Prova på.

Publicerat: 2014-09-29 / 18:50:27 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
 
I över tre års tid har Isbjörnarna figurerat här på min blogg och troget stått som vår samarbetspartner. Lika troget har vi använt kläderna och det konstaterade jag allra minst när jag satte ihop detta kollage - jag hade kunnat sätta ihop ett tiodubbelt så stort kollage och ändå haft bilder över. Och den gröna overallen - den går nu mot sin fjärde vinter. Det var med den Marius började och nu får Sindre inleda vinter fyra med den. Och ute har verkligen de här barnen levt, till och med i minus 27.
 
I samma samarbetsanda kan vi därför nu ha en unik PROVA ISBJÖRN-kampanj under hela oktober månad och erbjuda 30 procents rabatt på hela sortimentet i vår butik Polkuped (vi kan också fixa sådant som inte finns med på vår egen hemsida). Och är det någon produkt jag rekommenderar mer än någon annan, så är det vinterhalaren - som påpassligt nog blev utvald till årets Premiumoverall 2014 idag - precis som ifjol. Men oberoende testresultat (jag menar - det finns ju också andra bra!), finns det mycket miljö- och hållbarhetstänk bakom björnmärket men även också en tanke att uppmuntra barnen att vara fysiskt aktiva och utomhus mycket - och den tanken stöder jag ju själv av hela mitt hjärta. (Det finns dock inte alla färger av alla storlekar kvar, men ganska bra ändå. Och fråga, om det är något som är oklart.)
 
Jag ville aldrig att sommaren skulle ta slut i år. Nu väntar jag i stället bara på att få göra vinterns första slalomåk med ungarna. Tänk att vi får ha fyra olika årstider.

Heliga söndag.

Publicerat: 2014-09-28 / 22:23:59 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
 
Söndagarna har blivit heliga. Fråga mig först på söndag förmiddag, efter att jag fått sova till tio över åtta vad vi ska göra idag. Jag blundar för allt jag borde göra och gör bara det jag vill. På söndag får man äta ägg och makaroner till lunch, dammsuger gör man ju ändå varje dag och ungarna får spela på paddan.
 
Sen pejlar vi läget. Högåsen i Övermark, är ni med? textade Anna. Och det är vi ju alltsomoftast och trangiamat äter ju alltid ungarna och ger minimalt med disk - såklart är vi med. Fast Thomas skulle ha kunder och Celine var inte alls på hugg så det blev lite svinn i ledet idag, men de korta som gick i ledet hade skarpsynta trattisögon, för dom är ju bruna med gul fot.
 
Fållbäckstigen var ändå inte den mest spektakulära och kanske lite tråkig, men de berörde inte ungarna ett dugg som mest jagade varandra utanför stigen med svetten rinnandes under mössorna - precis vad som var målet med dagens tur. I ett vattenhål skulle Marius testa vad skorna gick för, men råkade doppa för djupt och vattnet rann in i skaftet. Var vi ska äta, är det allra viktigaste och sålänge ingen faller i bäcken är det en perfekt plats. Dock föll skon på tork, i det virvlande vattnet men som tur var det så varmt idag att det funkade bra att tömma ur och fortsätta framåt i möten med älgflugor som dök rätt in i öronen.
 
Tänk att någonting som är så simpelt och gratis kan kosta så fruktansvärt mycket.

Säger det med en lista.

Publicerat: 2014-09-27 / 17:30:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Veckans känsla: Tömd och urladdad. Avslutade arbetsveckan med lång lördagsföreläsning kring folkhälsovetenskapliga frågeställningar. Hade gått igång mer på nästan allt annat.
 
Veckans minne: Eller egentligen är det förra veckans minne, men den fina känslan hänger sig ännu kvar och därför måste jag berätta. Jag var nämligen på fotbollsturnering dagarna i två med mina elever och till det ena laget hade jag lite svårt att fylla alla platser. Jag fick således springa runt och ragga för mig ännu relativt okända elever och fick med mig flera icke vanligtvis fotisspelande tjejer. Trots att vi förlorade stort, hade jag ändå ett underbart gäng med mig och några dagar senare när jag besökte en sportaffär efter jobbet, satt den ena eleven där och provade fotisskor. Hon skulle börja spela fotboll på fritiden! Oj, det var så fint.
 
