Hobby och livsstil.

Publicerat: 2015-03-26 / 09:03:00 | Kategori: Allmänt | 7 kommentarer
Ibland ställs frågan i kommentarsfältet. Om era barn inte vill idrotta - måste de ändå göra det då? Naturligtvis inte! Vi har ju redan medvetet begränsat deras aktiviteter och vi har redan bestämt att så länge det är möjligt, skjuta på alla skjuts-aktiviteter. Eftersom vi också har ett allmänt idrottsintresse i familjen, behöver vi inte en organiserad aktivitet/förening för vart och ett av barnens intressen, utan vi kan varva aktiviteterna själva i egen takt enligt egen tid/ork/lust. OBS! Dessutom är våra barn blott 6 år, 5 år och 4 år ännu.
 
Däremot MÅSTE de röra på sig. Precis lika viktigt som jag tycker det är att äta bra regelbundet och tillsammans samt sova tillräckligt och ordentligt, tycker jag vikten av att röra på sig är. Det är ett av våra grundbehov och att röra på sig betyder inte att tävlingsidrotta. Röra på sig betyder att gå ut på promenad, cykla till butik/skola/kompisar, leka utomhus dagligen, besöka simhall och simma ibland samt att lära sig att röra sig i skogen, till exempel. Dessutom finns det hur mycket forskning som helst, som visar att de barn som fått ett motionsgrund med sig hemifrån som barn, har en hälsosammare livsstil och lättare att skapa sig en motionsvana också som vuxen.
 
Min blogg har de senaste två åren medvetet vinklats mot barn och fysisk aktivitet (och också lite företagssamhet). Dels av den orsaken, att mina barn blivit egna individer och jag varken har ett behov eller intresse att blogga OM barnen på mammabloggssättet (däremot kommer jag ju alltid att vara mamma). Dels är jag "offentlig" i mitt arbete - jag har förmodligen en hel del kolleger, elever samt föräldrar som känner till och läser min blogg, vilket gör att det alltid finns ett extra filter på för vad jag kan och vill skriva om. Och dels är det faktiskt mitt yrke att inspirera, motivera och ge barn och ungdomar redskap för att röra på sig mer - och tack vare bloggen har jag en kanal där jag rätt enkelt kan förmedla det. Därför består stor del av innehållet just nu av uteliv och aktiviteter - även om vi också tvättar kläder, lagar mat och tittar på barnprogram alla kvällar. Så mycket mer hinner inte heller hända i den jobbvardag vi just nu lever i.
 
 
"hur kommer du att reagera när de kommer i högre ålder och inte vill vara ute och t.ex. vandra eller springa varje ledig helg? Jag tror det finns flera som kan bli provocerade av att sport och uteliv är det viktigaste och av att vila och slappande inte är det bästa?"
 
 
Sen kan jag bli provocerad av att man per automatik utgår från att äldre barn/"normungdomen" tappar intresset för att röra på sig och att deras helgintresse är att hänga på stan, festa eller chilla med kompisarna. Både jag och Thomas har under hela vår ungdom, ägnat 50 av årets 52 helger till att vara på läger, tävlingar och träningsresor - utan att på något vis ha blivit traumatiserade (som mest kunde vi väl betraktas som tråkiga, men det kunde i alla fall jag leva med). Jag som jobbar med ungdomar dagligen, vet ju också att de gör allt möjligt annat än bara vilar, chillar, slappar och hänger runt. (Här hade jag tänkt länka till ett inlägg som jag trodde jag hade skrivit, Om vikten av att ha en hobby eller fritidsintresse, men som jag nu inte hittar. Kanske har jag inte ens skrivit det? Men pointen skulle ha varit att varje fritidsintresse, vare sig det handlar om att baka, skruva på mopeder, dansa eller rita är mer betydelsefullt än bara drischa runt.) Sen behöver jag inte överhuvudtaget ta ställning till hur jag kommer att reagera då, eftersom jag har fullt upp att leva dagen här och nu.
 
Ni som dessutom följt bloggen från tidernas begynnelse, kanske minns vilket energipaket Marius var redan från att han föddes. De som känner oss privat vet skulle gapflabba högt om jag skulle nämna mina ungar i samma mening som ta det lugnt och slappa. De som har umgåtts med oss, har sett att man ogärna hålls inomhus någon längre stund med våra barn. Den bild jag målar upp i bloggen om våra barn som energipaket är i högsta grad sann och deras intresse för att röra på sig är genuint. I alla fall hos två av barnen - för vi har ett mer s.k normalt barn också.
 
Sindre. Han har ju från början varit ett ganska speciellt barn, på ett odefinierbart sätt. På ett bra sätt dock, men han har ändå skiljt sig ganska mycket från de andra två. Han är bara en så kiva mysgubbe. Eller så blir man bara så när man är barn nummer tre. Han uppfyller maximal skärmtid nästan varje dag - och mer därtill, ifall man inte skulle plocka kortet ur digiboxen mellan varven. Han hänger med huvudet mellan axlarna och spelar ipad tills man drar den ur händerna på honom. Han fikar hellre än skidar - och ja, tittar på tv hellre än far ut och cyklar. Men eftersom vi inte ser obegränsad skärmtid som ett "godtagbart intresse", är det vår uppgift att begränsa det - för han MÅSTE också RÖRA på sig. Och oftast, när vi väl är där, i slalombacken, på cykelvägen, i skogen, i skidspåret - ja, då går det också bra för honom och visst trivdes han också i Hemavan trots att han var den enda som gnällde mellan varven att jag inte OOORKAR. Med det vill jag bara säga, att vi också har ett barn som behöver motiveras lite extra - i varjefall i jämförelse (även om jag ogillar att jämföra!) med storasyskonen.
 
För oss är idrott, frilufts- och uteliv en hobby och en livsstil. Jag gillar också att fotografera, blogga och företaga. Barnen gillar att pyssla, de går på musikskoj, målar gärna teckningar och räknar matte i sina matteböcker. Vi läser böcker och tidningar varje kväll, och Sindre läser extramycket Bamse. Dessutom leker de gärna med kompisar så ofta de får.
 
