En favorit i repris.

Någon kanske till och med minns lillfastern- och lillfarbrorn från tidernas begynnelse. Barnens faster är numera så stor att hon studerar i Vörå och farbror Jonas har redan bott i Vasa några år, då han studerar vid yrkeshögskolan - och båda har de dessutom skaffat sig österbottniska partners. Det är alltså bara farmor med katterna kvar på Polmettovägen i Pargas.
 
 
Ju äldre alla blir, desto svårare blir det att träffas tillsammans. Därför bestämde vi tidigare i höstas, att vi skulle hyra en stuga en novemberhelg i Jämijärvi och tillbringa helgen tillsammans. Vi gjorde ett liknande upplägg för ett par år sedan och vi bestämde på stående fot att detta ska bli vår årliga tradition hädanefter.
 
 
Jag gillar verkligen Jämijärvi. Jag har en stark förkärlek till gles tallskog och kanske är det därför jag gillar Jämi så mycket. Det finns oändligt mycket stigar och vandringsleder och vi har ännu mycket outforskat trots att vi trampade rätt många kilometer i helgen.
 
 
Alldeles i närheten finns två naturliga källor som vi bekantade oss med igår. Det var fascinerande att se vattnet som bubblade upp ur marken med olika hastigheter - men ändå lämnade vattenytan alldeles blank. Vattnet var alldeles iskallt och kristallklart och sanden var som kvicksand. Naturen är allt häftig.
 
 
Vi skidade också ett par gånger i tunneln. Det växte vår längtan efter snö och vinter. Barnen hade återigen gått framåt sedan de stod på skidorna i våras - och det är intressant - att de har utvecklats trots att det inte tränat specifikt den färdigheten. Men så är det med skidning - den är nämligen en av de svåraste idrotter rent motorikmässigt, och då spelar också mognad en större roll.
 
 
Förutom att vandra och skida, så hade Marius släpat med sin cykel. Han har längtat efter att få cykla terräng och i Jämi finns fina möjligheter för att cykla MTB. På lördag hann han skida två pass, vandra ett och cykla ett. Det är Marius i sitt rätta element och han njöt kanske mest av alla.
 
 
Det fanns aktiviteter så det räckte och blev över. Sedan sist hade det byggts en klätterpark i området, men även en frisbeegolfbana. I morse bestämde vi oss dock för att orientera, eftersom det också fanns en MOBO-bana. För att inte tala om alla geocacher som finns i området men som vi ännu inte hunnit leta efter.
 
 
MOBO är alltså en gratisapp som kan laddas ner. I appen finns sedan kartor över olika områden med integrerad kompass. När du hittar kontrollen scannar du QR-koden i själva appen. Mycket smidig lågtröskelorientering som passar åt hela familjen. MOBO är hyfsat nytt ännu, men hela tiden kommer det nya banor - framförallt i större städer.
 
 
Dagen var mörk och dimmig, men alldeles knäpptyst. Förutom i skidtunneln, såg vi nästan inga människor alls under helgen och trots att en sen novemberhelg kanske inte är den mest tippade tidpunkten för ett friluftsveckoslut, var det en mycket värdefull paus i den tjocka vardagen.
 
 
Vi tankade väldigt mycket frisk luft och motion - och nu är det bara en månad kvar tills vi sätter oss på ett plan till ett annat sorts äventyr.
 
 
Men före det väntar en mycket hektisk månad. I år kommer vi inte att ha någon pop-up butik i Vasa, utan vi kommer i stället att finnas på flertalet marknader runtom i Sydösterbotten. Även om vi är förberedda på långa kvällar i lagret, gläds vi mycket åt att så många väljer att köpa sina julklappar från oss. Därför var det välvärt att hänga en helg i skogen först.
0 kommentarer

Det handlar inte bara om att vara dum.

