Lyssnartips för dig som ska börja mata bebis.

Jag ska inte bli långrandig ikväll, utan jag tänkte mest slänga in ett tips. Jag tror ju och hoppas att ni redan är många som lyssnar på Food Pharmacys förträffliga podd (jag har för övrigt ett långt utkast som jag skrev i samband med ett annat avsnitt också, men som jag inte orkat eller hunnit sätta en finish på - återkommer till det), men det senaste avsnittet (nr. 18) var mycket tankeväckande och något som jag skulle ha velat lyssna på ifall jag var gravid eller hade spädbarn. Det handlar nämligen om hur viktigt det första levnadsåret är för att skapa allätande barn och hur man ska tänka när man börjar föra in riktig mat i barnens kost. Sen är det kanske inte heller så enkelt som det låter, men åtminstone jag lärde mig flera nya saker i podden.
 
Vi har tacksamt nog aldrig haft några matproblem med våra ungar - och jag tänker att vi kanske ändå omedvetet skapade en bra grund för dem, då vi lät framförallt Celine och Sindre äta självständigt ända från start. Jag tyckte det var skittråkigt att mata dem och lät dem därför äta själv ända från att de var about sex månader (inte för att det var så trevligt att städa kladdet efter dem heller, men det belönade sig sen igen med att de åt snyggt med sked och drack ur riktigt glas huisigt tidigt). Sen har de såklart satt emot vissa saker under årens lopp, men då har jag varit en sträng mamma som krävt att de måste smaka minst tio gånger före de får säga att de inte tycker om. -- Eller så har vi bara haft tur, men visst var det fint när vi kunde beställa in vilka portioner som helst i Thailand och oberoende om det var svinstarkt, handlade om musslor och bläckfisk, helstekta fiskar, bönor eller alger, svamp eller tofu, så skrapade de varenda tallrik till sista riskorn.
 
Fastän jag ofta upplever frustration över att de äter enorma mängder, att det aldrig lämnar några rester över till följande dag trots hur stora mängder mat jag lagar och att kylskåpet oftast är halvtomt även om jag springer i butiken var och varannan dag - förstår jag att frustrationen är bra mycket större hos dem som har barn som ännu inte insett att maten är meningen med livet. Men även där är tjejerna bakom Food Phamacy peppiga och delar ut generöst med råd. 
 
Så lyssna oberoende.
1 kommentar

Saker jag ser framemot!

Vardag och jobb i all ära, men oj så ofta tankarna flyger iväg - bort från ett tajt schema, till lugnet i naturen. Även om jag trivs stort på mitt jobb, är det tärande att alltid känna att jag ligger ett steg efter, att jag alltid kunde göra mer, att det första jag gör på morgonen är att kolla Wilma - och nästan det sista före jag somnar är att kolla detsamma. Efter en dag i skolan är jag så fylld på ljud och människor, att jag helst skulle tillbringa resten av dagen i fullständig tystnad. I stället öppnar man dörren till en ny ljudocean och hoppas att de i alla fall inte bråkar för stunden. Dessutom hänger arbetet över oss här hemma hela tiden - äntligen fick vi vår nya webshop lanserad - men nu väntar evighetsjobbet med sökoptimering.
 
Knappt hann vi hem från Thailand, före vi började fundera på vilket nästa paushål skulle vara. Det fina är att ha ett arbete som bryts av med lov med jämna mellanrum och en man som är egen företagare. Det negativa i det fina att vår verksamhet rullar väldigt fint och stabilt, är att det blir allt svårare att lämna webshopen och dra på äventyr. I tre år i rad har vi älskat Hemavan på vårvintern - och i år har de ny gondollift och allt, men i år har vi valt att pausa Hemavan, just för att cyklarnas högsäsong börjar i i mars. Men också för att utförsåkning inte längre är något billigt nöje för oss - för i år kostar för första gången alla våra barn i liften. Vi har verkligen utnyttjat möjligheterna att åka gratis med barnen, men efter att Sinde fyllde sju häromveckan, blev det så definitivt att vi nu har stora barn.
 
 
 
I stället funderade vi på de finska fjällen över påsklovet, men stugorna kostar svinmycket några gånger ett par gånger i året och påsken är ju ett av de tillfällena. Men så dök alternativet Wasalines kampanj Påsklov i i Lycksele upp i mitt Facebookflöde till ett billigare pris än vad vi kan få en annan semester för - så det fick bli årets bubblare. Vi tänker att vi kan skida utför en dag i Kittelfjäll, vi kan hänga en dag i Lyckseles backar och resten av tiden kan vi längdskida på små skogspår i Lycksele eller på det ljuvliga Olles spår i Umeå. Det är inte detsamma som att skida en vecka i Hemavan, men jag hoppas att det blir ett bra alternativ samtidigt som vi inte missar någon dag från Polkuped. Eftersom vi under våren skickar upp till tresiffrigt med cyklar härifrån varje vecka, går det inte att vara särskilt många dagar off.
 
 
Som vardagsutmaning har jag tänkt hänga på att sova ute en natt varje månad - men januari gick tyvärr utan att jag hann eller orkade genomföra årets första natt. Hade jag haft lite bättre utrustning skulle den här natten ha passat bra - men med en temperatur närmare minus 15, känner jag det bra mycket skönare att sova inne. Men utan vidare ursäkter ska jag verkligen försöka få till en utenatt varje månad från och med februari.
 
 
 
 
 
I april väntar jag på min nya pärla. Jag beställde den av Herman redan i höstas med önskad leverans så fort isen smälter, och jag längtar stort över alla ljusa, spegelblanka kvällar jag ska få paddla med min nya kajak. I år ska jag också köpa en takställning till kajaken så att jag och Anna kan ta oss till Östas Marica i Maxmo och paddla i skärin. På samma gång kan jag hälsa på syster Sara som lite otippat ska bosätta sig i just Maxmo.
 
 
Tre år i rad har vår sommarsemester gått i cyklandets tecken. Första året cyklade vi på Åland, andra på Gotland och ifjol cyklade vi på Åland igen, dels för att spara pengar till Thailand, men dels för att det var lättare och närmare. Vi har nu cyklat och besökt så gott som alla större holmar och vägar på Åland - barnen önskar sig en cykelsemester till Legoland, men sommarens cykelsemester ligger lite i farozonen. Dels för att Thomas hör till årets Team Rynkeby Vasa och ska cykla till Paris för att samla in pengar till cancersjuka barn och deras familjer och dels för att vi ska vandra på Kungsleden i sommar!
 
 
Fjolårets tur var så fantastiskt fin, att jag också vill dela upplevelsen med de andra i familjen. Därför får kanske denna planerade vandring komma att ersätta sommarens cykelsemester, eftersom vi planerar att hålla Polkuped stängt den enda veckan under året just under vår vandring (svårt att svara på mail om man inte har mobiltäckning). I nuläget funderar vi starta från Hemavan och vandra mot Ammarnäs ett par, tre dagar och sedan återvända samma väg (lättast så med kommunikationerna). Vi siktar på att vandra ca. 50 km på 5-6 dagar.
 
 
För hösten har jag däremot inte satt önskemål än. Salamajärvi nationalpark är den nationalpark jag vill besöka till näst. Och så vill jag verkligen göra Linnansaari igen!
 
 
 
På höstlovet vill vi kanske göra en repris på Montenegro - men att vi denna gång skulle byta Montenegro mot Albanien. Även om sol och bad säkert skulle sitta gott då, blir det stor prisvinst för oss att välja ett mer udda resmål. Och genom att välja aktiviteter som inte kostar, att till 95 % laga egen mat, samt att välja tält alla gånger det går, ger det oss en möjlighet att klara oss på relativt liten resebudget. Och med det sagt, gläds jag åt det vi har att se framemot - och redan i morgon ska vi få skida på fantastiskt fina Fäbodaspår!
 
Sitter du på någon friluftspärla du varmt rekommenderar?
2 kommentarer

Thailand värmde oss ända in i hjärtat.

För tre år sedan nämnde jag försiktigt min önskan om att resa bort till ett varmare land över julen. Kanske till Thailand. För två år sedan fick jag de andra med mig. För ett år beställde vi biljetterna och började sätta varenda överloppsmynt, varje födelsedagspeng, i spargrisen. Och hela återstoden av hösten, hängde resan som en hägring framför mig.
 
 
Som vi hade längtat efter julaftonsmorgonen! Vi var så trötta och urlakade som man bara kan vara efter en hösttermin i skola och efter att ha roudat julhandeln ända in tills den 23:e på kvällen. Med näppe fick vi våra väskor packade och efter en tidig men värdefull julfrukost med familjen på julaftonsmorgonen, körde vi ner till Helsingfors.
 
 
Flygresan gick bra, såtillvida att Marius och Celine inte sov en endaste sekund trots att klockan var 02 på natten i våra huvuden när vi landade men 08 på morgonen thailändsk tid. Vi hade beställt minibuss från flygfältet och den fem timmar långa bilresan gick sedan mycket smidigt, för då sov vi till all lycka nästan hela vägen.
 
 
Det var svårt att veta vart vi skulle åka vår allra första gång till Thailand - och vem vet när vi kan åka igen - men vårt första stopp kom att bli på ön Koh Chang - alldeles i östra Thailand, nära den kambodjanska gränsen. Från fastlandet till ön tog det ca. 45 minuter med en skruttig färja och från färjfästet åkte vi ytterligare 30 minuter med flaktaxi till vårt första boende.
 
 
Direkt vi kom fram, letade vi efter mat och där och då - när vi halvlåg i sofforna med bordet fullt av mat, löstes alla knutar upp i kroppen. Värmen var obeskrivligt omslutande, maten ljuvligt god och ljuden intensiva, nya, annorlunda! Jag hade inte kunnat föreställa mig att lättnadskänsla skulle kännas så stark och att vardagen skulle rasa av mig så snabbt.
 
 
På Koh Chang frossade vi i frukt! Vi åt smoothies och frukter i alla varianter! Frukten var billig, och en stor bägare med skalad och skuren frukt kostade 50 cent. Vi åt många sådana bägare under våra fem dagar där.
 
 
På Facebook hade jag hittat en rekommendation om en äventyrs- och outdoorguide på Koh Chang. Jag hade därför på förhand bokat en hel äventyrsdag och detta blev familjens gemensamma julklapp. Denna dag kom att bli vår höjdpunkt på hela resan.
 
 
Vår guide Thomas plockade upp oss redan efter åtta på morgonen. Vårt första stopp gick till en organisk elefantfarm där elefanter har fungerat som arbetskraft i mångamånga generationer. Vi var lite skeptiska till elefantbesöket, eftersom vi hört att elefantturismen i Thailand inte är etisk, men på elefantfarmen lärde vi oss mycket om hur elefantnäringen sett ut i Thailand rent historiskt och att dessa elefanter inte levde av turismen, men att familjen behövde turismen för att ha råd att framförallt kunna mata elefanterna.
 
 
Barnen älskade hursomhelst elefantstoppet. Det var stora, mäktiga och vackra djur. Vi fick gå runt och utfodra elefanterna. Vissa tider på dygnet kan man också gå och bada med dem.
 
 
 
 
Efter elefantmatningen bar det av på vandring. Thomas var en alldeles fantastiskt guide och under dagen delade han med sig av mycket kunskap - både gällande naturen och Thailand. Han var engagerad, genuin, och intresserad - han älskade sitt jobb. Han pratade dessutom utmärkt engelska.
 
 
Efter att ha trevat oss fram genom djungelsnåren kom vi sedan fram till vårt pauställe - en avsats i ett vattenfall där vi skulle svalka oss. 
 
 
Barnen fick skjuta pilbåge och det var hysteriskt roligt att försöka pricka elefantbajset.
 
 
 
 
Efter vandringen smakade det gott med lunch som vi åt i byn, i ett fantastiskt mysigt konstnärshem.
 
  
Sen fortsatte vi vidare runt ön, för nästa aktivitet på dagordningen var att paddla. Vi delade på oss i två kajaker och paddlade ut från det lilla fiskeläget, rakt in i mangroveskogens naturliga kanaler.
 
 
 
Barnen och guiden lekte Skogsmulle, gjorde en miljögärning och plockade allt skräp de hittade längs kanalerna.
 
 
Jag njöt av det exotiska att paddla i den vildvuxna skogen.
 
 
Och inte efter det slutade dagen heller, utan Thomas tog oss ytterligare till en gammal, lokal fiskeby där vi gick på café och fick kika in i lokalbefolkningens vardag. Guiden berättade hur han med sina guidningar och samarbeten lyckats bygga upp turistverksamhet (t.ex. paddlingsföretaget) och restauranger för många familjer - och för en gångs skull kändes det som om rätt folk fick ta del av våra turistpengar. Ändå var det fortfarande en mycket förmånlig dag i våra ögon mätt, speciellt med tanke på att vi skjutsades tillbaka till boendet först 10 timmar senare.
 
 
Efter ytterligare någon dag med mycket sim, frukt och god mat, packade vi ihop våra saker för att ta oss vidare till följande ö med båt. Koh Mak beskrevs som lugnets ö - och det levde den verkligen upp till. När vi, sammanlagt 13 personer hoppade av vid piren blev receptionisten som ringde till de olika resorterna för att vi skulle plockas upp, hyperstressad - för där var "milloins of people". Även om ön mer eller mindre lär ha varit fullbokad, var det glest mellan människorna. Det var dött som i graven efter åtta om kvällarna och vi sov många, långa nätter under resan.
 
 
 
 
 
På ön fast det nästan inga bilar. Och inga backar. Om trafiken på Koh Chang var fullständigt galen, var den raka motsatsen på Koh Mak, och vi fick hyra en egen tuktuk av hotellet för att ta oss fram. Ön var inte mer än 4 x 2 kvadratkilometer stor, men den gav oss ändå möjlighet att åka till olika ställen för att simma, äta och handla frukt.
 
 
Vi hade gjort en fullträff vid val av resort och jag tror vi bodde vi öns finaste strand. Det var katalogvyer så långt ögonen kunde nå och vi hade bara några meter till havet från vårt hus.
 
 
 
Det var avkoppling i allra högsta grad och barnen trivdes stort i varandras sällskap. Vi läste mest böcker, promenerade, simmade och åt god mat. Det enda negativa var att det fanns maneter i vattnet. Det var en fullständig överraskning att det kunde finnas maneter, och även om det varnades för maneter på skyltar vid stranden, så avfärdades vår rädsla av hotellpersonalen. Men efter att en person vid vår strand (faktiskt från ett finlandssvenskt sällskap) blev stungen blev vi medvetna om risken, och efter att Sindre nästan hoppat på en stor manet dagen efter, vågade vi inte simma längre utanför de nät som satts ut på vissa ställen. Till all lycka fanns ett stort nät bara en bit bort och där hängde vi resten av våra dagar på Koh Mak (och vi såg lyckligvis inte någon fler manet).
 
 
 
Vi testade lite olika stränder, men konstaterade att vår egen var finast.
 
 
Efter fyra nätter på Koh Mak tog vi åter vårt pick och pack och fortsatte med speedboat till Koh Kood. Här delade vi på oss igen i två olika bungalows (det var ganska svårt att hitta boende för alla fem, vilket gjorde att vi var tvungna att bo i två olika hus) - vi i en koja och barnen i den andra. Jag har fotograferat väldigt lite under resan och de flesta bilder har jag tagit med telefonen, men vi bodde alldeles intill en flod med fri tillgång till kajaker - och därför paddlade vi speciellt mycket på den ön.
 
 
Vattnet vid Koh Kood var HELT FANTASTISKT och jag undrar om vattnet någonsin kan bli mer kristallklart än vad det var där. Där hade man inte heller siktat maneter och det fanns inga varningar, så vi simmade med en mycket tryggare och säkrare känsla igen. Stränderna var långgrunda och vi simmade timtals varje dag. Vi bodde på gångavstånd från en stor strand, men paddlade en dag till en annan fin strand där vi var helt ensamma.
 
 
Ett par gången under Koh Kood-dagarna paddlade vi även upp längs floden och simmade i ett vattenfall.
 
 
Och en annan dag gjorde vi en utflykt till en ny fiskeby - helt byggd på pålar. Det var helt orimligt för mig att förstå att man kan bo på det där viset - bland skrangliga bryggor och öppna skjul. Där lekte och cyklade barnen på smala spångar, fiskade och levde ett liv totalt olikt vårt eget.
 
 
Och där någonstans började vi längta hem. Vi var brunbrända, utsövda och fullständigt bortkopplade från vår vardag. Utan klockor och utan 'vänta' (eller njae - att vänta på maten var ofta tålamodsprövande) - i stället hade vi både ork och tid att engagera oss i barnen. Vi klarade oss helt utan magproblem och andra sjukor, trots att det tog emot att äta lite ibland - det var ju inte direkt samma hygien som man är vad vid hemma. Men vi älskade alla den thailändska maten och vi njöt av att kunna äta utan att bli ruinerade (har ju barn som smäller in en vuxenportion utan att blinka - kunde alltså t.o.m köpa två åt de hungriga). Vi var mycket nöjda med val av resmål, och de tre öarna var fullständigt olika varandra.
 
 
Så med en katamarantur på ca. 90 minuter tog vi oss tillbaka till fastlandet och efter en sex timmars busstur landade vi i Bangkok på kvällen. Efter ytterligare en natt på hotell, en flygresa till Helsingfors, en 400 kilometers bilresa och en riktigt ordentlig jetlag, brakade vi in i vardagen hårdare än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag föll platt till marken och har sedan hemkomsten bara släckt brinnande bränder. Men ikväll - äntligen, fanns ett par timmar för att omhulda mig av minnen. Inte visste jag hur gott solen och värmen och havet skulle få oss att må.
5 kommentarer