om. Jag väger fördelar mot nackdelar och någonstans funkar det ändå, dag efter dag. Månad efter månad. År efter år.
 
Kanske för att jag alltid tror att det nog blir lugnare nästa vecka. Det måste ju nog bli lugnare nästa år.

Goodwill.

Publicerat: 2014-10-30 / 08:43:00 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Jag vill puffa för ett projekt som jag kom i kontakt med och gillade, av ren och genuin välvilja. Det är Fredrik Petrusson som designat och dragit i gång verksamheten kring en ryggsäck som heter Baccypacks - som förutom att den är jäkligt snygg, också ligger i tiden för hållbarhet, miljövänlighet och välgörenhet.
 
 
 
För att dra i gång verksamheten och få startkapital för produktion, använder Fredrik sig av Kickstarter - vilket betyder att man kan antingen kan stöda verksamheten genom frivillig donation eller förhandsbeställa sin väska med uppskattad leveranstid i april. Det finns ett flertal stödalternativ att välja på. För kunden är det dock totalt riskfritt - för ifall Fredrik inte uppnår det startkapital som behövs - dras inte heller några pengar från kunden - men ingen väska levereras förstås heller.
 
 
Väskan är tänkt till både barn och vuxna och det finns ett särkilt fack åt en padda eller en 13 tums dator samt att en A4-mapp ska rymmas i väskan utan att hörnen blir böjda. Färgsättningen är lite retro och fickan framme på väskan gör att väskan får ett utseende som skiljer sig från många andra väskor.
 
 
Jag hoppas Fredrik lyckas i sitt projekt och att väskorna blir verklighet, för jag skulle gärna ha en egen Baccy Urban. På Kickstarter finns som sagt mer info och så kan man ju såklart alltid lajka på Facebook.
 
 

Kånken.

Publicerat: 2014-10-26 / 21:44:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Sådärja. Där satt den sista nödvändiga investeringsprylen för vårt friluftsintresse. Det blev en 30-årspresent, vi-har-varit-tillsammans-i-12-år-present, farsdagspresent och julklapp i en och samma. En Kajka 85.
 
 
Jag har läst, begrundat, mailat och frågat. Och landade mellan en Fjällräven och en Osprey. Valde sen slutligen den första, för svenskheten, för miljömedvetenheten och för gedigheten. Och för att den fanns att köpas i Vasa vid Kurres jakt & fiske. För lika ofta som folk väljer oss för lokalheten och småföretagsamheten, försöker vi också göra samma gentjänst tillbaka och välja lokalt och/eller småföretag så långt det är möjligt. För att inte tala om servicen jag fick vid Kurres - jag hade nämligen glömt plånboken hemma - men det löste sig genom att jag fick en faktura med mig hem. PÅ RÄIN DIALEKT.
 
 
Det är alltså Thomas väska. Jag var inställd på att vi klara oss med en 75 liters (jag har själv en 60 liters), men eftersom han ändå är rätt lång och att det rent viktmässigt bara skiljde 300 gram mellan 75 och 85 liter, landade beslutet på den större. De liggunderlag och sovsäckar vi har, är dessutom budgetprylar, vilket i de flesta fall betyder att de större och tyngre grejer än de dyrare. Barnen kommer inte heller ännu på några år att bära någon betydande vikt i sina väskor, men jag tänker att vi kanske redan nästa år kan göra en längre, flerdagars tältvandring och då behövs förmodligen hela utrymmet. Om inte annat för att fylla det sista med de viktiga stenarna och pinnarna som alltid hittas i skogen och kan följa med under en hel vandring.
 
Det värsta är bara att vandringssäsongen nog börjar vara slutförklarad för i år. Men nu har i alla fall pappa också en Kånken, säger Sindre.
 
 




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom