Luften som går ut.

Publicerat: 2015-05-24 / 11:12:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Den senaste månaden har handlat om mycket Stafettkarneval. Även om jag har vetat att sista skolmånaden på året är stressig och snurrar på högvarv, har jag fått känna på att det verkligen är så. Och förstagångare som jag är, har jag ännu inte rutin på allt som händer och sker. Har jag fått alla anmälningar rätt? Är alla nöjda med sina löpsträckor? Har vi beställt tillräckligt med mat? Har vi alla ansvarsuppgifter under kontroll?
 
Men i natt när jag kom hem, strax efter två, kände jag bara stor lättnad. Då hade jag tillsammans med några kolleger smärtfritt lyckats reda två bussar ungdomar upp och ner till Hufvudstaden, drygt tre varv klockan runt. Jag fick en ännu större insikt i vilket fantomjobb alla stafettkarnevalsvuxna gör. För det var minst sagt en utmaning att koordinera alla ungar på rätta platser, på rätta tider, på rätt ställen.
 
Den ändrar ändå inte, Stafettkarnevalskänslan. Jag stack mig upp en stund på läktaren, när lågstadierna sprang på fredagen - efter att alla nummerlappar var hämtade och lagändringar var gjorda. Det var så mäktigt att stiga ut på stadion som då flödade i sol och titta utöver alla hundratals pojkar som just då sprang gatustafetten. Jublet var öronbedövande och ungarnas iver och glädje på innerplanen gick att ta på.
 
Jag hade nog väntat på att få vara läraren med ryggsäcken på ryggen och tidtabellerna i handen. Som får vara där och ropa tillsammans med sitt lag i uppropet och krama när de kommer tillbaka från plan. Som har ispåsar, reservkläder, plåster och stafettpinnar i väskan, som kan klippa tejp och skaka muskler - så som en massa lärare har gjort för mig under alla år. För även om det var en fruktansvärt intensiv dag med många nervösa elever, med många timmar uppvärmning, och många timmar i uppropet med tung, svettig och varm luft, så njöt jag fullkomligt av att vara mitt i Stafettkarnevalsögat där det mesta hände. Med skratt och tårar, liniment och nerkylda barn. Borttappade barn, glömda nummerlappar, vessapanik, medaljlycka, ansiktsmålande och selfies. Ömsom rann det svett längs min rygg, ömsom drog jag upp huvan ute i snålblåsten. Och lika mycket som elevernas ben hoppade och sparkade, försökte jag dämpa mina egna nervösa knyckande ben och lugna de nervösa.
 
Stafettkarnevalen är verkligen så mycket mer än det som händer, just där och då på löparbanorna. Det torde kanske ha varit min sjuttonde Stafettkarneval sammanlagt, även om det var min första som lärare. Ändå ändrar inte känslan någonsin. Men idag är man ganska matt. Som en halvtom, slattrig ballong.
 
 
Inte ens en bild hann jag ta.

Utterleden.

Publicerat: 2015-05-17 / 19:51:00 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Vi hade en helg utan inbokade program. En helg som vi väl egentligen borde ha gjort undan en massa saker som står på väntelistan - men eftersom nästföljande helger å sin sina är fulla av program och Thomas sedan far ett par veckor till Norge, skulle detta vara enda chansen att kunna vandra med med övernattning (vi behöver verkligen vara två för att fixa allas sovsäckar och liggunderlag!). Vi hade dock inte särskilt bråttom iväg igår och ännu när vi startade, visste vi inte vart vi skulle åka.
 
 
Till Utterleden i Pedersöre bar det sedan sist och slutligen. På vägen kom jag ihåg en trogen bloggläsare som lovat bistå oss med bilflytt vid behov, eftersom det inte finns några rundslingor längs Utterleden. Vi hoppade således av en bit in på leden och fick sedan vår bil flyttad till punkt B. (Tack!) Vi hann inte gå många meter, före ungarna hade den första dikeskontakten.
 
 
Vi valde att börja från början av Utterleden. Enligt kartan såg rutten längs Esse å roligast och mest omväxlande ut. Den var troligen också den mest våta etappen och på grund av den senaste veckans regn, var också vattnet i ån i det högsta laget och hade svämmat över in i stigen på många ställen. Det blev således mycket förmanande om att barnen inte skulle blöta ner sig och även lite omvägar högre upp i skogen, då de två mindre som hade vandringsskor inte skulle få vatten in över vristerna.
 
 
Första pausen bjöd på kaffe och myslistång. Och lite Bamse.
 
 
Eftersom vi kom iväg rätt sent på eftermiddagen, blev det en lagom vandringsetapp på ca. 3,5 kilometer. Våra väskor vägde också rätt mycket och med tanke på att vi inte gått med packning alls i år, kändes det i höften.
 
 
Vi hade lite otur med val av övernattningsplats, eftersom en förening höll sin våravslutning med ett stort gäng glada. Våra var uppspelta samtidigt som vi kände att vi ville hålla oss ur vägen. Vi åt texmex-gryta med gurka på bron och njöt av vacker utsikt.
 
 
Barnen lyckades ändå somna snabbt, trots mycket ljud i omgivningen. Vi låg å andra sidan vakna till midnatt när de sista lämnade kåtan. Vi hade en relativt gemytlig natt och det var bara Marius som hade frusit lite och krupit in med Thomas i hans sovsäck.
 
 
I morse hade vi mer brakfrukost än vad vi brukar ha hemma, med kokta ägg, rostat bröd och gröt.
 
 
Det är ett ganska stort projekt att packa ihop hela lägret och packa väskorna, då barnen inte ännu är kapabla att hjälpa till nämnvärt ännu. Klockan var dock strax efter nio när vi kom oss iväg för att börja knata av dagens fem kilometers etapp.
 
 
Detta var första gången när barnen bar sina egna väskor själva hela vägen. De hade ett liggunderlag var, lite vatten, vantar och annat krimskrams i sina väskor.
 
 
Sindre var för omväxlingsskull stjärnan i helgens sällskap. Han gnatade på kilometer efter kilometer med sina pinnar och käppar utan nästan något som helst gnäll.
 
 
Mellanmålspaus längs vägen med saft och riskaka.
 
 
Vatten överallt...
 
 
Framme vid målet mötte oss en fors, vilket fascinerade barnen. "Ett vattenfall, ett vattenfall!"
 
 
 
 
Före vi begav oss hemåt igen, åt vi vandringens sista måltid med äppel, tomatsoppa och batong med ost. Och så en kokosboll som belöning för att vi kommit i mål. Maten var verkligen exakt beräknad, då vi bara hade två ostskivor, lite smör och en liter vatten av dryga åtta när vi kom tillbaka. 
 
Bara 40 kilometer kvar då.

Rimita green.

Publicerat: 2015-05-08 / 12:20:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Jag hade en gång en tvål - men som är slut för länge sen. Det var en bra tvål. En tvål som gjorde slut på mitt kvällskli. Som sved skönt i skinnet när man duschade.
 
 
 
Det var Minna som mailade mig då, någon gång i vintras. När jag ännu en gång hade bannats över min hopplösa, kliiga atopiska hud. "Jag har en tvål" skrev hon. "Vill du pröva den?". Javisst, nog kan jag pröva, men jag har prövat en miljon olika husknep, salvor, vitaminer och andra preparat under åren lopp - men inget hjälper ändå, svarade jag henne.
 
Och inte heller tvålen botade mina hudproblem. Men jag har ändå insett att ingen enskild salva eller produkt kommer att eliminera mitt kli. Kliet är kroniskt och stressrelaterat och det hjälper inte hur mycket jag bankar in i mitt huvud "läget är lugnt, jag fixar det", då huden genast reagerar med att klia då ungarna bråkar, kalendern är full, telefonen ringer och det är bråttom till följande aktivitet. Mitt liv och min hud drar inte direkt jämt. Ganska långt ifrån till och med.
 
Men jag tyckte ändå den här tvålen pajade mig. Kändes skön på huden. Och i kategorin "alla prövade specialtvålar genom tiderna", tycker jag faktiskt den här är allra bäst. Den lugnade hela min kropp, varje kväll. Men nu är det alltså slut - därför skriver jag i imperfekt. Men jag rekommenderar den.
 
Tvålen fick jag alltså från Minna och Rimita Green. Rimita Green är ett familjeföretag som grundades i höstas. De började sin verksamhet genom att sälja RimitaPrima-ekotvålen. De håller på att ta fram också andra ekoprodukter och deras Arganolja är ny i sortimentent. Produkterna är noggrant utvalda och de är "designed" för kunder som väljer ekologista produkter eller på grund av hälsoorsak behöver renare produkter. Att jobba med familjeföretag har ett etiskt värde för Rimita Green. På det sättet kan de stöda småföretagen och ge slutkunderna alternativ.
 
Tvålen är tillverkad för hand i ett familjeföretag i Portugal. Tvålen skiljer sig från övriga olivtvålar genom att den är tillverkad av den bästa jungfruolivoljan (Minna använder samma olja hemma i köket, de har köpt den direkt från tvålfabriken). Jungfruoljan tillverkas genom kallpresning dvs värme förstör inte de goda vårdande egenskaper som oliven innehåller. RimitaPrima-tvålarna tillverkas i en kallprocess, där temperaturen inte stiger över 62 grader. På det sättet säkerställer man att de goda vårdande och fuktgivande ämnen inte förstörs under tvåltillverkningen. De viktigaste vårdande ämnena, är glyceriner, skvalen (en stark naturlig antioxidant) och e-vitamin.  RimitaPrima-tvålen är tillgänglig som oparfymerad och med doft av lavendel eller eukalyptus. RimitaPrima-tvålen säljs via apotek och naturkostaffärer. Produkten kan köpas även i nätbutiker.
 
Vi är också ett småföretag som stöder andra småföretag. Det är jäkligt tufft att vara företagare men i många avseenden hjälper det att hjälpa och samarbeta med varandra. Detta är alltså ett samarbete - men ändå inte.

#Klokihjälm

Publicerat: 2015-05-07 / 20:42:00 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
I vintras gjorde Linda ett upprop om att använda reflexväst som fick en stor spridning i de sociala medierna - en jättebra och nödvändig spridning, eftersom vintern blev en enda mörk, regnig och lång historia. På samma sätt skulle jag nu önska och hoppas att vi tillsammans skulle lyckas få till stånd en likadan spridning med cykelhjälmsanvändning!
 
Det ses ofta som självklart att barn ska använda hjälm. I alla fall tills det är 10-11 år. Sen "fejlar" det i ledet. Av någon anledning blir det plötsligt löjligt att använda hjälm. Eller blir det?
 
Det är hursomhelst brist på tonåriga förebilder. Vuxna förebilder. För lika lite som Linn bloggar om att vi behöver bry oss i hur andra ser ut, lika lite behöver vi titta på oss själva med cykelhjälmen på huvudet. Alltså är det skitsamma hur i ser ut med en cykelhjälm på huvudet. Det enda kloka är att förstå, att det är vettigt att använda hjälm. Främst för att skydda sin egen skalle i händelse av en trafikolycka men också för att agera förebild för egna och andras barn samt fungera som en fostrande person i samhället - så som vi är i många sammanhang (men där vi också brister många gånger!) Är egentligen en jättelätt och billig gärning att stå som förebild.
 
Jag är en stolt hjälmanvändare. Jag har inte alltid varit en hundraprocentig hjälmanvändare, men efter att vi fick barn har det känts självklart att använda - om de måste använda, varför skulle inte jag behöva använda då? Med tiden har jag även blivit så van att använda, att det nuförtiden känns naket att cykla utan hjälm.
 
Därför hoppas jag att ni också hänger på vår utmaning, som vi kör i samband med Polkuped! Och den enkla utmaningen går ut på att använda cykelhjälm. Som ytterligare motivation kan ni tagga bilderna på instagram med #klokihjälm och därmed är ni med i utlottningen av ett presentkort på 50 euro till vår butik. Och så får ni jättegärna dela och sprida och så. Visst!
 
 
I veckan ville "mina" tonåringar delta i utmaningen också med ett bidrag.

Korsnäsbor, Petalaxbor, Malaxbor och andra -bor!

Publicerat: 2015-05-03 / 20:59:22 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Ypperligt chans till löpsälle och löpskola på varierande platser i Korsnäs! I morgon (måndag 4.5 18:30) föreläsning och löpskola med Joakim Träskelin vid Waterloo skidstuga mittemellan Molpe och Korsnäs. Och allting är helt gratis!

Söndagsflum.

Publicerat: 2015-05-03 / 20:21:08 | Kategori: Allmänt | 5 kommentarer
 
Så här vid inledningen av vår fjärde sommar som husägare, har min nyförälskelse för egen gård gått över. Det väcker ingen eufori i mig över att kratta fjolårets lönnlöv längre och jag skulle betydligt hellre slacka i skogsdungen än rensa bort vissnade perenner. För att inte tala om när gräset ska börja klippas två gånger i veckan och hela den långa "borde"-listan ska börja åtgärdas. I sommar borde terrassen målas, så även fönsterpartierna på huset. Även uthusraden bör målas - och den behöver också få delar av fasadbrädorna och -ribborna bytta. Utöver det, ska jordgubbsraderna antingen skrotas helt eller göras om från skratch, eftersom de inte bjudit på gubbar alls de senaste två åren. Bland annat. Men missförstå mig rätt - jag skulle inte för något i världen byta vår gård, men det finns också en lat liten jäkel i mig som helst bara vill göra roliga saker.
 
Jag är precis lika rastlös och full av myror som mina barn och det finns egentligen inte något konstigt alls i, att de också driver oss till vansinne dagligen med sin outsinliga energi. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill se och så mycket jag vill upptäcka i sommar. Jag skulle med lätthet hitta på en ny programpunkt för varje dag och människor jag vill träffa - men det ända jag tänker på är det förbannade gräset som växer sig djungellikt över två nätter, blommorna som ska fixasrensasvattnas och varje kväll kommer gården att svämma över med tavara och kläder som inte hittar in av sig själv.
 
Tycker det är mycket roligare att sätta sig i bilen och köra till Västerö i Maxmo. (Gillar lokal sightseeing! Hade aldrig varit längre än till Särkimo tidigare i Maxmoskärin.) Släntra i all sköns ro längs längs havet, äta trangiamat och kasta sig på rygg en stund i solen i renlaven. Ungarna lyckades blöta ner sig förstås, men det gör de ju varenda dag och så länge det finns vatten, finns det ett evigt tålamod. Gråberget visade sig från topp idag och det var bara hängmattan som saknades och en riktig redig tupplur till ljudet av vågornas brus. Men vi fick i varje fall lite påfyllning av energi i sällskap av vänner och all energi är välkommen inför den sista urladdningen av skolåret.

Butiksstatus.

Publicerat: 2015-05-01 / 17:48:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Det har efterfrågats bilder på byggprojektet - vår Polkupedshop, som utöver allt annat de senaste veckorna, har snurrat omkring oss. Och vi är inflyttade i vår nya lagerbutik - även om det är mycket som ska fixas ännu. Bland annat ska ytterligare en stor hylla platsbyggas och så kan vi inte färdigställa golvet förrän mot höstkanten då betongen har torkat klart.
 
Dessutom behöver själva "butiksdelen" piffas ytterligare med häftiga krokar, hyllor på väggarna, och roliga förvaringsdetaljer samt lister för att få en äkta butikskänsla. Det är dock inte första prio just nu, då det finns tusen andra saker att göra på samma gång. Vi är redan nöjda över att ha fått mer ändamålsenliga utrymmen. Thomas satte idag igång med veden inför en ny vinter - flera månader senare än vanligt. Skolmaj är mer intensivt än någonsin annars och till på köpet har vi legat däckade i feber och förkylningar under veckan som gått (jag hade tid med en dags sjukledigt).
 
Allt är med andra ord helt normalt.

För en vecka sen.

Publicerat: 2015-04-27 / 10:00:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Botniahallsmässan då? Den som delar folket i två, typ. Ja, den var ju spretig - väldigt spretig. Och speciellt för oss som kom direkt från Finlands största barnmässa i huvudstaden helgen före. Det var ju lite eri meininki, om man uttrycker det enkelt. Men något annat hade vi ju inte förväntat oss heller och vi hade sist och slutligen en bättre mässa än vad vi hade förväntat oss.
 
 
Vi var en del av Korsnäs kommuns stora monter och Korsnäs företagare har de senaste åren gjort ett väldigt bra jobb för att hjälpa och gynna speciellt oss småföretagare i kommunen. Kommunen har stuckit ut på alla möjliga tillställningar i nejden med sitt Företagarcafé, som brukar bestå av varierande utbud och företagare. Agneta har blivit monterinredningsproffs och det kändes onekligen lyxigt att få komma till färdigt dukat bord och bara placera ut sina saker. I Helsingfors hade vi ju som sagt inte råd med mer än en liten golvplätt, utan ström, lampor, mattor och andra bekvämligheter.
 
 
 
Men jag undrar ändå om Stormässans koncept är hållbart över tiden? Det kändes som om majoriteten av besökarna bara samlade broschyrer i sina väskor, även om var och en ändå kanske hittade en intressant femte- eller sjättedel av mässan. Det störde också att många av mässutställarna började packa ihop ännu med en timme kvar av öppethållningstiderna på söndag. Må alla vilja hem efter en hel helg i jobb, men det känns ändå respektlöst att folk börjar kånka lådor och riva tält bland andra mässbesökare - även om de inte var så många längre den tiden på dagen. Nu är jag kanske inte rätt person att kritisera med bara två egna mässor i bagaget - men på basen av iakttagelser och "hört från folk", så tror jag det finns en del att jobba på för mässans överlevnad... Var det någon av er som stod i något mässtånd? Och vad tyckte ni i såfall?
 
 

Vi träffade i alla fall många av er. Det var mycket svenskspråkigt folk i rörelse och vår största positiva upplevelse var att vi inte behövde presentera Polkuped, alls. Det blir så påtagligt dylika gånger, då största delen sköts via nätet och man inte ser kunden med ett ansiktet, att vi faktiskt lyckats nå ut. Då känns det verkligt tacksamt att stå med uppgiften och ta emot positiv feedback.
 
Mig lyckades för övrigt de svenska montrarna fånga. Nu behöver vi fara till Ammarnäs och vandra i sommar. Eller vi måste. Hur allt nu ska rymmas på ett enda sommarlov (och här får valfri retfull smiley infogas, heh).

Digital gymnastik.

Publicerat: 2015-04-26 / 10:52:00 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Under året som gått, har jag aktivt jobbat med att testa olika digitala inslag också i skolgymnastiken. Gymnastik är kanske ett av de skolämnen, där man tänker sig att det är svårt att implementera tekniska hjälpmedel utan att det känns för tillgjort - för barnen behöver ju ändå i sista hand röra sig med sina armar och ben, men de digitala möjligheterna är stora även i jumppan - som komplement. Bara apparna som visar gpsrutter, ex. Sportstracker ger både mig och eleverna betydligt mer valfrihet i att variera rutter, övervaka och differentiera undervisningen. Vissa utfall under året har fungerat bättre och andra sämre - men då har det mest handlat om första gångs-fel, som blivit bättre genom att justera anvisningar och upprepningar. De senaste två veckorna har vi haft konditionstema med konditionssimning och konditionslöpning/powerwalk som aktiviteter, men eftersom det brukar kunna vara svårt att få fart på ungarnas fötter, kom jag ihåg teveprogrammet På rymmen...
 
Detta är kanske ett av de mest lyckade digitala implementeringarna för mig under året och därför tänkte jag dela idéen - även om det förmodligen finns många andra som lyckats komma på samma sak före mig. Eleverna storgillade hursomhelst och jag tänker att det också kan fungera som aktivitet för ungdomar oberoende verksamhet eller samling. Vi använde oss alltså av appen Whatsapp. Eleverna delades i par: ett rymmarpar och ett jägarpar. Rymmarparet fick fem minuters försprång och när fem minuter hade gått skulle de skicka första bilden av var de befann sig. Jägarparet tog sedan upp jakten på rymmarna och målet var att jägarna skulle lyckats ta bild av rymmarna utan att dessa skulle märka det. Rymmarna skulle sedermera skicka en bild på Whatsapp var femte minut. Vi hade inga begränsningar i område, utan vi använde hela stan (ju längre bort de for, desto mer motion, tänkte jag, haha). Jag fanns också tillagd i alla elevers Whatsapp-kedjor, vilket gjorde att jag hela tiden kunde övervaka  och kommunicera med eleverna och även ge instruktioner om uppgiftsbyten. Bilderna behövde även vara så pass tydliga, att jägarna kunde läsa fast platsen. Jättesimpelt!
 
Och ungarna sprang (i alla fall emellanåt), de samlade många kilometer åt sig och de var uppjagade när de kom tillbaka (bästa tecknet på att de gillat). Och jag? Jag hade en ganska enkel uppgift under tiden, heh.

Dag nitton.

Publicerat: 2015-04-24 / 10:23:51 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
Nu har jag arbetat i nitton dagar i ett sträck. Jag kan inte minnas att jag har haft någon fritid alls, utan har det inte varit skoljobb, har det varit Polkupedjobb, möten, Stafettkarnevalsträningar eller andra program. Och vi har målat, fixat och grejat i nya lagerbutiken. 
 
Och förra helgen var det ju Botniahallsmässan.
 
Men nu har jag alla mina elever anmälda till karnevalen. Celine med sin krångliga hals har blivit opererad idag och jag ska få äta trerätters med kollegerna ikväll.
 
 
Om jag trodde att jag var trött när jag skrev förra inlägget? Det finns onekligen många nivåer av trötthet. Men just nu är faktiskt inte mina reservlager särskilt stora.
 
I helgen ska vi (eller jag och barnen i varje fall) dock vara hemma heeela helgen. Jag har två önskemål: att få städa huset och att få blogga ordentligt.
 
 
 
 

Barnmässan 2015

Publicerat: 2015-04-13 / 20:43:00 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Veckoslutet. Det var galet, helt galet. Kanske är det en bra sak att sakna självbevarelsedrift. Att inte veta exakt var gränsen medan att vara genomtänkt och idiotisk går. Fast kanske ligger de två egenskaperna ganska nära varandra i alla fall.
 
 
 
Thomas for ner i torsdags på eftermiddagen, efter en hel dag med jobb. Jag hade hämtat de färdigtryckta reklambladen bara ett par timmar tidigare och på gården var det som vanligt fullt kaos med leveranser (det råkade komma cyklar, jumpparingar, Bergans ryggsäckar och picknickgrejs på samma dag - därav livlig lastbilstrafik), byggarbetare, massagekunder, barn och höns som kryssade däremellan. På fredag var barnen sedan på dagis och jag i jobb som vanligt, och eftersom jag visste att det skulle komma mera balanslinor, hade jag bråttom hem från jobbet för att hinna packa de som väntat längst på sina linor (slutade nämligen 15:10 och posten far 15:45 - exkluderat 30 minuters körtid). Så där låg jag på Catharinas butiksgolv och packade (fula!) paket med linor för brinnkära livet medan postgubben stod bredvid och harklade sig. Hämtade sedan hem barnen, lagade mat, packade väskor, hade folk på gården och svarade på mail samtidigt och hoppades att Anna skulle hinna hem före jag och Marius skulle göra - vilket hon sedermera gjorde med fem minuters marginal. Pappa i sin tur skjutsade oss till tåget och med på tåget hade jag både en matta och en klädställning för att ha något att hänga upp ringarna i. Till hotellet kom vi sedan strax före ett på natten.
 
 
Sen var det åter tidig väckning på lördag morgon. Vi piffade upp vår mässplats lite mer, möblerade om och fick lite bättre rätsida på utrymmet. Vi hade trångt om saligheten och vi hade inte heller möjlighet att ha särdeles många produkter med oss - men eftersom kvadratmetrarna är fruktansvärt dyrbara handlade det i vårt fall mest om att presentera oss. (Bara att ha tillgång till el i tre dagar skulle ha kostat 200 euro. Därför hade vi ingen el och inget snabbkaffe.) Vi var dessutom helt gröna mässnybörjare och på grund av tidsbrist hade vi inte heller hunnit tänka ut några häftiga och smarta lösningar. Men tillsammans med Joakim och Åsa som vi delade monter med, drog vi ändå massor med folk till oss och det drällde av ungar runtomkring oss som cyklade Puky. Det fanns inte tid för att dricka, äta, kissa, svara i telefon eller något annat för den delen, utan det var nio timmars race med att vara trevlig, lyhörd, förklarande och motiverande - i en miljö full av ljud och andra stimuli.
 
Herregud, vad vi var trötta.
 
 
 
Men vi steg tidigt upp och gjorde om det hela på söndagen. Som egentligen var ännu livligare tack vare att det regnade utomhus. Dessutom var det betydligt mer svenskspråkigt folk i rörelse och det var så himlars kul att det var så många som kom fram och sa hej, både bloggläsare och stammisar - häribland Army Wifen och AnniOch Marius, han tassade omkring för sig själv, timme efter timme med ett två euros mynt i fickan. Till sist hade han hittat ett stånd med remmar som såldes för två euro styck - vilket han sedan stolt kom med. Men det blev nog verkligt tunga dagar också för honom. (Och bara en gång behövde jag hämta honom från Kadonneet lapset-rummet.) Strax före mässan stängde, sprang jag själv till några få montrar för att bunkra med lite barnkläder  - och det var egentligen det enda jag själv hann se av mässan.
 
Sen var vi om möjligt ännu mer trötta.
 
 
 
Vi hastighetspackade dock bilen (det är sällan en nackdel att vara snabb), och var redan påväg hemåt 45 minuter efter att mässan slutade. Tack vare att hemresan gick mycket smidigt, hann vi hem medan det ännu var söndag. Väldigt tomma, möra, urlakade och framförallt trötta. Och jag var fortfarande trött i morse när väckarklockan ringde 5:30 för det vanliga jobbet.
 
Det var den mässpremiären. Vi började med största möjliga. Nästa vecka blir det redan den andra mässan - för då återfinns vi i Botniahallen på Österbottens stormässa i Korsnäs kommuns mässmonter. Det känns onekligen  lite skönt att veta att den mässan är något mindre. Fast där kommer vi att ha tillgång till en kort racerbana.
 
Det är snart sommarlov, eller nåt.

Barnmässan

Publicerat: 2015-04-08 / 21:54:54 | Kategori: Allmänt | 4 kommentarer
 
Det är onsdag och det känns redan i magen hur galet veckan kommer att utveckla sig. Efter många fram- och tillbakafunderingar har vi väl nu en ganska färdig plan. I morgon kommer Thomas att fara till Helsingfors (osäker fundering ännu: ska Marius hänga med?). (Osäker fundering 2: Vi har inte bokat hotell ännu.) Han kommer sedan att stå på Barnmässan på fredag. Jag jobbar ännu torsdag och fredag (och borde egentligen kursa också på fredag och lördag) men jag kommer att hoppa på det sena kvällståget ner till Huvudstan på fredag kväll och stå i mässmontern tillsammans med activefamily.fi på lördag och söndag. KOM GÄRNA TILL 6M121 OCH SÄG HEJ!
 
Vi kommer att ha ett begränsat utbud med oss med tanke på att utrymmet (både bilen och montern) är begränsat. Vi kommer främst att ha gymnastikringar till försäljning, Isbjörns skalbyxor (och handskar på mässerbjudande!), några ströexemplar av vinterhalarna, cykelhjälmar och Pukyn förstås. Och några exemplar av de nya Bergans ryggsäckarna. Men jag pratar gärna lite svenska emellanåt och det vore annars bara jätteskoj att få träffa er som är påväg och som annars brukar läsa bloggen.
 
Men ja. Innan vi är hemma igen på söndagnatt (hej glada skolelever på måndag morgon!). Innan vi har rott mässuppståndelsen i hamn (vet nog inte alls vad jag ska förvänta mig, vet inte hur det ska bli). Det känns så långt dit. Till söndag natt.
 
Jag hoppas så mycket, att det är värt allt slit. Allt vad det har kostat. All logistik (syster Anna ska sköta kidsen och landar från Norge klockan 17 på fredag kväll). För just nu snurrar allt ganska högt över huvudet. Men det blir säkert bra. Hoppas jag.
 
 

Snööverraskningen.

Publicerat: 2015-04-06 / 19:24:00 | Kategori: Allmänt | 1 kommentarer
Vi skulle göra en favorit i repris. Inte för att vi hade fullt lika höga förväntningar på värmen - men vi är ju ändå två veckor tidigare i år. Och som sagt, fjolårsannandagen var ju helt suverän. Det blev den tredje utflykten med den tredje familjen på ett dygn och det beskriver nog vår vänskapskrets: de ena mer friskusar än de andra. Och det är det absolut lättaste, mest kravlösa och energigivande sättet att umgås på; att släntra ihop kring någon aktivitet.
 
I Storå var det fullständig barmark. Lika bart, lika grått och lika tråkigt som här. Från Storå svänger man upp längs en röd sandväg som leder 12 kilometer rakt in i skogen. I och för sig bär vägen vägen ständigt uppåt - men vi pratar sammanlagt drygt 200 höjdmeter, vilket trots allt är skrattretande lite när man jämför t.ex. med syrran som är omgiven av snötäckta fjälltoppar året runt. Vi befinner ju oss också långt söderut i landet.
 
 
 
Några kilometer in började vi inse att det kanske ändå skulle finnas lite snö i skogen - stigarna skulle säkert vara smultna - men lite vitt skulle vi trots allt få klafsa igenom.
 
 
 
Att vi, tolv kilometer senare, skulle komma till ett fullständigt vinterlandskap med massiva snöhögar, en halvmeter djupsnö på sina ställen och ett fullständigt felfritt skidspår samt oändliga vidder med perfekt skarsnö, hade vi aldrig ens kunnat föreställa oss när vi planerade för vandringen. Illusionen av den hårda och torra, barrtäckta sandbottnen med gles tallskog låg kvar på näthinnan från i fjol framkallade skratt, samtidigt som vi fick klä på oss alla reservkläder vi hade med oss, då snön (och frånvaron av solen) kylde ordentligt underifrån.
 
 
 
Nå, till all lycka hade ett turspår körts upp och vi hade en led att följa (alla leder var inte körda och utan spår hade vi inte kunnat följa någon annan stig heller). Dessutom var spårbottnen så pass hård att den höll att gå på utan att vi behövde plumsa igenom. Så efter att vi fnittrat färdigt åt hela situationen och klättrat på Rantapolku-skylten som normal inte borde gå att klättra på, gjorde vi en 180 graders vändning jämfört med ifjol och tog sikte på Spitaalijärvi.
 
 
Vid Spitaalijärvi fanns sedan en bra rastplats med eldplats, vedspis, ved samt dass. Liksom alltid är maten det viktigaste momentet på vandringarna och även hur mycket mat man än packar med sig, så får vi föräldrar vara glada om det räcker några smulor över åt oss. Vår kaffepanna börjar i alla fall se ut som om vi inte är fullständiga nybörjarvandrare i alla fall.
 
 
Så. Dagen bjöd minsann på lite överraskningar rent vädermässigt, även om det gick bra sist och slutligen. Dessutom har vi ju inte fått så stora snödoser tidigare i vinter, så den fronten fylldes ju i alla fall på idag.

Årets första.

Publicerat: 2015-04-05 / 20:29:02 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
 
Celine har nog väntat mest av alla. I flera veckor har hon funderat när vi ska åka på den första vandringen. Hon har pratat om tältnatten vid Helvetinjärvi otaliga gånger, kommit ihåg spångarna på någon mosse, pratat om just det där klätterträdet i någon skog och precis kommit ihåg vad vi ätit när och var. Det finns nog ingen som har så mycket koll som hon.
 
 
 
 
 
Öjberget fick inleda årets första. Det var överraskande torrt i skogen och solen värmde gott redan på förmiddagen. Det var sex lyckliga barn med mycket spring i benen som höll sig mer av stigen än på. 
 
 
 
Öjberget är en speciellt bra lekplats. Det finns så mycket berghällar, passliga klätterträd och skrymslen att krypa in i. Och bergsväggar att rutscha nerför - perfekt för att slita ut kläder på, heh.
 
 
 
Så nu är vi igång med årets vandringssäsong. Och varje år blir utgångsläget bara lättare. Ännu ifjol inledde vi med manducan som reserv. I år vågar jag tro att alla sex ben traskar på i maklig takt och att vi är redo för nya utmaningar. Det finns så mycket osett ännu!
 

Projekt och projekt.

Publicerat: 2015-04-02 / 20:49:16 | Kategori: Allmänt | 2 kommentarer
 
Vi har många projekt på gång och järn i elden för tillfället. Eller som vanligt, kan man ju också säga. Vårt nya lagerutrymme - Polkupedshopen, färdigställs i ordentlig fart, tack vare bra byggare. Idag gjöts golvet och nästa vecka ska väggarna skivas. Sedan återstår målararbeten, hyllbyggen och montering av de lagerhyllor och bord som förhoppningsvis anländer nästa vecka. Och tapetsering - för visst behöver en cykelbutik en cykeltapetOch så ska vi ha en ny dörr, skyltar och lite annat piff. Gården behövs i och för sig också piffas - just nu ser den ut som en lerig avstjälpningsplats. För någon sorts invigning ska vi ha! Samtidigt förbereder vi oss inför den stora barnmässan i Helsingfors och stormässan i Botniahallen veckoslutet därpå. Däremot har vi ingen erfarenhet alls av mässor från tidigare och det  känns svårt att veta vad allt man borde tänka på. Detta i kombination med att jag återgått till fulltidsjobb som jag kombinerar med 15 studiepoäng öppnaunikurser.
 
 
Den senaste veckan har också inneburit många nya leveranser och just nu har vi staplade pafflådor lite varstans i huset. I mån av ork och tid och lust, har jag uppdaterat butiken och fotograferat produktbilder. Men jag är skapad för datorarbete, men det följer med som ett nödvändigt ont. Bland annat den här kategorin är splittny. Det är i alla fall teamwork på hög nivå och barnen deltar på sitt sätt genom att agera testpatrull och ge sitt utlåtande om vad som är bra och dåligt. Glasögonen är från Julbo.
 
 
 
Vi har velat fram och tillbaka när vi skulle ge Marius hans nya cykel. Det är egentligen en födelsedagspresent, men eftersom Sindre också behövde en trampcykel och alla således behövde byta upp sig (nej, inga specialförmåner här inte, heh), så fick han den ikväll. Och den var svart, orange och supercool och tuff med häftiga hjul och inga stänkskärmar (ännu coolare!). I alla fall i en blivande sjuårings ögon.
 
 
Celine var ungefär lika lycklig över att få ärva Marius gamla tjugotummare med växlar och lampor.
 
 
 
I veckan fick vi också första provleveransen med slacklines (den är iofs slut nu, men nästa vecka kommer mer) och vi kunde konstatera ikväll att man nog kan bli svettig av att balansera på lina också. Ta kvastskaftet som ett tips. Ge mig en sommar och så ska jag visa upp mina skills sen, heh. (Behöver dock hoppas på att få lite mer tid på linan än vad jag fick ikväll då.)
 
 
 
Och allt däremellan byggs det på kojan. Fast där blandar jag mig inte i. "Man kan nog kanske få hjärnskakning om vi faller ner" funderade barnen när de höll hus uppe på taket. Må det bara vara hjärnskakning i såfall, funderade jag nerifrån.
 
 
 




Annonser från BloggPartner
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Bildbloggar Föräldraskap bloggar Bloggar av mammor och gravida

Annonser
Vill du synas här? Ta kontakt med kakkakaffe@hotmail.com

I STOLT SAMARBETE MED:
Bloggdesign Maria Mannfolk
Illustration Patricia Forsstrom