Det ena utesluter inte det andra.
 
För oss ha vandringarna blivit ett sätt att släppa vardagsstressen och ett ställe där vi hinner prata med barnen om allt och inget. Vandringarna ger oss tid att vara tillsammans, samtidigt som vi fått en massa nya upplevelser. En av fjolårets finaste, var Lauhanvuori i april, då dagen var exceptionellt varm med tanke på tidpunkten.

På tur.

Publicerat: 2015-03-22 / 13:49:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer

Vi kunde ändå inte släppa tanken på Kobåsspåret – ett milslångt spår uppe på kalfjället. Dagarna innan hade ju bjudit på perfekt längdåkningsföre och även om denna dag inte alls var lika varm som tidigare dagar då den nordvästliga vinden ven över fjället, så sken ändå solen och vädret nere i byn var vackert.

 
 
Eftersom halva spåret skulle gå uppåt på fjället och således vara ganska krävande, hyrde vi en Fjellpulken. Vi tog också liften upp till spårets start för att inte ha behövt avklara flertalet hundra höjdmeter före spåret ens startat. Både Celine och Sindre rymdes båda i pulkan även om Celine också hade skidorna med och skidade stunder emellanåt. Marius å andra sidan hade jag kopplat fast i en lina bakom mig för att hjälpa honom uppför i den långa stigningen och det lösningen fungerade faktiskt ganska bra.
 
 
 

Vi fick minsann känna på nyckfullt fjällväder och vikten av att vara välförberedd, även om det bara handlade om bara några timmars tur uppe på fjället. När vi startade var vädret rätt varmt och vi skidade i lä från fjället och vi fick skala av oss lager efter lager påväg upp. Vid högsta punkten hamnade vi sedan i snöbyar och vinden var så hård att spåren drev igen, trots att vi bara skidade ett tiotal meter efter varandra. Vår ursprungliga tanke var att hitta en pausplats i lä och solsken halvvägs, men i och med att snöfallet och vinden var så pass hård, var vi tvungna att söka oss ner tillbaka. Vi hittade sedermera en kåta som skyddade oss från den kalla vinden men vid det här laget var det så kallt att vi fick klä på oss hela arsenalen med reservkläder vi hade med i väskan och ungarnas Isbjörnskläder fick verkligen göra skäl för sina egenskaper. Det var lager på lager enligt lagens alla principer och aldrig har det känts som bortkastade pengar för vår del att ha investerat i bra ytterkläder både för barnen och för oss vuxna.

 
Kobåsspåret sägs vara ettav landets vackraste skidspår, vilket jag inte tvivlar på att det är – så länge vädret är vackert. Vi fick stundvis också njuta av den fina utsikten – medan vi stundvis inte såg något annat än vitt, vitt, vitt runtomkring oss. Och även om turen var rätt så krävande och vädermässigt inte den mest lyckade, så var det ändå en häftig känsla att möta eftermiddagssolen i ansiktet på väg ner.
 
 
 
 

Hemavan.

Publicerat: 2015-03-19 / 17:39:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Nu fattar jag också grejen med Hemavan. Tänker mest – är det det här jag gått miste om under mina hittills 28 levda år? Inte för att jag har några Alperna eller dylikt exotiska ställen att jämföra med – utan bara 2 x skidresor till Isosyöte. Men Hemavan – det duger mer än väl åt mig!
 
 
 
Vår första dag i backarna var en sådan som man bara läser om i reklammagasinerna. Vindstilla, inte ens en tillstymmelse till ett moln, utan bara brännande het sol. Värmegrader så in i norden och snö – massor av gnistrande ljuvlig vit snö! Och så glada ivriga barn på det – tänk att de inte ens bråkade en minut. Nästan så tårarna trängde fram i ögonvrån och man undrade om det här faktiskt händer på riktigt.

 

 
 

Kalfjäll är verkligen något magiskt. Jag har ju sprungit rätt mycket på kalfjäll tidigare, men inte skidat. Tycker att naturen är så himla mäktig – mäktigt vacker och mäktigt respektingivande. Ser bara en massa saker och aktiviteter vi vill göra här ännu. Längdskida runt Kobåsspåret, vandra Kungsleden, övernatta i Syterskalet och pausa i Viterskalstugan. Skulle också själv vilja göra ett helikopterlyft till någon av topparna och skida offpist ner – samtidigt som jag tycker det är skrämmande att det faktiskt kan bli laviner. Fast det finns så många andra vackra platser att upptäcka här i vår värld.

 

 

Vi är nästintill ensamma här. Inte en gång har vi behövt stå i kö. I Kungsliften kan man se några enstaka skidåkare åka upp. Aldrig behöver man ens akta för andra åkare i nedfarterna. Mycket barnvänligt, mycket sköna pister.

 
 
 

Mest negativt är att liftarna bara är öppna sju timmar om dagen. Vi skulle lätt åka ett par timmar till – för vi måste ju avklara en obligatorisk lunchpaus mitt i dagen, - då också Sindre somnar som en klubbad säl med slalomhjälm på huvudet och pjäxor på fötterna. Varenda dag, lika slut.

 

 

Jag är så fascinerad över att kunna göra en sådan här resa redan nu med barnen – nästan enligt samma villkor som om vi skulle vara utan barn. Vi kan åka i alla backar och med rejäl fart. När vi åkte upp till toppen sa jag åt Celine, att något här skulle jag aldrig vågat göra som femåring – att det dröjde 28 år innan jag fick åka så här stor backe. ”Är det sant?” frågade hon och kastade sig ut för fjällbranten som om hon vore född med skidorna på fötterna. Sindre har också han gjort stora framsteg i backen och åker mycket snyggt med carvingsvängar (kunde jag aldrig tro för någon månad sedan) – dock är han en fartdåre av värsta sort (”jag vill vinna! jag vill vara först”). Och efter en rejäl och obehaglig vurpa första dagen då foten vreds ur skon och slalomskidan blev att hänga i byxbenen (hände alltså inget, men innan vi fått reda på att benet inte var ur led, var det en nervös stund), har jag kört med honom i sele för att kunna bromsa honom när vettet lämnat huvudet. Vi är nämligen tre familjer som hänger ihop med sex skidande knattar och det är ingen som direkt är av den försiktiga sorten – snarare ser man hur deras ögon hela tiden söker efter svårare, snabbare och våghalsigare – samtidigt som de ändå har en imponerande kontroll och situationsuppfattning. Ungarna deltog en dag i en hastighetstävling i barnbacken, där de skulle komma upp i så hög hastighet som möjligt. Marius kom upp i 60,4 km/h och syrran - ja hon klarade 59,9 km/h - ungefär som om det var lättaste saken i världen.

