Vandring: Iskmo-Jungsund.

 
Vi fortsätter att - för oss - beta av nya vandringsleder. Det kom även önskemål om en sammanställning av de vandringsleder vi har besökt - för att den vandringssugna lätt skulle kunna hitta bilder och info om olika leder.
 
 
Idag stod den relativt nya Iskmo-Jungsund-leden på vårt program. Leden hade sin officiella invigning så sent som i somras, men stigarna har nog trampats upp längre än så.
 
 
Som vanligt hade vi sällskap med oss. Att umgås kring en uteaktivitet, tycker ju vi att är det bästa sättet att umgås på - och att vandra är kanske den allra bästa aktiviteten. Barnen springer, leker tafatt och kurragömma samt klättrar hela stigen framåt, medan vi vuxna har ro att prata. Idag var det Kurunmäkis som gjorde oss sälle - och trots att barnen pratar olika språk, har de ett eget sätt att kommunicera på. Eller våra pratar svenska - och deras finska, men eftersom de umgåtts sedan de var spädisar, så löper leken på fint i alla fall.
 
 
Vi kunde ju tro att stigen skulle vara blöt. Men att den skulle vara så här blöt, hade vi inte föreställt oss! Vi parkerade vid Hallonnäs-parkeringen (ingen skyltning, men vi hittade genom att lägga in Hallonnäsfladan i gps:en) och skulle först gå en kortare runda förrän vi skulle svänga söderut tillbaka för att luncha i Strömsund. Men markeringarna och skyltningen var inte jättetydliga och vi missade avtaget tillbaka mot parkeringen.
 
 
Stövelskaften räckte ingenstans idag, när sjöarna var översvämmade långt in i skogen. Vi fick gå många omvägar, vi fick slänga barn över diken och spångarna flöt fritt omkring i stora vattenområden. Barnen tyckte dock att det här var världens roligaste och hoppade, klättrade och klamrade sig fast bland tuvor, träd och stenar (de har nog aldrig hoppas så långa längdhopp på friidrottsplanen som de hoppade idag i skogen mellan vattenhålen). Ändå tog det inte länge förrän de flesta var våta upp till knäna.
 
 
Kiia cyklade Puky med jämna mellanrum. Pukyn är för övrigt toppen att ta med sig till skogen på vandringsstigarna.
 
 
Det blev soppfavoriten till lunch: en lök, två tetrapack med Mutti-passerade tomater, en tetra med kokosmjölk och ett par deciliter röda linser (+ ev. en skvätt vatten). Kryddorna (grönsaksbuljong, lite salt och valfri kryddmix) kan med fördel blandas direkt i koppen med linser hemma.
 
 
Eftersom vi gick fel, förlades vår lunchpaus i stället till Björnhällorna. Det var en fin rastplats med eldplats, bord och ved (och några kantareller, myggor och älgflugor).
 
 
 
Pukyn betjänade alla i tur och ordning - också åttaåringar.
 
 
 
 
Efter några sköna timmar till skogs, kom vi sedan tillbaka till bilarna - med halva leden sedd och andra halvan osedd. Därför måste vi komma hit igen i ett senare skede. Med förhoppningen om att det skulle vara lite mindre vatten i skogen.
 
0 kommentarer

#tacohej

 
VI har inte hunnit vandra så mycket än i sommar. Dels har vi haft dagarna fyllda med jobb och dels är jag en myggmagnet av bästa sort och jag tycker inte det är så hejsan att vara i skogen om sommaren - såtillvida att det inte blåser en storm. Dessutom har vi cyklat och simmat mycket, vilket inte har gett utrymme för vandrandet - men nu byter strandlivet naturligt mot skogslivet.
 
 
Men så var Anna Sand hit i onsdags och intervjuade oss till en artikel om vandring som utkommer i nästa nummer av ÖP. När jag sedan idag fick korrekturen, tyckte jag texten var så trevlig att jag fick en vandringskick av oss själva (haha).
 
 
Egentligen har barnen tjatat om Risnäs redan i veckor, men ikväll var vädret äntligen lite gemytligare. Eftersom Thomas skulle jobba och jag inte var jättepepp på matlagning, ringde jag in syrran Anna som sällskap, packade middagen i ryggväskan och tog Muurikkan under armen.
 
 
Det är för övrigt syrran som hållit kameran ikväll.
 
 
 
 
Jag njuter mycket av den här tiden. Och hoppas att vi ännu ska få några år, före vi får möta det sura och tvära (eller mest hoppas jag att det ska utebli, men det finns förmodligen inte på kartan, heh). Idag hade barnen sin sista sommarlovsdag och från och med måndag har vi både en första- och andraklassare. Vår andra skolstart ser dock ut att gå smidigare jämfört med fjolårets, då Celine hinner ikapp storebrorsan med allt, och befinner sig på nästintill samma nivå vad gäller det mesta. Sindre inledde sitt allra sista dagisår häromdagen och vi kan - liksom alla andra, bara konstatera att åren går snabbt.
 
 
Vad blev det för mat ikväll då? Jag brukar få många frågor kring turmat och ikväll åt vi (eller alla andra) vegetariska tortillor med kanelstekta äpplen till efterrätt. Jag hade förberett maten hemma genom att finhacka: en zucchini, ett halvt blomkålshuvud, en ask färska champinjoner, en rejäl bit savoykål och en gurka + en påse frusen majs. Detta stekte jag sedan mjukt på muurikkan tillsammans med en påse quornfärs och tacokrydda. I ett skede hade jag tänkt att vi skulle baka våra egna pitabröd på stekhällen också, men så mycket extra energi hade jag inte - utan vi värmde färdiga plättar på stekhällen, lassade i en rejäl skopa grönsaker och klickade i lite creme fraiche. Till efterrätten var det bara att steka äppelbitar i smör tillsammans med hasselnötter och (ceylon)kanel och servera dem så snart de är varma och mjuka tillsammans med en skvätt vaniljsås.
 
 
 
 
Och med det tog vi officiellt avsked av sommarlovet (även om vi längtar efter dig nästa år igen), Men mysfredag i skogen var ett bra koncept.
3 kommentarer

En sommarhöjdpunkt.

I sista stund fick min soulmate Anna det ordnat i sista stund. Så klockan sju på fredag morgon satte vi oss i bilen med riktning österut. Ingen av oss hade riktigt pejl på vart vi skulle och hur långt bort - men mot Jyväskylä skulle vi och den sträckan kan jag i sömnen utantill. 
 
 
Men först plockade vi upp Marica i Vasa. Hon hade inte paddlat särskilt mycket innan, men modig som få, nappade hon på mitt paddlingsupprop på Facebook och kom med. Sex och en halv timme senare anlände vi i alla fall till Oravi. Ett litetlitet samhälle mitt ute i ingenstans, efter en lång och slingrig väg. Vi hann bara få vår hyrda utrustning före himlen öppnade sig och sköljde ner ett sommarregn, men vi väntade ut regnet i bilen en stund, före vi påbörjade den första paddlingsetappen.
 
 
Klockan var kring halv fyra när vi äntligen kom oss iväg - och efter lite halvknagglig start med att läsa kartan (kartan var det absolut viktigaste vi kunde ha med oss), kunde vi paddla in i Linnansaari nationalpark.
 
 
Vi gjorde vår första bensträckare efter en dryg timme i Sammakkoniemi. Det var skönt att läsa fast sig ordentligt på kartan och äta lite mellanmål före vi fortsatte.
 
 
Efter Sammakkoniemi lade sig sjön alldeles blank och vi fick alldeles fantastisk paddling. Samtidigt hopade sig molnen allt mer och drog sig närmare.
 
 
 
 
Naturen blev alldeles dramatisk och det var ett vackert skådespel som speglade sig i det svarta vattnet. Men vi hade fortfarande rätt långt till den tilltänkta tältplatsen och när vi fick de svarta molnen precis över oss, respekterade vi vädret, svängde och la till vid en tältplats som låg oss relativt nära då. Ur molnen hade det både kunnat komma både åska och skyfall, men på något mirakulöst sätt klarade vi oss undan regnet - vilket alla andra paddlare som vi träffade inte hade gjort.
 