Jag hade tänkt hålla mig från silverdebatten, men jag kan inte släppa den utan att kommentera den. Observera redan i det här skedet att min text inte får kopieras, skärmdumpas eller citeras i något sammanhang. Egentligen har Amanda och Jasmine sagt det på ett mycket bra sätt redan, men jag vill ändå inflika att fördummande och icke konstruktiva kommentarer inte kommer att godkännas. Vad jag uttrycker som privatperson, har inte heller att göra något med min yrkesroll. I min profession gör jag det som förväntas av mig.
 
Jag använder alltså kolloidalt silver. Vi använder kolloidalt silver. Och även om jag försöker skaka av mig känslan som klängt sig fast i nackskinnet de senaste dagarna, är det svårt att skaka av sig olusten. Jag tänkte och försökte låta hela debatten ligga okommenterad men nu sitter jag ändå här med mitt inlägg.
 
För några år sedan kunde jag ha varit den som tänkte hur man i hela himmelriket kan bruka något som kolloidalt silver. Jag åt gladeligen all medicin som föreskrevs mig utan att reflektera och blinka. Jag avfärdade homeopati som som skojeri och kröp i stället till läkaren och bad på mina bara knän om att få mer kortison.
 
Tills jag blev sjuk. Tills jag stod i skridskorinken och höll fast mig i sargen och tappade orden jag ville säga. Tills jag insåg att min outgrundliga trötthet inte bara var normal trötthet utan ett rop på hjälp - på en förändring.
 
Jag blev utskälld i läkarrummet när jag inte hade löst ut receptet på Protopic och Elidel - de immunhämmande salvorna med biverkningar som medför risk för lymfom, hudtumörer och cellförändringar. De immunhämmande salvorna som helt och hållet saknar studier i hur de påverkar kroppen över tid. Jag fick uppritat på en papperslapp hur min atopiska hud var uppbyggd - den var kronisk sjuk och skulle inte kunna bli frisk. Jag skulle behöva ta cellgifter, starkare kortison och ytterligare en antibiotikakur för att bli fri från hudinfektionen. Skulle jag bli bra? Det kunde man inte lova. Isåfall skulle jag behöva öka på doserna ytterligare. Det finns för övrigt ingen studie om hur kortisonanvändning för en atopiker påverkar kroppen som sträcker sig längre än sex månader.
 
Där ringde mina klockor. Jag var 28 år, egentligen kärnfrisk, en före detta idrottare med sunda levnadsvanor. Men min kropp blev bara sjukare och sjukare. Min överlevnadsinstinkt aktiverades. Och där började jag söka efter alternativ.
 
Jag är med i många Facebookgrupper med sjuka människor. Sjuka som i att människorna inte mår bra. I mina mörkaste stunder har dessa Facebookgrupper varit ovärderliga. Även om de viktiga människorna i min omgivning orkade lyssna mycket, fanns det en gräns på hur mycket elände man kunde slänga på dem. I Facebookgrupperna fanns det alltid någon som orkade lyssna, skriva ett hjärta, ett hejarop eller en styrkekram. En sjuk människa orkar inte debattera, argumentera och skriva långa haranger. Det var de lite friskare människorna som hejade och peppade.
 
Trots att jag inte anser mig sjuk längre, hänger jag kvar i en del grupper ännu. I vissa grupper vill jag "betala tillbaka" den pepp som jag själv fick under min sjukaste period. Grupperna ger mig också perpektiv och en påminnelse om att det inte är så jävla lätt att leva det här livet. I grupperna är det naturligt att diskutera bajsets färg och konsistens, det är okej att visa upp de äckligaste av sår, det diskuteras magsmärtor och illamående i det oändliga. Det görs offentligt, men ändå i ett tyst samförstånd i att det berättade inte sprids utanför gruppen. "Gå till en läkare då", kanske du skulle svara. Det har alla i grupperna redan gjort många gånger - men blivit bemötta på ett dåligt sätt eller förblivit utan hjälp. Deras överlevnadsinstinkt har också aktiverats och de har börjat leta efter alternativ. Många kan lätt lista 50 olika symptom och krämpor på ett vitt papper, och deras diagnos kan kort gott vara depression av läkaren. (Och det bör sägas här, att jag inte på något vis klandrar läkarens uppgift - det måste vara så in i bängen utmanande att vara läkare idag - och jag skulle aldrig göra det bättre, men vad jag menar är att desperationen över att hitta ett svar på varför måendet är som det är, växer så stor att en vanlig, frisk människa inte kan förstå det.) Du som inte har vetat om att det funnits något som heter kolloidalt silver förrän för ett par dagar sedan, har inte heller haft något behov av att veta om det.
 