Veckans längtan: Mitt resebegär släpper inte taget om min kropp. Har ett så sjukt stort behov att bara sätta mig på ett plan någonstans, strosa i nya omgivningar, äta god mat i mysiga restauranger och sova i mjuka vita småsträva hotelltäcken. Bara helt ensam. Men nästa vecka ska Aveo komma hit och styra upp vår katastrof till vardagsrum. Längtar kanske ännu mer till det. Det är verkligen inte optimalt med vardagsrum, lekrum, kontor och klädvårdsrum i ett och samma utrymme på tjugotvå kvadratmeter.
 
Veckans snabba: På tio minuter gick jag igår från underställ och svettiga goretexskor, genom dusch och hårtvätt, till smitande klänning med stort halsband och svarta klackar malplacerat vidare till Academillföreläsningar i några timmar och sedan avslutande på Strampenfest. Kunde nästan ha platsat i Talang 2014 i klädbyte.
 
Veckans tacksamhet: Är så otroligt tacksam varje dag över att ha ett jobb att få gå till och vara omringad av kollegor som sprider så mycket energi. Tänk att jag nu har varit lärare i sju veckor.
 
Veckans irritation: Ungdomar som orienterar i Converse och inte kan klä på sig tillräckligt i kylan - och fryser. Får mig att gå i taket.
 
Veckans sanningsenliga läsning: Precis så här!
 
Och så veckans Polkuped: Vi kommer att erbjuda en HUISIG rabatt på Isbjörnskläderna från och med i morgon i samarbete med Isbjörn själva. Lönar sig verkligen att beställa vinteroverallen då! Cyklar har vi också bra lagerstatus av och cykelturer med reflexväst är en ypperlig kvällssysselsättning med barnen nu om höstkvällarna. 
 
 
 
 
Klart slut.
 
 
 
 
 

Slutet gott, allting gott.

Publicerat: 2014-09-21 / 20:42:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Jag hade verkligen behövt planera undervisning idag och förbereda inför den kommande orienteringsperioden. Klura på kontroller, klippa och klistra. Men söndagarna är den enda lilla chans i veckan jag har att koppla bort arbetet och nu råkade det sig dessutom att vi hade tre par nya vandringsskor som ville testas. Celine fick nämligen ett par Kamikkängor i födelsedagspresent av mostrarna häromdagen, och samma dag när jag hade ärende in till stan, råkade jag springa på ett par goretex från Viking, reade från 90 till 40 euro och som satt som ett smäck åt Marius. Och åt mig själv har jag haft ett par Lowa, högblanka med mjukt läder, grov sula och starka snören i skåpet några veckor. Bara i väntan på att få sådant väder, att löpskorna skulle få vila. Den dagen skulle bli idag.
 
 
Vi orkade inte ta oss så långt dock. Vi åt lunch först hemma och sen tänkte jag att vi nog ännu hinner städa undan de ruttna sommarblommorna och sånt på kvällen. Dessutom regnade det och man vill ogärna slösa bort ett vackert ställe som förmodligen skulle vara ännu vackrare i solsken. Därför for vi till Bergö (idag igen - igår sålde vi nämligen cyklar på Bergömarknaden). Dit har vi redan varit många gånger, men vi har aldrig gått hela den 7 kilometer långa naturstigen. Så vi inledde starkt - traskade på i det ihållande duggregnet på den smala stigen i den täta skogen. Kilometer efter kilometer.
 
 
 
Men när vi hade kanske 1,5 kilometer kvar började det ta stopp. Det var dryga, långsamma skogskilometrar, hala stenar och på den smala stigen var det besvärligt att hålla hand med Sindre. Vi hade redan varit ute i tre timmar och jag uppskattade att den sista biten också skulle räcka åtminstone en halvtimme och Sindre var verkligt trött - och ingen manduca hade vi med oss heller. Så vi bestämde hastigt en planändring när jag insåg att vi befann oss nära en väg - jag skulle ta barnen längs vägen och Thomas skulle ta stigen tillbaka till bilen och möta upp oss lite senare - max 20 minuter skulle det ta, uppskattade jag.
 
Så vi spred på oss och jag gick längs en smal sandväg, fylld med bruna vattenpölar. Det gick lite lättare och lite snabbare och jag försökte räkna ut via google maps hur långt vi hade till en större väg - samtidigt som jag väntade på att det kännspaka dieselljudet från Forden skulle dyka upp bakom nästa krok.
 
Tjugofem minuter senare hörde jag i stället Marius ropa bakom mig - nu kommer ju pappa springandes här bakom oss! För en av oss har lite bättre orienteringskunskaper och lite bättre lokalsinne och det var kanske inte det bästa läget att ha tappat bort skogsstigen just där och då. Men han har ju till all lycka rätt okej med fart i benen fortfarande och han satte förbi oss längs vägen i stället. Så vi skrapade ändå ihop till sju kilometer och nästan fyra timmar innan vi parkerade oss i bilen. Men skorna höll torrt, ungarna var kruttorra i sina Isbjörnskläder trots den långa vistelsen i våt skog och sen hämtade vi pizza på hemvägen. 
 
Allting gott.
 
 
Och bonusen från Thomas insta: Sindre strosar sist i egen takt, plockar skägg åt sig och leker tomte.
 

Hänt i veckan.

Publicerat: 2014-09-14 / 19:38:00 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
Jag har definitivt blivit en helgbloggare. En vecka försvinner i rasande tempo och när jag startar igång min egen dator idag (obs! det har för övrigt aldrig hänt tidigare.) - inser jag att det inte varit startad sedan i tisdags - och det var den natten som vi, tre mammor, satt uppe till 00:30 och ansökte om pengar till regionförvaltningsverket, i föräldraföreningens regi. Och det är nog så dagarna försvinner: för om det inte är föräldraföreningens möten, så är det Folkhälsans, lärarnas eller arbetsgruppens möten någon eftermiddag/kväll i veckan. Och i jobbet var det annars extra kalabalik i veckan, barnen som jag anmälde till Vasa gymnastikförening ledde till att jag själv också plötsligt blev ledare och mina helger krympte jag ytterligare när jag började lördagsjobba igår. En kväll hann jag i alla fall träna och springa själv och en dag fick jag träningsvärk i skuldrorna när jag kastade frisbeegolf tillsammans med eleverna.
 
Och i torsdags fyllde fina underbara Celine fem år! Något som jag förstås i all röra hade lyckats glömma, ända tills Thomas skickade förfrågan om hennes present på onsdagseftermiddagen. Men i ett par gömda plastpåsar
med arvegods från Pargas, fanns det böcker och memoryspel som jag paketerade in till en lycklig femåring halv sju på torsdagsmorgonen - ivrigt ropandes "näääääär kommer ni och sjunger??!" Men mest av allt väntade hon på lördagen - för då skulle hon få ha sitt efterlängtade vandringskalas - för det har hon väntat på huuur länge som helst. Så vi tog med oss några viktiga och kalasmaten till vår vakiopaikka - Risnästräsket, och sjöng Ja må hon leva.
 
 
 
Vädret var ju något alldeles exceptionellt. Ungarna sprang i shorts ända in till natten och lugnet som låg över världen var alldeles blickstilla.
 
 
 
Vi stekte plättar, åt kycklingsallad och muffins (för den tilltänkta kakan brände jag medan jag höll på med annat, heh) tills det stod ut genom öronen.
 
 
 
Barnens favoritsysselsättning blev att samla pinnstumpar att kasta i elden tills de var alldeles genomsvettiga.
 
 
 
Celine var fem och kalasnöjd och sommarklädd mitt i september.
 
 
 
 
Sen grillade vi mashmallows till ungarna var kladdiga från topp till tå.
 
 
 
Emellanåt var det någonsom skrapade upp sig och skulle plåstras om.
 
 
 
 
 
Och klättra i träd - det slår ju allt! Till och med Marius brukar fråga när vi ska besöka någon ny plats - finns det några bra klätterträd där?
 
Sen vandrade kalasgästerna hem och bort från träsket och kvar blev bara vi och moster Sara. Medan Thomas fixade tälten, tog vi de sockerstinna barnen med oss på en kvällstur runt sjön.
 
 
 
 
Kvällen var magiskt vacker och alla jobbsaker bara rann av mig samtidigt som vi vandrade längs med det blanka vattnet i den varma kvällssolen.
 
 
Sindre kallas också bananmannen och kan lätt sluka 3-4 bananer om dagen. Några timmar tidigare hade han klätt sig i rena kläder.
 
 
Som sagt. Mest satt dom i något träd och ugglade.
 
 
När skymningen sedan föll och kylan tog oss, värmde vi oss en stund i kåtan, grillade korv till kvällsmål och spelade en omgång memory i ljusskenet före vi kröp in i tälten.
 
 
Dimmorna började dansa ut över vattnet och bakom trädtopparna började en eldröd måne stiga. Jag hade gärna velat krypa ut och titta på det utlovade norrskenet under natten men den tanken kändes verkligen inte lockande när jag lite småhuttrande vaknade på natten.
 
 
Men natten gick bra och det verkade som det bara var jag och Sara som hade haft lite kallt. Vi har ännu inte fem omgångar av bra utrustning - till exempel har vi bara fyra liggunderlag som vi sex delade på nu, men på tältet låg placerat på ljung och mossa, så det var ändå ganska mjukt att sova. Det är dyrt att införskaffa all behövlig utrustning på samma gång och därför måste vi freestyla lite. Vi vill också gärna satsa på lite bättre grejer, eftersom visionen är att göra längre och svårare turer vartefter barnen blir äldre.
 
 
Morgonen var kall, men den här tösen var übernöjd över sin idé.
 
 
 
Och om kvällen var fantastiskt vacker igår kväll, så var det något alldeles magiskt när solen steg och sken igenom dimmorna i morse. Ljuset var alldeles gyllenefärgat och dimmorna virvlade snabbt över vattnet när solen trängde undan dem.
 
 
 
Sen packade vi ihop och avslutade femårskalaset för den här gången. Det var verkligen inte det sista utekalaset.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En pärla.

Publicerat: 2014-09-07 / 21:07:14 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
 
Men före det! Bemödar man ta sig ända till lilla Kortjärvi i Terjärv får man i alla fall lön för mödan. Kommer vi aldrig fram? tjatade ungarna i baksätet när vi vek av efter den mindre vägen efter den andra och körde igenom ett tyst och förmiddagslugnt Terjärv (som jag senast besökt någongång i skid- och springsammanhang som tioelva-nånting). Den tjocka dimman sprack äntligen upp och värmen omfamnade oss när vi steg ur bilen, invid en åker - vid vad som kändes mitt i ingenstans tillsammans med Nykarlebyfamiljen.
 
Och vilka eldsjälar de måste vara - de som fixat och fortfarande upprätthåller denna naturstig! Längs hela stigen fast det smålustiga tankar och ord och fina djurskulpturer. Stigen gick igenom mycket varierad skogterräng och bjöd på  omväxlande natur. Den var torr och välutmärkt, även om jag kan tänka mig att vissa partier blir rätt så blöta vid vått väder. Vi valde den långa rutten som räckte i cirka fyra timmar och naturupplevelsen åker nog upp till topp tre i hittills besökta vandringsleder. Barnen ångade lyckligt på, barmagade över stigen som började fyllas av höstgula löv.
 
Tänk, vilka pärlor det finns, gömda där man minst anar det.

Dagen när vi fick fortkörningsbot utan att köra för fort.

Publicerat: 2014-09-07 / 18:02:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
I nedförsbacken efter omkörningsfilerna i Oravais, ställde sig en polis på körbanan i god tid för att vi skulle hinna bromsa in. Jag hann redan säga åt Thomas, att vilken tur att de har blåstester ibland också. Thomas öppnade fönstret och hälsade glatt när polisen allvarligt meddelade att det gick nog för hårt det där. VA? INGEN CHANS I VÄRLDEN, utropade Thomas och jag på samma gång men polisen meddelade bistert att det gick 24 för hårt - vi hade kört 124 på 100 väg. Vi var alldeles chockade, både Thomas och jag och barnen vaknade i baksätet. Aldrig i världen att det gick 124! No way. Inte ens med ett litet tvivel! Så fort kör han inte ens på motorvägen!
 
Thomas kör aldrig för fort - aldrig. Han (i mitt tycke) sölar alltid på i några kilometer under hastighet och kör alltid med fartmätare på. Vi kör ekonomiskt, menar han när jag undrar om han nu inte ens kan köra i den riktiga hastighetsbegränsningen. Vi som på ditvägen körde nästan hela vägen i 80, för att han inte iddes chansa och köra om lastbilen i det disiga vädret - och vi som strax före hade kört en lång sträcka i 60, längs småvägar, via Purmo, Lillby och Pensala - utan brådska och i all gemytlighet, eftersom barnen sov i baksätet. Det fanns verkligen ingen anledning att ens köra 124.
 
Det var ord mot ord, och polismannens ord var de som gällde, utan diskussion. Den bruna/bronsfärgade farmaren, kanske en Audi av äldre modell, som rusade upp i vår bakända under omkörningsfilerna men som lämnade tätt intill, eftersom den troligen också märkte den mötande bilens blinkande, orsakade förmodligen av någon anledning det felaktiga mättalet i polisens radare - men den bilen fick fortsätta förbi oss i det soliga söndagsvädret när vi vinkades av vägen. Men det var det ingen som ville lyssna på.
 
Så där satt vi, tysta och totalt förödmjukade, förbannade och chockade över den orättvisa behandlingen på hemvägen. Vi står inte och faller på en hundralapp - det var nästa veckas mat, och en fortkörningsbot, men mycket tillit förlorades till myndigheterna. Varför tillrättavisades vi utan någon som helst vilja till diskussion? Varför var polisens beslut per automatik rätt? Och visst - vi uppmanades att överklaga beslutet, men varför skulle våra ord väga tyngre då (dessutom blir det mer kostsamt och omständigt att överklaga jämfört med att bara betala boten)? Det är förmodligen bara ett skitärende också - både för polis och domare.
 
Vi skulle ha stannat på ABC och köpt den där godispåsen vi var sugna på, men så tänkte vi att vi sparar de några eurona i stället. Vad visste vi att vi skulle åka dit för fortkörning några kilometer senare - på någon annans bekostnad. Annars skulle jag inte tjafsa, men när någon obefogat tillrättavisar oss, då måste jag.

Tälta mitt i veckan.

Publicerat: 2014-09-06 / 13:48:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Vi snurrar onekligen i hamsterhjulet med dagar fyllda av jobb och kvällarna upptagna av både föräldra- och föreningsmöten, barnens aktiviteter, kvällsjobb, kompisskjuts och lektionsplaneringar nuförtiden. Den sköna fredagarna har i stället blivit horrorfredagar, då den ena är tröttare än den andra, alla veckans (smuts)kläder ligger spridda över huset och barnen vill se på fredagssena program då vi föräldrar helst skulle vilja ligga utfläkta i varsin soffa, i total tystnad. 
 
Men ändå trivs vi. Jag gillar mitt jobb, Marius trivs i förskolan och Celine och Sindre gillar sina tre dagisdagar i veckan - och Thomas får finna sig i att mestadels jobba hemma i år, för det finns inte utrymme för mycket flygochfläng runt världen i år - jag har ändå mina händer fulla. De ännu ljusa kvällarna ger större möjligheter för kvällsaktiviteter och även om jag inte orkar springa lika ofta som på sommaren, försöker jag ändå utnyttja och delta en stund i elevernas övningar varje dag, för att själv få lite fysisk aktivitet på köpet.
 
Det blir alltså inte så särdeles mycket ex tempore i veckorna och eftersom jag kanske saknar den biten allra mest - blev den här veckans lilla ex tempore att provsova vårt nya tunneltält som anlände i onsdags hemma på gården. Vi har redan ett hyfsat okej kupoltält men en förutsättning för god familjesämja på tältvandring är nog två stycken tält. Det här är ett Urberg (som verkar vara Outnorths egna märke) och utan att veta någonting om tält (annat än att dyrt troligen är bättre än billigt), tycker jag det här verkar vara ett riktigt vettigt budgetalternativ.
 

Utekalas.

Publicerat: 2014-08-31 / 21:32:58 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Idag firades vår guddotter Signe med årets hittills mest geniala kalas. Signe var inte ens fyra veckor gammal när hon ifjol gjorde sin första vandringshelg och för henne som har hängt en otrolig mängd kilometrar på ryggen sedan dess - alltid nöjd och glad - var ett utekalas som inkluderade vandring förmodligen det mest naturliga kalaset i världen. För vid ett stilla och spegelblankt Risnästräsk smakade bullarna himmelskt och med tio barn, varav de flesta har ovanligt mycket spring i sina ben, fanns det oändligt med yta att springa på mellan bullatuggorna. För visst har vi stretat på mellan varven, men i höst känns det verkligen som om vi lön för alla gånger vi släpat barnen ut i skogen, och vi själva också kan njuta av att bara gå, av naturen och av ron runtomkring oss, då barnens ryggtavlor bara syns springa ifrån framför en.
 
Och till all lycka blir det favorit i repris, för Celine fyller ju alldeles snart hon också och önskade mest av allt i världen ett kalas vid Risnästräsket hon med, att vi skulle sova i tält och grilla pinnbröd. Och det låter inte som någon hopplös idé. Alls.
 
