En favorit i repris.

Någon kanske till och med minns lillfastern- och lillfarbrorn från tidernas begynnelse. Barnens faster är numera så stor att hon studerar i Vörå och farbror Jonas har redan bott i Vasa några år, då han studerar vid yrkeshögskolan - och båda har de dessutom skaffat sig österbottniska partners. Det är alltså bara farmor med katterna kvar på Polmettovägen i Pargas.
 
 
Ju äldre alla blir, desto svårare blir det att träffas tillsammans. Därför bestämde vi tidigare i höstas, att vi skulle hyra en stuga en novemberhelg i Jämijärvi och tillbringa helgen tillsammans. Vi gjorde ett liknande upplägg för ett par år sedan och vi bestämde på stående fot att detta ska bli vår årliga tradition hädanefter.
 
 
Jag gillar verkligen Jämijärvi. Jag har en stark förkärlek till gles tallskog och kanske är det därför jag gillar Jämi så mycket. Det finns oändligt mycket stigar och vandringsleder och vi har ännu mycket outforskat trots att vi trampade rätt många kilometer i helgen.
 
 
Alldeles i närheten finns två naturliga källor som vi bekantade oss med igår. Det var fascinerande att se vattnet som bubblade upp ur marken med olika hastigheter - men ändå lämnade vattenytan alldeles blank. Vattnet var alldeles iskallt och kristallklart och sanden var som kvicksand. Naturen är allt häftig.
 
 
Vi skidade också ett par gånger i tunneln. Det växte vår längtan efter snö och vinter. Barnen hade återigen gått framåt sedan de stod på skidorna i våras - och det är intressant - att de har utvecklats trots att det inte tränat specifikt den färdigheten. Men så är det med skidning - den är nämligen en av de svåraste idrotter rent motorikmässigt, och då spelar också mognad en större roll.
 
 
Förutom att vandra och skida, så hade Marius släpat med sin cykel. Han har längtat efter att få cykla terräng och i Jämi finns fina möjligheter för att cykla MTB. På lördag hann han skida två pass, vandra ett och cykla ett. Det är Marius i sitt rätta element och han njöt kanske mest av alla.
 
 
Det fanns aktiviteter så det räckte och blev över. Sedan sist hade det byggts en klätterpark i området, men även en frisbeegolfbana. I morse bestämde vi oss dock för att orientera, eftersom det också fanns en MOBO-bana. För att inte tala om alla geocacher som finns i området men som vi ännu inte hunnit leta efter.
 
 
MOBO är alltså en gratisapp som kan laddas ner. I appen finns sedan kartor över olika områden med integrerad kompass. När du hittar kontrollen scannar du QR-koden i själva appen. Mycket smidig lågtröskelorientering som passar åt hela familjen. MOBO är hyfsat nytt ännu, men hela tiden kommer det nya banor - framförallt i större städer.
 
 
Dagen var mörk och dimmig, men alldeles knäpptyst. Förutom i skidtunneln, såg vi nästan inga människor alls under helgen och trots att en sen novemberhelg kanske inte är den mest tippade tidpunkten för ett friluftsveckoslut, var det en mycket värdefull paus i den tjocka vardagen.
 
 
Vi tankade väldigt mycket frisk luft och motion - och nu är det bara en månad kvar tills vi sätter oss på ett plan till ett annat sorts äventyr.
 
 
Men före det väntar en mycket hektisk månad. I år kommer vi inte att ha någon pop-up butik i Vasa, utan vi kommer i stället att finnas på flertalet marknader runtom i Sydösterbotten. Även om vi är förberedda på långa kvällar i lagret, gläds vi mycket åt att så många väljer att köpa sina julklappar från oss. Därför var det välvärt att hänga en helg i skogen först.
0 kommentarer

Lång väg till minimalism.

Jag har en period med svinmycket undervisning nu. Och till varje dag adderas ytterligare av ett möte, en fortbildning eller någon annan skolidrottsrelaterad happening. I veckan syltade jag in efter klockan 18 alla kvällar utom fredag och kvar av mig fanns inte så mycket annat än en trasa. Det är denna period jag också tycker är tyngst att köra. Det är mörkt på morgnarna och det är mörkt på kvällarna. Det är svårt att avgöra om den blänkande vägbanan är blixthal eller bara våt. Mina ögon är tvungna att vandra från sida till sida för att ens försöka vara beredd på älgar eller svarta människor som plötsligt bara dyker upp vid vägkanten och skrämmer en. Och så är mitt huvud proppfullt av studsande bollar och ivrigt skrik som ekat mellan väggarna i den stora salen under dagen.
 
Men vi har medvetet minskat programmet i våra helger den här hösten. Även om jag älskar att ränna runt på det ena och andra, har jag (till all lycka) ändå lärt mig något av min sjukdomsperiod. Under veckorna orkar jag inte heller vika kläder, tvätta undan tvättkorgen, jaga strumpor under soffan, tömma köksbordet, tjata om de förbannade legobitarna, plocka in skor i skohyllan och tvätta tandkräm ur tvättfatet. Och eftersom det bara verkar vara mina ögon som ser hur sakerna vandrar över en större och större yta, har jag längtat efter lördag morgon när jag med lite ny energi kan ta mig an oredan. För även om jag upplever mig trött efter en arbetsdag, är detta inte samma förödande trötthet som jag drogs med när jag var som sjuk och som slog ut mig fullständigt. Varje dag vaknar jag med ny energi, ny tillförsikt och ny inspiration.
 
Och ny inspiration och en spark i baken fick jag att rensa och städa, när jag tipsades om bloggen Minimalisterna (då jag i ett tidigare skede förbarmade mig över vår rumsbrist). Jag upplever ju oss inte trångbodda för vi har ju ändå dryga 90 kvadratmeter att förvalta - men vi har trots allt bara ett och ett halvt barnrum som vi inte vet hur barnen tar sig an när de närmar sig tonåringar. Och hela vårt företag styrs ju från skrivbordet som finns placerat i klädhörnet i vardagsrummet som sväljer alla barnens kläder. Och varje höst saknar jag grovköket för att kunna hänga upp sandiga utebyxor med droppande byxben och olika grader av våta vantar. Så visst kan jag önska mig lite flera kvadratmetrar ändå.
 
Den ena lilla kammaren som Celine just nu förfogar över. Insynen har hon löst med en filt över öppningen. Rummet slutar typ där jag står och tar bilden.
 
Lika provocerad blev jag över familjen som lever i en höghuslägenhet (ingen risk att dra in hönsskit i hallen m.a.o) i Stockholm med två pyttebarn utan några större intressen och behov. Att ha en capsule wardrobe med sammanlagt ett trettital plagg känns som fjärran till månen, när jag vissa dagar klär mig i hälften av antalet (och då pratar vi bara mina arbetskläder) och har ytterligare fem i min ombytesväska. Och lådorna innanför dörren som sväljer barnens sportdräkter, fotiskläder, skidvästar, träningstajts i all oändlighet fyller ett så mycket större behov än en ettårings behov av tre bodys och ett par byxor. Deras lägenhet är fullständigt clean från småpryttel och smålego har ännu inte gjort entré i deras hem.
 
Samtidigt är jag ju inte dummare än att jag förstår att man måste utgå från sitt eget behov av saker - och ju äldre barn, desto mindre möjlighet att bestämma över andras saker. Dessutom är ju förutsättningarna olika beroende på boendeform, intressen och behov. Minimalisternas blogg fick mig ändå att ta tag i rensandet - för trots att jag inte tycker att vi har så himla mycket onödigheter i vårt hem, har vi ändå för mycket småtjafs som dräller längs bänkarna och golven, för att kunna hålla vardaglig ordning. Och även om jag är motsatsen till pedant och ordningssam, så äter det mindre energi av mig när jag inte behöver leta fram bordet när man ska äta eller ständigt behöva leta efter saker i oredan.
 
 
Så den här helgen och förra, har jag rensat, rensat och rensat. Fört burkar, papper och glas till ekopunkten, slängt papper och krafs, skänkt hela kläder till UFF och kastat de mest söndriga (de lite söndriga kan man ju använda än). Jag har tvättat täcken och kuddar Jag har tömt många skåputrymmen, för att kunna fylla dem igen med saker som mest legat framme och  på så sätt göra det mer lättstädat hemma. Men jag har lång väg att gå ännu.
 
 
 
Igår hittade jag ändå golvet i barnens rum och den ena barnsängen fick flytta ut till förmån för en ny säng i vanlig storlek. Och medan jag ägnade hela lördagen åt att städa på vinden, förföll hela nedre våningen under tiden. Jag undrar hur få saker man ska äga för att det inte städning ska vara ett enda, hopplöst ekorrhjul.
3 kommentarer

Meditationen.

 
Varje paddlingstur nu kan vara årets sista. De senaste åren har vi paddlat till mitten av oktober, men kanske ska vi kunna få till en novembertur i år också. På grund av kvällsmörket är det dock numera svårt att hinna paddla efter jobbet, men vi får hoppas på bra helgväder.
 
 
För gårdagen bjöd på en fantastisk paddlingstur igen. Paddlingen är min bästa ro för själen och det finns inget som går att beskriva känslan att glida över ett spegelblankt hav och de ända krusningarna som går i vattnet följer från våra egna kajaker.
 
 
Jag är så glad och tacksam över att ha en paddlingspartner in crime. Ofta messar vi varandra med avfärd inom 15 minuter. Det är tryggt att paddla med sällskap, även om vi inte alltid paddlar bredvid varandra och pratar. Ibland föds naturliga stunder då var och en får paddla i sin takt. För mig är inte paddlingen träning, utan snarare avkoppling.
 
 
Igår paddlade vi runt Bredskär, som tog oss närmare fyra och en halvtimme inkluderat en paus.
 
 
Min Laura (eller egentligen Thomas Laura) börjar bli smutsig. Han fick den här kajaken medan han ännu bodde i Pargas och kajaken börjar bli 16-17 år gammal. Den flyttade dock upp till österbottniskt vatten i ett tidigt skede och de senaste 6-7 åren är det bara jag som paddlat den.
 
 
Men till våren har jag beställt en ny kajak som jag redan längtar efter (vi kommer för övrigt att behålla denna också)! Ska bli så kul att inleda en ny säsong med ny känsla i vattnet.
 
 
Oktobersolen värmde oss på klipporna medan vi drack varmt te.
 
 
Men så fort den gick ner, kröp kylan fram och slog rimfrost på kajaken. Det hann börja skymma innan vi var tillbaka i land och vi fick ta del av en ny färgpalett.
 
 
Och från den här vyn konstaterade jag att det inte är så länge kvar tills isen lägger sig och förhoppningsvis bjuder på vacker skrinnis. Det är någonting att längta efter också!
1 kommentar