Cykla på Åland 2017.

Det är redan två veckor sedan vi ägnade lördagskvällen åt att packa. Först packade vi ihop efter två dagars Tomatkarneval i Närpes och sedan packade vi inför vår semestervecka på Åland. Jag packade även samtidigt för en vandringsvecka på Kungsleden, och eftersom jag for direkt från den ena resan till den andra, hann jag heller aldrig blogga däremellan.
 
 
Efter både en cykelvecka på Åland och Gotland tidigare, styrde vi alltså cyklarna mot Åland igen. Vi hade inte utforskat hela Åland ännu, och tids- och budgetmässigt passade Åland perfekt en gång till. Förra gången cyklade vi den södra rutten - den här veckan skulle vi utforska den norra. Det betydde att vi startade från Osnäs i Gustavs och tack vare farmor i Pargas, kunde vi lämna bilen där - för hon hämtade sedan upp vår bil. Vårt första stopp blev Jurmo - vilket bara låg 30 + 10 minuter med två färjor från fastlandet. Det var hemskt skönt att inte behöva avlösa bilsittandet med ett långt färjsittande, utan vi var framme nästan genast.
 
 
Jurmo var bara idyll. En liten yttepytte by med två vägar åt varsitt håll. På holmen fanns bara ett 20-tal fastbosatta ålänningar och trots att det fanns några båtturister i hamnen, såg vi inte många människor.  Därför kändes det som om klockan genast började ticka långsammare.
 
 
 
 
Vi började med att cykla till respektive vägavslut på båda vägarna. Vi simmade, vandrade och njöt av en fantastiskt fin sommarsöndag.
 
 
 
 
Och så åt vi en god bovetepasta med tomat till middag. Maten ska jag återkomma till senare, då många har önskat ett eget inlägg om trangiamat. Och trangiamat har jag minsann lagat de senaste veckorna, då jag kokat närmare 20 olika, veganska rätter de senaste två veckorna på gasköket.
 
 
 
Kanske är det här jag gillar allra mest med att vara i naturen med familjen. Att allt överlopps bara skalas bort. Och att en gunga på skolgården i Brändö kan sysselsätta en halv evighet.
 
 
Det jag gillar nästmest med att cykla med barnen, är att ha tid, ork och lust att lyssna på alla deras funderingar utan att behöva bryta för något göromål i vardagen. Emellanåt redde vi ut vad en interkönad och transperson är, för att nästa stund fundera på muddring eller vägmärken längs vägen.
 
 
I år var första gången som barnen cyklade med egen packning och det löpte himla smidigt. Dels behövde vi inte packa cykelkärran överfull och dels var det mycket lättare att hålla ordning. Barnen hade helt normala "vuxenväskor" - på Celines och Marius tjugofyratumscyklar fungerade detta bra, medan de på Sindres cykel var något stora men det fungerade ändå.
 
 
På måndag morgon tog vi alltså färjan från Jurmo tillbaka till Brändö, för att ta sikte på nästa färja över till Lappo. Över Brändö var det 22 kilometers cykling och här märkte vi tydligt en stor utveckling också från tidigare år - sträckan cyklade vi på ett litet kick. Marius och Celine cyklar numera "i min vanliga vuxenfart" och vi cyklade oftast tillsammans. Thomas hängde lite längre bak med Sindre.
 
 
Lappo gillade vi ännu mer än Jurmo. Ön var lite större, men invånarmässigt var den ungefär lika som Jurmo. På Lappo var det också lite mer liv och rörelse än på Jurmo. På Jurmo bodde vi - tack vare bloggsamarbete och utbyte av bildtjänster, i en liten mysig och fräsch stuga vid Pellas Gästhem. Vår egen cykelresa fungerade samtidigt lite som en inspirationsresa för det egna företagandet och vi utnyttjade varje tillfälle vi fick att diskutera med lokalinvånarna vi mötte. Tiina som driver gästhemmet berättade att man på Åland (speciellt ute på holmarna) jobbar med tre saker; antingen är man sjöman, lärare eller företagare. Tiina själv hade t.ex. byggt upp en verksamhet kring gästhemmet men driver också samtidigt en klädbod nere vid hamnen.
 
 
Lappo gillade vi också mycket tack vare deras suveränt fina frisbeegolfbana. Den ligger centralt och alldeles intill Pellas gästhem. Vi ägnade närmare 2,5 timme åt frisbeegolf under den fina kvällen och jag gladdes åt att det (också) var en aktivitet vi kunde göra på väldigt lika villkor. De sista banorna gick högt uppe på klipphällarna med fantastiskt utsikt ut över havet.
 
 
 
Det som fascinerade mig mycket, var hur avskärmad man trots allt var ute på öarna. När vi skulle ta oss från Lappo, kunde vi välja på en morgonfärja eller en eftermiddagsfärja. Trots att vi också bor ute på landet, har vi ändå aldrig mer än en halvtimme till närmaste stad - och det är bara att sätta sig i bilen och åka när som helst. Vi funderade mycket på hur det är att utöva ett fritidsintresse, hur man gör om man behöver något särskilt från butiken och hur det känns att bo på en ö, en grå och regnig novemberonsdag.
 
 
Vi tog alltså morgonfärjan över till Kumlinge på tisdag morgon. Det hade utlovats regn och vårt första prio, var att få upp tältet innan det började regna. Eftersom vi skulle iväg med morgonfärja också följande morgon, ville vi inte sova alltför långt borta från färjfästet och därför föll tältövernattningsvalet på Hasslebo gästhem (4 km). Hasslebo gav ett lite rojsigt intryck när vi cyklade in på gården med tuppar som gal, åsnor som skriade och saker lite huller om buller, men Hasslebo hade hög charmfaktor. Dessutom hade de en ekologisk profilering och mycket trevlig personal. Dessutom hade vi hört gott om deras ekologiska frukost med mycket hemlagat från den egna gården, så den passade vi på att ta, då de hade utlovat ett helregnigt dygn.
 
 
Och regnigt blev det. Vi hann inte mer än cykla av gården på förmiddagen, före regnet började hälla ner. Och det var väl inget större problem om vi inte hade glömt Marius Isbjörnskläder hemma. Vi löste det provisoriskt med en sopsäck och under ett par timmar var vi tvungna att sitta inunder ett terrasstak och vänta ut den värsta vätan. Sen cyklade vi till lillalilla Seglinge.
 
 
På Seglinge stannande vi åt lagade mat i hamnen samtidigt som vi hade sällskap av kvinnan som drev hamnen och en liten servicebod. På Seglinge såg vi en enda bil, och trafiken ute i skärgården är mycket tacksam - egentligen kommer det bara bilar när färjorna lägger till. På denna norra rutt såg vi dock betydligt fler cykelturister än vad vi gjorde för två år på den södra. Ändå var det mest på färjorna som vi såg de andra cyklisterna.
 
 
På onsdag morgon var vi tidigt uppe igen och då hade regnet till all lycka slutat, även om både tält och kläder var blöta. Frukosten stod i alla fall dukad inomhus åt oss och till skön jazzmusik tömde vi sedan vartenda fat som var framdukat åt oss före vi satte fart mot Kumlingehamnen igen.
 
 
Vi tog oss över till Vårdö och fastlandet, men denna gång förblev Vårdö bara en transportsträcka vidare till Bomarsund. Det hade utlovats en solig dag och vi ville parkera vår packning för att torka både tält och kläder. Det blev en bra torkdag och vi lämnade våra saker vid Puttes camping före vi cyklade vidare mot Kastelholms slott. 
 
 
 
Vi tillbringade hela eftermiddagen vid slottet och friluftsområdet och barnen älskade aktiviteterna vid slottet (vi har varit dit en gång förr men då var Marius 2 år och Celine knappa året, så de kom ju naturligtvis inte ihåg något av det).
 
 
På kvällen gick vi ännu runt vid Bomarsunds ruiner och funderade på slaget kring Bomarsund, men mest var barnen harmsna över att inte få klättra på murarna. De skulle nämligen ha varit perfekta för klättring tyckte det.
 
 
På torsdag morgon hade vi stämt träff med Ålandstidningen före vi skulle cykla vidare norrut. Det resulterade i den här artikeln.
 
 
Det var en kall och blåsig dag, och vi stretade på i motvinden, norrut mot Getabergen.
 
 
Vägarna är dock mycket fina och mestadels är de asfalterade. Det finns också mycket djur att titta på längs vägen och det händer något hela tiden. Man hinner bara cykla ur en socken före man cyklar in i nästa, och det här sällan långa och enformiga sträckor.
 
 
 
Vi hittade en trevlig pausplats invid ett träsk där vi lagade lunch. Vi åt alltid lagad lunch och middag. Barnen äter ju enorma mängder sådär till vardags, men under veckan åt de hejdlösa mängder, eftersom de var aktiva ca. 12 timmar i dygnet. Vi hade förberett så gott som all mat hemma, och därför var också cykelkärran väldigt tungt packad i början av veckan. Bröd och annat ätbart köpte vi dock längs vägen.
 
 
Det tredje bästa med att cykla, är att ha tid och kunna stanna vid alla små loppisar, gårdsbutiker och självbetjäningsstånd längs vägen. Trots att vi reste med budgettänk, försökte vi stöda och stoppa in lite pengar här och där. T.ex från Dansos gård på Kumlinge köpte vi prisbelönt svartbröd och från Marskogens lamm köpte vi prisbelönt lammkorv. Längs vägen hittade vi stora, prima ärter i ett självbetjäningsstånd som blev paussnacks och på en gårdsloppis köpte vi hem fler matskedar för en struntsumma.
 
 
 
Fram till Geta kom vi sedan äntligen på kvällen efter 55 motvindskilometrar och 850 höjdmetrar. Det var en överraskande kuperad sträcka. Efter att ha rådfrågat Gun-Britt på Getaboden om tältplats, klättrade (cyklade alltså) vi ända upp på Getaberget och tältade i anslutning till Soltunas stugby. Vi fick en fantastiskt utsikt över skärgårdshavet uppe på klipphällarna och medan jag och Celine var dötrötta, orkade pojkarna ännu med en runda minigolf före vi alla slocknade som klubbade sälar.
 
 
På Getabergen finns också två vandringsleder - en längre och en kortare. Jag hade själv velat gå den längre, men barnen var inte alls hugade för vandring på fredag morgon. Men med milt tvång fick vi dem med oss på den kortare, två kilometers vandringen - sen fick vi nästan använda samma tvång för att få dem ur skogen. Eftersom det var "väääärldens bästa klätter- och upptäcksskog". Det fanns alltså bergshällar och knotiga tallar att klättra på i mängd och helst hade de velat gå den längre stigen också. Men klockan började redan bli lunchtid och vi hade en förhoppning om att ännu hinna till Mariehamn under kvällen.
 
 
Vi tog därför först sikte på Bamböle simstrand. Det var återigen en hyfsat varm dag (ja, 17 grader får väl lov att kallas varmt denna sommar) och vi tillbringade ett par timmar på stranden med att slappa, äta sen lunch och simma. Det var en lugnt och fin dag, och för första gången under veckan hade vi sidovind (och inte motvind) när vi cyklade.
 
 
Vi stannade även på några ställen längs de kringelkrokiga vägarna vi cyklade, varav ett var Judys hantverk och inredning som var ett mycket inspirerande workroom med både försäljning och produktion. Väl värt att besöka ifall man har vägarna förbi! Det lustiga var att vi inte kollat upp ett enda ställe, utan alla våra besök, aktiviteter och övernattningar har skett spontant längs vägen.
 
 
Klockan var sen närmare halv åtta på fredagskvällen när vi cyklade in på Mariehamns gator efter drygt 50 kilometers cykling. Vi hade siktet inställt på Gröna Uddens camping och efter mat i magen blev det en tidig läggning.
 