 

 

Vi har bara skidat. Och simmat en kväll. Det räcker mer än väl för oss. Vi har somnat tidigt varje kväll och vaknat i gryningen (halv sex!). Det finns ju säkert andra små utflyktsmål här också, men det enda som har existerat, har varit skidåkning. Först i liften, sist från liften. Och vackert så. Så länge man får dra ungarna från skidspåret snarare än dra dit dom, är allt bara hemåt. Sexåringen vinner mig 10-0 outsinlig energi. ”Mamma, kan vi skida flataskidor nu?” säger han när vi klampar in från backen med tunga ben och väderbitna ansikten.

 

 

Att resa eller inte resa känns alltid som en övervägning. Det finns alltid någon bättre och vettigare sak man kunde lägga pengarna på – och visst skulle man klara livet utan resor också. Men de upplevelser som resorna ger, är nog så värt varenda cent. Hittills har barnen i och för sig varit ganska billiga (t.ex. kostar ju inte våra något i liften ännu) men jag hoppas innerligt att vi också hädanefter också har möjligheten att göra både större och mindre resor. Det är så hälsosamt med miljöombyte och så länge det är fysisk aktivitet inkluderat, kan det inte bli annat än bra. Nästan så vi kan boka vecka 12 nästa år igen, på stående fot. Med så dåliga vintrar som vi dessutom haft, känns det mer eller mindre som en nödvändighet att få se snö för att kunna fostra skidåkare.

 

Som Celine sa i liften, på 1200 meters höjd med solen i ryggen och fjällinramning från alla håll: Vår familj gillar nog äventyr jättemycket.


Sova ute.

Publicerat: 2015-03-06 / 09:24:12 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Barnen börjar ha vandringsabstinens och även om inte vintern i sig skulle ha förhindrat att vandra, har det ändå varit så isigt, vått och slaskigt för att det skulle ha varit idealiskt före. Celine frågade faktiskt häromdagen om vi kunde sätta upp tältet på gården, vilket jag naturligtvis avfärdade men så lyssnade på Hannas och Maricas Nyfiken i en pod häromkvällen och blev jättetaggad på att sova utomhus jag också. Hanna lär ha två hängmattor som säkerligen inte är omöjliga att få låna, men tanken att sova under bar himmel känns lite för skrämmande för mig - även hemma på vår gård (herregud, tänk om det finns djur som tassar omkring en på natten). Men ungarna hoppade jämfota när jag föreslog att vi skulle tälta i träddungen bakom huset i helgen och eftersom den programfyllda helgen i sig gör att vi inte kan företa oss några stora utflykter, kanske en utenatt får räcka som aktivitetsmoment.
 

Ibland upp, ibland ner.

Publicerat: 2015-03-05 / 17:29:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Thomas kom hem och svängde ett par dagar - de två jobbigaste dagarna. Han, trött efter lång resa och mycket arbete med väskor som placerar sig mitt på vardagsrumsgolvet. Jag, sliten efter allt ansvar hemma och oumbärlig vuxen med stark längtan efter att inte behöva hänga upp alla våta, sandiga utebyxor själv, borsta alla tänder själv, plocka i alla diskmaskiner själv, inte handla all mat själv, aktivera ungarna själv, TA ALLT TJAT OCH ALLA BARNENS STRIDER SJÄLV. Som bara slutar i en massiv tröttma och oredighet, i ett försök att jämka samman ett balanserat familjeliv igen. Även om vi inte hann det denna gång, eftersom det är världscup i Lahtis i helgen och han for redan i morse. Som var både tråkigt och skönt på samma gång.
 
Mars hinner ikapp och energin räcker inte hela dagen. Någonstans i oktober sa jag, att jag inte skulle orka med en lika lång plus- och slaskvinter som i fjol - och räddningen är väl att man hela tiden går omkring och tror att det nog kommer att bli bättre. För jag tycker det är så tungt med våta strumpor, droppande byxben och sand som dras från hallen in i hela huset nästan ett halvår i ett sträck. Jag är inte alls motiverad att åter tillbringa en helg med hälsokunskapsstudier, jag tycker att middagsmaten är världens tråkigaste göromål och tänk om man skulle få krypa ner i sängen klockan nio om kvällarna och bara sluta ögonen. Och så känner jag redan lite vemod över att bara ha begränsad tid kvar på en arbetsplats där jag trivts så bra, samtidigt som tankarna gnider över att inte ha en långsiktig plan över vad som komma skall.
 
Inte är det mer än att kurvan också vänder neråt ibland och att orken emellanåt tryter. Att den trygga, goda vardagen just nu känns väldigt trist och tråkigt samtidigt som längtan efter värme, grönska och sol är enorm. Men den kommer väl. Fortare än man hinner ana, även om den just idag känns evigheter bort.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Duudsonit Activity Park

Publicerat: 2015-02-26 / 22:35:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Åtminstone fyller vi vårt sportlov med sportiga aktiviteter. Hittills har vi #1 skidat #2 simmat #3 cyklat och idag på den fjärde dagen besökte vi den relativt nya Duudsonit-parken i Seinäjoki. Och vilken park sen! Jag är rätt allergisk mot Duudsonit-konceptet överlag men aktivitetsparken vill jag kalla succékoncept.
 
Aktivitetsparken - för er som inte känner till den, är en industrihall fylld med närmare 4000 kvadratmeter lek- och idrottsaktiviteter - lite som ett lekland men med mångsidigare utbud och mer betoning på motoriska färdigheter. Förutom en enorm klätterlabyrint fast otaligt utbud av andra aktiviteter såsom futsal- och innebandyplan, aktivitetsplan för spark- och balanscyklar samt trampbilar, en fin parkourbana, trampolinhall och skumbitshav, skatehall och airtracks, klättergrotta, basebollsplan och redskapsbana. Plus otaliga småpunkter med t.ex. flipperfotboll, linbana, höjdhopp och jag vet inte vad. För vi hann inte ens med allt. Jag tog inga egna bilder alls - dels för att jag inte hade någon kamera med och dels för att det var så många andra barn där.
 
Årets sportlov är säkerligen en guldgruva för aktivitetsparken sett ur väderleksperspektiv. För det var vansinnigt mycket folk idag - och säkert alla andra dagar också den här veckan. Men folket verkade inte röra våra ungar (vi lämnade Sindre hemma och tog i stället grannflickan med och även Marius kompis) - och egentligen var det kanske bara bra att köandet emellanåt tvingade ner barnens puls - för de gick på i 220 - fyra timmar i ett sträck - och de skulle förmodligen gå på ännu om vi inte dragit ut dem därifrån när klockan blev kväll. Och det gjorde majoriteten av alla barn OCH TONÅRINGAR. Det fanns liksom ingen hejd på spring och hopp och klätter hos någon. Det var svettiga röda ansikten och det var bråttom fram hela tiden. Tyckte det var så otroligt fint att de lyckats skapa en sådan plats, att framförallt tonåringarna ville hänga där. Och på något vänster kunde även de yngre barnen hänga där de äldre befann sig. Dock antar jag att det idag och övriga dagar denna vecka är rörigare än normalt p.g.a av den stora folkmängden.
 
Våra pojkar gillade skejthallen mest och bäst. Och trampolinhallen med volter ner i skumgummihavet. De körde varv på varv med kickarna - ett varv tog 16 sekunder  och vi försökte räkna ut hur många varv de hann på 20 minuter - vi lyckade dock inte komma till något resultat i huvudräkning. Celine å sin sida gillade kanske parkoursidan bäst - och alla klätterväggar. Där var det mycket klättra och hänga och hon är både fruktansvärt stark och smidig. Jag var också själv klädd i träningstajts och tröja, dock gjorde jag aldrig något själv, eftersom det räckte för barnen att köa utan att vi vuxna också sällade oss till sällskapet. Men jag skulle gärna också jumppat med barnen.
 
I övrigt tyckte jag att stället var rent och snyggt. Inträdet var okej för barnen (under 6 år 12 euro, över 6 år 18 euro), men dock sved det lite att betala 18 euro som förälder för att övervaka. Jag är också överraskad över hur bra allt förlöpte och hur bra barnen ändå förhöll sig till turtagning och regler med tanke på hur många som faktiskt var där - däremot hade jag kanske önskat lite tydligare instruktioner/regler vid respektive aktivitet. Det förblev oklart huruvida man t.ex. fick hoppa en heller flera på trampolinerna och i skumgummihavet var det otydligt var man skulle ta sig bort. Jag skulle inte heller säga att Sindre (4 år) skulle ha varit för liten för parken - dock krävs det nog att barnet kan ta och förstå instruktioner och kunna vänta på sin tur. Det fanns ingen yngre åldersgräns, men man såg nog inte särskilt många under 3 år...
 
Vi kommer med säkerhet att besöka aktivitetsparken igen, trots att den kräver 80 minuters körning enkel väg. För enligt somliga var det den bästa dagen i mitt liv. Så idag var dumma mamma en snäll mamma, hehe.
 
 
 

I Jurva fanns det ju snö!

Publicerat: 2015-02-23 / 22:01:58 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
 
 
 
Det är ju verkligen ingen vinter att utöva vintersport här hos oss. I år heller. Trots att vi jämfört med fjolårets två veckor, i alla fall ha fått motsvarande fyra i år med skrinnis och lite snö. Som vi faktiskt utnyttjat till max och fyllt alla småluckor och hål. Har man öppnat bakluckan till min bil, har det alltid fallit ut en skrinnsko eller skidstav.
 
Nå, nu har vi inget som ens skulle förlikna en vinter kvar och vi är ju inte direkt bortskämda med en massa aktiviteter runt hörnet. Men i Jurva har dom snö! (Tänk att det räcker att köra 40 kilometer i landet för att en helt ny värld ska öppna sig!) Och i Jurva hade dom skidspår! Fina, pistade med räfflor. Djupa, tydliga diagonalspår som skidorna hålls stadiga i. De överlägset finaste österbottniska spår jag skidat i den här vintern (vilket i och för sig inte är så många - för bortskämda med skidspår är vi inte heller).
 
Spontanutflykten som bestämdes söndag kväll klockan nio, samlade tillslut 11 ivriga skidåkare. Med ryggsäckar fulla med mat (fortfarande den viktigaste biten) och uppspelthet för en heldagsutflykt. För utflykt blev det minsann som vanligt, för på fyra timmar företog vi oss nio kilometer och hann duka upp bordet i två omgångar, skida omkull nittiosju gånger, skratta, gråta, ropa och heja. Inte för att det ens räckte för sexåringen och åttaåringen som dessutom skidade betydligt mer än så och surade över att vi redan var tvungna att sluta. Men vi måste åka till Jurva en gång till då den här veckan, försäkrade jag och älskade att de surade över att de inte fick skida mer.
 
Och Hanna hade vi med oss! Undra-sa-flundra-Hanna eller Hannasvirrvarr beroende på hur ni känner henne. Jag blev så uppriktigt glad, förvånad och överraskad häromkvällen, då hon skickade och frågade om hon fick hänga med oss någon dag på sportlovet. Att någon utan barn frivilligt vill hänga med oss och spontaniteten i att bara fråga om hon får komma med på någon utflykt. Såklart man får!
 
Och är det något vi är ganska bra på, är det på att spontanutflykta. Det behövs sällan mer än en stund i bil och en uppsättning mat. Vem vet vart bär i morgon? Vi har ju sportlov.
 
(...säger hon och fortsätter med att skriva postlappar trots att kvällen är sen...)

Vikten av grundmotoriska färdigheter.

Publicerat: 2015-02-20 / 09:08:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
Att barn och unga rör på sig för lite, rent generellt - det vet vi. Vi vet också att rekommendationen för fysisk aktivitet är 120 minuter - eller två timmar för barn i småbarns-/dagisålder och lågstadieålder. För ungdomarna upp till 18 år är rekommendationen 90 minuter. Vi kan även lätt enas om att dessa rekommendationen har positiva effekter för vår hälsa och vårt välmående. Rekommendationerna är inte skapade för att föda nya elitidrottare.
 
En annan anledning dock - till varför fysisk aktivitet och motoriska övningar är särskilt viktiga för barn i småbarns- och lågstadieåldern, är att kroppen är som mest sensitiv för all motorisk inlärning mellan 3-7 års ålder! Under dessa år byggs en stadig grund för de grundmotoriska färdigheterna - färdigheter som kommer att följa med oss resten av livet. Barnen är också som mest mottagliga, nyfikna, motiverade, villiga, ivriga och energiska att pröva, testa och öva. Generellt besitter barnen de grundmotoriska färdigheterna (ex. springa, kasta,  balansera, hoppa, sparka) vid 8-års ålder och då börjar det skede när barnet kan börja kombinera ex. springadet med att sparka en boll (fotboll), de lär sig koordinera armar och ben i samtidiga övningar (skidåkning) samt att löpningen är så automatiserad och kontrollerad, att detta inte orsakar några bekymmer alls i lekar och vardaliga sysslor.
 
Ovan är också en skärmavbild över de sensomotoriska åldrarna som barn lär sig grundläggande motoriska färdigheter. Jag torde ha en ännu bättre beskrivande bild i mina egna Jyväskyläpapper - men denna beskriver i alla fall några av de skeden av motorisk inlärning - dock på finska.
 
 

Detta betyder trots allt INTE - att tåget har gått för ett barn som inte har hunnit få tillräckligt med motoriska färdigheter före årskurs ett till två. Färdigheterna kan visst övas upp men det kanske krävs lite mer uppmuntran, lite mer kämpande och lite mer sporrande för ett äldre barn. Dessutom finns risken - att t.ex. skolgymnastiken känns för svår, eftersom den förmodligen ligger på en nivå högre och redan kombinerar flertalet färdigheter.
 
Sedan finns också samband mellan goda motoriska färdigheter och god inlärning, men det kommer jag inte att gå in på nu. I stället ska jag uppmärksamma Folkhälsans Hoppa På! -kampanj som just nu rör sig ute i svenskfinland och som jag själv fick ta del av i onsdags när hela "min" gymnastiksal fylldes med en massa färggranna redskap, daghemsbarn och rörelseglädje. Tyvärr hjälps det inte att bara en kampanj/part ska ansvara för barnens rörelseglädje - för barnens rörelseglädje är det absolut inget fel på! När de väl får den möjligheten.
 
 
(Observera att jag utgår från det allmänna - det finns ju naturligtvis individuella skillnader i ålder och utveckling men liksom man gör i forskning kan jag inte utgå från undantagen. De som har ett funktionshinder har t.ex. helt andra förutsättningar - vilket också beror på typen av funktionshinder.)
 
 
 
Skärmbild från svenska.yle.fi :s sida - hela artikeln finns HÄR.
 
 
 
 
Avslutningsvis: Sen finns det alltid de människor som har sina egna sätt att tänka på :)
(Bildcred till Heidi L!)
 
 
Fotnot:
 
Balansfärdigheter:
Att böja sig
Att sträcka sig
Snurra
Svänga
Hänga
Gunga
Ha kroppen i uppochnervänd ställning
Rulla
Landa/stanna
Väja
Balansera
 
Rörelsefärdigheter:
Springa
Hoppa
Hoppa på ett ben
Hoppa i rytm
Galopphopp
Glida/slira/kana
Flerstegshopp
Klättra
 
 
Hantera redskap:
Kasta
Ta emot
Sparka
Fånga
Slå / Slå från luften
Studsa
Rulla
Sparka från luften
 
Källa: Gallahue & Donelly (2003)
 
 
 
 
 
 
 

Paus för sportlov.

Publicerat: 2015-02-19 / 09:38:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Thomas for till Falun på VM tidigt i söndags och sedan dess har dagarna gått i 180. I normala fall är det ju han som sköter lämning och hämtning på dagis och förskolan, eftersom mina arbetstider kräver att vi ska infinna oss på respektive platser redan 07:15 på morgonen och sen brukar det vara småbråttom för att hinna hem före 16. Utöver mer ansvar för kidsen, hamnar ju också hela Polkupeds verksamhet på mig - det löpande arbete som han normalt sköter under sina dagar. Men det var ändå ganska bra tajmat med sportlovet i antågande och barnen blir på något underligt vänster alltid liiite snällare, liiite mer hjälpsamma och liiite mer samarbetsvilliga när han är borta.
 
Vi har inga planer alls för sportlovet. Förutom att jag lovat barnen att vi ska fara till stan, gå på café och köpa en låda med pysselgrejer. Vi kommer nog säkert mest att ägna oss åt olika uteaktiviteter så mycket vi orkar. (Även om det sägs att vädret inte alls kommer att vara så sportlovsvänligt.)
 
(Helst skulle jag vilja åka på Stockholmsweekend helt allena. Gå på bio och äta sushi. Dricka kaffe evighetslänge i gamla stan och köpa nya jeans. Bara spatsera runt utan mål.)
 
I stället är vi snart i mars. Jag borde börja fundera på Stafettkarnevalen och löpträningar tillsammans. Jag håller utkik efter arbetsannonser och hoppas att något bara ska uppenbara sig, mitt framför ögonen på mig. Jag anmäler mitt ena barn till första klass och mitt andra barn till förskolan. Jag googlar mässmontrar och gör flyers, eftersom vi ska delta i Lapsimessut på ett hörn tillsammans med Åsa och Joakim - de som driver Activefamily. Och jag längtar efter tidig aprilvärme och björklövsknoppande träd.
 
Men sportlov först. Paus - med ändå inte. Ibland brer de ändå sitt smör på brödet själv, de torkar ibland sin egen rumpa. De hänger ibland upp sina kläder på kroken, sätter ibland sina handskar på tork. Och jag har faktiskt fått ett par alldeles egna Peltor - av Thomas svenska vallningskollega Bengt. Kanske vi klarar ut oss i alla fall.
 
 
Till sist en  övrig notering:
Larsmobor och andra Barnens Vasaloppsåkare: Vi kommer också att delta i Barnens Vasalopp inkommande lördag och jag fixar gärna med beställningar dit och ni slipper fraktkostnaden - gäller ringarna, cyklarna och kläderna! Vill ni ha er beställning till Larsmo, väljer ni avhämtning i kassan (betala dock gärna med Checkout eller ha jämna pengar). Gäller t.o.m fredag 20.2.

De äldsta.

Publicerat: 2015-02-14 / 14:38:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Tack för responsen på det förra inlägget hörni. Liksom Amanda lyckades dra åt sig tusentals läsare i och med sitt inlägg om HPV-vaccinet förra veckan - drog också mitt bidrag om skidåkningen till sig flera tusental fler än vad jag normalt har - siffror som var betydligt mer normala för min blogg för ett par tre år sedan - men som jag (egentligen) är glad för att jag inte längre har. För ju fler som läser, desto högre ställs kraven. Men det finns några ämnen som väcker känslor mer än andra, och dessa verkar förutom barnuppfostran vara vaccin och skolgymnastik. Jag hade egentligen velat få en fortsättning på inlägget - kanske hinner jag spåna vidare på den i veckan.
 
Jag har i veckan fått fylla på med ännu fler First Moments -i min lärarkappsäck. Jag har fått se de lyckliga treorna packa ihop sitt och säga tack och hej till gymnasiet och jag har fått vara med om min allra första Äldstes dans. För bara ett år sedan stod jag med darrande röst och svettiga händer under lärarpraktiken och skulle få ordning på allas fötter under ett övningstillfälle med otalet bedömande ögon på mig. I år har jag njutit fullkomligt av samma uppgift och det var så himla häftigt att äntligen få se slutresultatet på allt övande igår kväll. Tänk att jag fått vara med och lära alla de över 100 studeranden att dansa så vackert.
 
För övrigt har jag gått och blivit med en blogg till: Polkupedbloggen, som är en nischad blogg om både vårt egna företagande och företagande i allmänhet. Tanken är också att skriva om, och lyfta andra österbottniska småföretagare. Sen har jag fortfarande ytterligare några ostartade bloggar kvar att skapa när jag den dagen får den tiden... 
 
 
Bilden är tagen av Arash Matin från Vasabladet.
 

Äventyr.

Publicerat: 2015-02-09 / 22:14:00 | Kategori: Allmänt | 8 kommentarer
 
Ska vi åka på äventyr? frågade jag när mina vanvettiga vildhingstar till barn höll på att riva huset igår. Det var lunchtid, kylskåpet gapade tomt och burkärtsoppan som sista utväg stod i hörnet på bänken såg allt annat än lockande ut. JAAA! dundrade fyra barn nerför trappan och jag suckade över vilka aktivitetskrävande ungar jag närt vid min barm. Varför ska det behöva hända något precis hela tiden? Samtidigt som jag inser att de inte fostrats med de bästa förutsättningarna att ta det lugnt och chilla, heh.
 
Jag skickade ut ungarna för att fixa en påse med brasved samtidigt som jag packade trangian, ärtsoppsburken och annat vad jag nu skrapade ihop ur skåpen på några minuter. Sen packade vi in oss i bilen och begav oss längs den isiga skogsvägen, så långt upp i skogen vi kom och hoppade ur passligt där vi såg solen skymta fram över en gammal linda. "Vi leker kurragömma, jag räknar!" och så försvann de en efter en in i skogen med kvistarna som brakade under dem.
 
"Jag gillar inte ärtsoppa", sa grannflickan, "men jag kan smaka" och så slevade hon in hela portionen ikapp med de andra, så att jag själv fick nöja mig med en torr gårdagsmunk. Röken från brasan satte sig i våra kläder och ärtsoppan droppade längs halarna. Men just där och då: i en kort lugn stund, i solgasset och glittrande snö - ja, det var fint. Vårt äventyr.
 
Sen var vi redan påväg mot skridskoplan.
 
Jag är inte född friskus. Visst - jag har alltid älskat idrott, utelek och tävling. Men själva friluftsintresset har kommit och växer med barnen. Dels för att det har känts som ett bra sätt att umgås på, dels har det varit ett bra sätt att "omedvetet" idrotta tillsammans med barnen och dels har vi bara varit tvungna att hitta sätt för dem att få utlopp för sin enorma energi. Men kanske också sitter pedagogen djupare i ryggmärgen på mig än vad jag kanske har trott att den ska göra. Och för att jag är fullt medveten om den fysiska aktivitetens stora betydelse för växande barn.
 
Jag har följt med kommentarerna kring Vöråskolornas skiddag i Botniavasans skidspår. Och som det oftast blir kring artiklar som rör skolgymnastiken, så är majoriteten negativa - mycket negativa. Det får blir en helt annan diskussion men något sades bra häromdagen. Jag vill inte ta ställning till de sträckor som barnen utsades skulle skida. Det framkom heller aldrig att det var frågan om tvång att skida de föreslagna sträckorna. Det framkom också i kommentarerna att det fanns bilskjuts att tillgå, att eleverna hade mat med sig och att det var frågan om att de hade många timmar på sig. Dessutom framkom det att en del skolor inte alls skulle skida så långt som skrevs i intervjutexten.
 
Jag förstår dock inte varifrån all ångest inför skidning föds? Visst - det är inte världens enklaste sport första gången man prövar. Kanske inte andra gången heller. Men egentligen är grunderna - trots allt - att koordinera sina armar och ben i samma rörelse som vid promenad - och det ska räcka ganska långt i ett spår - i alla fall på plattland. Hur mycket ångest överför vi föräldrar på barnen? Eller ni som är traumatiserade från er egen skoltid? Snälla, överför inte, hur mycket det än bubblar i magen. Mycket har ändrats i skolgymnastiken. OCKSÅ SKIDÅKNINGEN.
 
"Barnen orkar mer än vad man tror" stod det i texten. Det tror jag också. Faktum är dock att det blir svårt att tänja på gränserna - eller ens våga, när det ifrågasätts och kommenteras på sociala medier till höger och vänster. "Jag vågar int" och "jag vill int" är två mycket vanliga uttryck som jag själv ofta hör på mina egna lektioner. "Jahapp, låt bli då", kunde jag svara. I stället försöker jag få dem att försöka, jag pushar och peppar och vill att de ska prova. Och i de allra flesta fall, är det den lilla peppen barnet/ungdomen behöver - bara lite extra uppmärksamhet. För att inte tala om den obetalda glädjen och stoltheten i att göra och klara av någonting! SEN är det svårt att veta den exakta, svaga, otydliga gränsen mellan vad som eleven uppfattar som pepp att våga pröva eller tvång att måsta pröva - och där handlar det också mycket om tolkning från både elev och lärares sida.
 
Jag hoppas och tror att Vöråeleverna har haft en fin turdag idag. Att de hade ett ganska lätt skidföre (stakföre) och att alla fick skida enligt sin egen förmåga i egen takt - dock också att de skidade så pass långt att de kände sig trötta i kroppen och stolta över att de skidat längre än vad de någonsin gjort tidigare. Jag hoppas att de fick gott om tid att prata med en kompis eller lärare, och att matsäcken smakade gott någonstans i skogen. Jag hoppas att de fick höra att de kämpat väl, att solen sken och att skidning gav dem en bra feelis. Att de somnat gott ikväll och att de har lite träningsvärk i både armar och ben imorgon. 
 
Och att de fick sig ett litet äventyr, de också.
 
 
 

Avlägga rapport.

Publicerat: 2015-02-08 / 10:27:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Herregud, jag hade ju precis mens, förbannade jag här en dag. Det kan ju onekligen ha gått en månad sedan sist. Eller i och för sig har jag ingen som helst koll på normala antalet dagar mellan heller, men mätt i upplevd tid så har jag mens typ varannan vecka. Det är i alla fall en lite långsammare variant av tiden; mensveckor.
 
Likaså har det gått två veckor sedan jag senast bloggat. På den tiden har vi försökt uppnå en hel (eller egentligen två) vintrars maximala vinteraktiviteter. Den är ju inte nådig den här vintern heller, så det gäller att passa på. Och ska man föda sina barn till skidåkare vid det österbottniska kustbandet är det bara att knega på. Så vi skrinnar, skidar och pulkar. Och tacksamt nog har det resulterat i positiva effekter för nattningarna. Men det är samtidigt en bra försäkring på att tre barn räcker gott och väl. Jag blir matt av bara tanken på mängden utrustning: fem par skrinnskor, fem par skidskor (eller egentligen har vi ännu fler i omlopp), fem gånger skidor, fem gånger slalomutrustning. Och hur många hjälmar har vi? Förmodligen närmare 20. För att inte tala om att var och en får med sig rätt uttrustning till rätt dag till rätt ställe.
 
Jag har också gått ner något i arbetstid fram till påsk. Mitt arbetsavtal skulle egentligen omfatta en period av arbetslöshet men jag fick ihopskrapat till andra timmar och hänger kvar i rullorna. Plus att risken (eller chansen) för vikarierande är överhängande. Men mest är det skönt. Thomas ska snart till Falun-VM, jag har mycket småsaker att förbättra på i butiken samtidigt som vi varvar upp för vårsäsong. Vi håller också på med byråkratin kring skapandet av en lagerlokal/lagerbutik i vår uthusrad. Nu har vi inte så himla mycket utrymme att jobba med förhoppningen är att vi skulle kunna skapa en kort racerbana kring lagerhyllorna. Det har nämligen varit på tal att självaste försäljningschefen från Puky skulle komma hit och hälsa på senare i vår. Jag blir full i skratt av bara tanken - det vore nästan speciellt att få visa honom hur vi packar cyklarna på brunnslocket med hönsen pickandes runt omkring, heh. Inte så fancy med andra ord. Men det tar länge med ansökningar, offerter, planering och beslut. Vi ska även försöka hitta tid för någon mässa eller annat evenemang under våren - samtidigt som jag har ingen som helst aning med vad som händer på jobbfronten efter detta läsår (även om risken för att lämna sysslolös inte är särskilt överhängande). Dessutom har jag ju mina "utfyllnadsstudier" - har även hunnit både kursa och tenta under dessa två veckor.
 
 
 
Samtidigt som jag har nått botten med min atopiska hud. I månader har jag hankat mig fram med bättre och sämre dagar men i veckan fick jag krypa till läkaren och böna om kortisontabletter. Som i sin tur gjorde mig så dålig, att jag låg och skakade om nätterna och fick hålla fast mig i sargkanten för att hållas på skrinnskorna på dagen. (Känns inte särskilt hälsosamt det heller.) Och även om jag också tidigare varit på diverse dieter utan resultat har jag tänkt att jag borde ge det ytterligare en chans. Men att motivera och disciplinera sig för att vara utan både gluten och socker i veckor, känns fruktansvärt svårt just nu. Fruktansvärt svårt.
 
Men annars är allt bra. Så bra som vardagen blir.

Vad det blev.

Publicerat: 2015-01-24 / 19:25:00 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Tack snälla för alla tips! Jag förivrade mig allsist och det slutade med dubbelt fler presenter än vad jag hade tänkt från början. Jag har, förutom det vanliga jobbet, varit på kurs dagarna i tre efter jobbet (och även idag lördag) och kommit hemsyltande halv tio om kvällarna. Men igår hade jag exakt 20 minuter parkeringstid att rusa som en vettvilling i stan mellan glappet jobb och studier och idag hade jag likaledes 30 minuter, för att hinna hem och andas före födelsedagskaffet. Det blev till slut en gosefilt (det är egentligen en damsjal), två böcker och en eltandborste (vi har egentligen redan en som de delar på - vi byter bara huvudet, men det vore förmodligen klart smidigare med en tandborste på var). Med lite bättre framförhållning hade jag önskat hitta andra sorts filtar, för det finns ju så många finamen ännu är våra barn tacksamt kravlösa och Sindres glädje över den inlindade boken från vinden och mjukisen från den egna sängen som Celine hade paketerat åt honom ikväll, var överväldigande.
 
 
 
Och om det är något som jag lägger noll prestige i och energi på, är det kalas - dock inte utan att det skulle vara oviktigt (men har jag själv inget intresse eller tid i vare sig dekorationer eller sju sorters kakor) . Medan jag slarvade ihop till en räkpaj och skar morötter (något måste man ju bjuda på -  tårtan beställde jag lyckligtvis från Sweet Vaasa igår på en rast, eftersom stället ligger nästintill granne med skolan) flög Sindre fram över golvet som en virvelvind. När jag bad honom lugna sig, förklarade han att han inte kunde - han tyckte nämligen att det var så spännande när det skulle komma gäster (de eminenta: morfar, gamlamormor, gamlafarmor, en moster och Livia - Thomas bjöd för övrigt in till kalas idag vid lunchtid). För likväl tindrade de gråbrunmelerade ögonen samtidigt som han dreglade över tårtan och knaprade bort chokladplupparna i smyg. Och det är så skönt, att det går att ordna okomplicerade men glittrande födelsedagar med vänsterhanden utan att behöva bli mer utmattad än vad man redan är.
 
I morgon blir han alltså redan fyra, vår skrutteluttMen några presenter på säng kommer han nog inte att få, för det finns ingen annan som skulle orka stiga upp före klockan sex.
 
 

Vad gillar fyraåringar?

Publicerat: 2015-01-23 / 09:38:00 | Kategori: Allmänt | 27 kommentarer
Vår lillis blir fyra i övermorgon! Och när man är fyra är man stor, regerar världen, kan allt och så vill man ha många paket.
 
Problemet är att vi inte har ett enda paket ännu och jag kommer inte på en enda given grej. Först tänkte vi att han skulle få den nya fräsiga sparkcykeln som samtidigt också skulle fungera som democykel - men då lanseras den först i mars. Allt annat finns att ärva: vanliga cyklar, skridskor, skidor, kläder. Han behöver absolut ingenting! Spel har vi och som känt går han under namnet marodören och allt som inte är gjort av sten och metall och delvis av trä, har en mycket kort livslängd. Leksaker leker han heller aldrig med och snö har vi inte ens till pulkaåkning. Och ringarna fick de ju till julklapp.
 
Jag tänkte att man kunde åka med honom till butiken och han får välja en glass och kvällsmat som födelsedagspresent, (gissar då på makaroner, korv och ägg) men alla ungar vill vill ha ett paket att öppna i en varm säng på morgonen, Just nu lutar det åt en sänglampa men tar gärna emot tips också på annat symboliskt att linda in ett papper.
 
Tur att fredagsbekymren ändå inte är större än så här, heh.

Vår resefilosofi.

Publicerat: 2015-01-19 / 20:34:00 | Kategori: Allmänt | 11 kommentarer
Jag hade inte rest särskilt mycket före vi fick barn. Vi reste inte när jag växte upp och den största delen av både tiden och pengarna då gick åt min och systrarnas skidåkning. Thomas hade något fler resor med sig i bagaget och genom sin skidåkning och också nuvarande jobb med det brittiska laget kan han räkna till rätt många sedda länder - dock handlar det väl mest om sedda skidspår. Att hinna resa före vi fick barn var egentligen inget behov för oss, utan behovet och viljan att uppleva har växt sig starkare ju äldre barnen har blivit. Ibland hör man det sägas, att det är onödigt att resa medan barnen är små eftersom de inte minns något när de blir äldre - men upplevelsen i en resa - just där och då i den stunden, tycker jag är värt långt mycket mer än hur mycket de kommer att minnas senare.
 
Men ju äldre de blir, desto dyrare blir det tyvärr att resa. Det begränsar oss också till viss del att vi har nätbutiken och hönsen (snygg kombo) - samtidigt som det är stor fördel att vara lärare (heh) och ha en man som egenföretagare med tanke på ledigheter. Däremot är inte själva resmålet det drivande kring resandet - utan mer utmaningen kring (allt det där när man svär och bannas, är galen på ungarna och säger att man aldrig någonsin ska åka hemifrån igen - just det!) - hur dumt det än låter. För nog får man undra hur man fungerar när man sitter i framsätet, urled på barnens bråk i baksätet - och funderar vad vi ska hitta på till näst. Och till näst ska vi och skida ännu mer - till Hemavan (bara vi får tag i en stuga - btw råkar någon av er ha någon på lager?)
 
Det är säkert inte heller utan orsak, som barnen är förtjusta i tv-program som Wild kids och Det största äventyret. Och på något vis känns det sättet att resa och uppleva billigare - även om jag nog gärna också skulle varva med lite Grekland, Thailand eller varför inte en storstad emellanåt. Men under året som gick blev barnen nog så bitna i friluftslivet och förutom vad utrustning kostar att införskaffas samt själva resandet (bränslet), är det trots allt ett relativt billigt upplevelsealternativ. Jag hoppas t.ex. att det inte dröjer alltför länge tills vi ska kunna vandra hela Hetta-Pallas-leden (55 km) men just nu väntar barnen på april och plusnätter, så att vi kan ta tältet på ryggen och bege oss på nya äventyr.
 
 
 
Ett annat äventyr vi planerar att genomföra genast vi får sommarlov, är en cykelutflykt till Åland med trangia, tält och sovsäckar. Tanken är att starta med skärgårdsfärjan från Korpo och sedan via olika färjor ta oss till Mariehamn och sedan med "stora båten" tillbaka till Åbo. Sindre lärde sig också cykla med riktig cykel i höstas och med tanke på att han gjorde 7-8 kilometers turer med Pukyn på sommaren, borde han rimligtvis orka 10 kilometers etapper till sommaren med artontummaren. Tänk vilken frihet att upptäcka, ta sikte på nästa café och simma vid passlig strand. Åtminstone i det skedet låter det bra ;) Vem har er har cykelutflyktat på Åland?




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom