Lång väg till minimalism.

Jag har en period med svinmycket undervisning nu. Och till varje dag adderas ytterligare av ett möte, en fortbildning eller någon annan skolidrottsrelaterad happening. I veckan syltade jag in efter klockan 18 alla kvällar utom fredag och kvar av mig fanns inte så mycket annat än en trasa. Det är denna period jag också tycker är tyngst att köra. Det är mörkt på morgnarna och det är mörkt på kvällarna. Det är svårt att avgöra om den blänkande vägbanan är blixthal eller bara våt. Mina ögon är tvungna att vandra från sida till sida för att ens försöka vara beredd på älgar eller svarta människor som plötsligt bara dyker upp vid vägkanten och skrämmer en. Och så är mitt huvud proppfullt av studsande bollar och ivrigt skrik som ekat mellan väggarna i den stora salen under dagen.
 
Men vi har medvetet minskat programmet i våra helger den här hösten. Även om jag älskar att ränna runt på det ena och andra, har jag (till all lycka) ändå lärt mig något av min sjukdomsperiod. Under veckorna orkar jag inte heller vika kläder, tvätta undan tvättkorgen, jaga strumpor under soffan, tömma köksbordet, tjata om de förbannade legobitarna, plocka in skor i skohyllan och tvätta tandkräm ur tvättfatet. Och eftersom det bara verkar vara mina ögon som ser hur sakerna vandrar över en större och större yta, har jag längtat efter lördag morgon när jag med lite ny energi kan ta mig an oredan. För även om jag upplever mig trött efter en arbetsdag, är detta inte samma förödande trötthet som jag drogs med när jag var som sjuk och som slog ut mig fullständigt. Varje dag vaknar jag med ny energi, ny tillförsikt och ny inspiration.
 
Och ny inspiration och en spark i baken fick jag att rensa och städa, när jag tipsades om bloggen Minimalisterna (då jag i ett tidigare skede förbarmade mig över vår rumsbrist). Jag upplever ju oss inte trångbodda för vi har ju ändå dryga 90 kvadratmeter att förvalta - men vi har trots allt bara ett och ett halvt barnrum som vi inte vet hur barnen tar sig an när de närmar sig tonåringar. Och hela vårt företag styrs ju från skrivbordet som finns placerat i klädhörnet i vardagsrummet som sväljer alla barnens kläder. Och varje höst saknar jag grovköket för att kunna hänga upp sandiga utebyxor med droppande byxben och olika grader av våta vantar. Så visst kan jag önska mig lite flera kvadratmetrar ändå.
 
Den ena lilla kammaren som Celine just nu förfogar över. Insynen har hon löst med en filt över öppningen. Rummet slutar typ där jag står och tar bilden.
 
Lika provocerad blev jag över familjen som lever i en höghuslägenhet (ingen risk att dra in hönsskit i hallen m.a.o) i Stockholm med två pyttebarn utan några större intressen och behov. Att ha en capsule wardrobe med sammanlagt ett trettital plagg känns som fjärran till månen, när jag vissa dagar klär mig i hälften av antalet (och då pratar vi bara mina arbetskläder) och har ytterligare fem i min ombytesväska. Och lådorna innanför dörren som sväljer barnens sportdräkter, fotiskläder, skidvästar, träningstajts i all oändlighet fyller ett så mycket större behov än en ettårings behov av tre bodys och ett par byxor. Deras lägenhet är fullständigt clean från småpryttel och smålego har ännu inte gjort entré i deras hem.
 
Samtidigt är jag ju inte dummare än att jag förstår att man måste utgå från sitt eget behov av saker - och ju äldre barn, desto mindre möjlighet att bestämma över andras saker. Dessutom är ju förutsättningarna olika beroende på boendeform, intressen och behov. Minimalisternas blogg fick mig ändå att ta tag i rensandet - för trots att jag inte tycker att vi har så himla mycket onödigheter i vårt hem, har vi ändå för mycket småtjafs som dräller längs bänkarna och golven, för att kunna hålla vardaglig ordning. Och även om jag är motsatsen till pedant och ordningssam, så äter det mindre energi av mig när jag inte behöver leta fram bordet när man ska äta eller ständigt behöva leta efter saker i oredan.
 
 
Så den här helgen och förra, har jag rensat, rensat och rensat. Fört burkar, papper och glas till ekopunkten, slängt papper och krafs, skänkt hela kläder till UFF och kastat de mest söndriga (de lite söndriga kan man ju använda än). Jag har tvättat täcken och kuddar Jag har tömt många skåputrymmen, för att kunna fylla dem igen med saker som mest legat framme och  på så sätt göra det mer lättstädat hemma. Men jag har lång väg att gå ännu.
 
 
 
Igår hittade jag ändå golvet i barnens rum och den ena barnsängen fick flytta ut till förmån för en ny säng i vanlig storlek. Och medan jag ägnade hela lördagen åt att städa på vinden, förföll hela nedre våningen under tiden. Jag undrar hur få saker man ska äga för att det inte städning ska vara ett enda, hopplöst ekorrhjul.
2 kommentarer

Meditationen.

 
Varje paddlingstur nu kan vara årets sista. De senaste åren har vi paddlat till mitten av oktober, men kanske ska vi kunna få till en novembertur i år också. På grund av kvällsmörket är det dock numera svårt att hinna paddla efter jobbet, men vi får hoppas på bra helgväder.
 
 
För gårdagen bjöd på en fantastisk paddlingstur igen. Paddlingen är min bästa ro för själen och det finns inget som går att beskriva känslan att glida över ett spegelblankt hav och de ända krusningarna som går i vattnet följer från våra egna kajaker.
 
 
Jag är så glad och tacksam över att ha en paddlingspartner in crime. Ofta messar vi varandra med avfärd inom 15 minuter. Det är tryggt att paddla med sällskap, även om vi inte alltid paddlar bredvid varandra och pratar. Ibland föds naturliga stunder då var och en får paddla i sin takt. För mig är inte paddlingen träning, utan snarare avkoppling.
 
 
Igår paddlade vi runt Bredskär, som tog oss närmare fyra och en halvtimme inkluderat en paus.
 
 
Min Laura (eller egentligen Thomas Laura) börjar bli smutsig. Han fick den här kajaken medan han ännu bodde i Pargas och kajaken börjar bli 16-17 år gammal. Den flyttade dock upp till österbottniskt vatten i ett tidigt skede och de senaste 6-7 åren är det bara jag som paddlat den.
 
 
Men till våren har jag beställt en ny kajak som jag redan längtar efter (vi kommer för övrigt att behålla denna också)! Ska bli så kul att inleda en ny säsong med ny känsla i vattnet.
 
 
Oktobersolen värmde oss på klipporna medan vi drack varmt te.
 
 
Men så fort den gick ner, kröp kylan fram och slog rimfrost på kajaken. Det hann börja skymma innan vi var tillbaka i land och vi fick ta del av en ny färgpalett.
 
 
Och från den här vyn konstaterade jag att det inte är så länge kvar tills isen lägger sig och förhoppningsvis bjuder på vacker skrinnis. Det är någonting att längta efter också!
1 kommentar

Uleåborg tur och retur.

 
Två dagar senare blev det höstlov för dessa tre också. Jag var hemskt sugen på utflykt, men Thomas hade bokat in många massagekunder i slutet av veckan och så skulle ju nätbutiken skötas. Jag klickade därför fram Finlandskartan och spånade. Vi har ju besökt ett stort antal orter i landet tack vare idrotten - även om det mest handlat om skidspår och idrottsplaner. En stad som jag dock bara besökt i genomfart och i jobbets tecken, var Uleåborg. Uleåborg låg också inom rimligt avstånd för att klara oss på en bränsletank och eftersom jag gärna utflyktar med budgetutmaningar, tänkte jag att vi kanske skulle klara oss på 150 euro utöver bränslet och maten.
 
 
På tisdag kväll förberedde jag med både reskost, lunch och mellanmål. Och en massa kläder. Och sen körde vi iväg på utflykt, barnen och jag.
 
 
Vårt första stopp skedde i Karleby. Vi hade skateboardar i bakluckan och hittade en fin skatepark där vi gjorde av med den första energin.
 
 
 
Därefter körde vi vidare mot Lochteå. Lochteå är en typiskt genomfartsort som sällan väcker någon större uppmärksamhet, men nu hade vi ingen brådska och vi vek av mot samhället och körde ut till Vattaja och Ohtakari, som är ett sanddynsområde.
 
 
Stranden sträckte sig lång och enslig. Vi gick en naturstig kring holmen och spanade ut över Bottenviken från fågeltornet. Vi såg bara ett fåtal människor och vinden blåste kall från havet.
 
 
I utkikstornet spanade vi ut över de små sommarstugorna som stod tätt intill varandra på den vindpiskade holmen med Sverige som nästa anhalt.
 
 
Före vi körde vidare, åt vi en värmande soppa gjord på butternutpumpa. Mattermos är ett tacksamt alternativ på hösten, då det blir kallt på bara några minuter när man stannar. Då är det enkelt och skönt att bara kunna hälla upp varm mat.
 
 
Vi kom fram till Uleåborg rätt sent på eftermiddagen. Vi stannade i centrum och barnen var lyriska över mängden Pokémons som fanns överallt. De samlade bollar och levlade upp sig och blablabla. De strider ju som tuppar här hemma från morgon till kväll, men så fort vi entrar neutral mark förändras deras förhållande till varandra och de blir plötsligt varandras bästisar.
 
 
Vi hittade en lekpark strax intill centrum och jag njöt av deras iver och glädje i en karusellgunga. Det hann bli mörkt innan vi började gå tillbaka mot bilen för att köra till boendet, men nyfiken på Uleåborgs restaurangutbud klickade jag mig in på Tripadvisor där jag hittade en mexikansk restaurang som jag inte kunde gå obemärkt förbi. De hade ett jättebra utbud av glutenfri och vegansk mat, och vi beställde in tre olika rätter som vi delade på till kvällsmål. Tack vare att ungarna äter precis vad som helst, är det kul att gå på restaurang med dem (även om vi föredrar buffé i det avseendet att de kan äta sig mätta, då en vanlig vuxenportion sällan räcker till).
 
 
Vi började torsdagen med att besöka vetenskapscentret Tietomaa. Det var väl värt ett besök. Vi tillbringade fyra och en halv timme vid centret och hade inte ens hunnit se och göra allt under den tiden. Dessutom kostade inte besöket oss mer än sammanlagt 43 euro och detta tyckte jag var en mycket överkomplig summa. Barnen var också i precis rätt ålder, även om jag hade önskat att de inte skulle rusa på alla 150 stationer med samma utrop: "MAMMAAA, VAD SKA VI GÖRA HÄR DÅ"??!
 
 
Klockan var alltså redan framemot tre på eftermiddagen när vi lämnade Tietomaa. Vi var både trötta och hungriga och styrde därför kosan en bit bort från Uleåborg. Vi hade siktet inställt på Koitelinkoski i Kiiminki, som skulle vara ett populärt rekreationsområde. Och det kan jag tro att det är! Det var som en motorväg av stigar och eldplatser, men till all lycka var det inte fler än ett par, tre bilar på den väldiga parkeringsplatsen.
 
 
För jag njuter ju helst av platser där det är så få människor som möjligt. Och det har verkligen varit få människor i rörelse dessa dagar. Tietomaa var jättelugnt, Uleåborg centrum var jättelugnt och lekparken var fullkomligen folktom.
 
 
Eftermiddagen var sval, men till all lycka hjälpte solen till att värma oss medan vi lagade en quinoa- och linsgryta med kokos och tomat.
 
 
 
 
Marius kastade och blev av med två drag. Och ett annat barn plumsade i. (Inte så svårt att gissa vilket.)
 
 
Vi vandrade runt bland på alla småholmar som hade bildats i forsmönstret, ända tills mörket föll.
 
 
Då gjorde vi helt om och körde till Ideapark och köpte ett antal nya, hela byxor åt ungarna. Kan inte förstå hur någon kan slita ut byxor såsom de våra gör just nu. Det handlar inte om ett eller två hål per byxpar utan snarare om fem.
 
 
Vi skulle egentligen bara stanna en natt och starta hemåt på torsdagskvällen. Men det kändes som om vi ännu hade mycket osett i Uleåborg, så jag dealade till mig en billig natt till på vårt boende. Jag rekommenderar för övrigt Nallikari stugby å det varmaste också. Jättefräscha, välutrustade stugor till bra priser. Jättevänlig och -hjälpsam personal samt jätterent och -städat område. (Och på stranden fanns ett superstort klätternät med fyra toppar som barnen älskade.)
 
Jag hade läst mycket gott om Hailuoto och ville alltså också besöka Finlands femte största ö som låg utanför Uleåborg. Men vi vaknade till ett blött snöfall imorse och vägen ut till Hailuoto kändes lång. Vi körde först en dryg halvtimme från Uleåborg till färjfästet. Därefter väntade vi 20 minuter på färjan för att sedan åka en halvtimme med färjan över till Hailuoto. Sen tog det ytterligare en halvtimme att köra över holmen till andra sidan, eftersom det var Marjaniemi fyr som var vårt mål för dagen.
 
 
Väl framme mötte oss en fullkomligt grå fiskeby som låg helt i dvala. Jag tvivlar inte på att Marjaniemi är en riktig sommarpärla, men det var med en viss besvikelse vi började vandra längs de hala spångarna med regnet piskandets i ansiktet. Vi vek av på en blöt naturstig, men barnen hittade till all lycka på nån sorts tafattlek och kilometrarna fram till rastplatsen gick fort. Jag tackade mig själv att jag hade värmt ärtsoppan i stugan på morgonen, så lunchen gick snabbt och smidigt före vi kunde gå vidare.
 
 
Vi vandrade en runda på cirka. sex kilometer före vi kom tillbaka till de små, gamla fiskestugorna som låg tätt kring fyren. Hotellet och naturutställningen var vinterstängda, så också kaféerna och souvernirbutiken, men i ett av husen lyste det och vi gick förvånat in i den öppna restaurangen. Barnen värmde sig med en kopp varm kakao, före vi kände oss färdiga att sätta oss i bilen för att köra hem igen, efter en riktigt fin utflykt tillsammans.
2 kommentarer