 
I stället föll några stilla droppar när vi precis kommit i land, men då var vi redan välskyddade av lövverket.
 
 
 
Fredagskvällen avslutade vi sedan förnöjt med utsikt över en fantastiskt vacker solnedgång, med mat och en bok framför en brinnande och värmande brasa.
 
 
Men på lördag morgon vaknade av att duggregnet pickade mot tältduken, efter 9,5 timmars god sömn. På sjön gick det dock inte ens små krus - och sällan har vi sett så spegelblanka vatten! Vi gjorde frukost på kajakerna, packade ihop tältet och begav oss iväg vid halvtiotiden.
 
 
 
 
Alla mina bilder är tagna med mobiltelefon och pocketkamera - många gånger saknade jag min stora systemkamera - men denna gång sparade jag den hemma. Trots det stilla duggregnet, var det mäktigt att sakta paddla framåt mellan alla holmar och småkobbar. Jag har aldrig tidigare varit med om en sådan kompakt tystnad som vi upplevde den förmiddagen.
 
 
Och plötsligt kikade även Saimenvikaren upp på oss! Det var häftigt, för vi hade verkligen inte förväntat oss få se den! 
 
 
Vi stannade med jämna mellanrum för att äta mellanmål och sträcka på benen. I nationalparkerna får man bara tälta på de utmärkta tältplatserna, men de är generellt mycket väl underhållna, med både eldplatser och ved. Det var de också i den här nationalparken och vi besökte den ena fina tältplatsen efter den andra.
 
 
Vid en tältplats träffade vi ett gäng scouter och vid vårt lunchställe gjorde en tysk familj oss sällskap. De (två vuxna, ett barn och en tonåring) gjorde sitt sjätte år vid Saimens vatten och tillbringade hela sin fyraveckor långa semester i paddlingens tecken. Normalt bodde de i en miljonstad i Tyskland, men berättade att de reste till Norden för varje semester de hade - för renheten och tystnaden. Det var intressant att lyssna på deras berättelse och hur de försökte hitta en butik var femte, sjätte dag för att handla mat.
 
 
Och plötsligt när satte oss i kajakerna igen efter vår lunchpaus, sprack molntäcket plötligt upp och en varm, strålande sol började skina på oss.
 
 
Vi hade egentligen tänkt övernatta på en tältplats relativt nära, men eftersom vattnet fortfarande låg alldeles stilla och vädret inte kunde bli bättre, bestämde vi oss för att fortsätta paddla.
 
 
 
Vi paddlade verkligen bara på spontanitet och siktade till sist, på en liten holme som skulle lova solnedång.
 
 
Vi var dock rätt möra när vi äntligen kom fram vid halvåtta-tiden på kvällen. Dels var vi stela i benen efter allt sittande, men också rätt trötta i axlar och armar. Vi hade trots allt paddlat ett 30-tal kilometer.
 
 
Det var dock en alldeles fantastisk liten holme med sjöutsikt åt alla håll som vi delade med ett sällskap från södra Finland. Vi njöt igen av en sen middag framför en värmande brasa och vacker solnedgång.
 
 
 
I morse vaknade vi återigen till ett grått - men lugnt väder. Det hade dock utlovats både åska och regnskurar och den kvava luften indikerade på att det inte vore helt osannolikt. Vi hade egentligen rätt nära till starthamnen och efter en liten extra runda, beslöt vi att ta i land rätt snabbt, eftersom vi hade en lång resväg hem. Sammanlagt hann vi samla ungefär 50 paddlingskilometrar åt oss å två dygn.
 
 
 
Och det här om något var retreat! Vi hade det så himla skönt, så otroligt tur med vädret och nationalparken levererade både natur och upplevelse. Nästa år ska jag med all säkerhet tillbaka och då vill jag kombinera det med Kolovesi nationalpark som ligger alldeles nära men levererar en helt annan typ av natur.
 
1 kommentar