"Det är som en sekt i grupperna", kommenterar någon som är frisk och kikar in bakom gardinen. Och så kan det säkert uppfattas när hundratals - eller till och med tusentals sitter i samma båt med den högsta önskan om att få tillbaka ett gott mående. Sjuka människor orkar inte formulera, argumentera eller skriva långa vetenskapliga inlägg. En sjuk människa behöver ett hjärta, en styrkekram och ett hejarop. Och ett hopp om förbättring. En sjuk människa vill egentligen inte ha råd om hur det ska bli bättre, men ändå tänds en liten gnista hopp varje gång någon medmänniska uttrycker det lilla, konkreta som hjälpte henom. Sjuka människor tycker att saker kan kosta vad dom kosta vill - tills de inte har råd längre - för varje gång tänds ett litet hopp om ens en liten förbättring. Jag hade "bara eksem" och var inte döende i cancer. Men jag förväntar mig att en cancerpatients desperation är större än min. Och min desperation var stor.
 
Jag minns hur jag låg i sängen på jullovet med rå, gulvarig hud i hela ansiktet. När jag låg under tre täcken frös jag inte och tyngden från täckena stillade min klåda litegrann. Jag baddade ansiktet och halsen med silvervattnet och föll till all lycka in i en stunds sömn. När jag vaknade hade det gula varkletet stannat upp och mitt ansikte kändes för en stund lungt. Det fanns något som hjälpte - och det räckte med bara en stund.
 
"Jamen, det är okej att använda kolloidalt silver utvärtes" kan man ändå läsa mellan raderna i debatten. Det är ju ett erkänt behandlingssätt med silverkompresser vid brännskador och andra fula sår, och Astrid Lindgrens barnsjukhus lyfts fram som exempelsjukhus. Kan man inte ens lyfta den positiva vinklingen i debatten?
 
Plötsligt är Rosemary Jacobs en tillförlitlig källa. Hon är i och för sig grå, men hur är en gammal tant som inte vet om hon fått kolloidalt silver eller silvernitrat på 50-talet, en tillförlitig källa till hur många som kontaktar henne angående sina problem via en blogg? Och aldrig nånstans kan man läsa om vilka mängder och vilken styrka det handlar om. "Det räcker med små mängder" säger Vähäkangas och så är det tillförlitligt nog. I en annan kommentar framkommer det ändå att samma forskare Vähäkangas säger att tre matskedar med 10 ppm om dagen är trygg att inta för de flesta vuxna - vilket är förmodligen den högsta dos de allra flesta intar per dag.  Jag kan hitta källor som får mig att tvivla radikalt på det kolloidala silvrets förträfflighet - om jag väljer den vägen. Lika mycket kan jag välja de källor som visar att det kolloidala silvret inte alls har en halveringstid på 50 dagar, inte alls leder till argyri och som inte påvisar det minsta lilla förgiftningssymptom i varken lever eller njurar. Jag tänker inte lista källor och hänvisningar i min text - de har fått sin beskärda del i medierna de senaste dagarna. Jag är inte heller någon forskare och har inte tillgång till licensierade artiklar låsta i universitetens egna system, men tittar man t.ex. på filmen Silverbibeln ser man att forskningen inte är så jävla svartvit alla dagar heller.  
 
Anders Sultan är kanske arrogant i texter och kommentarer, men jag kan inte låta bli att beundra honom för hans tålamod och engagemang. Trots att han säljer produkten måste det finnas en stor dos intresse och genuin kärlek i arbetet med tanke på det motstånd han möter varje dag i sitt arbete. Kanske är det en dålig jämförelse, men även jag fungerar som säljare av produkter samtidigt som jag propagerar för framförallt barns rörelse varje dag. Jag brinner för att skapa och bringa rörelseglädje åt barn nästan dygnets alla vakna timmar - det är mitt genuina intresse - inte det att jag ska få er att köpa våra aktivitetsredskap. Det kommer i stället som en bonus. Jag är naiv nog att tro att Sultans primära avsikt är att hjälpa människor - och skulle inte folk uppleva att de får en förbättring av det kolloidala silvret, hade varken produkten fortsatt att sälja och Facebookgrupperna fortsatt att växa.
 
Jag läste en bra kommentar om att vi ska värna om oliktänkare i allmänhet. Kommentatorn skrev att det kan hända att minoriteten rent statistiskt ofta har fel men då och då kommer de med livsviktiga sanningar som den stora massan missat. Utan dessa sanningar kan vi bara finslipa - aldrig helt tänka om och göra stora hopp framåt i utvecklingen. Jag tänker bara på hur vi plötsligt börjat prata om tarmflora och kopplingen till ett stort antal av våra livsstilssjukdomar - och där bloggen Food Pharmacy har gjort en mycket stor insats. Det är ju framförallt läkaren Stig Bengmark som forskat kring tarmfloran, men hans rön och kunskap har inte nått den stora massan före kvinnorna bakom bloggen fick kunskapen vidareförmedlad via våra stora kanaler idag.
 
Jag skriver inte det här inlägget för att försvara mig själv och vårt intag av kolloidalt silver, utan jag skriver för att försöka få vanliga, 'friska' människor att förstå varför det finns folk som väljer att inta silvervatten. Jag tror nämligen få människor har gått förbi femlitersdunken i naturkosten och tänkt att de ska börja shotta kolloidalt silver. I stället har dunken köpts i hopp om att vattnet ska hjälpa mer än de 50 andra medicinerna som ligger hemma i nattygsbordet - och inte hjälper. Och frågan är vilket ämne som är farligare - silvervattnet eller de hundratals kemiska substanser som vi inte ens vet hur de korsreagerar. 
 
Förresten är vi inte några flitigare brukare. I vårvintras klunkade vi silvret när vi reste med spybåten Wasaline då sågottsom varenda passagerare fick magsjuka. Av en slump klarade vi oss från spyorna. I somras jämrade sig min pappa över en ögoninflammation och huruvida han skulle behöva fara till HVC. En dag med kolloidalt silver och hans ögon var som nya. I förrgår när jag stod i nedåtgående hunden när jag yogade på köksgolvet, täpptes min näsa av snor. Jag tog en klunk. Igår när jag stod i nedåtgående hunden andades jag fritt. Jag har inte behövt inta någon läkemedelsmedicin på snart två år. Inte ens en huvudvärkstablett.
 
Believe it or not. Och kom ihåg vad jag skrev i första stycket. Och till sist: Kudos till Linda Holm och Carolina Beijar. Jag skulle aldrig i världen nånsin ha vågat. Jag vågar nästan inte ens publicera det här inlägget.
6 kommentarer

Lång väg till minimalism.

Jag har en period med svinmycket undervisning nu. Och till varje dag adderas ytterligare av ett möte, en fortbildning eller någon annan skolidrottsrelaterad happening. I veckan syltade jag in efter klockan 18 alla kvällar utom fredag och kvar av mig fanns inte så mycket annat än en trasa. Det är denna period jag också tycker är tyngst att köra. Det är mörkt på morgnarna och det är mörkt på kvällarna. Det är svårt att avgöra om den blänkande vägbanan är blixthal eller bara våt. Mina ögon är tvungna att vandra från sida till sida för att ens försöka vara beredd på älgar eller svarta människor som plötsligt bara dyker upp vid vägkanten och skrämmer en. Och så är mitt huvud proppfullt av studsande bollar och ivrigt skrik som ekat mellan väggarna i den stora salen under dagen.
 
Men vi har medvetet minskat programmet i våra helger den här hösten. Även om jag älskar att ränna runt på det ena och andra, har jag (till all lycka) ändå lärt mig något av min sjukdomsperiod. Under veckorna orkar jag inte heller vika kläder, tvätta undan tvättkorgen, jaga strumpor under soffan, tömma köksbordet, tjata om de förbannade legobitarna, plocka in skor i skohyllan och tvätta tandkräm ur tvättfatet. Och eftersom det bara verkar vara mina ögon som ser hur sakerna vandrar över en större och större yta, har jag längtat efter lördag morgon när jag med lite ny energi kan ta mig an oredan. För även om jag upplever mig trött efter en arbetsdag, är detta inte samma förödande trötthet som jag drogs med när jag var som sjuk och som slog ut mig fullständigt. Varje dag vaknar jag med ny energi, ny tillförsikt och ny inspiration.
 
Och ny inspiration och en spark i baken fick jag att rensa och städa, när jag tipsades om bloggen Minimalisterna (då jag i ett tidigare skede förbarmade mig över vår rumsbrist). Jag upplever ju oss inte trångbodda för vi har ju ändå dryga 90 kvadratmeter att förvalta - men vi har trots allt bara ett och ett halvt barnrum som vi inte vet hur barnen tar sig an när de närmar sig tonåringar. Och hela vårt företag styrs ju från skrivbordet som finns placerat i klädhörnet i vardagsrummet som sväljer alla barnens kläder. Och varje höst saknar jag grovköket för att kunna hänga upp sandiga utebyxor med droppande byxben och olika grader av våta vantar. Så visst kan jag önska mig lite flera kvadratmetrar ändå.
 
Den ena lilla kammaren som Celine just nu förfogar över. Insynen har hon löst med en filt över öppningen. Rummet slutar typ där jag står och tar bilden.
 
Lika provocerad blev jag över familjen som lever i en höghuslägenhet (ingen risk att dra in hönsskit i hallen m.a.o) i Stockholm med två pyttebarn utan några större intressen och behov. Att ha en capsule wardrobe med sammanlagt ett trettital plagg känns som fjärran till månen, när jag vissa dagar klär mig i hälften av antalet (och då pratar vi bara mina arbetskläder) och har ytterligare fem i min ombytesväska. Och lådorna innanför dörren som sväljer barnens sportdräkter, fotiskläder, skidvästar, träningstajts i all oändlighet fyller ett så mycket större behov än en ettårings behov av tre bodys och ett par byxor. Deras lägenhet är fullständigt clean från småpryttel och smålego har ännu inte gjort entré i deras hem.
 
Samtidigt är jag ju inte dummare än att jag förstår att man måste utgå från sitt eget behov av saker - och ju äldre barn, desto mindre möjlighet att bestämma över andras saker. Dessutom är ju förutsättningarna olika beroende på boendeform, intressen och behov. Minimalisternas blogg fick mig ändå att ta tag i rensandet - för trots att jag inte tycker att vi har så himla mycket onödigheter i vårt hem, har vi ändå för mycket småtjafs som dräller längs bänkarna och golven, för att kunna hålla vardaglig ordning. Och även om jag är motsatsen till pedant och ordningssam, så äter det mindre energi av mig när jag inte behöver leta fram bordet när man ska äta eller ständigt behöva leta efter saker i oredan.
 
 
Så den här helgen och förra, har jag rensat, rensat och rensat. Fört burkar, papper och glas till ekopunkten, slängt papper och krafs, skänkt hela kläder till UFF och kastat de mest söndriga (de lite söndriga kan man ju använda än). Jag har tvättat täcken och kuddar Jag har tömt många skåputrymmen, för att kunna fylla dem igen med saker som mest legat framme och  på så sätt göra det mer lättstädat hemma. Men jag har lång väg att gå ännu.
 
 
 
Igår hittade jag ändå golvet i barnens rum och den ena barnsängen fick flytta ut till förmån för en ny säng i vanlig storlek. Och medan jag ägnade hela lördagen åt att städa på vinden, förföll hela nedre våningen under tiden. Jag undrar hur få saker man ska äga för att det inte städning ska vara ett enda, hopplöst ekorrhjul.
2 kommentarer