Vi ska ju på bröllop imorgon då. Det är Marius gudmor som gifter sig. Och jag dyker in i klänningsskåpet såhär lagom kvällen före. Och det är tajt, lite onödigt tajt. I och för sig har jag ätit både en oscarschnizel och en halv pizza ikväll, men ändå. Så jag måste gå efter morgondagens form. Och hoppas att dragkedjan i någon rygg går fast.

En sån här kväll, efter ha stått och sålt fisk nio timmar i bitande septembervindar, känns det rätt gemytligt att sitta framför kakelugnen och värma fötterna. Som grädde på moset kom Maria med fotoboken med bilder från vårt bröllop och fredagskvällen var fulländad. Aaah, vilken dag det var!

Ju äldre de blir, desto lättare blir det. Och ett litet barn bär man främst på magen eller höften. Efter några gångers träning med någon som säkrar bakom sig, så lär man sig snabbt tekniken. Marius hoppar upp av sig själv och Celine lyfter jag oftast över huvudet med grepp i hennes underarmar.

Första gången vi använde Manduca, var när Marius var 13 månader. Det var på vår Pragresa. Då blev dessutom Manducan alldeles oumbärlig för oss, eftersom vår vagn anlände mer än ett dygn efter ankomst. Men hur mycket man använder den beror helt på användningssyfte. Reser man mycket? Åker man ofta tåg och buss? Vill man gå på skogspromenader? Vill man skippa vagnen och låta barnet gå själv och ha Manducan med som säkerhet ifall barnet blir trött eller busigt? Vistas man ofta i folksamlingar (loppis, marknader, museum etc.) där det är svårframkomligt med vagn?

Vissa barn älskar att bäras, vissa trivs inte alls. Och andra kan kräva lite vänjning. Alltså är det svårt att veta om ens barn kommer att trivas. Vissa veckor använder vi inte bärselen alls, andra veckor är den i bruk nästan dagligen. Den är ändå med nästan vart vi än far - både i bilen och under vagnen. Dessutom har vi 200 meter till bilparkeringen hemma, och är jag iväg ensam med båda barnen och dessutom har väskor och/eller matkassar så är det lätt att kasta upp Celine på ryggen så har jag i alla fall två händer lediga.

Vi har bara upp förlängningen (tyget i dragkedjan) när barnen sover. Vilket gör att "utsikten" är bättre. Sedan tycker jag att den "nedre" spänningen är viktigare än den "övre" (se bilden nedan). Men Celine var ju nästan 9 månader när vi skaffade Manducan, så jag har ingen erfarenhet att bära spädisar och mindre bebisar i den.

Man kan knäppa banden på olika vis, beroende på hur man bär. Det vanliga är att man bär som på bild nummer tre, med knäppet över bröstryggen, men detta kan vara svårt att få fast själv och jag brukar be någon knäppa det åt mig. Däremot kan man också bära med korsade ryggband och då får man utan problem fast banden själv. Ur bekvämlighetssynvinkel är det ingen större skillnad.

Man lägger selen på höften och lägger bandet som hamnar över bröstet, diagonalt över axeln och knäpper det på samma sätt som i korsad rygg, d.v.s i motsvarande knäppe. Därefter lägger man barnet i Manducan. Det högra bandet drar man sedan runt midjan och knäpper vid barnets fot på framsidan. Spänn. På detta sätt orkar man dock inte bära så länge.

Det är bara att konstatera att en Manduca fyndar man sällan. En ny Manduca ligger på strax över 100 euro och för en begagnad måste man ofta betala kring 80 euro. Andrahandsvärdet är alltså mycket högt. De är gjorda i mycket slitstarkt tyg och begagnade Manducor är ofta i gott skick. Man kan även tvätta dem i maskin. Men priserna är helt i samma prisklass som t.ex. Babybjörn, och användningstiden är många gånger längre med en Manduca så i förhållande med andra bärselar är en Manduca absolut inte dyrare. Vår bärsele är härifrån.

Sen kom vår mormor hit.

Sen var det Pernilla som stod på tur.

Och sen for vi i vår tur till mormor igen.

Och till sist gick jag ut och gå med Anna.

Och nu har jag äntligen tid att blogga.

.

.

Hundskrället skällde sig blå när vi vek in på gården. Stekpannan med abborrfiléerna stod varm på matbordet. Rundan genom byn för att se att allt var sig likt. Vändan ner till båthusen för att titta på svanar.

Och det är inte mycket som förändras i vår lilla by. Det är som det brukar.

Väckning. Helt okej. Rivstart när Marius går in via Celine och väcker henne. Jag försöker ta båda barnen till vår säng för en mysstund men ger upp efter några sekunder. Vi äter frukost. Ungarna fortsätter med att leka i sitt rum och jag får dricka kaffet i fred, samt läsa tidningen. Bloggar och läser bloggar.

.

Jag pustar ut. Placerar mig i soffan en stund. Hänger sedan en maskin tvätt och torkar upp makaronerna från golvet. Systern anländer, vi dricker kaffe och äter glass. 14:00 Vaknar Celine. En halvtimme därpå vaknar Marius. Vi äter mellanmål och gör ingenting.

.

.

15:20 Vi går ut. Vi går på promenad - Marius cyklar. Leker i parken. En och en halvtimme senare kommer vi in igen. Äter middag, plockar ännu mera, dammsuger ännu en gång till och startar ännu en tvättmaskin.

.

.

17:30 Klär på oss igen. Åker till Kurunmäkis på me&I -party. Barnen leker ute en stund först. Sedan får vi gott att äta. 20:00 Kommer vi hem och tio minuter senare ligger barnen redan i sina sängar och lugnet sänker sig över Laajavuori. Åsa åker till butiken och handlar tortillaingredienser och jag sätter mig ner och bloggar. Och sen startar jag dagens tredje maskin tvätt.

Så insåg vi att man faktiskt inte behöver koka gröt i kastrull på spisen. Utan att man kan mikra den också.

Och så var den vällingsagan slut.