Digital gymnastik.

Publicerat: 2015-04-26 / 10:52:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Under året som gått, har jag aktivt jobbat med att testa olika digitala inslag också i skolgymnastiken. Gymnastik är kanske ett av de skolämnen, där man tänker sig att det är svårt att implementera tekniska hjälpmedel utan att det känns för tillgjort - för barnen behöver ju ändå i sista hand röra sig med sina armar och ben, men de digitala möjligheterna är stora även i jumppan - som komplement. Bara apparna som visar gpsrutter, ex. Sportstracker ger både mig och eleverna betydligt mer valfrihet i att variera rutter, övervaka och differentiera undervisningen. Vissa utfall under året har fungerat bättre och andra sämre - men då har det mest handlat om första gångs-fel, som blivit bättre genom att justera anvisningar och upprepningar. De senaste två veckorna har vi haft konditionstema med konditionssimning och konditionslöpning/powerwalk som aktiviteter, men eftersom det brukar kunna vara svårt att få fart på ungarnas fötter, kom jag ihåg teveprogrammet På rymmen...
 
Detta är kanske ett av de mest lyckade digitala implementeringarna för mig under året och därför tänkte jag dela idéen - även om det förmodligen finns många andra som lyckats komma på samma sak före mig. Eleverna storgillade hursomhelst och jag tänker att det också kan fungera som aktivitet för ungdomar oberoende verksamhet eller samling. Vi använde oss alltså av appen Whatsapp. Eleverna delades i par: ett rymmarpar och ett jägarpar. Rymmarparet fick fem minuters försprång och när fem minuter hade gått skulle de skicka första bilden av var de befann sig. Jägarparet tog sedan upp jakten på rymmarna och målet var att jägarna skulle lyckats ta bild av rymmarna utan att dessa skulle märka det. Rymmarna skulle sedermera skicka en bild på Whatsapp var femte minut. Vi hade inga begränsningar i område, utan vi använde hela stan (ju längre bort de for, desto mer motion, tänkte jag, haha). Jag fanns också tillagd i alla elevers Whatsapp-kedjor, vilket gjorde att jag hela tiden kunde övervaka  och kommunicera med eleverna och även ge instruktioner om uppgiftsbyten. Bilderna behövde även vara så pass tydliga, att jägarna kunde läsa fast platsen. Jättesimpelt!
 
Och ungarna sprang (i alla fall emellanåt), de samlade många kilometer åt sig och de var uppjagade när de kom tillbaka (bästa tecknet på att de gillat). Och jag? Jag hade en ganska enkel uppgift under tiden, heh.

Dag nitton.

Publicerat: 2015-04-24 / 10:23:51 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Nu har jag arbetat i nitton dagar i ett sträck. Jag kan inte minnas att jag har haft någon fritid alls, utan har det inte varit skoljobb, har det varit Polkupedjobb, möten, Stafettkarnevalsträningar eller andra program. Och vi har målat, fixat och grejat i nya lagerbutiken. 
 
Och förra helgen var det ju Botniahallsmässan.
 
Men nu har jag alla mina elever anmälda till karnevalen. Celine med sin krångliga hals har blivit opererad idag och jag ska få äta trerätters med kollegerna ikväll.
 
 
Om jag trodde att jag var trött när jag skrev förra inlägget? Det finns onekligen många nivåer av trötthet. Men just nu är faktiskt inte mina reservlager särskilt stora.
 
I helgen ska vi (eller jag och barnen i varje fall) dock vara hemma heeela helgen. Jag har två önskemål: att få städa huset och att få blogga ordentligt.
 
 
 
 

Barnmässan 2015

Publicerat: 2015-04-13 / 20:43:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Veckoslutet. Det var galet, helt galet. Kanske är det en bra sak att sakna självbevarelsedrift. Att inte veta exakt var gränsen medan att vara genomtänkt och idiotisk går. Fast kanske ligger de två egenskaperna ganska nära varandra i alla fall.
 
 
 
Thomas for ner i torsdags på eftermiddagen, efter en hel dag med jobb. Jag hade hämtat de färdigtryckta reklambladen bara ett par timmar tidigare och på gården var det som vanligt fullt kaos med leveranser (det råkade komma cyklar, jumpparingar, Bergans ryggsäckar och picknickgrejs på samma dag - därav livlig lastbilstrafik), byggarbetare, massagekunder, barn och höns som kryssade däremellan. På fredag var barnen sedan på dagis och jag i jobb som vanligt, och eftersom jag visste att det skulle komma mera balanslinor, hade jag bråttom hem från jobbet för att hinna packa de som väntat längst på sina linor (slutade nämligen 15:10 och posten far 15:45 - exkluderat 30 minuters körtid). Så där låg jag på Catharinas butiksgolv och packade (fula!) paket med linor för brinnkära livet medan postgubben stod bredvid och harklade sig. Hämtade sedan hem barnen, lagade mat, packade väskor, hade folk på gården och svarade på mail samtidigt och hoppades att Anna skulle hinna hem före jag och Marius skulle göra - vilket hon sedermera gjorde med fem minuters marginal. Pappa i sin tur skjutsade oss till tåget och med på tåget hade jag både en matta och en klädställning för att ha något att hänga upp ringarna i. Till hotellet kom vi sedan strax före ett på natten.
 