"Bara vi tar med ficklamporna så att vi vet var vi ska kissa på natten."

Rekord.

Publicerat: 2014-08-30 / 22:40:57 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
När alla andra sökte sig till stugor och vatten, begav vi oss till skogs med kantareller, Aromabröd och bullar i ryggsäcken. Fast egentligen hade jag glömt att det var villaavslutning men det berörde inte oss så mycket. För barnen hade vandringslängtat hela veckan och hade vi bara haft ett tält som vi alla rymts i, hade vi begett oss på övernattningsresa - men nu har jag i varje fall beställt ett tre personers till, så om det hinner anlända inkommande vecka, får det bli nästa helgs bravad.
 
Åtta skogskilometrar blev det idag! Så långt har inget av barnen vandrat förut - Sindre som också gick varendaste meter själv, eftersom jag glömde manducan hemma - den brukar alltid hänga med i reserv. På sex och en halv timme fördelade vi kilometrarna men halvvägs, vid den sena lunchpausen somnade Sindre plötsligt mitt i en mening och vi var tvungen att dröja kvar en god stund innan vi kunde vandra vidare. Inte för att det gjorde så mycket, för de två stora sysselsatte sig med att klättra i sjutton träd så det bara svajade uppe i kronorna och leka kurragömma. Och Thomas som också hade hunnit terrängspringa 30 kilometer tidigt på morgonen, fick vila ögonen. För middagsvilan gjorde gott och det var med ett ovanligt glatt humör de alla orkade tillbaka till bilen. På ett år har vi fördubblat sträckorna som barnen orkar gå.
 
Sen visste ändå Marius att det skulle skjutas raketer ikväll och vi körde bara hem via för att hämta en chipspåse och mera vatten för att kunna laga varmt te åt oss nere på bryggan vid båthusen i hopp om att få se nån raket i den ljusa kvällen. På håll hörde vi några smällare och det räckte för att de skulle vara nöjda att åka hem och krypa ner mellan lakanen i sängen.
 
Det var en fin dag.

Ser och lär.

Publicerat: 2014-08-28 / 22:08:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Nästan tre veckor senare, stupar jag i alla fall inte i säng när jag kommer hem från jobbet. Jag sjunker bara ner, tung och tyst och lyssnar på babblet från ungarna som aldrig tar slut. Jag sätter mig vid dukat bord och jag känner hur kraften, energin och förmågan återvänder i takt med att jag tuggar maten och sörplar kaffet ur muggen. Och jag orkar springa lite igen, vika kläder, fylla diskmaskinen. Försöker verkligen lämna jobbet på jobbet men sitter ändå och planerar om kvällarna.
 
Och jag kollar väderleksrapporten OCH DET SKA INTE REGNA I MORGON! Jag har fått en fråga tusen gånger fler än alla andra under mina första veckor: Ska vi vara ute eller inne? Och alltid känns det som om jag tar fel beslut - säger jag inne börjar solen skina ute och säger jag ute, väller regnet förstås ner.
 
Men på torsdagar får man bullar och gott, Stina som är min arbetsrumskollega skolar och ledsagar mig rakt på sak och i veckan tog jag mina stora elever på yoga och blev själv mycket hänryckt. I väskan har jag en hop med projektuppgifter som jag ska göra min allra första bedömning på och idag kunde jag bokföra det första stukade basketfingret.
 
Men tre veckor senare är jag (till all lycka) (redan) ändå betydligt mer rutinerad än vad jag var för tre veckor sedan.

T/R 700 km.

Publicerat: 2014-08-24 / 17:45:00 | Kategori: Allmänt | 6 kommentarer
I fredags, trettio minuter efter hemkomst från jobbet, satte vi oss i bilen med riktning neråt landet. Utmattad somnade jag med vidöppen till det enformiga ljudet av hjuldäck mot nylagd asfalt, i en stilla fredagstrafik med riktning mot Björneborg och ett tips om en fin lekpark i hjärtat av staden. Och vad vi har missat i alla de många år längs vägen vi kört i ur och skur. En massiv frodig och grönskande park som låg alldeles tyst efter sommarens liv, dock blomstrande med välkrattade gångar. Barnens tjut gick inte att ta miste på när de satte fart på benen som varit tvungna att sitta stilla ett par timmar och de såg lekparken skymta mellan lövverken och drömmen av klätterställningar tornade upp sig så långt ögonen kunde se.
 
 
 
Det var djur, rutschkanor, Angry Birdsar och sjörövarskepp i en salig blandning och bland träden skymtade ännu en makalöst fin trafikpark fylld med blomsterprakt, minitrafikljus och söta skyltar. De hade kunnat tillbringa hela helgen här, barnen, men på något vänster fick vi dem ändå med oss när skymningen började falla och luften blev kyligare.
 
 
Det här är alltså tipset vi för vidare: Kirjurinluoto.
 
 
Björneborg var vackert i sin sensommarskrud.
 
 
Målet med vår visit, var en släktträff. I ett avlägset led av ättlingar placerade sig Thomas och barnen sina rötter, och tillsammans med människor vi aldrig träffat åt vi laxsoppa och tårta en stund på lördagen.
 
 
 
På kvällen fanns det således mycket energi i de små benen igen och vi tog oss till skogen för att upptäcka nya platser. Över stock och sten med den väståboländska skärgården alldeles intill, sökte vi cachar och klättrade i repbanor.
 
 
 
 
 
I en cache hittade vi till vår stora förtjusning en liten kissekatt som bar en bricka på sig och som berättade att den var en Travelbug. Detta är vår allra första resecache och med stor iver tog Celine hand om katten, som fick snålskjuts till Österbotten och nu ska få fortsätta sin resa härifrån mot nya trakter.
 
 
 
Pargas bjöd i övrigt på en mängd outforskade cacher och söndagsförmiddagen var tidig och krispig när vi begav oss ut på en ny runda och introducerade farmor i geocachingens värld. Hur en cache kan finnas inne i en sten, fick vi reda på när Marius äntligen hittade gömman efter en lång stunds letande.
 
 
Celine är ju vår utrustade, ordningssamma, allvetande och strukturerade. Således hade hon plåster i bröstfickan på jackan som hon plockade fram när hon cyklade omkull i världens fart.
 
 
För hårt går det, när de tre sätter fart i en ständig kapptävlan mot varandra, upp och ner i diken och över alla guppor som finns att finnas. Så många äventyr de har cyklat tillsammans.

Öjen.

Publicerat: 2014-08-17 / 21:08:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
Frågan var mest vart vi skulle. Jag föreslog Bötombergen, ungarna ville till Risnäs och Thomas förslag var Öjberget. Sen blev det Öjen i Sundom. Om vi kunde spara på något, vore det bilkörandet - men å andra sidan är bilen det som ger oss friheten - för vi bor trots allt ganska begränsat och långt från många idrottsaktiviteter, speciellt om vi jämför med då vi bodde i Jyväskylä. Men så länge vi kan köra, kan vi upptäcka och göra utflykter.
 
Vi var hit också en gång ifjol, men då kom vi inte runt hela. Kilometrarna är ganska långsamma för stigen är ställvis stenig och full av rötter - en jättebra "inte stöta marken"-stig. Men idag var allt perfekt - till och med bilresan till stigen. Vädret var precis lagom, solen värmde men gassade inte. Det var lagom varmt, men inte svettigt. Och ungarna var glada i hågen och Sindre gjorde nytt rekord i att gå själv (han är den mest lata av våra barn och åker gärna snålskjuts) - men fem kilometer i skogsterräng är mycket väl godkänt av honom. I Öjens skogar finns också massvis med cachar och de fungerar också som en morot för barnen - "bara 250 meter till nästa cache" och så orkar de springa på. Dessutom är många cachar riktigt finurliga och roliga.
 
Vid raststället kokade jag mannagrynsgröt medan alla andra plockade sina blåbär att sätta på gröten. I ett huj försvann maten från kopparna och klätterlekarna forsatte på de stora klippblocken som fanns runtomkring och jag försökte fånga barnen i lekarna, för att få bilder att använda till hemsidan (samt testa hur mycket stenrutsch Trapper Pantsen klarar). För det har jag inte hunnit nämna här på bloggen - att vi nu också har Isbjörnskläderna på Polkuped. (Denna månad till slut kan man t.ex. förhandsbeställa vilka kläder som helst med 20 procents rabatt - också de som inte ännu finns på vår hemsida och dessutom få fri frakt.)
 
När vi sedan kom tillbaka till bilen, hade vi varit ute i skogen i fyra och en halv timme - tid som bara hade svävat i väg. Öjen - se det som ett hösttips.
 
 

Ut i naturen.

Publicerat: 2014-08-15 / 21:21:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer

Det finns få hemsidor som är så gediget skrivna på båda våra två inhemska språk (och också engelska och samiska!) som www.utinaturen.fi. Det är en fantastiskt upplysande sida som passar allt från den okunniga nybörjaren till den rutinerade och erfarna friluftsmänniskan. På hemsidan kan man börja från Friluftslivets ABC och sedan klicka vidare och vidare och läsa och välja oändligt med altarnativ, vare sig man vill vandra, fiska, cykla eller paddla. Vid varje utflyktsmål står dessutom noggranna beskrivningar om både naturen och vilka servicepunkter som finns i närheten, man kan läsa om hur man övernattar i en ödestuga och till och med områdets mobiltäckning finns beskrivet vid flertalet vandringsleder. De otaliga sökmöjligheterna, gör att att man kan söka både från karta och valt område - precis enligt vilken aktivitet man vill utföra.

 

Jag har för tillfället stor vandringsabstinens och googlar mig hejdlös på alla möjliga vandringsbloggar och -leder. Häromdagarna gick t.ex. Fjällräven Classic av stapeln kring Kebenekaises trakter och för att inte tala om Idre och Grövelsjöns trakter - någon gång ska vi nog tillbaka dit också. Men mellan varven tänker jag inte heller längre än vad näsan är lång, för förutom mitt heltidslärarjobb, så har jag ju bokat upp mig på lördagsjobb hela hösten - på vilket jag ytterligare ska addera 35 studiepoäng hälsokunskap "för skojs skull" - som även det försiggår på helgerna. Så om jag ser till realiteten, så finns det tyvärr inte så mycket utrymme för fritidssysselsättningar och långa vandringar - men det har det ju inte gjort förr heller. Men på listan över vilka platser vi planerar besöka härnäst är:

 

1. Levaneva naturskyddsområde i Jurva. Rutten vi planerar gå är 13 kilometer och det skulle innebära övernattning halvvägs. Men eftersom det finns en ödestuga i området, kunde vi förmodligen göra denna vandring ännu ganska långt in på hösten.

 

2. Utterleden finns i Purmo/Lappfors-området och är Pedersöres längsta vandringsled på 53 km. En lämplig sträckning för oss vore Vilobacka-Lostenen, som torde vara 6,5 km och det vore en passlig dagsetapp - såtillvida att vi får det ordnat med förflyttning av bilen - för annars blir det 13 kilometer att gå samma väg tillbaka.

 

 3. Inom relativt avstånd finns också Salamajärvi nationalpark som har ett lednät som uppgår till 60 kilometer, där  flertalet stigar och rundslingor ligger under och kring 5 kilometer. Kring lederna finns också flertalet eldplatser, skärmskydd samt en ödestuga.

 

4. Även i Birkaland finns flertalet nationalparker som ligger inom överkomligt avstånd för en ev. dagstur eller helgövernattning där Helvetinjärvis leder kanske intresserar mest.

 


Pust.

Publicerat: 2014-08-13 / 22:00:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Idag var det dags att byta ut klänningen och kjolen som sprack igår när jag förivrade mig i klädnypsleken, mot beachvolley i sammetslen sand men vete fåglarna vem som var Emma, Sara, Sofia eller Sandra. Jag hittar i alla fall till lärarrummet nu från två olika håll, jag har koperingskod, datorinloggningskod, internetkod, nyckelbricka, gymnasienyckel, högstadienyckel, bollkorgsnyckel och tror att jag står på rätt bilplats. Man kan betala lunch med bankkort så jag behöver inga kontanter men undrar när ska jag äta och var ska jag sitta. Jag kan namnet på kanske åtta kollegor och inte namnet på tio gånger så många, jag flåsade som en flodhäst när jag baxnade upp tjugo feta böcker på tredje våningen men har du inga häften åt oss - det ska ju du också ha.
 
Jag har en arbetsgrupp, ska fixa ihop ett fotbollslag och Stafettkarnevalen - behöver man boka inkvartering till det redan nu? Jamen, vill du ha en kaffekopp, välkommen och hej bland tusen papper, läsårsplaner och kursböcker - jag kan inte hålla reda på allt, hur känns det nu? Och jag svarar, det känns bra.
 
Jag lär mig för varje dag.




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom