Femton månader in.

 
Det är länge sedan jag frivilligt har velat figurera på bild, men idag bad jag spontant att Celine skulle ta några bilder av mig. Inte för att jag är fåfäng på något vis - tvärtom! Jag använder nästan aldrig smink längre, jag duschar max två gånger i veckan och jag har inte använt deodorant på snart ett år (svett luktar nämligen så gott som ingenting när man inte får i sig någon skit och det sammanlagda antal ämnen jag får i mig om dagen ligger ungefär mellan 5 och 10, och inget av dem är något färgämne, konserveringsmedel eller något annat e-ämne). Fast håret har jag färgat - det har inte hänt sedan 2006 i Jyväskylä när jag ställde upp som hårmodell, och fick håret klippt i en gräslig frisyr som färgades i sjutton olika nyanser av lila och svart. Jag har dock varit rysligt sugen på rött länge, men inte vågat. Men förra veckan fick jag ett stort och plötsligt behov av förändring, så jag smetade hennafärg i håret - och det var inte alls lika farligt som jag hade befarat. Men jag har inte velat figurera på bild på länge, för jag tycker att jag har sett sjuk ut. Att jag inte har sett ut som mig själv.
 
Det är nu drygt 15 månader som jag tog min sista kortisontablett och påbörjade min kortisonavvänjning. Jag räknade dagarna och min första milstolpe blev att nå tre månader. Efter att ha orkat tre månader fortsatte min försämring nästan ända till sex månader och jag var knockad, utmattad och dränerad på livslust. Och det var den första och enda gången jag på riktigt hann fundera om depressionsmedicin är mitt nästa steg. Men någonstans i januari slutade jag bli sämre och de lite bättre dagarna blev fler och fler.
 
Jag föll många gånger under våren. Efter en bra vecka, hade jag oftast flera dåliga. Varje gång var jag optimist och trodde att nu vänder det - nu blir jag äntligen bra. Lika ont gjorde varje gång jag rev upp halsen igen, blodplasma sipprade ur såren och kladdade alla mina tröjor. Under mina höga kragar gömde jag handdukar och pappersservetter.
 
Att jag nu har 15 månader bakom mig och den 16:e framför mig, har jag bara kunnat drömma om. Jag kunde inte tänka och förstå att processen som låg framför mig, skulle vara så lång. Ändå har det aldrig funnits några alternativ. Jag har aldrig tänkt tanken att jag återigen skulle inta kortison för att lindra mina besvär. Det har inte funnits någon annan väg att välja, än vägen framåt. Det har inte funnits några andra alternativ att välja. Det har bara varit att sätta den ena foten framför den andra, i små korta steg. Förmodligen har många tvivlat - det har jag också gjort - men alltid tyst. När andra har frågat, har jag alltid svarat att jag måste tro - men att det krävs tid och tålamod.
 
Jag är fortfarande inte eksemfri. Det är framförallt mina ben som fortfarande är kliiga och problematiska - speciellt anklarna, men det har jag förstått är ett vanligt problemområde när man går igenom kortisonavvänjningen. Att det är handlederna och handryggarna, halsen och anklarna som helnar sist. Men jag kan leva och må bra igen. Jag orkar och jag orkar vara glad. Min hjärndimma och klumpighet har försvunnit. Jag är pigg och behöver inte längre vila middag. Jag är inte lika lättirriterad (men går ändå i taket av retsamma barn som lämnar skorna mitt på golvet i hallen och flamsar vid matbordet!). Men jag kan leva nästintill normalt igen - men med en medveten tanke om att bromsa, känna efter och balansera säkrare. Jag tror och hoppas fortfarande att jag ska bli helt eksemfri. Att mina nittioåriga mommohänder ska slätas ut och blir mer lika en trettioårings (den ena handen har faktiskt börja släta ut nu, äntligen!) och att de kliiga områdena på fötterna så småningom också ska ge med sig och att jag nästa sommar ska kunna använda både shorts och klänning igen.
 
Och någonstans är jag mig själv tacksam. Att jag vågade ta mig an kortisonmonstret, strida och rida ut det. För trots eksemen jag fortfarande har kvar, så mår jag redan nu rent fysiskt bättre än på många år. För nu finns det inga gifter i min kropp längre.
 
2 kommentarer

Vardagsprojekt och -utmaningar.

Vad spelar det för roll vilka val jag gör i långa loppet? Speciellt när de flesta andra kanske inte gör några val alls. Så tänker jag på Julia Degerth - hon som skriver bloggen Grön i Åbo och figurerade i de flesta finlandssvenska tidningar förra veckan. Jag tyckte det var oerhört inspirerande att läsa om hennes Zero Waste-projekt - att inte producera något avfall överhuvudtaget. Jag går igång på utmaningar i vardagen; vare sig det handlar om att uppnå en viss mängd motion, laga mat enligt minimibudget eller minska antalet kemikalier i hemmet. Oftast brukar också ett medvetet projekt också leda till mer bestående förändringar på sikt. I och min egen övergång till rawfood, började jag även laga vegansk mat till resten av familjen och idag äter de också vegansk mat till ca. 90 %. De använder fortfarande lite mjölk, smör, yoghurt och ost, men vi har minskat våra mjölkinköp från ca. 20 liter i veckan till ca. 3 liter i veckan. De konstaterades även att de gillar hummus mycket, vilket skulle kunna ersätta deras skinka-ost-smörgåspålägg. En mycket stor skål hummus kostar inte heller mer än ett par euro.
 
Men om vi återgår till Julias Zero Waste-projekt. Även om hennes extrema val att inte producera något avfall överhuvudtaget känns fullkomligt omöjligt för mig, satte det ändå sig som en tanke i mitt bakhuvud. Plötsligt blev jag medveten om varje gång jag gick till diskbänken för att kasta något i soppåsen - för att inte tala om hur många soppåsar som förs till roskishuset i veckan! Och då komposterar vi ändå en stor del av det avfall vi producerar under dagen, eftersom mycket handlar om skal från grönsaker och frukter. Plötsligt blev jag medveten om hur mycket plastförpackningar - och påsar som går genom våra händer varje dag. Och jag vill också ha ett Waste-projekt - men kanske bara Less Waste i det här första skedet.
 
Vi vill också bli bättre på att minska på matsvinnet. Vi har jobbat på att bli bättre på att äta upp maten vi köper, men kylskåpsstädningen häromdagen visade att vi nog har saker att jobba på. Det är så lätthänt att någonting hamnar bakom i skymundan - glöms bort - och möglar. Och eftersom min man och jag spelar i olika ligor (äter gör de dock alla, oberoende vad jag lagar!) vad gäller matlagning - och jag köper så konstiga grönsaker och ingredienser som han inte vet vad han ska göra med, blir det ibland obalans bland råvarorna, då jag inte alltid hinner hem från jobbet för att förverkliga min matplan före hans. Jag har därför slutat storhandla och ska försöka minska basinnehållet i kylskåpet. Målet är att inte behöva slänga någon mat alls.
 
Och jag tror visst att jag eller du eller hon kan påverka! Helt plötsligt fanns det en uppsjö av 'ekologisk' hudvård på stormarketarna, en enorm efterfrågan på pulled havre och allt större utbud av vegetarisk och glutenfri mat, bara för att nämna några exempel. Och detta har hänt tack vare efterfrågan. Visst, det handlar om en marknad och försäljning men det händer även saker på en bredare front än bara på individnivå. Jag tror inte att det handlar om en trender och trenddieter. Jag tror bara att vi eller ni är tillräckligt många för att kunna börja påverka saker.
 
Våra följande projekt är alltså att 1.) minska på skräpet hemma och 2.) försöka undvika att kasta mat. Har du något vardagsprojekt?
6 kommentarer

En fuckad värld.

Jag har länge varit less vårt hem. Vårt älskade gula hus. Det är ju inte stort, men det är ändå sällan jag saknar fler kvadratmeter. Men det har varit saker ÖVERALLT. Ibland har jag fått sparka upp en gång med mina fötter för att kunna gå längs golvet. Det har legat kläder över alla stolsryggar. I sofforna. I gungstolen. På trappräcket. På skobänken. Samtidigt som tvättkorgen - både den rena och smutsiga alltid har varit överfulla. Ändå har jag aldrig sett mig själv som någon storshoppare och en majoritet av våra kläder är köpta på loppis. Ändå hade vi fasansfullt mycket kläder.
 
Detsamma gällde papper.
 
Och skåpen.
 
Kylskåpet och alla lådor.
 
Barnens rum.
 
Vårt rum.
 
I och för sig har jag inte haft energi att hålla jämna steg med plockandet och städandet det senaste året. Vi hade också städhjälp några veckor när jag mådde som allra sämst i slutet av förra året. Men någonting har felat, för trots att vi har städat, har det ändå varit upp och ner en stund senare. Och detta har ätit mycket av min energi.
 
Men så har vi varvat en hel del dokumentärer på Netflix de senaste månaderna. Vi började med Cowspiracy om köttindustrin ute i världen. Vi fortsatte med Bangladesh och textilindustrin. Vi tittade på USA om sockret och hela den skruvade matindustrin. För att inte tala om hur hela skönhetsindustrin gör oss beroende av krämer, schampoon och tusentals andra produkter - då det funkar alldeles utmärkt att använda varor ur köksskåpet för att tvätta och smörja sig. Och trots att man någonstans nog vet hur det är utanför Finlands relativt vettiga gränser, kändes det ändå som ett knäpp på näsan när man såg hur fuckad vår värld är. Nästan så att man inte vet var man ska börja och hur man ska tänka. För vad gör det att jag duschar fem minuter kortare här på Stenlundsvägen när vattnen i Bangladesh är nästintill förgiftande på grund av alla kemikalieutsläpp?
 
Det var Malin som sist och slutligen i sin statusuppdatering på Facebook som satte fart på mig och våra kläder. Och hon verkar ha satt fart på många - och där ser man verkligen att enskild individs val och åsikt kan sätta många människors bollar i rullning. Jag kom också över Marie Kondos omtalade städbok och därefter började rensandet. Jag rensade, kastade, sålde och skänkte. Och rensade ännu mera. Jag hade dåligt samvete för allt onödigt vi köpt under åren - eller - det mesta har använts, men vi kunde ha klarat oss på mycket mindre eftersom tvättmaskinen ändå snurrar alla dagar. Jag hade dåligt samvete för att jag slängde vettiga saker och bidrog till ett växande sopberg. Och jag hade dåligt samvete för att vi kunde ha lagt pengarna på betydligt trevligare saker.
 
Vi fortsatte med pappershögarna och pappersåtervann dem till nästintill obefintliga. Jag kokade upp en massa halvtomma grynpåsar. Hönsen fick sin beskärda del gammalt kli och savioardikex från 2012. Jag tömde förvaringsback efter förvaringsback. Jag svor över hur vi kunde ha så mycket saker.
 
Och någonstans började gula huset vakna ur röran igen. Trappan upp på vinden blev fri, huset blev gladare och känslan i kroppen lättare.
 
Men hur ska man egentligen leva om man vill göra bra miljöval? För hur man än tänker, så blir det ju dubbelmoral?
-Vi äter mest vegansk mat - men vill ändå stöda finländska bönder.
-Vi skulle gärna köra mindre bil - men jag måste ta mig till jobbet och vi älskar att utflykta.
-Vi vill gärna minska våra inköp - men vi borde ändå konsumera för att bidra till Finlands ekonomi. (Eller?)
-Vi vill gärna göra vettiga klädinköp - men hur vet man vad som är vettigt? (Isbjörnskläderna tillverkas dock i en fabrik med bra villkor och bra hållbarhetspolicy!)
 
Hursomhelst ger det oss nya vardagliga utmaningar, för vi har verkligen inte funderat särskilt mycket på hur vi ska kunna bli bättre på att bidra till en mer hållbar framtid. Barnen har i sin tur - på eget bevåg - skapat en naturklubb som innebär att de plockar upp skräp ur naturen. Härligt iniativ och jätteviktigt och -smart - men verkligen inte så fräscht tycker vi när de kommer hem med famnen full av skräp. Men vad säger man då?
1 kommentar