En dag på Strömsö.

För några veckor sedan ringde Elin från Strömsö. Jag undrar om du vill vara med i Strömsö? frågade hon appropå ingenting och jag minns inte ens vad jag höll på med. Javars, svarade jag med två sekunders betänketid, eftersom det kändes som den frågan inte kommer att uppenbara sig särskilt många gånger i livet. Igår kväll hade redan de några veckorna gått och jag stod sent och försökte få en grådaskig tröja vit med tvättmedel som jag hade fått av Pernilla. I morse steg jag sedan upp tidigt (tröjan hade torkat!) och undervisade först femmorna före jag alldeles genomsvettig (assisterade halvvolter en timme i ett sträck) körde ut till Västervik med regnet piskande mot rutorna - ett sportlovsprogram skulle produceras.
 
 
Strömsö var minsann Strömsö. Det var lugnt och stilla. Det var trevligt och familjärt. Det var varmt, genuint och fint. Camilla fixade mig finare än jag känt mig på över ett år, och för en stund fick jag möta den pigga blicken i spegeln som tillhörde den kvinna jag känner och som också drog mungiporna med sig uppåt. 
 
 
 
 
Sen skulle jag stå i köket - i självaste Strömsököket! Det var en lite surrealistisk känsla att hacka paprika omgiven att både kameror och folk med ett flertal olika uppgifter - samtidigt som jag skulle försöka svara vettigt på de frågor Elin ställde - utan att prata för snabbt eller prata för mycket. 
 
 
Det var mitt första besök inne i villan och det var otroligt intressant att gå runt och titta på allt som inte syns i tv:n och hur allt är uppbyggt.
 
 
Först filmade vi inne och sedan filmades det ute resten av dagen - och det regnade i alla fall inte hela tiden.
 
 
Vi lagade och åt bland annat en av våra favoritsoppor. Elin var min trygga ledsagare under hela dagen.
 
 
Till efterrätt blev det stekt sandkaka som doftade ljuvligt men som förblev oäten för min del.
 
 
Och allt däremellan vandrade (halkade) vi runt i omgivningarna. Min inslag kommer alltså att handla om barn, friluftsliv och vad som är viktigast på utflykten (MATEN, heh!).
 
 
Programmet kommer att sändas den 1 mars. Tack för att jag fick komma, tack för en ny erfarenhet och tack för en rolig dag!
 
2 kommentarer

Mer kost.

I slutet av augusti skrev jag ett sammanfattande inlägg som hette Tankar om kost. I det skedet gjorde jag en stor kostomställning - en omställning som jag tyckte var jobbig, plötsligt kunde jag äta "ingenting" - från att ha ätit allting. Jag åt dock begränsat ända fram till vår vandringsresa till Montenegro i mitten av oktober - där jag kände mig tvungen att återinföra mjölkprodukter, eftersom det annars skulle ha begränsat mitt eget födoämnesintag mycket. Dessutom gjorde språket det många gånger svårt och vi hade fullt i händerna att förklara att jag inte åt glutenmat - eller mat med vete i. I samma veva slank sockret och godiset med in i bilden igen och under julen tillät jag mig själv äta det mesta (utom gluten/vete och diverse E-nummer). Och även om jag inte vräkte i mig mat, märkte jag ändå vad maten gjorde med mig och klådan var många dagar under jullovet överväldigande. I samma veva började Sindres I-padspelande också vara långt över alla gränser och det var godsaker de flesta dagar för den resterande familjen (om än pepparkakor, julstjärnor och bullar) och jullovet kändes som en enda trött gnällperiod för oss alla. Samtidigt som jag såg rapporter om socker, mjöler, mjölkprodukter samt tillsatsämnen överallt och som jag läste med stort intresse. Under det senaste halvåret har jag läst mer forskningsrapporter, artiklar och annan litteratur gällande både atopiskt eksem, kortisonberoende och kost - än vad jag gjorde under alla mina studieår.
 
Först tog vi bort paddan. Den gick mig också på nerverna. Första dagen var barnet fullkomligen förstört och grät dagen igenom. Andra dagen var fortfarande barnet mycket olyckligt, men hittade på egna lekar i stunder. På den tredje dagen frågade barnet inte efter paddan mer än ett par gånger och han lekte själv utomhus i två långa timmar. Nu har de varit utan padda i nästan en månad och ingen har överhuvudtaget frågat efter skärmen under dessa veckor. Fatta hur skönt!
 
Efter nyår bestämde jag, på grund av allt jag läst på under julhelgen och på grund av dippen i mitt mående, att återigen utesluta en rad födoämnen ur min mat. Efter att jag nu är uppe i närmare 60 blodprovsundersökningar och andra undersökningar där inget avvikande i min hälsa har kunnat konstaterats, är jag nu min egenläkare - och jag har äntligen kommit till att lita på mig själv. Efter många år med mycket mediciner, både kortison och antibiotika, börjar jag nu vara rätt säker på att tarmsystemet i magen är utslaget och skapar hudproblemen åt mig. Jag har bara under det senaste året ätit åtta AB-kurer - och då har jag struntat i att äta tre av de som ytterligare ordinerats.  Min neutrala och rätt objektiva syn på kost har omkullkastats radikalt det senaste halvvåret och eftersom jag ogillar att servera flera rätter mat, har också resten av familjen fått lägga om sina matvanor.
 
  • vi har minskat rejält på brödintag (själv äter jag inga mjöler alls)
  • vi har ätit köttfritt hemma med några få undantag (jag har ätit helvegetariskt). Fisk och ägg äter vi dock också. I skolan och dagis äter barnen normal mat.
  • Vi har minskat på mjölkintag (jag använder små mängder syrad yoghurt, getmjölksost, små mängder smör och Kefir).
  • Vi har minskat ytterligare på sockret (trots att vi ätit  lite från förr). Jag har själv ätit totalt sockerfritt, medan barnen har ätit minimalt med socker. I fredags var de nöjda att dela en Kismet på tre och på Sindres födelsedag fick de en yttepytteliten glassportion - och ingen ifrågasatte ens storleken. Av momma fick de häromdagen en geishabit som de tog hem och skulle spara (finns fortfarande i min jackficka) och igår skickade hon hem bullar (som ingen av dem ville ha). Detta är lika skönt som i-padavvänjningen - och barnen har varit så mycket mer behärskade. Tänk, inget tjat alls!
  • Vi (de) har kanske ätit pasta två gånger sedan nyår. I stället har vi ersatt pastan med bland annat korn, quinoa, hirs och ugnsstekta grönsaker. Potatisen (stärkelserik!) har de andra också ätit betydligt mindre av - jag har inte ätit alls.
  • Vi har infört grönsaksfat som vi varje dag fyller med grönsaksstavar och exempelvis äppelklyftor som står som tillbehör i samband med middagen.
  • Vi har ätit mer eller mindre tillsatsfritt
  • Vi har ätit rawfood ett par gånger i veckan
  • Jag har redan fått så mycket energi, att jag orkat laga mat varje dag efter jobbet. Under hösten lagade jag all mat på söndagarna, som vi sedan värmde i veckorna.
 
Det fina är, att det inte denna gång känns som en diet, utan mer som nya matvanor. Barnen (eller Sindre!) har vissa dagar rynkat på näsan åt kikärterna och ropat efter korv, men de flesta dagar har de alla slevat in de nya matsmakerna med god aptit. Speciellt zucchinisoppan häromdagen var mycket omtyckt - de som tycker att squash verkligen inte är i deras smak. Vi har ätit mycket mångsidigare än tidigare (Solsidanvarning, men blomkålspizza är jättegott!!!) och jag har återigen orkat laga mat efter jobbet. Det finns ingen quickfix med mina hälsoproblem men till sommaren hoppas jag börja kunna se resultat av det här tuffa året. Kurvan har i alla vänt vänt uppåt, efter att ha pekat neråt i nästan sex månader och min klåda är märktbart mer hanterbar nu efter kostomställningen igen - där jag framförallt börjar vara rätt säker på att sockret är en stor trigger.
 
Men jag blir så fruktansvärt provocerad i butiken! Herregud var folk handlat ruttet. Medan jag känner mig som en hälsofanatiker och lassar upp min ekologiska spenat, groddarna och bönorna på butiksbandet, är det enda jag ser en massa kärror runtom mig fyllda med nästan bara skräp; det är naminami och micropizzor på hög. Sex öl här, tre paket sockrade yoghurtar, chokoflingor och knackkorv där. Marinerade kycklingsstrimlor, pastapåsar och färdigsås samt en dubbelförpackning med cokis. Och så minst en gottapåse och två påsar rostbröd. Och jag vet inte om jag blir provocerad för att jag inte kan äta allt det där eller om jag blir provocerad för att folk inte fattar hur mycket socker och annat skräp allt innehåller. Eller om det är för att jag själv alltid ansett mig äta hälsosamt och ändå mår pyton och de som äter betydligt ohälsosammare ser ut att må så bra. Jag vill bara ställa mig upp och vråla VET NI HUR MYCKET SOCKER ER "MAT" INNEHÅLLER? men fattar ju att hålla käften och vad ska jag bry mig i andra.
 
Sen sätter jag mig i bilen och slår på radion. Ironiskt matas en ny nyhet ut om finländarnas försämrade kondition och ökade övervikt. I stället försöker jag få ungarna extra svettiga och flåsiga i skolan. För visst inte är det mitt eller ditt problem. Men ändå ett samhällsproblem i allra högsta grad, som du och jag är en del av. Jag tror verkligen inte att vi lever optimalt. Jag tror verkligen inte att nuvarande kostrekommendationer är optimala. Inte för att det väl gör något - det är ändå så många som inte ens följer dem.
14 kommentarer

På fisketur.

Vi har haft en lite sjuklig helg. Febern steg åt Celine i torsdag och i och med att jag inte heller kände mig helt hundra, stannade jag hemma med henne på fredag. Igår var Celine på benen igen, men då var det min febertur. Och eftersom Thomas har varit i Tjeckien sedan i torsdags, blev slalomplanerna strukna och utbytta mot en stunds skrinning (inte ens sjukdagarna brukar få oss att hålla oss inomhus. Jag tycker den friska luften och lite rörelse piggar upp snarare än gör en mer sjuk).
 
I stället gick dagens tur ut på sjön. I tungtrampad snö gick vi fram och tillbaka mellan vakarna medan pappa vittjade näten. Vi trampade till traktorspår, hade springtävlingar och lekte hippa i en varglo. På kort men tillräckligt avstånd satt ett mäktigt örnpar, alldeles nära varandra, och väntade på att få skrida till en brakmiddag. För det var norsrikt idag och pappa plockade de slattriga och ganska illaluktande norsarna på löpande band samtidigt som han spanade med blicken långt i horisonten. "Fryser du aldrig om händerna?" frågade jag honom när han satt med sina gummihandskhänder i det iskalla havsvattnet. "Det händer sällan, men visst kan jag också frysa ibland", svarade han och hänvisade till förra veckans temperaturer på minus tjugofem.
 
 
 
 
"Är det här ditt jobb?" frågade Sindre. "Ja, tänk, här är jag varje dag. Året runt." svarade morfar. Jag inflikade att fiskarna borde ha högre pris vintertid, på grund av det långsamma arbetet - ett arbete som inte förändrats på hundratals år. På knappa två timmar hann vi bara vittja ett tiotal nät på grund av norsen. Under de två timmarna fick vi bara ett fåtal "värdefiskar" på varje nät. Men till all lycka är fisk en uppskattad råvara idag - med all rätt, för småskaligt fiske är rena rama hantverket.
 
 
 
 
 
Sen tog vi sikte inmot viken för lä mot vinden och skydd för snöfallet. Pappa berättade hur de alltid sökte sig hitåt för kaffepaus när han var liten och dagarna på sjön var långa. På samma ställe har jag också suttit framför många brasor och druckit varm saft. Idag hade vi varm kakao med kanel och kardemumma samt mommas bullar som fick avsluta dagens fisketur på sjön, före vi satte kurs hemåt igen, längs ett ensamt, stillsamt skoterspår med orörda vita vidder åt varje håll vi såg. Och det gav en stunds lugn, att stå på den gamla sparkens medar med snön yrandes i ansiktet och med koncentrationen på att läsa av snödrivorna, för att inte överraskas av ett knyck som skulle få mig att tappa balansen.
 
 
2 kommentarer