 
På lördag morgon begav vi oss sedan in en kort sväng till Mariehamns centrum och åt den utlovade Ålandspannkakan före vi lunchade, simmade och packade ihop vårt patrask igen för att ta oss till hamnterminalen. Medan vi väntade på stora färjan tillbaka till Åbo, träffade vi en annan trebarnsfamilj från Uleåborg som också cyklat på Åland under veckan och de tog sedan en bild på oss som avslutning på en mycket smidig och lyckad cykelresa. I år igen. Den här gången landade antalet cykel- och vandringskilometer på ca. 250  under veckan.
0 kommentarer

Två år av kortisonavvänjning.

Nu är det ett år sedan jag gjorde min definitiva kostomställning. Jag skriver definitiva, för jag tror inte att jag någonsin kommer att äta som jag gjorde förr. I ett skede var det något jag strävade till, att kunna äta kött, bröd och mejeriprodukter igen, men efter att ha löst ut ett kvitto på ett nytt, piggare och mer energifyllt liv, så finns det ingen längtan alls efter den gamla kosten. Kanske skulle det finnas utrymme för ett ”snedsteg” både här och där, men det är lätt hänt att flera snedsteg leder mig in i gamla mönster – och mitt gamla, trötta och kliiga liv vill jag aldrig någonsin ha tillbaka. Jag upplever det numera också lätt att leva enligt mina nya kostvanor och från att ha varit 100% strikt rawvegan, finns det  hur mycket som helst att äta nu när jag även äter lagad plantbaserad mat mellan varven. Jag äter också pappas fisk mellan varven och har t.o.m ätit den veganska glassen av Tre Kompisar som innehåller socker.

 

Jag har skrivit det förr, men fortfarande – nästan ett år efter att jag äntligen började känna mig piggare igen, känner jag tacksamhet för min hälsa nästan varenda dag. Det är klyshigt och något som jag tidigare också har tagit för givet, men mitt 29:e år gjorde mig betydligt ödmjukare inför vad en god hälsa är. Att vara trött var min ständiga känsla då – och jag började även tro att det var mitt normaltillstånd. Att det var fulltständigt normalt att gå omkring som i en dimma och ständigt vara trött. I och för sig sov jag ju inte heller något på nätterna, vilket såklart även bidrog till tröttheten.

 

Vi har sett alla dokumentärer som finns på Netflix om kost; Cowspiracy, What the health, Fat, sick and nearly dead 1 och 2, Forks over knife, Food Matters och en lång rad till. Jag har plöjt genom Yle Arenan på klipp och korta inslag om kost. Jag har lånat, köpt och läst böcker. Jag har letat forskningsartiklar, jag har lyssnat på föreläsningar, läst bloggar och tittat på youtube. Jag har plöjt genom diskussionforum och Facebookgrupper. Jag har till och med letat genom läkarstuderandenas studieguide för att ta reda på hur mycket näringslära som ingår i deras studier. Jag hittade en fempoängskurs, som bestod av ett tiotal kapitel – varav ett kapitel hette Ravinto ja terveys. Utöver det fanns det en del valbara kurser som tangerade näring i någon form, men det är inte utan att man känner sig provocerad när man ifrågasätts kring matval av sjukvården. Jag är varken läkare eller forskare, men jag är i alla fall läskunnig, högskoleutbildad, jag är sjukt intresserad och har hyfsat gott om sunt bondfönuft – och vill därför inte att min uppfattning om läkande kost nedvärderas. Speciellt inte när det finns otaliga andra som delar den, men som inte ges utrymme i de stora forumen, d.v.s näringsrekommendationer och den s.k kostcirkeln.

 

Ändå – fortfarande – bemöttes jag av frågan ’får ni i er tillräckligt med proteiner’ när jag lite provokativt svarade att vi äter vegansk kost på frågan om maten när jag besökte hälsovården häromdagen med ett av barnen för en vanlig hälsokontroll. Mest för att testa intresset för sambandet mellan kost och hälsa, då man ändå kan ana att sjukvården plockar upp kosten liiite oftare nuförtiden när det handlar om en sjukdom som ska behandlas. Men den här gången gick jag bet igen.

 

Fortfarande får jag även den ständiga frågan om vad jag är allergisk mot. Och jag är inte allergisk mot någonting i matväg. Inget medicinsk test visar på en enda födoämnesallergi. Den enda konstaterade allergin jag har, är mot hästar och hundar och det har jag vetat ända sedan jag var liten då jag vistades för första och enda gången i ett stall. Hundarna fungerar bra, så länge jag inte låter dem slicka mig.

 

Såklart är det individuellt. Och individuellt är svårt. Men det finns ju ett tydligt mönster genom hela kostspektrat; det är mjölken, glutenet, sockret, fettet och de animaliska produkterna som ställer till det om man bär på trubbel i kroppen – oberoende om det handlar om magbesvär, hudbesvär, migrän eller sköldkörtelproblem. Sen finns det ju de som är mer allergiska än bara mot hästar och hundar.

 

Men tack vare all social media sprids i alla fall kunskapen om att kunna bli frisk genom kostförändringar, snabbare än någonsin förr. Och jag är bara min egen erfarenhet, men nu är det två år sedan jag tog min sista kortisontablett och smorde den sista kortisonsalvan. För två år sedan tänkte jag inte det minsta på vad jag stoppade i munnen - det intresserade inte mig ens nämnvärt att ta reda på. Det är 1,5 år sedan jag åt antibiotika sist (och så länge har jag inte varit utan AB i ett sträck sedan jag var 18 år). Sedan 1,5 år har jag inte behövt en enda huvudvärkstablett, sömnmedicin eller antihistamin. Jag har ej heller varit förkyld, haft feber, spysjuka eller ens varit snuvig. En enda gång, trots att jag jobbar med barn som hostar och prustar omkring mig. Kanske en slump? Men jag väljer att tro på en starkare, friskare kropp. Jag är nästan helt eksemfri, sånär som på vristerna. Jag behöver inte ens smörja vanliga salvor längre - min hud kan återfukta sig själv. Det kliar inte längre (förutom på vristerna när jag jobbar vid datorn och kör fast, det är en ovana). Det är dock inte bara kosten - det är också tiden. Tänk att jag nu är en av dem som kan skriva att jag är frisk, och att det är hela två år sedan jag påbörjade hela den här resan.

7 kommentarer

Hikefulness.

 
Min paddlingskompanjon Anna är på det varje kväll. Oberoende hur sent det är. Oberoende av hur tidigt hon ska upp på jobb. Ju senare vi paddlar, desto vackrare. För visst är det häftigt att hoppa på cykeln vid 22 och cykla ner till båthusen och paddla tills att klockan nästan är midnatt.
 
 
Det har varit så oförklarligt vackra kvällar den senaste veckan. Det är så svårt att förstå att vi lever i samma värld som i november. Det är så svårt att ta in ljuset! Solen! Fåglarna! Ljuden! Färgerna! Dofterna! Naturen!
 
 
Det är sällan jag känner mig så upprymd och uppfylld av naturen, som när vi glider fram över spegelblanka vatten med solen som hängandes  trädtopparna. Just då existerar världen helt utan terrorattacker, sannfinländare och flyende flyktingar.
 
 
Jag tycker att Molpe är den finaste platsen i världen och glömmer alla gånger vi gärna skulle bo närmare hobbyer, bättre vintrar och jobb.
 
 
Pappas båthus må vara det mest fotograferade båthuset i byn. Här har vi fotograferat otaliga barn, konfirmander och studenter. Det ligger en trygg och välbekant tjärdoft över hela hamnen och överrallt ligger det pryttlar och fiskeredskap i en salig blandning.
 
 
Häromkvällen stod syrran på bryggan och väntade på solnedgången när vi paddlade in tillbaka mot land.
 
 
Rik över att ha en egen kajak (eller egentligen är det Thomas) att slänga upp på axeln varje dag om jag önskar.
 
 
Rik över att ha havet runt hörnet. Det är hikefulness det.
 
2 kommentarer