 
Sen var det åter tidig väckning på lördag morgon. Vi piffade upp vår mässplats lite mer, möblerade om och fick lite bättre rätsida på utrymmet. Vi hade trångt om saligheten och vi hade inte heller möjlighet att ha särdeles många produkter med oss - men eftersom kvadratmetrarna är fruktansvärt dyrbara handlade det i vårt fall mest om att presentera oss. (Bara att ha tillgång till el i tre dagar skulle ha kostat 200 euro. Därför hade vi ingen el och inget snabbkaffe.) Vi var dessutom helt gröna mässnybörjare och på grund av tidsbrist hade vi inte heller hunnit tänka ut några häftiga och smarta lösningar. Men tillsammans med Joakim och Åsa som vi delade monter med, drog vi ändå massor med folk till oss och det drällde av ungar runtomkring oss som cyklade Puky. Det fanns inte tid för att dricka, äta, kissa, svara i telefon eller något annat för den delen, utan det var nio timmars race med att vara trevlig, lyhörd, förklarande och motiverande - i en miljö full av ljud och andra stimuli.
 
Herregud, vad vi var trötta.
 
 
 
Men vi steg tidigt upp och gjorde om det hela på söndagen. Som egentligen var ännu livligare tack vare att det regnade utomhus. Dessutom var det betydligt mer svenskspråkigt folk i rörelse och det var så himlars kul att det var så många som kom fram och sa hej, både bloggläsare och stammisar - häribland Army Wifen och AnniOch Marius, han tassade omkring för sig själv, timme efter timme med ett två euros mynt i fickan. Till sist hade han hittat ett stånd med remmar som såldes för två euro styck - vilket han sedan stolt kom med. Men det blev nog verkligt tunga dagar också för honom. (Och bara en gång behövde jag hämta honom från Kadonneet lapset-rummet.) Strax före mässan stängde, sprang jag själv till några få montrar för att bunkra med lite barnkläder  - och det var egentligen det enda jag själv hann se av mässan.
 
Sen var vi om möjligt ännu mer trötta.
 
 
 
Vi hastighetspackade dock bilen (det är sällan en nackdel att vara snabb), och var redan påväg hemåt 45 minuter efter att mässan slutade. Tack vare att hemresan gick mycket smidigt, hann vi hem medan det ännu var söndag. Väldigt tomma, möra, urlakade och framförallt trötta. Och jag var fortfarande trött i morse när väckarklockan ringde 5:30 för det vanliga jobbet.
 
Det var den mässpremiären. Vi började med största möjliga. Nästa vecka blir det redan den andra mässan - för då återfinns vi i Botniahallen på Österbottens stormässa i Korsnäs kommuns mässmonter. Det känns onekligen  lite skönt att veta att den mässan är något mindre. Fast där kommer vi att ha tillgång till en kort racerbana.
 
Det är snart sommarlov, eller nåt.

Barnmässan

Publicerat: 2015-04-08 / 21:54:54 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Det är onsdag och det känns redan i magen hur galet veckan kommer att utveckla sig. Efter många fram- och tillbakafunderingar har vi väl nu en ganska färdig plan. I morgon kommer Thomas att fara till Helsingfors (osäker fundering ännu: ska Marius hänga med?). (Osäker fundering 2: Vi har inte bokat hotell ännu.) Han kommer sedan att stå på Barnmässan på fredag. Jag jobbar ännu torsdag och fredag (och borde egentligen kursa också på fredag och lördag) men jag kommer att hoppa på det sena kvällståget ner till Huvudstan på fredag kväll och stå i mässmontern tillsammans med activefamily.fi på lördag och söndag. KOM GÄRNA TILL 6M121 OCH SÄG HEJ!
 
Vi kommer att ha ett begränsat utbud med oss med tanke på att utrymmet (både bilen och montern) är begränsat. Vi kommer främst att ha gymnastikringar till försäljning, Isbjörns skalbyxor (och handskar på mässerbjudande!), några ströexemplar av vinterhalarna, cykelhjälmar och Pukyn förstås. Och några exemplar av de nya Bergans ryggsäckarna. Men jag pratar gärna lite svenska emellanåt och det vore annars bara jätteskoj att få träffa er som är påväg och som annars brukar läsa bloggen.
 
Men ja. Innan vi är hemma igen på söndagnatt (hej glada skolelever på måndag morgon!). Innan vi har rott mässuppståndelsen i hamn (vet nog inte alls vad jag ska förvänta mig, vet inte hur det ska bli). Det känns så långt dit. Till söndag natt.
 
Jag hoppas så mycket, att det är värt allt slit. Allt vad det har kostat. All logistik (syster Anna ska sköta kidsen och landar från Norge klockan 17 på fredag kväll). För just nu snurrar allt ganska högt över huvudet. Men det blir säkert bra. Hoppas jag.
 
 

Snööverraskningen.

Publicerat: 2015-04-06 / 19:24:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Vi skulle göra en favorit i repris. Inte för att vi hade fullt lika höga förväntningar på värmen - men vi är ju ändå två veckor tidigare i år. Och som sagt, fjolårsannandagen var ju helt suverän. Det blev den tredje utflykten med den tredje familjen på ett dygn och det beskriver nog vår vänskapskrets: de ena mer friskusar än de andra. Och det är det absolut lättaste, mest kravlösa och energigivande sättet att umgås på; att släntra ihop kring någon aktivitet.
 
I Storå var det fullständig barmark. Lika bart, lika grått och lika tråkigt som här. Från Storå svänger man upp längs en röd sandväg som leder 12 kilometer rakt in i skogen. I och för sig bär vägen vägen ständigt uppåt - men vi pratar sammanlagt drygt 200 höjdmeter, vilket trots allt är skrattretande lite när man jämför t.ex. med syrran som är omgiven av snötäckta fjälltoppar året runt. Vi befinner ju oss också långt söderut i landet.
 
 
 
Några kilometer in började vi inse att det kanske ändå skulle finnas lite snö i skogen - stigarna skulle säkert vara smultna - men lite vitt skulle vi trots allt få klafsa igenom.
 
 
 
Att vi, tolv kilometer senare, skulle komma till ett fullständigt vinterlandskap med massiva snöhögar, en halvmeter djupsnö på sina ställen och ett fullständigt felfritt skidspår samt oändliga vidder med perfekt skarsnö, hade vi aldrig ens kunnat föreställa oss när vi planerade för vandringen. Illusionen av den hårda och torra, barrtäckta sandbottnen med gles tallskog låg kvar på näthinnan från i fjol framkallade skratt, samtidigt som vi fick klä på oss alla reservkläder vi hade med oss, då snön (och frånvaron av solen) kylde ordentligt underifrån.
 
 
 
Nå, till all lycka hade ett turspår körts upp och vi hade en led att följa (alla leder var inte körda och utan spår hade vi inte kunnat följa någon annan stig heller). Dessutom var spårbottnen så pass hård att den höll att gå på utan att vi behövde plumsa igenom. Så efter att vi fnittrat färdigt åt hela situationen och klättrat på Rantapolku-skylten som normal inte borde gå att klättra på, gjorde vi en 180 graders vändning jämfört med ifjol och tog sikte på Spitaalijärvi.
 
 
Vid Spitaalijärvi fanns sedan en bra rastplats med eldplats, vedspis, ved samt dass. Liksom alltid är maten det viktigaste momentet på vandringarna och även hur mycket mat man än packar med sig, så får vi föräldrar vara glada om det räcker några smulor över åt oss. Vår kaffepanna börjar i alla fall se ut som om vi inte är fullständiga nybörjarvandrare i alla fall.
 
 
Så. Dagen bjöd minsann på lite överraskningar rent vädermässigt, även om det gick bra sist och slutligen. Dessutom har vi ju inte fått så stora snödoser tidigare i vinter, så den fronten fylldes ju i alla fall på idag.

Årets första.

Publicerat: 2015-04-05 / 20:29:02 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
 
Celine har nog väntat mest av alla. I flera veckor har hon funderat när vi ska åka på den första vandringen. Hon har pratat om tältnatten vid Helvetinjärvi otaliga gånger, kommit ihåg spångarna på någon mosse, pratat om just det där klätterträdet i någon skog och precis kommit ihåg vad vi ätit när och var. Det finns nog ingen som har så mycket koll som hon.
 
 
 
 
 
Öjberget fick inleda årets första. Det var överraskande torrt i skogen och solen värmde gott redan på förmiddagen. Det var sex lyckliga barn med mycket spring i benen som höll sig mer av stigen än på. 
 
 
 
Öjberget är en speciellt bra lekplats. Det finns så mycket berghällar, passliga klätterträd och skrymslen att krypa in i. Och bergsväggar att rutscha nerför - perfekt för att slita ut kläder på, heh.
 
 
 
Så nu är vi igång med årets vandringssäsong. Och varje år blir utgångsläget bara lättare. Ännu ifjol inledde vi med manducan som reserv. I år vågar jag tro att alla sex ben traskar på i maklig takt och att vi är redo för nya utmaningar. Det finns så mycket osett ännu!
 

Projekt och projekt.

Publicerat: 2015-04-02 / 20:49:16 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Vi har många projekt på gång och järn i elden för tillfället. Eller som vanligt, kan man ju också säga. Vårt nya lagerutrymme - Polkupedshopen, färdigställs i ordentlig fart, tack vare bra byggare. Idag gjöts golvet och nästa vecka ska väggarna skivas. Sedan återstår målararbeten, hyllbyggen och montering av de lagerhyllor och bord som förhoppningsvis anländer nästa vecka. Och tapetsering - för visst behöver en cykelbutik en cykeltapetOch så ska vi ha en ny dörr, skyltar och lite annat piff. Gården behövs i och för sig också piffas - just nu ser den ut som en lerig avstjälpningsplats. För någon sorts invigning ska vi ha! Samtidigt förbereder vi oss inför den stora barnmässan i Helsingfors och stormässan i Botniahallen veckoslutet därpå. Däremot har vi ingen erfarenhet alls av mässor från tidigare och det  känns svårt att veta vad allt man borde tänka på. Detta i kombination med att jag återgått till fulltidsjobb som jag kombinerar med 15 studiepoäng öppnaunikurser.
 
 
Den senaste veckan har också inneburit många nya leveranser och just nu har vi staplade pafflådor lite varstans i huset. I mån av ork och tid och lust, har jag uppdaterat butiken och fotograferat produktbilder. Men jag är skapad för datorarbete, men det följer med som ett nödvändigt ont. Bland annat den här kategorin är splittny. Det är i alla fall teamwork på hög nivå och barnen deltar på sitt sätt genom att agera testpatrull och ge sitt utlåtande om vad som är bra och dåligt. Glasögonen är från Julbo.
 
 
 
Vi har velat fram och tillbaka när vi skulle ge Marius hans nya cykel. Det är egentligen en födelsedagspresent, men eftersom Sindre också behövde en trampcykel och alla således behövde byta upp sig (nej, inga specialförmåner här inte, heh), så fick han den ikväll. Och den var svart, orange och supercool och tuff med häftiga hjul och inga stänkskärmar (ännu coolare!). I alla fall i en blivande sjuårings ögon.
 
 
Celine var ungefär lika lycklig över att få ärva Marius gamla tjugotummare med växlar och lampor.
 
 
 
I veckan fick vi också första provleveransen med slacklines (den är iofs slut nu, men nästa vecka kommer mer) och vi kunde konstatera ikväll att man nog kan bli svettig av att balansera på lina också. Ta kvastskaftet som ett tips. Ge mig en sommar och så ska jag visa upp mina skills sen, heh. (Behöver dock hoppas på att få lite mer tid på linan än vad jag fick ikväll då.)
 
 
 
Och allt däremellan byggs det på kojan. Fast där blandar jag mig inte i. "Man kan nog kanske få hjärnskakning om vi faller ner" funderade barnen när de höll hus uppe på taket. Må det bara vara hjärnskakning i såfall, funderade jag nerifrån.
 
 
 

Hobby och livsstil.

Publicerat: 2015-03-26 / 09:03:00 | Kategori: Allmänt | 9 kommentarer
Ibland ställs frågan i kommentarsfältet. Om era barn inte vill idrotta - måste de ändå göra det då? Naturligtvis inte! Vi har ju redan medvetet begränsat deras aktiviteter och vi har redan bestämt att så länge det är möjligt, skjuta på alla skjuts-aktiviteter. Eftersom vi också har ett allmänt idrottsintresse i familjen, behöver vi inte en organiserad aktivitet/förening för vart och ett av barnens intressen, utan vi kan varva aktiviteterna själva i egen takt enligt egen tid/ork/lust. OBS! Dessutom är våra barn blott 6 år, 5 år och 4 år ännu.
 
Däremot MÅSTE de röra på sig. Precis lika viktigt som jag tycker det är att äta bra regelbundet och tillsammans samt sova tillräckligt och ordentligt, tycker jag vikten av att röra på sig är. Det är ett av våra grundbehov och att röra på sig betyder inte att tävlingsidrotta. Röra på sig betyder att gå ut på promenad, cykla till butik/skola/kompisar, leka utomhus dagligen, besöka simhall och simma ibland samt att lära sig att röra sig i skogen, till exempel. Dessutom finns det hur mycket forskning som helst, som visar att de barn som fått ett motionsgrund med sig hemifrån som barn, har en hälsosammare livsstil och lättare att skapa sig en motionsvana också som vuxen.
 
Min blogg har de senaste två åren medvetet vinklats mot barn och fysisk aktivitet (och också lite företagssamhet). Dels av den orsaken, att mina barn blivit egna individer och jag varken har ett behov eller intresse att blogga OM barnen på mammabloggssättet (däremot kommer jag ju alltid att vara mamma). Dels är jag "offentlig" i mitt arbete - jag har förmodligen en hel del kolleger, elever samt föräldrar som känner till och läser min blogg, vilket gör att det alltid finns ett extra filter på för vad jag kan och vill skriva om. Och dels är det faktiskt mitt yrke att inspirera, motivera och ge barn och ungdomar redskap för att röra på sig mer - och tack vare bloggen har jag en kanal där jag rätt enkelt kan förmedla det. Därför består stor del av innehållet just nu av uteliv och aktiviteter - även om vi också tvättar kläder, lagar mat och tittar på barnprogram alla kvällar. Så mycket mer hinner inte heller hända i den jobbvardag vi just nu lever i.
 
 
"hur kommer du att reagera när de kommer i högre ålder och inte vill vara ute och t.ex. vandra eller springa varje ledig helg? Jag tror det finns flera som kan bli provocerade av att sport och uteliv är det viktigaste och av att vila och slappande inte är det bästa?"
 
 
Sen kan jag bli provocerad av att man per automatik utgår från att äldre barn/"normungdomen" tappar intresset för att röra på sig och att deras helgintresse är att hänga på stan, festa eller chilla med kompisarna. Både jag och Thomas har under hela vår ungdom, ägnat 50 av årets 52 helger till att vara på läger, tävlingar och träningsresor - utan att på något vis ha blivit traumatiserade (som mest kunde vi väl betraktas som tråkiga, men det kunde i alla fall jag leva med). Jag som jobbar med ungdomar dagligen, vet ju också att de gör allt möjligt annat än bara vilar, chillar, slappar och hänger runt. (Här hade jag tänkt länka till ett inlägg som jag trodde jag hade skrivit, Om vikten av att ha en hobby eller fritidsintresse, men som jag nu inte hittar. Kanske har jag inte ens skrivit det? Men pointen skulle ha varit att varje fritidsintresse, vare sig det handlar om att baka, skruva på mopeder, dansa eller rita är mer betydelsefullt än bara drischa runt.) Sen behöver jag inte överhuvudtaget ta ställning till hur jag kommer att reagera då, eftersom jag har fullt upp att leva dagen här och nu.
 
Ni som dessutom följt bloggen från tidernas begynnelse, kanske minns vilket energipaket Marius var redan från att han föddes. De som känner oss privat vet skulle gapflabba högt om jag skulle nämna mina ungar i samma mening som ta det lugnt och slappa. De som har umgåtts med oss, har sett att man ogärna hålls inomhus någon längre stund med våra barn. Den bild jag målar upp i bloggen om våra barn som energipaket är i högsta grad sann och deras intresse för att röra på sig är genuint. I alla fall hos två av barnen - för vi har ett mer s.k normalt barn också.
 
Sindre. Han har ju från början varit ett ganska speciellt barn, på ett odefinierbart sätt. På ett bra sätt dock, men han har ändå skiljt sig ganska mycket från de andra två. Han är bara en så kiva mysgubbe. Eller så blir man bara så när man är barn nummer tre. Han uppfyller maximal skärmtid nästan varje dag - och mer därtill, ifall man inte skulle plocka kortet ur digiboxen mellan varven. Han hänger med huvudet mellan axlarna och spelar ipad tills man drar den ur händerna på honom. Han fikar hellre än skidar - och ja, tittar på tv hellre än far ut och cyklar. Men eftersom vi inte ser obegränsad skärmtid som ett "godtagbart intresse", är det vår uppgift att begränsa det - för han MÅSTE också RÖRA på sig. Och oftast, när vi väl är där, i slalombacken, på cykelvägen, i skogen, i skidspåret - ja, då går det också bra för honom och visst trivdes han också i Hemavan trots att han var den enda som gnällde mellan varven att jag inte OOORKAR. Med det vill jag bara säga, att vi också har ett barn som behöver motiveras lite extra - i varjefall i jämförelse (även om jag ogillar att jämföra!) med storasyskonen.
 
För oss är idrott, frilufts- och uteliv en hobby och en livsstil. Jag gillar också att fotografera, blogga och företaga. Barnen gillar att pyssla, de går på musikskoj, målar gärna teckningar och räknar matte i sina matteböcker. Vi läser böcker och tidningar varje kväll, och Sindre läser extramycket Bamse. Dessutom leker de gärna med kompisar så ofta de får.
 
Det ena utesluter inte det andra.
 
För oss ha vandringarna blivit ett sätt att släppa vardagsstressen och ett ställe där vi hinner prata med barnen om allt och inget. Vandringarna ger oss tid att vara tillsammans, samtidigt som vi fått en massa nya upplevelser. En av fjolårets finaste, var Lauhanvuori i april, då dagen var exceptionellt varm med tanke på tidpunkten.

På tur.

Publicerat: 2015-03-22 / 13:49:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer

Vi kunde ändå inte släppa tanken på Kobåsspåret – ett milslångt spår uppe på kalfjället. Dagarna innan hade ju bjudit på perfekt längdåkningsföre och även om denna dag inte alls var lika varm som tidigare dagar då den nordvästliga vinden ven över fjället, så sken ändå solen och vädret nere i byn var vackert.

 
 
Eftersom halva spåret skulle gå uppåt på fjället och således vara ganska krävande, hyrde vi en Fjellpulken. Vi tog också liften upp till spårets start för att inte ha behövt avklara flertalet hundra höjdmeter före spåret ens startat. Både Celine och Sindre rymdes båda i pulkan även om Celine också hade skidorna med och skidade stunder emellanåt. Marius å andra sidan hade jag kopplat fast i en lina bakom mig för att hjälpa honom uppför i den långa stigningen och det lösningen fungerade faktiskt ganska bra.
 
 
 

Vi fick minsann känna på nyckfullt fjällväder och vikten av att vara välförberedd, även om det bara handlade om bara några timmars tur uppe på fjället. När vi startade var vädret rätt varmt och vi skidade i lä från fjället och vi fick skala av oss lager efter lager påväg upp. Vid högsta punkten hamnade vi sedan i snöbyar och vinden var så hård att spåren drev igen, trots att vi bara skidade ett tiotal meter efter varandra. Vår ursprungliga tanke var att hitta en pausplats i lä och solsken halvvägs, men i och med att snöfallet och vinden var så pass hård, var vi tvungna att söka oss ner tillbaka. Vi hittade sedermera en kåta som skyddade oss från den kalla vinden men vid det här laget var det så kallt att vi fick klä på oss hela arsenalen med reservkläder vi hade med i väskan och ungarnas Isbjörnskläder fick verkligen göra skäl för sina egenskaper. Det var lager på lager enligt lagens alla principer och aldrig har det känts som bortkastade pengar för vår del att ha investerat i bra ytterkläder både för barnen och för oss vuxna.

 
Kobåsspåret sägs vara ettav landets vackraste skidspår, vilket jag inte tvivlar på att det är – så länge vädret är vackert. Vi fick stundvis också njuta av den fina utsikten – medan vi stundvis inte såg något annat än vitt, vitt, vitt runtomkring oss. Och även om turen var rätt så krävande och vädermässigt inte den mest lyckade, så var det ändå en häftig känsla att möta eftermiddagssolen i ansiktet på väg ner.
 
 
 
 

Hemavan.

Publicerat: 2015-03-19 / 17:39:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Nu fattar jag också grejen med Hemavan. Tänker mest – är det det här jag gått miste om under mina hittills 28 levda år? Inte för att jag har några Alperna eller dylikt exotiska ställen att jämföra med – utan bara 2 x skidresor till Isosyöte. Men Hemavan – det duger mer än väl åt mig!
 
 
 
Vår första dag i backarna var en sådan som man bara läser om i reklammagasinerna. Vindstilla, inte ens en tillstymmelse till ett moln, utan bara brännande het sol. Värmegrader så in i norden och snö – massor av gnistrande ljuvlig vit snö! Och så glada ivriga barn på det – tänk att de inte ens bråkade en minut. Nästan så tårarna trängde fram i ögonvrån och man undrade om det här faktiskt händer på riktigt.

 

 
 

Kalfjäll är verkligen något magiskt. Jag har ju sprungit rätt mycket på kalfjäll tidigare, men inte skidat. Tycker att naturen är så himla mäktig – mäktigt vacker och mäktigt respektingivande. Ser bara en massa saker och aktiviteter vi vill göra här ännu. Längdskida runt Kobåsspåret, vandra Kungsleden, övernatta i Syterskalet och pausa i Viterskalstugan. Skulle också själv vilja göra ett helikopterlyft till någon av topparna och skida offpist ner – samtidigt som jag tycker det är skrämmande att det faktiskt kan bli laviner. Fast det finns så många andra vackra platser att upptäcka här i vår värld.

 

 

Vi är nästintill ensamma här. Inte en gång har vi behövt stå i kö. I Kungsliften kan man se några enstaka skidåkare åka upp. Aldrig behöver man ens akta för andra åkare i nedfarterna. Mycket barnvänligt, mycket sköna pister.

 
 
 

Mest negativt är att liftarna bara är öppna sju timmar om dagen. Vi skulle lätt åka ett par timmar till – för vi måste ju avklara en obligatorisk lunchpaus mitt i dagen, - då också Sindre somnar som en klubbad säl med slalomhjälm på huvudet och pjäxor på fötterna. Varenda dag, lika slut.

 

 

Jag är så fascinerad över att kunna göra en sådan här resa redan nu med barnen – nästan enligt samma villkor som om vi skulle vara utan barn. Vi kan åka i alla backar och med rejäl fart. När vi åkte upp till toppen sa jag åt Celine, att något här skulle jag aldrig vågat göra som femåring – att det dröjde 28 år innan jag fick åka så här stor backe. ”Är det sant?” frågade hon och kastade sig ut för fjällbranten som om hon vore född med skidorna på fötterna. Sindre har också han gjort stora framsteg i backen och åker mycket snyggt med carvingsvängar (kunde jag aldrig tro för någon månad sedan) – dock är han en fartdåre av värsta sort (”jag vill vinna! jag vill vara först”). Och efter en rejäl och obehaglig vurpa första dagen då foten vreds ur skon och slalomskidan blev att hänga i byxbenen (hände alltså inget, men innan vi fått reda på att benet inte var ur led, var det en nervös stund), har jag kört med honom i sele för att kunna bromsa honom när vettet lämnat huvudet. Vi är nämligen tre familjer som hänger ihop med sex skidande knattar och det är ingen som direkt är av den försiktiga sorten – snarare ser man hur deras ögon hela tiden söker efter svårare, snabbare och våghalsigare – samtidigt som de ändå har en imponerande kontroll och situationsuppfattning. Ungarna deltog en dag i en hastighetstävling i barnbacken, där de skulle komma upp i så hög hastighet som möjligt. Marius kom upp i 60,4 km/h och syrran - ja hon klarade 59,9 km/h - ungefär som om det var lättaste saken i världen.

 

 

Vi har bara skidat. Och simmat en kväll. Det räcker mer än väl för oss. Vi har somnat tidigt varje kväll och vaknat i gryningen (halv sex!). Det finns ju säkert andra små utflyktsmål här också, men det enda som har existerat, har varit skidåkning. Först i liften, sist från liften. Och vackert så. Så länge man får dra ungarna från skidspåret snarare än dra dit dom, är allt bara hemåt. Sexåringen vinner mig 10-0 outsinlig energi. ”Mamma, kan vi skida flataskidor nu?” säger han när vi klampar in från backen med tunga ben och väderbitna ansikten.

 

 

Att resa eller inte resa känns alltid som en övervägning. Det finns alltid någon bättre och vettigare sak man kunde lägga pengarna på – och visst skulle man klara livet utan resor också. Men de upplevelser som resorna ger, är nog så värt varenda cent. Hittills har barnen i och för sig varit ganska billiga (t.ex. kostar ju inte våra något i liften ännu) men jag hoppas innerligt att vi också hädanefter också har möjligheten att göra både större och mindre resor. Det är så hälsosamt med miljöombyte och så länge det är fysisk aktivitet inkluderat, kan det inte bli annat än bra. Nästan så vi kan boka vecka 12 nästa år igen, på stående fot. Med så dåliga vintrar som vi dessutom haft, känns det mer eller mindre som en nödvändighet att få se snö för att kunna fostra skidåkare.

 

Som Celine sa i liften, på 1200 meters höjd med solen i ryggen och fjällinramning från alla håll: Vår familj gillar nog äventyr jättemycket.


Sova ute.

Publicerat: 2015-03-06 / 09:24:12 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Barnen börjar ha vandringsabstinens och även om inte vintern i sig skulle ha förhindrat att vandra, har det ändå varit så isigt, vått och slaskigt för att det skulle ha varit idealiskt före. Celine frågade faktiskt häromdagen om vi kunde sätta upp tältet på gården, vilket jag naturligtvis avfärdade men så lyssnade på Hannas och Maricas Nyfiken i en pod häromkvällen och blev jättetaggad på att sova utomhus jag också. Hanna lär ha två hängmattor som säkerligen inte är omöjliga att få låna, men tanken att sova under bar himmel känns lite för skrämmande för mig - även hemma på vår gård (herregud, tänk om det finns djur som tassar omkring en på natten). Men ungarna hoppade jämfota när jag föreslog att vi skulle tälta i träddungen bakom huset i helgen och eftersom den programfyllda helgen i sig gör att vi inte kan företa oss några stora utflykter, kanske en utenatt får räcka som aktivitetsmoment.
 

Ibland upp, ibland ner.

Publicerat: 2015-03-05 / 17:29:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Thomas kom hem och svängde ett par dagar - de två jobbigaste dagarna. Han, trött efter lång resa och mycket arbete med väskor som placerar sig mitt på vardagsrumsgolvet. Jag, sliten efter allt ansvar hemma och oumbärlig vuxen med stark längtan efter att inte behöva hänga upp alla våta, sandiga utebyxor själv, borsta alla tänder själv, plocka i alla diskmaskiner själv, inte handla all mat själv, aktivera ungarna själv, TA ALLT TJAT OCH ALLA BARNENS STRIDER SJÄLV. Som bara slutar i en massiv tröttma och oredighet, i ett försök att jämka samman ett balanserat familjeliv igen. Även om vi inte hann det denna gång, eftersom det är världscup i Lahtis i helgen och han for redan i morse. Som var både tråkigt och skönt på samma gång.
 
Mars hinner ikapp och energin räcker inte hela dagen. Någonstans i oktober sa jag, att jag inte skulle orka med en lika lång plus- och slaskvinter som i fjol - och räddningen är väl att man hela tiden går omkring och tror att det nog kommer att bli bättre. För jag tycker det är så tungt med våta strumpor, droppande byxben och sand som dras från hallen in i hela huset nästan ett halvår i ett sträck. Jag är inte alls motiverad att åter tillbringa en helg med hälsokunskapsstudier, jag tycker att middagsmaten är världens tråkigaste göromål och tänk om man skulle få krypa ner i sängen klockan nio om kvällarna och bara sluta ögonen. Och så känner jag redan lite vemod över att bara ha begränsad tid kvar på en arbetsplats där jag trivts så bra, samtidigt som tankarna gnider över att inte ha en långsiktig plan över vad som komma skall.
 
Inte är det mer än att kurvan också vänder neråt ibland och att orken emellanåt tryter. Att den trygga, goda vardagen just nu känns väldigt trist och tråkigt samtidigt som längtan efter värme, grönska och sol är enorm. Men den kommer väl. Fortare än man hinner ana, även om den just idag känns evigheter bort.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Duudsonit Activity Park

Publicerat: 2015-02-26 / 22:35:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Åtminstone fyller vi vårt sportlov med sportiga aktiviteter. Hittills har vi #1 skidat #2 simmat #3 cyklat och idag på den fjärde dagen besökte vi den relativt nya Duudsonit-parken i Seinäjoki. Och vilken park sen! Jag är rätt allergisk mot Duudsonit-konceptet överlag men aktivitetsparken vill jag kalla succékoncept.
 
Aktivitetsparken - för er som inte känner till den, är en industrihall fylld med närmare 4000 kvadratmeter lek- och idrottsaktiviteter - lite som ett lekland men med mångsidigare utbud och mer betoning på motoriska färdigheter. Förutom en enorm klätterlabyrint fast otaligt utbud av andra aktiviteter såsom futsal- och innebandyplan, aktivitetsplan för spark- och balanscyklar samt trampbilar, en fin parkourbana, trampolinhall och skumbitshav, skatehall och airtracks, klättergrotta, basebollsplan och redskapsbana. Plus otaliga småpunkter med t.ex. flipperfotboll, linbana, höjdhopp och jag vet inte vad. För vi hann inte ens med allt. Jag tog inga egna bilder alls - dels för att jag inte hade någon kamera med och dels för att det var så många andra barn där.
 
Årets sportlov är säkerligen en guldgruva för aktivitetsparken sett ur väderleksperspektiv. För det var vansinnigt mycket folk idag - och säkert alla andra dagar också den här veckan. Men folket verkade inte röra våra ungar (vi lämnade Sindre hemma och tog i stället grannflickan med och även Marius kompis) - och egentligen var det kanske bara bra att köandet emellanåt tvingade ner barnens puls - för de gick på i 220 - fyra timmar i ett sträck - och de skulle förmodligen gå på ännu om vi inte dragit ut dem därifrån när klockan blev kväll. Och det gjorde majoriteten av alla barn OCH TONÅRINGAR. Det fanns liksom ingen hejd på spring och hopp och klätter hos någon. Det var svettiga röda ansikten och det var bråttom fram hela tiden. Tyckte det var så otroligt fint att de lyckats skapa en sådan plats, att framförallt tonåringarna ville hänga där. Och på något vänster kunde även de yngre barnen hänga där de äldre befann sig. Dock antar jag att det idag och övriga dagar denna vecka är rörigare än normalt p.g.a av den stora folkmängden.
 
Våra pojkar gillade skejthallen mest och bäst. Och trampolinhallen med volter ner i skumgummihavet. De körde varv på varv med kickarna - ett varv tog 16 sekunder  och vi försökte räkna ut hur många varv de hann på 20 minuter - vi lyckade dock inte komma till något resultat i huvudräkning. Celine å sin sida gillade kanske parkoursidan bäst - och alla klätterväggar. Där var det mycket klättra och hänga och hon är både fruktansvärt stark och smidig. Jag var också själv klädd i träningstajts och tröja, dock gjorde jag aldrig något själv, eftersom det räckte för barnen att köa utan att vi vuxna också sällade oss till sällskapet. Men jag skulle gärna också jumppat med barnen.
 
I övrigt tyckte jag att stället var rent och snyggt. Inträdet var okej för barnen (under 6 år 12 euro, över 6 år 18 euro), men dock sved det lite att betala 18 euro som förälder för att övervaka. Jag är också överraskad över hur bra allt förlöpte och hur bra barnen ändå förhöll sig till turtagning och regler med tanke på hur många som faktiskt var där - däremot hade jag kanske önskat lite tydligare instruktioner/regler vid respektive aktivitet. Det förblev oklart huruvida man t.ex. fick hoppa en heller flera på trampolinerna och i skumgummihavet var det otydligt var man skulle ta sig bort. Jag skulle inte heller säga att Sindre (4 år) skulle ha varit för liten för parken - dock krävs det nog att barnet kan ta och förstå instruktioner och kunna vänta på sin tur. Det fanns ingen yngre åldersgräns, men man såg nog inte särskilt många under 3 år...
 
Vi kommer med säkerhet att besöka aktivitetsparken igen, trots att den kräver 80 minuters körning enkel väg. För enligt somliga var det den bästa dagen i mitt liv. Så idag var dumma mamma en snäll mamma, hehe.
 
 
 

I Jurva fanns det ju snö!

Publicerat: 2015-02-23 / 22:01:58 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
 
 
Det är ju verkligen ingen vinter att utöva vintersport här hos oss. I år heller. Trots att vi jämfört med fjolårets två veckor, i alla fall ha fått motsvarande fyra i år med skrinnis och lite snö. Som vi faktiskt utnyttjat till max och fyllt alla småluckor och hål. Har man öppnat bakluckan till min bil, har det alltid fallit ut en skrinnsko eller skidstav.
 
Nå, nu har vi inget som ens skulle förlikna en vinter kvar och vi är ju inte direkt bortskämda med en massa aktiviteter runt hörnet. Men i Jurva har dom snö! (Tänk att det räcker att köra 40 kilometer i landet för att en helt ny värld ska öppna sig!) Och i Jurva hade dom skidspår! Fina, pistade med räfflor. Djupa, tydliga diagonalspår som skidorna hålls stadiga i. De överlägset finaste österbottniska spår jag skidat i den här vintern (vilket i och för sig inte är så många - för bortskämda med skidspår är vi inte heller).
 
Spontanutflykten som bestämdes söndag kväll klockan nio, samlade tillslut 11 ivriga skidåkare. Med ryggsäckar fulla med mat (fortfarande den viktigaste biten) och uppspelthet för en heldagsutflykt. För utflykt blev det minsann som vanligt, för på fyra timmar företog vi oss nio kilometer och hann duka upp bordet i två omgångar, skida omkull nittiosju gånger, skratta, gråta, ropa och heja. Inte för att det ens räckte för sexåringen och åttaåringen som dessutom skidade betydligt mer än så och surade över att vi redan var tvungna att sluta. Men vi måste åka till Jurva en gång till då den här veckan, försäkrade jag och älskade att de surade över att de inte fick skida mer.
 
Och Hanna hade vi med oss! Undra-sa-flundra-Hanna eller Hannasvirrvarr beroende på hur ni känner henne. Jag blev så uppriktigt glad, förvånad och överraskad häromkvällen, då hon skickade och frågade om hon fick hänga med oss någon dag på sportlovet. Att någon utan barn frivilligt vill hänga med oss och spontaniteten i att bara fråga om hon får komma med på någon utflykt. Såklart man får!
 
Och är det något vi är ganska bra på, är det på att spontanutflykta. Det behövs sällan mer än en stund i bil och en uppsättning mat. Vem vet vart bär i morgon? Vi har ju sportlov.
 
(...säger hon och fortsätter med att skriva postlappar trots att kvällen är sen...)

Vikten av grundmotoriska färdigheter.

Publicerat: 2015-02-20 / 09:08:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Att barn och unga rör på sig för lite, rent generellt - det vet vi. Vi vet också att rekommendationen för fysisk aktivitet är 120 minuter - eller två timmar för barn i småbarns-/dagisålder och lågstadieålder. För ungdomarna upp till 18 år är rekommendationen 90 minuter. Vi kan även lätt enas om att dessa rekommendationen har positiva effekter för vår hälsa och vårt välmående. Rekommendationerna är inte skapade för att föda nya elitidrottare.
 
En annan anledning dock - till varför fysisk aktivitet och motoriska övningar är särskilt viktiga för barn i småbarns- och lågstadieåldern, är att kroppen är som mest sensitiv för all motorisk inlärning mellan 3-7 års ålder! Under dessa år byggs en stadig grund för de grundmotoriska färdigheterna - färdigheter som kommer att följa med oss resten av livet. Barnen är också som mest mottagliga, nyfikna, motiverade, villiga, ivriga och energiska att pröva, testa och öva. Generellt besitter barnen de grundmotoriska färdigheterna (ex. springa, kasta,  balansera, hoppa, sparka) vid 8-års ålder och då börjar det skede när barnet kan börja kombinera ex. springadet med att sparka en boll (fotboll), de lär sig koordinera armar och ben i samtidiga övningar (skidåkning) samt att löpningen är så automatiserad och kontrollerad, att detta inte orsakar några bekymmer alls i lekar och vardaliga sysslor.
 
Ovan är också en skärmavbild över de sensomotoriska åldrarna som barn lär sig grundläggande motoriska färdigheter. Jag torde ha en ännu bättre beskrivande bild i mina egna Jyväskyläpapper - men denna beskriver i alla fall några av de skeden av motorisk inlärning - dock på finska.
 
 

Detta betyder trots allt INTE - att tåget har gått för ett barn som inte har hunnit få tillräckligt med motoriska färdigheter före årskurs ett till två. Färdigheterna kan visst övas upp men det kanske krävs lite mer uppmuntran, lite mer kämpande och lite mer sporrande för ett äldre barn. Dessutom finns risken - att t.ex. skolgymnastiken känns för svår, eftersom den förmodligen ligger på en nivå högre och redan kombinerar flertalet färdigheter.
 
Sedan finns också samband mellan goda motoriska färdigheter och god inlärning, men det kommer jag inte att gå in på nu. I stället ska jag uppmärksamma Folkhälsans Hoppa På! -kampanj som just nu rör sig ute i svenskfinland och som jag själv fick ta del av i onsdags när hela "min" gymnastiksal fylldes med en massa färggranna redskap, daghemsbarn och rörelseglädje. Tyvärr hjälps det inte att bara en kampanj/part ska ansvara för barnens rörelseglädje - för barnens rörelseglädje är det absolut inget fel på! När de väl får den möjligheten.
 
 
(Observera att jag utgår från det allmänna - det finns ju naturligtvis individuella skillnader i ålder och utveckling men liksom man gör i forskning kan jag inte utgå från undantagen. De som har ett funktionshinder har t.ex. helt andra förutsättningar - vilket också beror på typen av funktionshinder.)
 
 
 
Skärmbild från svenska.yle.fi :s sida - hela artikeln finns HÄR.
 
 
 
 
Avslutningsvis: Sen finns det alltid de människor som har sina egna sätt att tänka på :)
(Bildcred till Heidi L!)
 
 
Fotnot:
 
Balansfärdigheter:
Att böja sig
Att sträcka sig
Snurra
Svänga
Hänga
Gunga
Ha kroppen i uppochnervänd ställning
Rulla
Landa/stanna
Väja
Balansera
 
Rörelsefärdigheter:
Springa
Hoppa
Hoppa på ett ben
Hoppa i rytm
Galopphopp
Glida/slira/kana
Flerstegshopp
Klättra
 
 
Hantera redskap:
Kasta
Ta emot
Sparka
Fånga
Slå / Slå från luften
Studsa
Rulla
Sparka från luften
 
Källa: Gallahue & Donelly (2003)
 
 
 
 
 
 
 




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom